گفتار اندر نگه داشتن خاطر درویشان
Discourse on Preserving the Hearts of the Poor
Tal om att bevara de fattigas hjärtan
Denna dikt av Saadi, en persisk poet från 1200-talet, bär på ett djupt och tidlöst budskap om rättvisa, ödmjukhet och medkänsla. Genom poetiska bilder som myror som övervinner lejon, små stenar som bygger berg och hårstrån som blir starkare än kedjor, visar Saadi att även de minsta och svagaste kan ha enorm styrka när de förenas eller när omständigheterna förändras. Dikten varnar de mäktiga för att förtrycka de svaga, eftersom världens ordning är föränderlig och dagens mäktige kan bli morgondagens svage. Saadi uppmanar till tålamod, beslutsamhet och empati, och betonar att sann styrka ligger i viljan att göra rätt och i att stödja dem som lider. Han påminner oss om att ignorera andras lidande är att blunda för vår egen mänsklighet. Genom att väva in berättelser och metaforer skapar Saadi en universell uppmaning till medmänsklighet, där vi uppmuntras att värna om rättvisa och undvika arrogans och förtryck. Dikten är en påminnelse om att styrka inte bara handlar om makt, utan om hjärtats och viljans kraft.
Förtyck inte de svaga, du som är stack!
Ty världen förblir ej densamma i tidens mark.
Vrid ej den maktlöses arm med tvång,
Ty om han reser sig, blir du till intet sång.
Ty om han reser sig, blir du till intet sång.
Se ej ner på fienden, hur liten han må vara,
Ty stora berg byggs av små stenar, det är bara.
Ty stora berg byggs av små stenar, det är bara.
Ser du inte hur myror, när de samlas i grupp,
Kan väcka skräck hos lejon, trots deras mod och upp.
Kan väcka skräck hos lejon, trots deras mod och upp.
Ej blott myran, men håret, så litet det är,
Blir starkare än kedjor när det binds samman där.
Blir starkare än kedjor när det binds samman där.
Rör ej människors grund, låt dem stå,
Ty om du faller, blir du hjälplös, så är det så.
Ty om du faller, blir du hjälplös, så är det så.
Vänners hjärtan är bättre än skatter i mängd,
En tom kista är bättre än folk i nöd och eländ.
En tom kista är bättre än folk i nöd och eländ.
Tvinga ej andra till bördor som tynger dem ner,
Ty om de faller, faller du själv många fler.
Ty om de faller, faller du själv många fler.
Ha tålamod, du svage, mot den som är stark,
Ty en dag kan du bli mäktigare, var på din vakt.
Ty en dag kan du bli mäktigare, var på din vakt.
Med vilja kan du stå emot förtryckarens makt,
Ty viljans kraft är större än våldets prakt.
Ty viljans kraft är större än våldets prakt.
Låt den förtrycktes torra läppar le,
Ty förövarens tänder ska snart gå itu, se!
Ty förövarens tänder ska snart gå itu, se!
Med trummans larm vaknar herren i sitt hus,
Men vad vet han om nattvakten, hur natten var brus?
Men vad vet han om nattvakten, hur natten var brus?
Karavanen bär sin sorg och sitt tunga lass,
Men den som rider på åsnan känner ej dess vass.
Men den som rider på åsnan känner ej dess vass.
Du säger att du inte är bland de fallna, nej,
Men när du ser den fallne, varför är du inte med honom, säg?
Men när du ser den fallne, varför är du inte med honom, säg?
Låt mig berätta en saga, en lärdom så klar,
Att svaghetens tid kan passera, om du modet har.
Att svaghetens tid kan passera, om du modet har.
سر پنجهٔ ناتوان بر مپیچ
که گر دست یابد برآیی به هیچ
عدو را به کوچک نباید شمرد
که کوه کلان دیدم از سنگ خرد
نبینی که چون با هم آیند مور
ز شیران جنگی برآرند شور
نه موری که مویی کز آن کمتر است
چو پر شد ز زنجیر محکمتر است
مبر گفتمت پای مردم ز جای
که عاجز شوی گر درآیی ز پای
دل دوستان جمع بهتر که گنج
خزینه تهی به که مردم به رنج
مینداز در پای کار کسی
که افتد که در پایش افتی بسی
تحمل کن ای ناتوان از قوی
که روزی تواناتر از وی شوی
به همت برآر از ستیهنده شور
که بازوی همت به از دست زور
لب خشک مظلوم را گو بخند
که دندان ظالم بخواهند کند
به بانگ دهل خواجه بیدار گشت
چه داند شب پاسبان چون گذشت؟
خورد کاروانی غم بار خویش
نسوزد دلش بر خر پشت ریش
گرفتم کز افتادگان نیستی
چو افتاده بینی چرا نیستی؟
بر اینت بگویم یکی سرگذشت
که سستی بود زین سخن درگذشت
ای قدرتمند، به ضعیفان زور نگو،
چون دنیا همیشه یکجور نمیمونه.
چون دنیا همیشه یکجور نمیمونه.
دستوپای ناتوان رو نپیچون،
چون اگه دستش به جایی بند بشه، تو رو به خاک میندازه.
چون اگه دستش به جایی بند بشه، تو رو به خاک میندازه.
دشمن رو، حتی اگه کوچیک باشه، دستکم نگیر،
چون کوه بزرگ از سنگهای ریز درست شده.
چون کوه بزرگ از سنگهای ریز درست شده.
نمیبینی که مورچهها وقتی جمع بشن،
حتی از شیرهای جنگی غوغا به پا میکنن؟
حتی از شیرهای جنگی غوغا به پا میکنن؟
نه فقط مورچه، حتی یه تار مو که از اونم کوچیکتره،
وقتی با هم جمع بشن، از زنجیر محکمتره.
وقتی با هم جمع بشن، از زنجیر محکمتره.
پای مردم رو از جاش نکش،
چون اگه خودت زمین بخوری، ناتوان میشی.
چون اگه خودت زمین بخوری، ناتوان میشی.
دوستای خوب از گنج بهترن،
خزانه خالی بهتر از مردمیه که تو رنجن.
خزانه خالی بهتر از مردمیه که تو رنجن.
دیگران رو تو کار سخت ننداز،
چون اگه اونا بیفتن، تو هم بارها زمین میخوری.
چون اگه اونا بیفتن، تو هم بارها زمین میخوری.
ای ضعیف، در برابر قوی صبور باش،
چون یه روز ممکنه از اون قویتر بشی.
چون یه روز ممکنه از اون قویتر بشی.
با اراده و تلاش، جلوی ظالم وایستا،
چون نیروی اراده از زور بازو قویتره.
چون نیروی اراده از زور بازو قویتره.
بذار لبای خشک مظلوم بخنده،
چون دندونای ظالم بالاخره میشکنه.
چون دندونای ظالم بالاخره میشکنه.
با صدای طبل، ارباب از خواب بیدار میشه،
ولی از حال شبزندهدار چی میدونه؟
ولی از حال شبزندهدار چی میدونه؟
کاروان غم خودش رو به دوش میکشه،
ولی اون که رو خر سواره، از زخم خر چیزی نمیفهمه.
ولی اون که رو خر سواره، از زخم خر چیزی نمیفهمه.
میگی تو از اونایی که افتادن نیستی،
ولی وقتی یکی رو زمینافتاده میبینی، چرا مثل اون نیستی؟
ولی وقتی یکی رو زمینافتاده میبینی، چرا مثل اون نیستی؟
برات یه قصه میگم، یه درس بزرگ،
که سستی و ضعف با این حرفا تموم میشه.
که سستی و ضعف با این حرفا تموم میشه.
تفسیر به فارسی امروزی
این شعر سعدی درسهای بزرگی درباره انسانیت، عدالت، و فروتنی میده. سعدی میگه که قدرت و زور همیشگی نیست و دنیا همیشه در حال تغییره. نباید ضعیفترها رو تحقیر کرد یا بهشون ظلم کرد، چون ممکنه یه روز اونا قوی بشن و تو ضعیف. با مثالهایی مثل مورچه و شیر، یا سنگ و کوه، نشون میده که حتی چیزهای کوچیک وقتی کنار هم قرار بگیرن، میتونن خیلی قوی باشن. این شعر به ما یاد میده که به جای ظلم و زورگویی، باید با دیگران همدلی کنیم و بهشون احترام بذاریم. سعدی همچنین میگه که اراده و تلاش از زور بازو قویتره و آدما باید با صبر و همت در برابر مشکلات و ظلم وایستن. در کل، شعر یه دعوت به انسانیت و دوری از خودخواهی و ظلمه.
This poem by Saadi, a 13th-century Persian poet, carries a timeless message of justice, humility, and empathy. It warns against the arrogance of the powerful, reminding us that the wheel of fate turns, and those in power may one day find themselves weak. Through vivid metaphors—like ants overpowering lions, small stones forming mountains, or hairs stronger than chains—Saadi illustrates the strength in unity and the potential of even the smallest entities to overcome great odds. The poem urges compassion for the weak, cautioning that oppressing others could lead to one’s own downfall. It emphasizes the value of perseverance, willpower, and standing up against injustice, while advocating for empathy and solidarity with those who suffer. Ultimately, Saadi’s work is a call to humanity, urging us to rise above selfishness and cruelty and to support one another in times of hardship.
Don’t oppress the weak, O mighty one,
For the world doesn’t stay the same forever.
Don’t oppress the weak, O mighty one,
For the world doesn’t stay the same forever.
Don’t twist the arm of the powerless,
For if they rise, they’ll bring you to nothing.
For if they rise, they’ll bring you to nothing.
Don’t underestimate a small enemy,
For great mountains are made of tiny stones.
For great mountains are made of tiny stones.
Don’t you see how ants, when they unite,
Can stir fear in the fiercest lions?
Can stir fear in the fiercest lions?
Not just ants, but even a single hair, smaller still,
When woven together, is stronger than chains.
When woven together, is stronger than chains.
Don’t uproot people from their place,
For if you fall, you’ll be left helpless.
For if you fall, you’ll be left helpless.
The love of friends is worth more than treasure,
An empty vault is better than people in pain.
An empty vault is better than people in pain.
Don’t burden others with heavy tasks,
For if they fall, you’ll stumble many times over.
For if they fall, you’ll stumble many times over.
O weak one, be patient against the strong,
For one day you may surpass them.
For one day you may surpass them.
With resolve, rise against the oppressor’s might,
For the arm of will is stronger than force.
For the arm of will is stronger than force.
Let the parched lips of the oppressed smile,
For the tyrant’s teeth will soon be broken.
For the tyrant’s teeth will soon be broken.
With the drum’s clamor, the master awakes,
But what does he know of the watchman’s night?
But what does he know of the watchman’s night?
The caravan bears its load of sorrow,
But the rider cares not for the donkey’s wounds.
But the rider cares not for the donkey’s wounds.
You say you’re not among the fallen,
But when you see one down, why aren’t you with them?
But when you see one down, why aren’t you with them?
Let me tell you a tale, a lesson clear,
That weakness fades when you let go of fear.
That weakness fades when you let go of fear.
About the Author
