بوستان سعدی باب اول: در عدل و تدبیر و رای
بخش ۴ – در معنی شفقت بر حال رعیت
Sadis Bustan Chapter One: On Justice, Wisdom, and Counsel
Section 4 – On Compassion Toward the Condition of the People
Saadis Bustan Första kapitlet: Om rättvisa, klokhet och råd
Avsnitt 4 – Om medkänsla för folkets tillstånd
Jag hörde om en rättvis konung,
med en kappa vars foder var dubbelt så skön.
En sade: “O lycklige härskare,
sy en kappa av kinesisk silke så fin.”
Han svarade: “Detta räcker för skydd och ro,
att gå längre än så är bara för prydnad och show.
Jag tar inte tribut för att smycka min tron,
eller klä mig i prakt som en kvinna i don.
Hur kan jag, som en man, fienden möta,
om jag klär mig i kläder som bara är för att nöta?
med en kappa vars foder var dubbelt så skön.
En sade: “O lycklige härskare,
sy en kappa av kinesisk silke så fin.”
Han svarade: “Detta räcker för skydd och ro,
att gå längre än så är bara för prydnad och show.
Jag tar inte tribut för att smycka min tron,
eller klä mig i prakt som en kvinna i don.
Hur kan jag, som en man, fienden möta,
om jag klär mig i kläder som bara är för att nöta?
Jag har också begär, som alla har,
men skatten är inte bara min, det är klart.
Skatterna finns för arméns skull,
inte för att pryda med glitter och gull.
En armé som inte är nöjd med sin kung,
kan inte skydda riket, hur stark den än sprung.
Om fienden tar bondens åsna och vagn,
varför tar kungen då skatt från hans gagn?
men skatten är inte bara min, det är klart.
Skatterna finns för arméns skull,
inte för att pryda med glitter och gull.
En armé som inte är nöjd med sin kung,
kan inte skydda riket, hur stark den än sprung.
Om fienden tar bondens åsna och vagn,
varför tar kungen då skatt från hans gagn?
Om fienden tar och kungen tar tribut,
vad blir kvar av tronen och äran till slut?
Folket är som ett träd, om du vårdar det ömt,
ger det frukt till dina vänners förnöjt.
Riv inte upp det med rot i din hårdhet,
ty den dåraktige skadar sig själv i sin vårdslöshet.
Att slå den som fallit är inte rättvist,
som att ta korn från myran, en handling så listig.
vad blir kvar av tronen och äran till slut?
Folket är som ett träd, om du vårdar det ömt,
ger det frukt till dina vänners förnöjt.
Riv inte upp det med rot i din hårdhet,
ty den dåraktige skadar sig själv i sin vårdslöshet.
Att slå den som fallit är inte rättvist,
som att ta korn från myran, en handling så listig.
De som lever i ungdom och lycka,
tar inte hårt på de svaga, det är deras plikt att skydda.
Om en undersåte faller och lider nöd,
akta dig för hans klagan till Gud i hans död.
Om du kan vinna riket med mildhet och nåd,
spill inte blod i stridens råd.
En värld erövrad med manlighet och mod,
är inte värt en droppe blod på jord.
tar inte hårt på de svaga, det är deras plikt att skydda.
Om en undersåte faller och lider nöd,
akta dig för hans klagan till Gud i hans död.
Om du kan vinna riket med mildhet och nåd,
spill inte blod i stridens råd.
En värld erövrad med manlighet och mod,
är inte värt en droppe blod på jord.
Jag hörde om Jamshid, den ädle och kloke,
vid en källa han ristade ord på en sten som han toge:
“Många som vi har druckit vid denna källa,
de gick bort så snabbt som ett ögonblick föll, ja.
Vi tog världen med styrka och mod i vår hand,
men till graven bar vi inget, det var tomt i vår vand.
Om du har makt över en fiende, skona hans liv,
ty hans sorg är nog, låt honom slippa din kniv.
En fiende som lever i skam och i kval,
är bättre än hans blod som tynger ditt val.”
vid en källa han ristade ord på en sten som han toge:
“Många som vi har druckit vid denna källa,
de gick bort så snabbt som ett ögonblick föll, ja.
Vi tog världen med styrka och mod i vår hand,
men till graven bar vi inget, det var tomt i vår vand.
Om du har makt över en fiende, skona hans liv,
ty hans sorg är nog, låt honom slippa din kniv.
En fiende som lever i skam och i kval,
är bättre än hans blod som tynger ditt val.”
Tolkning på svenska
Denna dikt, som tillskrivs Ferdowsi, framhåller en rättvis och ödmjuk ledare som prioriterar sitt folks välfärd över personlig lyx. Kungen avvisar förslaget att sy en praktfull kappa av kinesisk silke, eftersom han anser att enkla kläder räcker för skydd och att överdriven prakt är onödig. Han betonar att hans roll som ledare inte är att samla rikedomar för egen vinning, utan att använda skatterna för att stödja armén och skydda riket.
Dikten understryker också vikten av att skydda folket, liknat vid ett träd som ger frukt om det vårdas. Att behandla undersåtar hårt är dåraktigt och skadar kungen själv i längden. Vidare varnar dikten för att förtrycka de svaga, eftersom deras klagan kan nå Gud. Kungen uppmanas att styra med mildhet snarare än våld, eftersom rättvis erövring är mer värdefull än blodspillan.
Slutligen refererar dikten till Jamshid, en mytologisk kung, som reflekterar över livets förgänglighet. Han påminner om att makt och rikedom är tillfälliga och att en ledare bör visa medkänsla, även mot fiender, eftersom att skona en fiende är ädlare än att döda honom. Dikten är en uppmaning till rättvisa, medkänsla och långsiktig visdom i ledarskap.
Sadis Bustan Chapter One: On Justice, Wisdom, and Counsel
Section 4 – On Compassion Toward the Condition of the People
Sadis Bustan Chapter One: On Justice, Wisdom, and Counsel
Section 4 – On Compassion Toward the Condition of the People
I heard of a just and righteous king,
whose cloak had a lining of twofold spring.
One said, “O fortunate lord of the day,
sew a robe of Chinese silk, bright and gay.”
He replied, “This is enough for shelter and peace,
beyond this, it’s mere adornment, a vain caprice.
I don’t collect tribute to deck my throne,
or dress like a woman in garments overblown.
How can I, as a man, face foes in the fight,
if I’m clad in robes that shine for delight?
whose cloak had a lining of twofold spring.
One said, “O fortunate lord of the day,
sew a robe of Chinese silk, bright and gay.”
He replied, “This is enough for shelter and peace,
beyond this, it’s mere adornment, a vain caprice.
I don’t collect tribute to deck my throne,
or dress like a woman in garments overblown.
How can I, as a man, face foes in the fight,
if I’m clad in robes that shine for delight?
I, too, have desires, like all men do,
but the treasury’s not mine alone, that’s true.
The coffers are filled for the army’s need,
not for trinkets or jewels to fuel my greed.
An army unhappy with its king’s decree,
cannot guard the realm’s bounds faithfully.
If foes seize the peasant’s donkey and cart,
why should the king tax him, tearing his heart?
but the treasury’s not mine alone, that’s true.
The coffers are filled for the army’s need,
not for trinkets or jewels to fuel my greed.
An army unhappy with its king’s decree,
cannot guard the realm’s bounds faithfully.
If foes seize the peasant’s donkey and cart,
why should the king tax him, tearing his heart?
If enemies plunder and the king takes his due,
what glory remains for the throne to pursue?
The people are like a tree, if you tend it with care,
it yields fruit for your friends, abundant and fair.
Don’t uproot it with cruelty, leave it to thrive,
for the fool who destroys it harms his own life.
It’s not noble to strike those already down,
like stealing grain from an ant on the ground.
what glory remains for the throne to pursue?
The people are like a tree, if you tend it with care,
it yields fruit for your friends, abundant and fair.
Don’t uproot it with cruelty, leave it to thrive,
for the fool who destroys it harms his own life.
It’s not noble to strike those already down,
like stealing grain from an ant on the ground.
Those who bask in youth and fortune’s grace,
don’t oppress the weak, they grant them space.
If a subject stumbles and falls in despair,
beware their cries to God in their prayer.
If you can win a land with kindness and grace,
don’t spill blood in battle’s fierce embrace.
A world won with valor and manly might,
is not worth a drop of blood in the fight.
don’t oppress the weak, they grant them space.
If a subject stumbles and falls in despair,
beware their cries to God in their prayer.
If you can win a land with kindness and grace,
don’t spill blood in battle’s fierce embrace.
A world won with valor and manly might,
is not worth a drop of blood in the fight.
I heard of Jamshid, noble and wise,
who carved words on stone where a spring’s waters rise:
“Many like us have drunk from this spring’s flow,
they passed in a blink, as swift as eyes close.
We took the world with strength and with might,
but carried naught to the grave in our flight.
If you hold power over a foe in your grip,
don’t harm him—his sorrow’s enough to let slip.
A foe left alive, shamed and wandering free,
is better than his blood weighing heavy on thee.”
who carved words on stone where a spring’s waters rise:
“Many like us have drunk from this spring’s flow,
they passed in a blink, as swift as eyes close.
We took the world with strength and with might,
but carried naught to the grave in our flight.
If you hold power over a foe in your grip,
don’t harm him—his sorrow’s enough to let slip.
A foe left alive, shamed and wandering free,
is better than his blood weighing heavy on thee.”
Interpretation
This poem, attributed to Ferdowsi’s Shahnameh, celebrates a wise and just ruler who values humility and the welfare of his people over personal luxury. When suggested to wear a lavish robe of Chinese silk, the king declines, stating that simple clothing suffices for protection and that extravagance is unnecessary. He emphasizes that his duty is not to amass wealth for himself but to use the treasury to support the army and safeguard the kingdom.
The poem likens the people to a tree, suggesting that nurturing them yields prosperity, while harsh treatment is foolish and self-destructive. It warns against oppressing the weak, as their grievances may reach God. The king is urged to govern with compassion rather than violence, as true conquest lies in winning hearts, not shedding blood.
The reference to Jamshid, a legendary king, underscores the fleeting nature of power and wealth. His words at the spring remind us that life is transient, and true leadership lies in mercy, even toward enemies. Sparing a foe’s life is nobler than killing, as it avoids the moral burden of bloodshed. The poem is a timeless call for justice, empathy, and wise governance.
بوستان سعدی باب اول: در عدل و تدبیر و رای
بخش ۴ – در معنی شفقت بر حال رعیت
شنیدم که فرماندهی دادگر
قبا داشتی هر دو روی آستر
یکی گفتش ای خسرو نیکروز
ز دیبای چینی قبایی بدوز
بگفت این قدر ستر و آسایش است
وز این بگذری زیب و آرایش است
نه از بهر آن میستانم خراج
که زینت کنم بر خود و تخت و تاج
چو همچون زنان حله در تن کنم
به مردی کجا دفع دشمن کنم؟
مرا هم ز صد گونه آز و هواست
ولیکن خزینه نه تنها مراست
خزاین پر از بهر لشکر بود
نه از بهر آذین و زیور بود
سپاهی که خوشدل نباشد ز شاه
ندارد حدود ولایت نگاه
چو دشمن خر روستایی برد
ملک باج و دَهیک چرا میخورد؟
مخالف خرش برد و سلطان خراج
چه اقبال ماند در آن تخت و تاج؟
رعیت درخت است اگر پروری
به کام دل دوستان بر خوری
به بیرحمی از بیخ و بارش مکن
که نادان کند حیف بر خویشتن
مروت نباشد بر افتاده زور
برد مرغ دون دانه از پیش مور
کسان بر خورند از جوانی و بخت
که بر زیردستان نگیرند سخت
اگر زیردستی در آید ز پای
حذر کن ز نالیدنش بر خدای
چو شاید گرفتن به نرمی دیار
به پیکار خون از مشامی میار
به مردی که ملک سراسرْ زمین
نیرزد که خونی چکد بر زمین
شنیدم که جمشید فرخسرشت
به سرچشمهای بر به سنگی نوشت
بر این چشمه چون ما بسی دم زدند
برفتند چون چشم بر هم زدند
گرفتیم عالم به مردی و زور
ولیکن نبردیم با خود به گور
چو بر دشمنی باشدت دسترس
مرنجانْشْ کاو را همین غصه بس
عدو زنده سرگشته پیرامُنت
به از خون او کشته در گردنت
شنیدم یه پادشاه عادل بود،
لباسش ساده، ولی پر از معنوی بود.
یکی گفت: «ای پادشاه خوشبخت،
یه لباس شیک از ابریشم چین بدوز.»
گفت: «این لباس برای راحتی کافیه،
بیشتر از این فقط برای تجملاته.
من مالیات برای خودم جمع نمیکنم،
که تاج و تختم رو با زرقوبرق پر کنم.
اگه مثل زنها لباس فاخر بپوشم،
چطور با دشمن بجنگم و محکم بکوشم؟
لباسش ساده، ولی پر از معنوی بود.
یکی گفت: «ای پادشاه خوشبخت،
یه لباس شیک از ابریشم چین بدوز.»
گفت: «این لباس برای راحتی کافیه،
بیشتر از این فقط برای تجملاته.
من مالیات برای خودم جمع نمیکنم،
که تاج و تختم رو با زرقوبرق پر کنم.
اگه مثل زنها لباس فاخر بپوشم،
چطور با دشمن بجنگم و محکم بکوشم؟
منم مثل همه آرزوهایی دارم،
ولی خزانه فقط مال من نیست، باید بگم.
خزانه برای سربازام پر میشه،
نه برای تزئین و جواهرهای بیشه.
اگه سربازا از پادشاه راضی نباشن،
نمیتونن از مرزهای کشور دفاع کنن.
اگه دشمن گاو و گوسفند دهاتی رو ببره،
چرا پادشاه ازش مالیات میگیره؟
ولی خزانه فقط مال من نیست، باید بگم.
خزانه برای سربازام پر میشه،
نه برای تزئین و جواهرهای بیشه.
اگه سربازا از پادشاه راضی نباشن،
نمیتونن از مرزهای کشور دفاع کنن.
اگه دشمن گاو و گوسفند دهاتی رو ببره،
چرا پادشاه ازش مالیات میگیره؟
اگه دشمن ببره و پادشاه مالیات بخواد،
دیگه چه افتخاری برای تختش میمونه؟
مردم مثل یه درختن، اگه مراقبت کنی،
میوه میدن و دوستات رو خوشحال میکنی.
با بیرحمی ریشهشون رو نکن،
چون این کار به خودت ضرر میزنه.
زور گفتن به ضعیفا کار مردونه نیست،
مثل اینه که از مورچه غذا بدزدی.
دیگه چه افتخاری برای تختش میمونه؟
مردم مثل یه درختن، اگه مراقبت کنی،
میوه میدن و دوستات رو خوشحال میکنی.
با بیرحمی ریشهشون رو نکن،
چون این کار به خودت ضرر میزنه.
زور گفتن به ضعیفا کار مردونه نیست،
مثل اینه که از مورچه غذا بدزدی.
اونایی که جوون و خوشبختن،
به زیردستاشون سخت نمیگیرن.
اگه یکی افتاد و گرفتار شد،
مواظب باش دعاش به خدا نرسه.
اگه میتونی با مهربونی کشور رو نگه داری،
با جنگ و خونریزی خودت رو خراب نکن.
یه پادشاهی بزرگ به زور و جنگ،
ارزش یه قطره خون رو هم نداره.
به زیردستاشون سخت نمیگیرن.
اگه یکی افتاد و گرفتار شد،
مواظب باش دعاش به خدا نرسه.
اگه میتونی با مهربونی کشور رو نگه داری،
با جنگ و خونریزی خودت رو خراب نکن.
یه پادشاهی بزرگ به زور و جنگ،
ارزش یه قطره خون رو هم نداره.
شنیدم جمشید، پادشاه بزرگ،
رو سنگ کنار چشمه چیزی نوشت:
«خیلیها مثل ما از این چشمه آب خوردن،
یه لحظه چشم بستن و دیگه رفتن.
ما با زور و مردونگی دنیا رو گرفتیم،
ولی هیچی با خودمون به گور نبردیم.
اگه دشمنی زیر دستته، اذیتش نکن،
چون غصهش خودش کافیه.
دشمن زنده و سرگردون بهتره،
تا خونش روی دست تو بمونه.»
رو سنگ کنار چشمه چیزی نوشت:
«خیلیها مثل ما از این چشمه آب خوردن،
یه لحظه چشم بستن و دیگه رفتن.
ما با زور و مردونگی دنیا رو گرفتیم،
ولی هیچی با خودمون به گور نبردیم.
اگه دشمنی زیر دستته، اذیتش نکن،
چون غصهش خودش کافیه.
دشمن زنده و سرگردون بهتره،
تا خونش روی دست تو بمونه.»
تفسیر
این شعر از فردوسی درباره یه پادشاه عادله که به جای تجملات و زرقوبرق، به فکر مردم و کشورشه. وقتی بهش میگن یه لباس گرون و شیک بپوش، میگه لباس ساده برای محافظت کافیه و تجملات فقط برای خودنماییه. اون میگه مالیات رو برای خودش جمع نمیکنه که قصرش رو پر از جواهر کنه، بلکه برای سربازا و امنیت کشوره.
شعر میگه مردم مثل یه درختن؛ اگه بهشون محبت کنی، برات سود میدن. اما اگه بهشون سخت بگیری، خودت ضرر میکنی. پادشاه نباید به ضعیفا زور بگه، چون دعای اونا به خدا میرسه. به جای جنگ و خونریزی، باید با مهربونی کشور رو اداره کرد، چون هیچ پادشاهی ارزش ریختن خون نداره.
جمشید، یه پادشاه افسانهای، تو شعر میگه زندگی خیلی کوتاهه و هیچی با خودمون نمیبريم. پس بهتره به دشمن هم رحم کنیم و به جای کشتنش، بذاریم با غصه خودش زندگی کنه. این شعر به ما یاد میده که یه رهبر خوب باید عادل، مهربون و عاقل باشه و به جای خودش، به فکر مردمش باشه.