حکایت سوم از باب اول بوستان سعدی
The third story from the first chapter of Saadi’s Bustan
Tredje berättelsen från första kapitlet i Saadis Bustan
I tillit till Gud
Jag hörde att i en tid av svårigheter i Kina
föll en bonde i djup nöd och fattigdom.
Han hade varken guld för svåra dagar
eller ens ett korn i sitt förråd från synd.
Han sade till sig själv: Om jag visar tålamod
och inte sträcker ut handen till någon i hopp,
när ödet inte gett mig min försörjning,
så vänder jag mig till Guds port.
Han föll till marken av sin nöd och brist,
eftersom han inte fick någon hjälp från någon.
Han gick till fälten och såg folks skördar,
och i sitt hjärta sade han: O min upproriska själ!
Att plocka ax från andras skördar
är bättre än att tigga och vara eländig.
Han tog några ax från marken och gick,
på natten gömde han sig i ruinerna.
När dagen kom, vaknade mannen,
och i hopp om bröd gick han till marknaden.
En person såg honom och kände igen honom,
och sade: O fattige man! Vad är det du gör?
Vad har du i handen och vart är du på väg?
Varför arbetar du för din egen vanära?
Han svarade: Jag fann några ax på marken,
och i hopp om bröd tog jag dem till marknaden.
Mannen sade: Detta är ett opassande handling,
vem ger dig din försörjning om inte Gud?
Med tillit till Gud, sluta hoppas på andra,
för den som försörjer är Gud, inte människor.
Bonden skämdes och övergav sitt handlingssätt,
och vände sitt hjärta åter mot Guds port.
Jag hörde att i en tid av svårigheter i Kina
föll en bonde i djup nöd och fattigdom.
Han hade varken guld för svåra dagar
eller ens ett korn i sitt förråd från synd.
Han sade till sig själv: Om jag visar tålamod
och inte sträcker ut handen till någon i hopp,
när ödet inte gett mig min försörjning,
så vänder jag mig till Guds port.
Han föll till marken av sin nöd och brist,
eftersom han inte fick någon hjälp från någon.
Han gick till fälten och såg folks skördar,
och i sitt hjärta sade han: O min upproriska själ!
Att plocka ax från andras skördar
är bättre än att tigga och vara eländig.
Han tog några ax från marken och gick,
på natten gömde han sig i ruinerna.
När dagen kom, vaknade mannen,
och i hopp om bröd gick han till marknaden.
En person såg honom och kände igen honom,
och sade: O fattige man! Vad är det du gör?
Vad har du i handen och vart är du på väg?
Varför arbetar du för din egen vanära?
Han svarade: Jag fann några ax på marken,
och i hopp om bröd tog jag dem till marknaden.
Mannen sade: Detta är ett opassande handling,
vem ger dig din försörjning om inte Gud?
Med tillit till Gud, sluta hoppas på andra,
för den som försörjer är Gud, inte människor.
Bonden skämdes och övergav sitt handlingssätt,
och vände sitt hjärta åter mot Guds port.
Denna berättelse från första kapitlet i Saadis Bustan, som handlar om tillit till Gud, ger en viktig läxa om att lita på Gud. Saadi visar i denna historia att en människa, istället för att hoppas på andra eller göra felaktiga handlingar för att möta sina behov, bör sätta sin tillit till Gud. Bonden i berättelsen, driven av fattigdom och desperation, funderar först på att ta ax från andras skördar, men efter att ha fått råd från en man som känner igen honom inser han sitt misstag och återvänder till en väg av tillit och tro. Berättelsen betonar vikten av tålamod, tillit till Gud och att avstå från girighet och begär. Den visar att Gud är den sanna försörjaren.
In Trust in God
I heard that during a time of hardship in China,
a farmer fell into deep distress and poverty.
He had no gold for dark days,
nor even a grain in his store from sin.
He said to himself: If I practice patience
and do not reach out to anyone in hope,
since fate has not granted me sustenance,
I shall turn to the court of God.
He fell to the ground from his need and lack,
as he received no help from anyone.
He went to the fields and saw people’s harvests,
and in his heart, he said: O my rebellious soul!
To glean ears from others’ harvests
is better than begging and being wretched.
He took a few ears from the ground and left,
at night he hid himself in the ruins.
When the day came, the man arose from sleep,
and in hope of bread, he went to the market.
Someone saw him and recognized him from before,
and said: O poor man! What are you doing?
What do you hold in your hand, and where are you going?
Why do you strive for your own disgrace?
He replied: I found a few ears on the ground,
and in hope of bread, I brought them to the market.
The man said: This is an improper act,
who provides your sustenance if not God?
With trust in God, cut off your hopes from others,
for the Sustainer is God, not humans.
The farmer felt ashamed and abandoned his ways,
and turned his heart back to the court of God.
I heard that during a time of hardship in China,
a farmer fell into deep distress and poverty.
He had no gold for dark days,
nor even a grain in his store from sin.
He said to himself: If I practice patience
and do not reach out to anyone in hope,
since fate has not granted me sustenance,
I shall turn to the court of God.
He fell to the ground from his need and lack,
as he received no help from anyone.
He went to the fields and saw people’s harvests,
and in his heart, he said: O my rebellious soul!
To glean ears from others’ harvests
is better than begging and being wretched.
He took a few ears from the ground and left,
at night he hid himself in the ruins.
When the day came, the man arose from sleep,
and in hope of bread, he went to the market.
Someone saw him and recognized him from before,
and said: O poor man! What are you doing?
What do you hold in your hand, and where are you going?
Why do you strive for your own disgrace?
He replied: I found a few ears on the ground,
and in hope of bread, I brought them to the market.
The man said: This is an improper act,
who provides your sustenance if not God?
With trust in God, cut off your hopes from others,
for the Sustainer is God, not humans.
The farmer felt ashamed and abandoned his ways,
and turned his heart back to the court of God.
English (Explanation):
This story from the first chapter of Saadi’s Bustan, which focuses on trust in God, offers a profound lesson about relying on God. Saadi illustrates in this tale that a person should trust in God rather than hoping for help from others or resorting to wrongful acts to meet their needs. The farmer in the story, driven by poverty and despair, initially considers taking ears of grain from others’ harvests, but after receiving advice from a man who recognizes him, he realizes his mistake and returns to a path of trust and faith. The story emphasizes the importance of patience, trust in God, and avoiding greed and desire. It highlights that God is the true provider.
This story from the first chapter of Saadi’s Bustan, which focuses on trust in God, offers a profound lesson about relying on God. Saadi illustrates in this tale that a person should trust in God rather than hoping for help from others or resorting to wrongful acts to meet their needs. The farmer in the story, driven by poverty and despair, initially considers taking ears of grain from others’ harvests, but after receiving advice from a man who recognizes him, he realizes his mistake and returns to a path of trust and faith. The story emphasizes the importance of patience, trust in God, and avoiding greed and desire. It highlights that God is the true provider.
حکایت سوم از باب اول بوستان سعدی
شنیدم که در وقت شدت به چین
یکی زارع افتاد در تنگ بین
نه زر بودش از بهر روز سیاه
نه در انبار او خوشهای ز گناه
به خود گفت اگر صبر پیش آورم
به امید، ز کس دست در نبرم
چو تقدیر نبود مرا روزیام
به درگاه یزدان فروبستم
به خاک اندر آمد ز بیبرگیاش
چو روزی ندید از کسی در کشش
به صحرا شد و خرمن مردم دید
به دل گفت کای نفس سرکش! بعید
که از خرمن خلق، خوشهچینی
به از دست در کردن و مسکینی
گرفت از زمین خوشهای چند و رفت
به شب در خرابات با خود نهفت
چو روز آمد از خواب برخاست مرد
به امید نان، سوی بازار برد
یکی دیدش و بشناخت او را ز پیش
بگفتش که ای مردک مفلس! خویش
چه داری به دست و کجا میروی؟
به رسوایی خود چرا میکوشی؟
بگفت از زمین خوشهای چند یافتم
به امید نان، سوی بازار آوردم
بگفتش که این کار ناپسند است
که روزی تو را، جز خدا کی دهد؟
به توکل، ز کس طمع خود ببر
که رزاق، یزدان بود، نه بشر
شرمگین شد و دست از آن کار شست
به درگاه حق، روی دل باز جست
شنیدم که در زمان سختی و قحطی در چین، کشاورزی دچار فقر و تنگدستی شد. او نه پولی برای روزهای سخت داشت و نه حتی یک دانه گندم در انبارش. به خودش گفت: اگر صبر کنم و از کسی کمک نخواهم، چون روزی من از طرف خدا تعیین نشده، به درگاه خدا روی میآورم. از شدت فقر و گرسنگی به خاک افتاد، چون از کسی کمکی نگرفت. به صحرا رفت و خرمنهای مردم را دید و با خودش گفت: ای نفس سرکش! چیدن چند خوشه از خرمن دیگران بهتر از گدایی و خواری است. چند خوشه از زمین برداشت و رفت، شب را در خرابهها پنهان شد. صبح که شد، به امید فروختن و خریدن نان، به بازار رفت. کسی او را دید و شناخت و گفت: ای مرد فقیر! این چه کاری است؟ چه چیزی در دست داری و کجا میروی؟ چرا خودت را رسوا میکنی؟ او جواب داد: چند خوشه از زمین پیدا کردم و برای نان به بازار آوردم. آن مرد به او گفت: این کار نادرست است، روزی تو را فقط خدا میدهد. با توکل به خدا، از دیگران قطع امید کن، چون روزیدهنده خداست، نه انسانها. کشاورز شرمنده شد و از این کار دست کشید و دوباره دلش را به سوی خدا باز کرد.
توضیحات:
این حکایت از باب اول بوستان سعدی (در توکل بر خدا) درس بزرگی درباره توکل و اعتماد به خدا میدهد. سعدی در این داستان نشان میدهد که انسان باید به جای امید بستن به دیگران یا انجام کارهای نادرست برای رفع نیازهایش، به خدا توکل کند. کشاورز در این داستان ابتدا به دلیل فقر و ناامیدی به فکر برداشتن خوشههای دیگران میافتد، اما با نصیحت مردی که او را میشناسد، متوجه اشتباه خود میشود و به مسیر توکل و ایمان بازمیگردد. این حکایت بر اهمیت صبر، توکل و دوری از حرص و طمع تأکید دارد و نشان میدهد که خداوند روزیدهنده واقعی است.
این حکایت از باب اول بوستان سعدی (در توکل بر خدا) درس بزرگی درباره توکل و اعتماد به خدا میدهد. سعدی در این داستان نشان میدهد که انسان باید به جای امید بستن به دیگران یا انجام کارهای نادرست برای رفع نیازهایش، به خدا توکل کند. کشاورز در این داستان ابتدا به دلیل فقر و ناامیدی به فکر برداشتن خوشههای دیگران میافتد، اما با نصیحت مردی که او را میشناسد، متوجه اشتباه خود میشود و به مسیر توکل و ایمان بازمیگردد. این حکایت بر اهمیت صبر، توکل و دوری از حرص و طمع تأکید دارد و نشان میدهد که خداوند روزیدهنده واقعی است.
