غزل شماره هفت حافظ
Hafez’s ghazal number seven
Hafez ghazal nummer sju
ufi, kom, för bägaren är som en klar spegel
Så att du kan se den rena glansen hos det rubinröda vinet
Så att du kan se den rena glansen hos det rubinröda vinet
Fråga de berusade rebellerna om hemligheterna bakom slöjan
För den högställda asketen har inte denna insikt
För den högställda asketen har inte denna insikt
Fenix fågeln blir inte någons byte, ta bort fällan
För där blåser alltid vinden och tar med sig fällan
För där blåser alltid vinden och tar med sig fällan
I tidens kretslopp, drick en eller två bägare och gå
Det vill säga, ha inte begär efter evig förening
Det vill säga, ha inte begär efter evig förening
Åh hjärta, din ungdom är borta och du plockade ingen blomma från livets nöjen
I ålderdomen, jaga inte efter ära, det är skam och rykte
I ålderdomen, jaga inte efter ära, det är skam och rykte
Sträva efter att njuta av nuets glädje, för som Edens trädgård
Blir inte Darussalams lustgård (fredens plats) bestående
Blir inte Darussalams lustgård (fredens plats) bestående
Vi har stor rätt till tjänst vid din tröskel
Åh mästare, se med medlidande på din tjänare
Åh mästare, se med medlidande på din tjänare
Hafez är en lärjunge till vinets bägare, åh morgonvind, gå
Och förmedla från denna tjänare vördnad till Sheikh-e Jam**
Och förmedla från denna tjänare vördnad till Sheikh-e Jam**
Tolkning på svenska
Övergripande tema:
I denna ghazal utforskar Hafez, som i många av sina andra dikter, mystiska teman, strävan efter rimlig njutning och en kritik av hyckleri. Han bjuder in sufien att lägga undan ytlig asketism och istället söka sanningen i livets djupare, andliga glädjeämnen, symboliserade av vinbägaren. Han kontrasterar också de genuina, sorglösa perspektiven hos de “berusade rebellerna” mot den stela, yttre fromheten hos asketer.
I denna ghazal utforskar Hafez, som i många av sina andra dikter, mystiska teman, strävan efter rimlig njutning och en kritik av hyckleri. Han bjuder in sufien att lägga undan ytlig asketism och istället söka sanningen i livets djupare, andliga glädjeämnen, symboliserade av vinbägaren. Han kontrasterar också de genuina, sorglösa perspektiven hos de “berusade rebellerna” mot den stela, yttre fromheten hos asketer.
Vers 1:
Hafez bjuder in sufien att titta på vinbägaren, som är klar som en spegel, för att se det rubinröda vinets skönhet. “Bägaren” symboliserar insikt och medvetenhet, medan det “rubinröda vinet” kan representera gudomlig kärlek och kunskap.
Hafez bjuder in sufien att titta på vinbägaren, som är klar som en spegel, för att se det rubinröda vinets skönhet. “Bägaren” symboliserar insikt och medvetenhet, medan det “rubinröda vinet” kan representera gudomlig kärlek och kunskap.
Vers 2:
Hafez råder att söka livets hemligheter från de berusade rebellerna (de som älskar uppriktigt och utan förställning) snarare än den högställda asketen, som saknar sann förståelse trots sin yttre fromhet. Asketen här representerar de som är religiösa utåt men saknar djupare andlig insikt.
Hafez råder att söka livets hemligheter från de berusade rebellerna (de som älskar uppriktigt och utan förställning) snarare än den högställda asketen, som saknar sann förståelse trots sin yttre fromhet. Asketen här representerar de som är religiösa utåt men saknar djupare andlig insikt.
Vers 3:
Fenixfågeln (Anqa), en symbol för gudomlig sanning och visdom, kan inte fångas av någon. Hafez råder att ta bort fällan, eftersom vinden (en symbol för världens förgänglighet) alltid sveper bort den. Detta antyder att gudomlig sanning är bortom materiella medel och förblir oåtkomlig.
Fenixfågeln (Anqa), en symbol för gudomlig sanning och visdom, kan inte fångas av någon. Hafez råder att ta bort fällan, eftersom vinden (en symbol för världens förgänglighet) alltid sveper bort den. Detta antyder att gudomlig sanning är bortom materiella medel och förblir oåtkomlig.
Vers 4:
Hafez pekar på världens förgänglighet och råder att dricka en eller två bägare i “tidens kretslopp” och sedan gå, vilket betyder att man inte ska begära evig förening i denna förgängliga värld.
Hafez pekar på världens förgänglighet och råder att dricka en eller två bägare i “tidens kretslopp” och sedan gå, vilket betyder att man inte ska begära evig förening i denna förgängliga värld.
Vers 5:
Denna vers uttrycker ånger över förlorad ungdom. Hafez säger till sitt hjärta att det inte njöt av livets glädjeämnen under ungdomen, och nu, i ålderdomen, är det lönlöst att jaga efter berömmelse eller konst, eftersom det bara bringar skam och tomt rykte.
Denna vers uttrycker ånger över förlorad ungdom. Hafez säger till sitt hjärta att det inte njöt av livets glädjeämnen under ungdomen, och nu, i ålderdomen, är det lönlöst att jaga efter berömmelse eller konst, eftersom det bara bringar skam och tomt rykte.
Vers 6:
Hafez uppmanar att sträva efter att njuta av nuets glädje, eftersom världen, likt Edens trädgård, inte är bestående. “Darussalams lustgård” syftar på paradiset eller evig frid, men Hafez varnar för att även ett sådant paradis är flyktigt i denna värld, och betonar vikten av att ta vara på stunden.
Hafez uppmanar att sträva efter att njuta av nuets glädje, eftersom världen, likt Edens trädgård, inte är bestående. “Darussalams lustgård” syftar på paradiset eller evig frid, men Hafez varnar för att även ett sådant paradis är flyktigt i denna värld, och betonar vikten av att ta vara på stunden.
Vers 7:
Med ödmjukhet ber Hafez “mästaren” (möjligen Gud eller en auktoritetsperson) att se på honom med medlidande, och hänvisar till en lång historia av tjänst. Detta kan tolkas som en bön om gudomlig nåd eller en mer jordisk begäran om gunst.
Med ödmjukhet ber Hafez “mästaren” (möjligen Gud eller en auktoritetsperson) att se på honom med medlidande, och hänvisar till en lång historia av tjänst. Detta kan tolkas som en bön om gudomlig nåd eller en mer jordisk begäran om gunst.
Vers 8:
I den sista versen deklarerar Hafez sig som en lärjunge till vinbägaren (en symbol för kärlek och mystisk kunskap) och ber morgonvinden att förmedla hans hängivenhet till Sheikh-e Jam (en helig person eller symbolisk figur i staden Jam). Detta återspeglar Hafez trohet mot mystikens och kärlekens väg.
I den sista versen deklarerar Hafez sig som en lärjunge till vinbägaren (en symbol för kärlek och mystisk kunskap) och ber morgonvinden att förmedla hans hängivenhet till Sheikh-e Jam (en helig person eller symbolisk figur i staden Jam). Detta återspeglar Hafez trohet mot mystikens och kärlekens väg.
Övergripande budskap:
Hafez råder sin publik att njuta av livet, söka inre sanning och undvika hyckleri och ytlighet. Han betonar världens förgänglighet, uppmuntrar till att ta vara på nuet och en djupare, autentisk koppling till kärlek och gudomlig kunskap snarare än stel asketism.
غزل شماره هفت حافظ
Hafez råder sin publik att njuta av livet, söka inre sanning och undvika hyckleri och ytlighet. Han betonar världens förgänglighet, uppmuntrar till att ta vara på nuet och en djupare, autentisk koppling till kärlek och gudomlig kunskap snarare än stel asketism.
غزل شماره هفت حافظ
صوفی بیا که آینه صافیست جام را
تا بنگری صفای مِی لِعْلفام را
رازِ درونِ پرده زِ رندانِ مَست پُرس
کاین حال نیست زاهدِ عالیمقام را
عَنقا شکارِ کَس نَشَوَد دام بازچین
کآنجا همیشه باد به دست است، دام را
در بَزمِ دُوْر، یکدو قدح درکش و برو
یعنی طمع مَدار وصالِ مُدام را
ای دل شَباب رفت و نچیدی گلی زِ عِیش
پیرانه سَر مکن هنری ننگ و نام را
در عِیشِ نقد کوش که چون آبخور نماند
آدمْ بِهِشتْ، روضهٔ دارُالسَلام را
ما را بر آستانِ تو بس حقِ خدمت است
ای خواجه بازبین به تَرَحُّم غُلام را
حافظ مریدِ جامِ مِی است ای صبا برو
وز بنده بندگی برسان شیخِ جام را
صوفی بیا که جام شراب مثل آینهای صاف و شفاف است
تا زیبایی شراب سرخرنگ و درخشان را ببینی
تا زیبایی شراب سرخرنگ و درخشان را ببینی
رازهای پنهان را از رندان مست بپرس
چون زاهد بلندمرتبه این حال و درک را ندارد
چون زاهد بلندمرتبه این حال و درک را ندارد
عنقا (سیمرغ) شکار کسی نمیشود، دام را جمع کن
چون آنجا همیشه باد در دست است و دام را میرباید
چون آنجا همیشه باد در دست است و دام را میرباید
در مجلس دور (چرخه روزگار)، یکی دو جام بنوش و برو
یعنی به وصال همیشگی طمع نکن
یعنی به وصال همیشگی طمع نکن
ای دل، جوانیات رفت و از لذت زندگی گلی نچیدی
حالا در پیری، به دنبال هنر و شهرت نباش که ننگ و نام است
حالا در پیری، به دنبال هنر و شهرت نباش که ننگ و نام است
برای لذت بردن از زندگی نقد و حال حاضر تلاش کن، چون بهشت آدم
مثل باغ بهشت دارالسلام (جایگاه آرامش) پایدار نمیماند
مثل باغ بهشت دارالسلام (جایگاه آرامش) پایدار نمیماند
ما در درگاه تو حق خدمت بسیار داریم
ای خواجه، با ترحم به غلام خود نگاه کن
ای خواجه، با ترحم به غلام خود نگاه کن
حافظ، مرید جام شراب است، ای صبا (باد صبحگاهی) برو
و از طرف بنده، درود و بندگی به شیخ جام (امامزادهای در جام) برسان
و از طرف بنده، درود و بندگی به شیخ جام (امامزادهای در جام) برسان
تفسیر غزل به زبان فارسی
مضمون کلی غزل:
حافظ در این غزل، مانند بسیاری از اشعار دیگرش، به موضوعات عرفانی، لذتجویی معقول، و نقد ریاکاری پرداخته است. او از صوفی دعوت میکند که به جای تظاهر به زهد، از زیباییهای زندگی بهره ببرد و حقیقت را در لذتهای معنوی و باطنی جستجو کند. همچنین، با اشاره به رندان مست، برتری نگاه عاشقانه و بیریای آنها را بر زهد خشک و ظاهری نشان میدهد.
حافظ در این غزل، مانند بسیاری از اشعار دیگرش، به موضوعات عرفانی، لذتجویی معقول، و نقد ریاکاری پرداخته است. او از صوفی دعوت میکند که به جای تظاهر به زهد، از زیباییهای زندگی بهره ببرد و حقیقت را در لذتهای معنوی و باطنی جستجو کند. همچنین، با اشاره به رندان مست، برتری نگاه عاشقانه و بیریای آنها را بر زهد خشک و ظاهری نشان میدهد.
بیت اول:
حافظ صوفی را دعوت میکند که به جای ظاهرگرایی، به جام شراب (نماد معرفت و عشق الهی) نگاه کند و زیبایی و صفای آن را ببیند. «جام» در اینجا نماد بصیرت و آگاهی است، و «می لعلفام» میتواند اشاره به عشق و معرفت الهی داشته باشد.
حافظ صوفی را دعوت میکند که به جای ظاهرگرایی، به جام شراب (نماد معرفت و عشق الهی) نگاه کند و زیبایی و صفای آن را ببیند. «جام» در اینجا نماد بصیرت و آگاهی است، و «می لعلفام» میتواند اشاره به عشق و معرفت الهی داشته باشد.
بیت دوم:
حافظ توصیه میکند که برای درک رازهای زندگی و حقیقت، به جای زاهدانی که فقط به ظاهر دین پایبند هستند، از رندان مست (عاشقان بیریا) سؤال کنیم. زاهد عالیمقام در اینجا نماد کسانی است که ادعای تقوا دارند اما از درک عمیق حقیقت محروماند.
حافظ توصیه میکند که برای درک رازهای زندگی و حقیقت، به جای زاهدانی که فقط به ظاهر دین پایبند هستند، از رندان مست (عاشقان بیریا) سؤال کنیم. زاهد عالیمقام در اینجا نماد کسانی است که ادعای تقوا دارند اما از درک عمیق حقیقت محروماند.
بیت سوم:
عنقا (سیمرغ) نماد حقیقت و معرفت الهی است که دستنیافتنی است. حافظ میگوید تلاش برای به دام انداختن این حقیقت با ابزارهای مادی بیفایده است، زیرا حقیقت همیشه فراتر از دسترس است و باد (نماد ناپایداری دنیا) دام را میرباید.
عنقا (سیمرغ) نماد حقیقت و معرفت الهی است که دستنیافتنی است. حافظ میگوید تلاش برای به دام انداختن این حقیقت با ابزارهای مادی بیفایده است، زیرا حقیقت همیشه فراتر از دسترس است و باد (نماد ناپایداری دنیا) دام را میرباید.
بیت چهارم:
حافظ به ناپایداری دنیا اشاره میکند و میگوید در این دنیا، نباید به دنبال لذتهای دائمی باشی. باید از لحظه لذت ببری و بروی، زیرا وصال دائمی در این دنیا ممکن نیست.
حافظ به ناپایداری دنیا اشاره میکند و میگوید در این دنیا، نباید به دنبال لذتهای دائمی باشی. باید از لحظه لذت ببری و بروی، زیرا وصال دائمی در این دنیا ممکن نیست.
بیت پنجم:
این بیت حسرت جوانی ازدسترفته را بیان میکند. حافظ به دل خود میگوید که در جوانی از لذتهای زندگی بهره نبرده و حالا در پیری، دنبال شهرت و هنر بودن بیفایده است و فقط ننگ و نام (شهرت توخالی) به دنبال دارد.
این بیت حسرت جوانی ازدسترفته را بیان میکند. حافظ به دل خود میگوید که در جوانی از لذتهای زندگی بهره نبرده و حالا در پیری، دنبال شهرت و هنر بودن بیفایده است و فقط ننگ و نام (شهرت توخالی) به دنبال دارد.
بیت ششم:
حافظ توصیه میکند که از لذتهای نقد و حال حاضر استفاده کن، چون دنیا مانند بهشت آدم پایدار نیست. «روضه دارالسلام» اشاره به بهشت و آرامش ابدی دارد، اما حافظ میگوید حتی این بهشت هم در این دنیا دوام ندارد، پس باید از لحظه لذت برد.
حافظ توصیه میکند که از لذتهای نقد و حال حاضر استفاده کن، چون دنیا مانند بهشت آدم پایدار نیست. «روضه دارالسلام» اشاره به بهشت و آرامش ابدی دارد، اما حافظ میگوید حتی این بهشت هم در این دنیا دوام ندارد، پس باید از لحظه لذت برد.
بیت هفتم:
حافظ با تواضع از خواجه (شخصیتی والامقام یا خداوند) میخواهد که به او توجه کند. او میگوید ما سالها خدمت کردهایم، پس با مهربانی به ما نگاه کن. این بیت میتواند اشاره به رابطه انسان با خدا یا یک درخواست زمینی از یک شخص قدرتمند باشد.
حافظ با تواضع از خواجه (شخصیتی والامقام یا خداوند) میخواهد که به او توجه کند. او میگوید ما سالها خدمت کردهایم، پس با مهربانی به ما نگاه کن. این بیت میتواند اشاره به رابطه انسان با خدا یا یک درخواست زمینی از یک شخص قدرتمند باشد.
بیت هشتم:
در بیت آخر، حافظ خود را مرید جام شراب (نماد عشق و معرفت) معرفی میکند و از صبا (باد صبحگاهی) میخواهد که سلام و بندگی او را به شیخ جام (امامزادهای در شهر جام، یا نمادی از یک شخصیت معنوی) برساند. این بیت نشاندهنده ارادت حافظ به مسیر عرفان و عشق است.
در بیت آخر، حافظ خود را مرید جام شراب (نماد عشق و معرفت) معرفی میکند و از صبا (باد صبحگاهی) میخواهد که سلام و بندگی او را به شیخ جام (امامزادهای در شهر جام، یا نمادی از یک شخصیت معنوی) برساند. این بیت نشاندهنده ارادت حافظ به مسیر عرفان و عشق است.
پیام کلی:
حافظ در این غزل به مخاطب خود توصیه میکند که از زندگی لذت ببرد، به دنبال حقیقت درونی و باطنی باشد، و از ظاهرگرایی و ریاکاری دوری کند. او بر ناپایداری دنیا تأکید میکند و میگوید که باید از لحظه حال استفاده کرد و به جای زهد خشک، به عشق و معرفت واقعی روی آورد.
حافظ در این غزل به مخاطب خود توصیه میکند که از زندگی لذت ببرد، به دنبال حقیقت درونی و باطنی باشد، و از ظاهرگرایی و ریاکاری دوری کند. او بر ناپایداری دنیا تأکید میکند و میگوید که باید از لحظه حال استفاده کرد و به جای زهد خشک، به عشق و معرفت واقعی روی آورد.
Sufi, come, for the cup is like a clear mirror
So you may see the pure brilliance of the ruby-colored wine
So you may see the pure brilliance of the ruby-colored wine
Ask the drunken rogues about the secrets behind the veil
For the lofty ascetic lacks this state of understanding
For the lofty ascetic lacks this state of understanding
The phoenix cannot be anyone’s prey, take back the trap
For there, the wind is always in control and sweeps the trap away
For there, the wind is always in control and sweeps the trap away
In the circle of time, drink one or two cups and leave
That is, do not covet eternal union
That is, do not covet eternal union
Oh heart, your youth has passed, and you didn’t pick a flower from life’s pleasures
In old age, don’t chase after fame, for it brings shame and repute
In old age, don’t chase after fame, for it brings shame and repute
Strive to enjoy the present pleasure, for like the Garden of Eden
The paradise of Darussalam (the abode of peace) will not last
The paradise of Darussalam (the abode of peace) will not last
We have a great claim of service at your threshold
Oh master, look upon your servant with compassion
Oh master, look upon your servant with compassion
Hafez is a disciple of the wine cup, oh morning breeze, go
And convey from this servant my devotion to the Sheikh of Jam**
And convey from this servant my devotion to the Sheikh of Jam**
Interpretation
Overall Theme:
In this ghazal, Hafez, as in many of his other poems, explores mystical themes, the pursuit of reasonable pleasure, and a critique of hypocrisy. He invites the Sufi to set aside superficial asceticism and instead seek truth in the deeper, spiritual joys of life, symbolized by the cup of wine. He also contrasts the genuine, carefree perspective of the “drunken rogues” with the rigid, outward piety of ascetics.
In this ghazal, Hafez, as in many of his other poems, explores mystical themes, the pursuit of reasonable pleasure, and a critique of hypocrisy. He invites the Sufi to set aside superficial asceticism and instead seek truth in the deeper, spiritual joys of life, symbolized by the cup of wine. He also contrasts the genuine, carefree perspective of the “drunken rogues” with the rigid, outward piety of ascetics.
Couplet 1:
Hafez invites the Sufi to look at the cup of wine, which is as clear as a mirror, to see the beauty of the ruby-colored wine. The “cup” symbolizes insight and awareness, while the “ruby wine” may represent divine love and knowledge.
Hafez invites the Sufi to look at the cup of wine, which is as clear as a mirror, to see the beauty of the ruby-colored wine. The “cup” symbolizes insight and awareness, while the “ruby wine” may represent divine love and knowledge.
Couplet 2:
Hafez advises seeking the secrets of life from the drunken rogues (those who love sincerely and without pretense) rather than the lofty ascetic, who lacks true understanding despite their outward piety. The ascetic here represents those who are outwardly religious but lack deeper spiritual insight.
Hafez advises seeking the secrets of life from the drunken rogues (those who love sincerely and without pretense) rather than the lofty ascetic, who lacks true understanding despite their outward piety. The ascetic here represents those who are outwardly religious but lack deeper spiritual insight.
Couplet 3:
The phoenix (Anqa), a symbol of divine truth and wisdom, cannot be captured by anyone. Hafez advises withdrawing the trap, as the wind (a symbol of the world’s transience) always sweeps it away. This suggests that divine truth is beyond material means and remains elusive.
The phoenix (Anqa), a symbol of divine truth and wisdom, cannot be captured by anyone. Hafez advises withdrawing the trap, as the wind (a symbol of the world’s transience) always sweeps it away. This suggests that divine truth is beyond material means and remains elusive.
Couplet 4:
Hafez points to the impermanence of the world, advising to drink a cup or two in the “circle of time” and then leave, meaning not to desire eternal union in this transient world.
Hafez points to the impermanence of the world, advising to drink a cup or two in the “circle of time” and then leave, meaning not to desire eternal union in this transient world.
Couplet 5:
This couplet expresses regret over lost youth. Hafez tells his heart that it failed to enjoy life’s pleasures in youth, and now, in old age, chasing fame or art is futile, as it only brings shame and empty repute.
This couplet expresses regret over lost youth. Hafez tells his heart that it failed to enjoy life’s pleasures in youth, and now, in old age, chasing fame or art is futile, as it only brings shame and empty repute.
Couplet 6:
Hafez urges to strive for the pleasures of the present moment, as the world, like the Garden of Eden, is not lasting. “Darussalam’s garden” refers to paradise or eternal peace, but Hafez warns that even such a paradise is fleeting in this world, emphasizing the importance of seizing the moment.
Hafez urges to strive for the pleasures of the present moment, as the world, like the Garden of Eden, is not lasting. “Darussalam’s garden” refers to paradise or eternal peace, but Hafez warns that even such a paradise is fleeting in this world, emphasizing the importance of seizing the moment.
Couplet 7:
With humility, Hafez asks the “master” (possibly God or a person of authority) to look upon him with compassion, claiming a long history of service. This can be interpreted as a plea for divine mercy or a more earthly request for favor.
With humility, Hafez asks the “master” (possibly God or a person of authority) to look upon him with compassion, claiming a long history of service. This can be interpreted as a plea for divine mercy or a more earthly request for favor.
Couplet 8:
In the final couplet, Hafez declares himself a disciple of the wine cup (a symbol of love and mystical knowledge) and asks the morning breeze to convey his devotion to the Sheikh of Jam (a saint or symbolic figure in the city of Jam). This reflects Hafez’s allegiance to the path of mysticism and love.
In the final couplet, Hafez declares himself a disciple of the wine cup (a symbol of love and mystical knowledge) and asks the morning breeze to convey his devotion to the Sheikh of Jam (a saint or symbolic figure in the city of Jam). This reflects Hafez’s allegiance to the path of mysticism and love.
Overall Message:
Hafez advises his audience to enjoy life, seek inner truth, and avoid hypocrisy and superficiality. He emphasizes the transience of the world, encouraging the pursuit of present joy and a deeper, authentic connection to love and divine knowledge rather than rigid asceticism.
Hafez advises his audience to enjoy life, seek inner truth, and avoid hypocrisy and superficiality. He emphasizes the transience of the world, encouraging the pursuit of present joy and a deeper, authentic connection to love and divine knowledge rather than rigid asceticism.