مستند رادیویی شبکه یک سوئد: P1 Dokumentär
این مستند رادیویی از شبکه یک رادیو سوئد (P1 Dokumentär) روایتی است از تجربیات آگنِتا رامبرگ، گزارشگر پیشین رادیو سوئد، در خاورمیانه و بهویژه لبنان در سال ۱۹۸۲. این مستند تصویری تکاندهنده از جنگ داخلی لبنان، قتلعام صبرا و شتیلا، و چالشهای گزارشگری در مناطق جنگی ارائه میدهد. در ادامه، متن کامل مستند بدون در نظر گرفتن زمانبندی پاراگرافها و بهصورت یکپارچه بازنویسی شده است:
در سپتامبر ۱۹۸۲، آگنِتا رامبرگ بهعنوان گزارشگر جدید خاورمیانه برای رادیو سوئد به منطقهای پرآشوب قدم گذاشت: لبنانی که درگیر جنگ داخلی بود. او در ۳۲ سالگی، با تجربهای از پوشش خبری جنگ ایران و گروگانگیریها، حالا باید با جنگ پیچیده و غیرقابلفهم لبنان روبرو میشد. اولین مأموریت او در لبنان با یکی از تاریکترین وقایع آن دوران گره خورد: قتلعام صبرا و شتیلا.در سال ۲۰۲۲، زمانی که اخبار جهان تحت تأثیر تهاجم روسیه به اوکراین بود و تصاویر تکاندهندهای از کشتار غیرنظامیان در بوچا و کییف منتشر میشد، آگنِتا بار دیگر از آن روزهای هولناک سخن گفت. او به یاد میآورد که چگونه شبهنظامیان فالانژ مسیحی لبنانی در سپتامبر ۱۹۸۲، طی ۳۶ ساعت، هزاران غیرنظامی فلسطینی را در اردوگاههای صبرا و شتیلا قتلعام کردند. هدف ظاهری این عملیات، بیرون راندن سازمان آزادیبخش فلسطین (PLO) از لبنان بود. در آن زمان، یاسر عرفات و نیروهای PLO سوار بر کشتیها لبنان را ترک کرده بودند و آنچه باقی مانده بود، جمعیتی بیدفاع از غیرنظامیان بود. آگنِتا توضیح میدهد که برخلاف ادعاها، هیچ تروریستی در اردوگاهها باقی نمانده بود. این شبهنظامیان فالانژ، با حمایت روشنایی گلولههای منور ارتش اسرائیل، از بعدازظهر پنجشنبه تا صبح شنبه به کشتار، تجاوز و ویرانی مشغول بودند.آگنِتا و دیگر روزنامهنگاران خارجی تنها از طریق دریا و با قایق از قبرس به بیروت رسیدند. او به یاد میآورد که در تاریکی شب، هنگام نزدیک شدن به ساحل لبنان، نور زرد گلولههای منور را دید که توسط ارتش اسرائیل شلیک شده و اردوگاهها را روشن کرده بود تا فالانژها بتوانند به عملیات خود ادامه دهند. وقتی به شتیلا رسیدند، با سکوتی مرگبار و صحنههایی هولناک مواجه شدند: خیابانهای خالی، خانههای ویرانشده و اجساد غیرنظامیان، از جمله زنان، مردان و کودکان، که در گوشه و کنار پراکنده بودند. در یک باغ کوچک، اجساد سه زن، یک مرد و دو کودک خردسال را دیدند. کمی آنطرفتر، هشت مرد کشتهشده در کنار دیواری به ردیف افتاده بودند. حتی تپههای خاکی که از کنارشان عبور کرده بودند، از اجساد انسانها تشکیل شده بود. این صحنهها چنان غیرواقعی بودند که آگنِتا در ابتدا حتی متوجه ماهیت واقعی آنها نشد.چند ماه پیش از این فاجعه، در ژوئن ۱۹۸۲، اسرائیل به لبنان حمله کرده بود تا PLO را که از خاک لبنان به اسرائیل حمله میکرد، بیرون براند. در طول تابستان، بسیاری از فلسطینیها، از جمله یاسر عرفات، لبنان را ترک کردند. اما پس از ترور بشیر جمایل، رئیسجمهور مسیحی لبنان، شبهنظامیان فالانژ در اقدامی تلافیجویانه به اردوگاههای فلسطینی حمله کردند. آگنِتا از حس غیرواقعی بودن این صحنهها میگوید، از اجسادی که به دلیل گرما متورم شده و غیرطبیعی به نظر میرسیدند. او از دشواریهای گزارشگری در چنین شرایطی سخن میگوید: تلفنهای بیروت قطع شده بود و تنها راه ارتباط با جهان، عبور از «خط سبز» و رسیدن به یک پایگاه اسرائیلی در تپههای اطراف بود. در آنجا، روزنامهنگاران در صف میایستادند تا بتوانند گزارشهای خود را مخابره کنند.روز بعد، وقتی آگنِتا به اردوگاه بازگشت، بازماندگان نیز آنجا بودند. زنی از او خواست وارد خانهای شود تا ویرانیها را ببیند، اما جسدی که جلوی در افتاده بود، مانع او شد. آگنِتا میگوید: «اینجا بود که به حد خودم رسیدم. دیگر نمیتوانستم ادامه دهم.» او احساس گناه میکرد که نتوانست خواسته آن زن را برآورده کند، اما این تجربه نشاندهنده فشار روانی عظیمی بود که گزارشگران جنگی متحمل میشدند. او توضیح میدهد که وظیفهاش بهعنوان یک روزنامهنگار، روایت این فجایع بود، نه فروپاشی احساسی. با این حال، مواجهه با بازماندگان برایش سختتر از دیدن اجساد بود.جنگ داخلی لبنان، که در زمان ورود آگنِتا هفت سال بود ادامه داشت، تا هشت سال دیگر نیز به طول انجامید. این جنگ، درگیریای چندلایه بود که هویت ملی لبنان را به چالش کشید: آیا لبنان باید به سوی غرب متمایل باشد، همانطور که مسیحیان مارونی میخواستند، یا بخشی از جهان عرب باقی بماند، همانطور که بسیاری از مسلمانان آرزو داشتند؟ این درگیری همچنین صحنهای برای رقابتهای منطقهای و جهانی، از جمله جنگ سرد میان آمریکا و شوروی، و نزاعهای داخلی میان شبهنظامیان بود. بیروت، شهری که زمانی پایتخت فرهنگی و فکری جهان عرب بود، به میدان نبردی برای همه علیه همه تبدیل شده بود.زندگی در بیروت، حتی در آرامترین روزها، هرگز عادی نبود. بمبارانهای ناگهانی، انفجار خودروهای بمبگذاریشده و درگیریهای محلی میتوانست هر لحظه رخ دهد. آگنِتا از روزی میگوید که در حال آماده کردن غذای سوئدی برای مهمانانش بود، اما درگیری میان دو گروه شبهنظامی در محلهاش شدت گرفت و مهمانانش نتوانستند بیایند. ساکنان ساختمان، از جمله او، در راهپلهها پناه گرفتند و از ترس آتشسوزی یا ورود شبهنظامیان، ساعتها منتظر ماندند. در نهایت، یک زوج مسن با شبهنظامیان مذاکره کردند و مانع ورود آنها به ساختمان شدند.آگنِتا سالها در بیروت ماند، حتی زمانی که بسیاری از روزنامهنگاران غربی به دلیل خطر ربوده شدن شهر را ترک کردند. او میگوید که بهعنوان یک سوئدی، خطر کمتری او را تهدید میکرد، زیرا گروگانگیرها عمدتاً به دنبال اتباع آمریکایی، بریتانیایی و فرانسوی بودند. او همچنین اشاره میکند که هیچ زنی از روزنامهنگاران خارجی ربوده نشد، شاید به دلیل پیچیدگیهای لجستیکی و فرهنگی که گروگانگیری زنان برای شبهنظامیان ایجاد میکرد.این مستند همچنین به لحظات روشنتر زندگی در بیروت اشاره میکند، مانند صدای آهنگی که در خیابانهای شهر طنینانداز بود: «کودکیمان را به ما برگردانید، به ما صلح بدهید.» این آهنگ، که به سه زبان عربی، فرانسوی و انگلیسی اجرا شده بود، نمادی از آرزوی مردم لبنان برای بازگشت به زندگی عادی بود. اما این امیدها بارها در میان انفجارها و درگیریها رنگ باخت.آگنِتا همچنین از تجربههای دیگرش، مانند بمبگذاریهای انتحاری علیه نیروهای آمریکایی و فرانسوی در سال ۱۹۸۳، میگوید. در یکی از این حملات، یک کامیون زرد حامل یک تن مواد منفجره به پادگان تفنگداران دریایی آمریکا برخورد کرد و ۲۴۱ سرباز را کشت. تنها چند ثانیه بعد، حمله مشابهی به پایگاه فرانسویها ۵۸ سرباز را به کام مرگ برد. او از سربازی میگوید که روی برانکارد گریه میکرد و از وحشت صحنههایی که دیده بود، فروپاشیده بود.در جنوب لبنان، آگنِتا شاهد خشم فزاینده مردم علیه اشغال اسرائیل بود. حملات انتحاری و مجازاتهای جمعی، مانند محاصره روستاها و کشتار غیرنظامیان، به بخشی از چرخه خشونت تبدیل شده بود. او از روستایی میگوید که پس از یک حمله انتحاری، توسط ارتش اسرائیل محاصره شد و سه نفر در آن کشته شدند. سربازان اسرائیلی روی فواره میدان روستا با رنگ قرمز نوشتند: «انتقام ارتش اسرائیل».آگنِتا از تأثیر عمیق این تجربیات بر خودش و دیگران میگوید. او به یاد میآورد که پس از پایان جنگ، بسیاری از مردم با علائم روانتنی مانند درد معده و سردرد به بیمارستانها مراجعه کردند. این علائم، نشانههایی از فشار روانی عظیمی بود که سالها جنگ بر مردم تحمیل کرده بود. او همچنین از دو ناامیدی بزرگ در حرفهاش سخن میگوید: توافق اسلو بین اسرائیل و فلسطین که امید به صلح را زنده کرد اما به نتیجه نرسید، و توافق هستهای ایران در سال ۲۰۱۵ که با آمدن دونالد ترامپ به شکست انجامید.این مستند، روایتی است از زندگی یک روزنامهنگار در قلب یکی از پیچیدهترین و خشونتبارترین درگیریهای قرن بیستم. آگنِتا رامبرگ، با شجاعت و تعهد، داستانهایی را روایت کرد که جهان را از عمق فاجعه آگاه ساخت، اما این تجربیات، اثری عمیق و ماندگار بر او گذاشتند.
تهیهکنندگان:
راوی: آگنِتا رامبرگ
تهیهکننده: سارا استنهولم
میکس نهایی: الویرا بیورنفوت
تولید: هاکان انگستروم
P1 Dokumentär، استکهلم، ژوئن ۲۰۲۲
I inbördeskrigets Libanon 1982 med korrespondent Agneta Ramberg (R)I september 1982 anlände Agneta Ramberg till Mellanöstern som Sveriges Radios nyutsända korrespondent. Bara 32 år gammal kastades hon rakt in i det kaotiska inbördeskriget i Libanon. Hennes första uppdrag präglades av en av de mörkaste händelserna under denna tid: massakern i Sabra och Shatila.År 2022, när nyhetsrapporteringen domineras av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och bilder av dödade civila i Butja och Kiev, återvänder Agneta i tankarna till de fruktansvärda händelserna i Libanon. Hon berättar om hur kristna libanesiska falangister under 36 timmar i september 1982 slaktade tusentals palestinska civila i flyktinglägren Sabra och Shatila. Syftet sades vara att driva ut PLO, men vid denna tidpunkt hade Yassir Arafat och de flesta PLO-medlemmar redan lämnat Libanon med båt. Kvar fanns en oskyddad befolkning. Det var inte israeliska soldater som utförde massakern, utan falangistiska styrkor som släpptes in i lägren och kunde döda och våldta i ett och ett halvt dygn, under belysning av israeliska arméns lysgranater.Agneta och andra utländska journalister kunde bara ta sig till Beirut med båt från Cypern. När de närmade sig kusten i mörkret såg de gula lysgranater hänga över lägren, vilket gav falangisterna ljus att operera i. Väl i Shatila möttes de av en dödstystnad och fasansfulla scener: tomma gator, förstörda hus och kroppar av kvinnor, män och barn utspridda överallt. I en liten trädgård låg tre kvinnor, en man och två små barn döda. Längre ner på gatan fann de åtta döda män uppradade mot en vägg. Till och med jordvallarna de passerade bestod av kroppar, något de först inte ens märkte. Scenerna var så overkliga att de knappt gick att förstå.Tidigare samma år, i juni 1982, hade Israel invaderat Libanon för att driva ut PLO, som från libanesiskt territorium beskjutit Israel. Under sommaren lämnade många palestinier landet, inklusive Yassir Arafat, som reste till Tunis. Men efter mordet på Libanons kristne president Bashir Gemayel utförde falangisterna massakern som hämnd. Agneta beskriver hur kropparna, uppblåsta av värmen, såg overkliga ut. Att rapportera från platsen var en utmaning: telefonlinjerna i Beirut var avskurna, och den enda möjligheten att skicka rapporter var att korsa den gröna linjen till en israelisk bas i bergen för att använda deras telefoner.När Agneta återvände till lägren nästa dag var överlevande där. En kvinna bad henne gå in i ett hus för att se förödelsen, men en död kropp blockerade dörren. Här nådde Agneta sin gräns: hon kunde inte kliva över kroppen. Hon kände skuld för att inte kunna uppfylla kvinnans önskan, men insåg att hon inte klarade mer. Som journalist var hennes roll att rapportera, inte att bryta samman, men mötet med överlevande var svårare än att se de döda.Inbördeskriget i Libanon, som pågått i sju år när Agneta anlände, fortsatte i ytterligare åtta år. Det var en komplex konflikt om Libanons identitet: skulle landet vända sig västerut, som de kristna maroniterna ville, eller vara en del av den arabiska världen, som många muslimer önskade? Kriget var också en arena för regionala och globala konflikter, inklusive kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, och strider mellan miliser som ofta bytte allianser. Beirut, som en gång varit den arabiska världens intellektuella och kulturella centrum, blev en slagplats där alla kämpade mot alla.Livet i Beirut var aldrig normalt, även under lugna perioder. Plötsliga artilleribeskjutningar, bilbomber och lokala strider kunde bryta ut när som helst. Agneta minns en kväll när hon skulle laga svensk pyttipanna till middagsgäster, men en strid mellan två miliser i hennes kvarter gjorde att gästerna inte kunde komma. Byggnadens invånare, inklusive Agneta, samlades i trapphuset och väntade i rädsla för att elden skulle sprida sig eller att milismän skulle ta sig in. Till slut övertalade ett äldre par milismännen att lämna byggnaden.Agneta stannade i Beirut i flera år, trots att många västerländska journalister lämnade staden på grund av kidnappningshot från 1985 och framåt. Som svensk var hon mindre utsatt, eftersom kidnapparna främst riktade in sig på amerikaner, britter och fransmän. Hon noterar också att inga utländska kvinnliga journalister kidnappades, kanske på grund av logistiska och kulturella komplikationer för kidnapparna.Mitt i krigets mörker fanns ljusa ögonblick. En sång, inspelad på arabiska, franska och engelska, ekade genom Beiruts gator: “Ge oss vår barndom, ge oss fred.” Sången, som framfördes av en ung flicka, blev en symbol för folkets längtan efter normalitet. Men hoppet kvävdes ofta av nya explosioner och strider.Agneta berättar också om självmordsattackerna 1983 mot amerikanska och franska styrkor i Beirut. En gul lastbil, lastad med ett ton sprängämnen, körde in i de amerikanska marinsoldaternas högkvarter och dödade 241 soldater. Bara sekunder senare dödade en liknande attack 58 franska soldater. Hon minns en amerikansk soldat som låg på en bår och grät, överväldigad av chocken.I södra Libanon växte vreden mot Israels ockupation. Självmordsattacker och kollektiva bestraffningar blev vanliga. Agneta beskriver en attack mot en israelisk militärpostering där tolv soldater dödades. Som svar belägrade den israeliska armén en by, sköt mot allt som rörde sig och samlade männen på torget, där maskerade angivare pekade ut misstänkta. På byns fontän hade en israelisk soldat skrivit med rött: “Den israeliska arméns hämnd.”Agneta reflekterar över de psykologiska effekterna av kriget. Efter krigets slut sökte många libaneser vård för psykosomatiska symtom som magsmärtor och huvudvärk, ett tecken på den enorma press de genomlevt. Hon talar också om två stora besvikelser i sin karriär: Osloavtalet mellan Israel och Palestina, som väckte hopp men misslyckades, och kärnteknikavtalet med Iran 2015, som kollapsade efter Donald Trumps tillträde.Denna dokumentär är en gripande skildring av en journalists liv mitt i en av 1900-talets mest komplexa och våldsamma konflikter. Agneta Ramberg rapporterade med mod och engagemang, men krigets fasor satte djupa spår i henne.Producenter:
Berättare: Agneta Ramberg
Producent: Sara Stenholm
Slutmix: Elvira Björnfot
Produktion: Håkan Engström
P1 Dokumentär, Stockholm, juni 2022
In September 1982, Agneta Ramberg arrived in the Middle East as Swedish Radio’s newly assigned correspondent. At just 32 years old, she was thrust into the chaos of Lebanon’s civil war. Her first assignment was marked by one of the darkest events of that era: the Sabra and Shatila massacre.In 2022, as news coverage is dominated by Russia’s invasion of Ukraine and images of slain civilians in Bucha and Kyiv, Agneta revisits those horrific days in Lebanon. She recounts how Christian Lebanese Phalangist militias, over 36 hours in September 1982, slaughtered thousands of Palestinian civilians in the Sabra and Shatila refugee camps. The stated goal was to expel the Palestine Liberation Organization (PLO) from Lebanon, but by this time, Yassir Arafat and most PLO members had already left the country by boat. What remained was a defenseless population. It was not Israeli soldiers who carried out the massacre, but Phalangist forces, allowed into the camps and enabled by the illumination of flares fired by the Israeli army, who killed and raped for a day and a half.Agneta and other foreign journalists could only reach Beirut by boat from Cyprus. As they approached the Lebanese coast in the dark, they saw yellow flares hanging over the camps, providing light for the Phalangists to operate. Upon arriving in Shatila, they were met with a deathly silence and horrific scenes: empty streets, destroyed homes, and the bodies of women, men, and children scattered everywhere. In a small garden, they found three women, one man, and two young children dead. Further down the street, eight dead men were lined up against a wall. Even the earthen mounds they passed were made of human bodies, a fact they didn’t initially realize. The scenes were so surreal they were almost incomprehensible.Earlier that year, in June 1982, Israel had invaded Lebanon to expel the PLO, which had been attacking Israel from Lebanese territory. Over the summer, many Palestinians, including Yassir Arafat, left Lebanon, with Arafat heading to Tunis. But after the assassination of Lebanon’s Christian president, Bashir Gemayel, the Phalangists carried out the massacre in retaliation. Agneta describes how the bodies, bloated from the heat, looked unreal. Reporting from the scene was a challenge: Beirut’s phone lines were cut, and the only way to send reports was to cross the Green Line to an Israeli base in the hills to use their phones.When Agneta returned to the camps the next day, survivors were present. A woman asked her to enter a house to see the destruction, but a dead body blocked the door. Here, Agneta reached her limit: she couldn’t step over the body. She felt guilt for not fulfilling the woman’s request but realized she could not go on. As a journalist, her role was to report, not to break down, but meeting survivors was harder than seeing the dead.The Lebanese civil war, already seven years old when Agneta arrived, continued for another eight years. It was a complex conflict over Lebanon’s identity: should it turn westward, as the Christian Maronites wanted, or remain part of the Arab world, as many Muslims desired? The war was also a stage for regional and global conflicts, including the Cold War between the U.S. and the Soviet Union, and battles between militias that frequently shifted alliances. Beirut, once the intellectual and cultural heart of the Arab world, became a battlefield where everyone fought everyone.Life in Beirut was never normal, even during calm periods. Sudden artillery bombardments, car bombs, and local clashes could erupt at any moment. Agneta recalls an evening when she was preparing Swedish pyttipanna for dinner guests, but a battle between two militias in her neighborhood prevented the guests from coming. The building’s residents, including Agneta, gathered in the stairwell, fearing fire or the entry of militiamen. Eventually, an elderly couple persuaded the militiamen to leave the building.Agneta stayed in Beirut for years, even as many Western journalists left due to kidnapping threats starting in 1985. As a Swede, she was less at risk, as kidnappers mainly targeted Americans, British, and French nationals. She also notes that no foreign female journalists were kidnapped, possibly due to logistical and cultural complications for the kidnappers.Amid the war’s darkness, there were brighter moments. A song, performed in Arabic, French, and English, echoed through Beirut’s streets: “Give us our childhood, give us peace.” Sung by a young girl, it became a symbol of the people’s longing for normalcy. But hope was often drowned out by new explosions and fighting.Agneta also recounts the 1983 suicide attacks on American and French forces in Beirut. A yellow truck loaded with a ton of explosives crashed into the U.S. Marine barracks, killing 241 soldiers. Seconds later, a similar attack killed 58 French soldiers. She remembers an American soldier lying on a stretcher, weeping, overwhelmed by the shock.In southern Lebanon, anger against Israel’s occupation grew. Suicide attacks and collective punishments became common. Agneta describes an attack on an Israeli military post that killed twelve soldiers. In response, the Israeli army besieged a village, shot at anything that moved, and rounded up men in the town square, where masked informers pointed out suspects. On the village fountain, an Israeli soldier had written in red: “The Israeli army’s revenge.”Agneta reflects on the psychological toll of the war. After it ended, many Lebanese sought treatment for psychosomatic symptoms like stomach pain and headaches, signs of the immense stress they had endured. She also speaks of two major disappointments in her career: the Oslo Accords between Israel and Palestine, which raised hopes but failed, and the 2015 Iran nuclear deal, which collapsed after Donald Trump’s presidency.This documentary is a poignant account of a journalist’s life in one of the 20th century’s most complex and violent conflicts. Agneta Ramberg reported with courage and dedication, but the horrors of war left a lasting mark on her.Producers:
Narrator: Agneta Ramberg
Producer: Sara Stenholm
Final Mix: Elvira Björnfot
Production: Håkan Engström
P1 Dokumentär, Stockholm, June 2022
في لبنان الحرب الأهلية عام 1982 مع المراسلة أغنيتا رامبرغ (R)في سبتمبر 1982، وصلت أغنيتا رامبرغ إلى الشرق الأوسط كمراسلة جديدة لإذاعة السويد. كانت في الثانية والثلاثين من عمرها فقط، وأُلقيت في خضم الحرب الأهلية اللبنانية المضطربة. كانت مهمتها الأولى مرتبطة بأحد أحلك الأحداث في تلك الفترة: مجزرة صبرا وشاتيلا.في عام 2022، بينما تهيمن الأخبار على الغزو الروسي لأوكرانيا وصور المدنيين المقتولين في بوتشا وكييف، تعود أغنيتا بالذاكرة إلى تلك الأيام المروعة في لبنان. تروي كيف قامت ميليشيات الفالانج المسيحية اللبنانية، خلال 36 ساعة في سبتمبر 1982، بذبح آلاف المدنيين الفلسطينيين في مخيمات صبرا وشاتيلا للاجئين. كان الهدف المعلن هو طرد منظمة التحرير الفلسطينية من لبنان، لكن بحلول ذلك الوقت، كان ياسر عرفات ومعظم أعضاء المنظمة قد غادروا البلاد بالسفن. لم يبقَ سوى سكان مدنيين عزل. لم يكن الجنود الإسرائيليون هم من نفذوا المجزرة، بل قوات الفالانج التي سُمح لها بالدخول إلى المخيمات، وتحت إضاءة قنابل مضيئة أطلقها الجيش الإسرائيلي، قتلوا واغتصبوا لمدة يوم ونصف.تمكن أغنيتا وصحفيون أجانب آخرون من الوصول إلى بيروت فقط عن طريق البحر من قبرص. عندما اقتربوا من الساحل اللبناني في الظلام، رأوا قنابل مضيئة صفراء تُضيء المخيمات، مما وفر الإضاءة للفالانجيين لمواصلة عملياتهم. عند وصولهم إلى شاتيلا، واجهوا صمتًا مميتًا ومشاهد مروعة: شوارع خالية، منازل مدمرة، وجثث نساء ورجال وأطفال متناثرة في كل مكان. في حديقة صغيرة، وجدوا ثلاث نساء ورجلاً وطفلين صغيرين ميتين. وفي مكان آخر على الطريق، وجدوا ثمانية رجال ميتين مصطفين على جدار. حتى الكومات الترابية التي مروا بها كانت مكونة من جثث بشرية، وهي حقيقة لم يدركوها في البداية. كانت المشاهد غير واقعية لدرجة أنها كانت شبه مستحيلة الفهم.في وقت سابق من ذلك العام، في يونيو 1982، غزت إسرائيل لبنان لطرد منظمة التحرير الفلسطينية التي كانت تهاجم إسرائيل من الأراضي اللبنانية. خلال الصيف، غادر العديد من الفلسطينيين، بما في ذلك ياسر عرفات، لبنان متجهين إلى تونس. لكن بعد اغتيال الرئيس المسيحي اللبناني بشير الجميل، نفذ الفالانجيون المجزرة انتقامًا. تصف أغنيتا كيف بدت الجثث، المنتفخة من الحرارة، غير واقعية. كان الإبلاغ من الموقع تحديًا: خطوط الهاتف في بيروت كانت مقطوعة، وكان السبيل الوحيد لإرسال التقارير هو عبور الخط الأخضر إلى قاعدة إسرائيلية في التلال لاستخدام هواتفهم.عندما عادت أغنيتا إلى المخيمات في اليوم التالي، كان الناجون موجودين. طلبت امرأة منها دخول منزل لترى الدمار، لكن جثة حالت دون ذلك. هنا، وصلت أغنيتا إلى حدودها: لم تستطع تخطي الجثة. شعرت بالذنب لعدم تمكنها من تلبية طلب المرأة، لكنها أدركت أنها لا تستطيع الاستمرار. كصحفية، كانت مهمتها الإبلاغ، وليس الانهيار، لكن لقاء الناجين كان أصعب من رؤية الموتى.كانت الحرب الأهلية اللبنانية، التي استمرت سبع سنوات عندما وصلت أغنيتا، مستمرة لثماني سنوات أخرى. كانت صراعًا معقدًا حول هوية لبنان: هل يجب أن يتجه نحو الغرب، كما أراد الموارنة المسيحيون، أم يظل جزءًا من العالم العربي، كما تمنى العديد من المسلمين؟ كما كان الحرب مسرحًا للصراعات الإقليمية والعالمية، بما في ذلك الحرب الباردة بين الولايات المتحدة والاتحاد السوفيتي، والمعارك بين الميليشيات التي غالبًا ما كانت تغير تحالفاتها. بيروت، التي كانت في يوم من الأيام مركزًا فكريًا وثقافيًا للعالم العربي، تحولت إلى ساحة معركة حيث يقاتل الجميع ضد الجميع.لم تكن الحياة في بيروت طبيعية أبدًا، حتى في الفترات الهادئة. كانت القصف المدفعي المفاجئ، والسيارات المفخخة، والاشتباكات المحلية قد تنفجر في أي لحمة. تتذكر أغنيتا أمسية كانت فيها تحضر طبقًا سويديًا لضيوف العشاء، لكن معركة بين ميليشيتين في حيها منعت الضيوف من الحضور. تجمع سكان المبنى، بما في ذلك أغنيتا، في الدرج، خائفين من الحريق أو دخول المسلحين. في النهاية، أقنع زوجان مسنان المسلحين بمغادرة المبنى.بقيت أغنيتا في بيروت لسنوات، حتى عندما غادر العديد من الصحفيين الغربيين بسبب تهديدات الاختطاف بدءًا من عام 1985. كسويدية، كانت أقل عرضة للخطر، حيث استهدف الخاطفون بشكل رئيسي الأمريكيين والبريطانيين والفرنسيين. كما تلاحظ أن أي صحفية أجنبية لم تُختطف، ربما بسبب التعقيدات اللوجستية والثقافية للخاطفين.وسط ظلام الحرب، كانت هناك لحظات مشرقة. أغنية، أدتها فتاة صغيرة بالعربية والفرنسية والإنجليزية، ترددت في شوارع بيروت: “أعيدوا طفولتنا، أعطونا السلام”. أصبحت الأغنية رمزًا لتوق الشعب إلى الحياة الطبيعية. لكن الأمل كان غالبًا ما يُطمس بانفجارات ومعارك جديدة.تروي أغنيتا أيضًا عن الهجمات الانتحارية عام 1983 ضد القوات الأمريكية والفرنسية في بيروت. اصطدمت شاحنة صفراء محملة بطن من المتفجرات بثكنات مشاة البحرية الأمريكية، مما أسفر عن مقتل 241 جنديًا. بعد ثوانٍ، قتل هجوم مماثل 58 جنديًا فرنسيًا. تتذكر جنديًا أمريكيًا يبكي على نقالة، غارقًا في الصدمة.في جنوب لبنان، نما الغضب ضد الاحتلال الإسرائيلي. أصبحت الهجمات الانتحارية والعقوبات الجماعية شائعة. تصف أغنيتا هجومًا على موقع عسكري إسرائيلي قتل فيه اثنا عشر جنديًا. كرد فعل، حاصر الجيش الإسرائيلي قرية، وأطلق النار على كل ما يتحرك، وجمع الرجال في الساحة، حيث أشار مخبرون مقنعون إلى المشتبه بهم. على نافورة القرية، كتب جندي إسرائيلي باللون الأحمر: “انتقام الجيش الإسرائيلي”.تعكس أغنيتا على الأثر النفسي للحرب. بعد انتهائها، سعى العديد من اللبنانيين للعلاج من أعراض نفسية جسدية مثل آلام المعدة والصداع، وهي علامات على الضغط الهائل الذي تحملوه. تتحدث أيضًا عن خيبتي أمل كبيرتين في حياتها المهنية: اتفاقيات أوسلو بين إسرائيل وفلسطين، التي أثارت الأمل لكنها فشلت، والاتفاق النووي الإيراني عام 2015، الذي انهار بعد تولي دونالد ترامب الرئاسة.هذه الوثائقية هي سرد مؤثر لحياة صحفية في قلب واحدة من أكثر الصراعات تعقيدًا وعنفًا في القرن العشرين. أبلغت أغنيتا رامبرغ بشجاعة وتفانٍ، لكن أهوال الحرب تركت أثرًا دائمًا عليها.المنتجون:
الراوية: أغنيتا رامبرغ
المنتجة: سارا ستينهولم
المزج النهائي: إلفيرا بيورنفوت
الإنتاج: هوكان إنجستروم
P1 Dokumentär، ستوكهولم، يونيو 2022