...
Unv   ذذذvvvvtitled
کما – بزرگ‌ترین شکاف حافظه زندگی


برنامه رادیویی: بدن و روح – رادیو سوئد P1

این قسمت از برنامه «بدن و روح» به موضوع کما، بی‌هوشی و تجربه‌های بیماران در این حالت اختصاص دارد. با ترکیب داستان‌های واقعی و دیدگاه‌های پزشکی، برنامه نگاهی عمیق به این پدیده پیچیده ارائه می‌دهد و نشان می‌دهد که چگونه بیماران، پزشکان و خانواده‌ها با این موقعیت‌های دشوار مواجه می‌شوند.داستان تری والاس: معجزه بیداری پس از ۱۹ سال
برنامه با داستان شگفت‌انگیز تری والاس آغاز می‌شود، مردی که در سال ۲۰۰۳ پس از یک تصادف رانندگی به مدت ۱۹ سال در کما بود. وقتی مادرش به او پاسخ داد، او اولین کلمه‌اش را گفت: «پپسی»، و سپس «شیر». این لحظه برای خانواده‌اش که هرگز از او دست نکشیده بودند، یک معجزه بود. آن‌ها مرتب به ملاقاتش می‌رفتند، او را به خانه می‌بردند و بخشی از زندگی خانوادگی نگه داشتند، حتی زمانی که او هیچ نشانه‌ای از درک محیط اطرافش نشان نمی‌داد. پزشکان معتقد بودند درمان‌های پزشکی نقش مهمی در بهبودی او داشتند، اما بیش از همه، کنجکاو بودند که درباره این «خواب خفته» که تری از آن بیدار شده بود، بیشتر بدانند. مطالعات بعدی روی مغز او نشان داد که توانایی مغز برای ترمیم خود بسیار بیشتر از آنچه قبلاً تصور می‌شد، است. این کشف تأثیرات مهمی بر روش‌های درمان آسیب‌های مغزی امروزی داشته و نشان داده که افراد در کما ممکن است چیزهایی را درک کنند، حتی اگر این را نشان ندهند، که اهمیت رفتار و ارتباط با بیمار را برجسته می‌کند.
مراقبت‌های ویژه در دوران کووید-۱۹
برنامه سپس به وضعیت کنونی در بخش‌های مراقبت‌های ویژه (ICU) می‌پردازد، جایی که تعداد زیادی از بیماران، به‌ویژه در دوران همه‌گیری کووید-۱۹، در حالت کمای پزشکی (بیهوشی مصنوعی) تحت مراقبت هستند. کارین لووهاگن، پزشک ارشد و رئیس بخش مراقبت‌های ویژه بیمارستان مولندال، که بخشی از بیمارستان دانشگاهی ساهلگرنسکا در گوتنبرگ است، توضیح می‌دهد که بیماران کووید-۱۹ زمانی به این بخش منتقل می‌شوند که به دلیل ناتوانی بدن در اکسیژن‌رسانی کافی، به سختی نفس می‌کشند. این وضعیت می‌تواند چندین اندام را از کار بیندازد. اگر اکسیژن‌رسانی به خودی خود بهبود نیابد و اکسیژن اضافی کافی نباشد، بیمار بیهوش شده و به دستگاه تنفس مصنوعی متصل می‌شود. دستگاه تنفس هوا را به ریه‌ها وارد می‌کند، اما بازدم به‌صورت غیرفعال توسط بدن انجام می‌شود. در ابتدای درمان، وقتی بیمار عمیقاً بیهوش است، دستگاه کاملاً تنفس را کنترل می‌کند، و تعداد و حجم هر نفس تنظیم می‌شود.
کارین تأکید می‌کند که برای جلوگیری از آسیب به ریه‌ها، تنفس باید تا حد ممکن ملایم باشد، و این نیازمند تنظیمات دقیق و پیشرفته است. وقتی وضعیت بیمار پایدار می‌شود، داروی بیهوشی کاهش می‌یابد تا بیمار بتواند لوله تنفسی را در گلویش تحمل کند، زیرا این لوله باعث تحریک رفلکس تهوع می‌شود. به محض امکان، بیمار شروع به کنترل ریتم تنفس خود می‌کند. اگر بیمار به اندازه کافی پایدار باشد و بتواند با تکان دادن سر به سؤالات پاسخ دهد، لوله تنفسی برداشته می‌شود. اما این فرآیند همیشه ساده نیست و ممکن است بیمار چندین بار بین بهبودی و وخامت جابه‌جا شود، به‌ویژه اگر وضعیت ریه‌ها بدتر شود یا مشکلات دیگری پیش بیاید.تأثیرات کما بر بدن و مغز
هر روز که بیمار بیهوش است، توده عضلانی‌اش کاهش می‌یابد. مقدار دقیق این کاهش بستگی به شرایط بیمار دارد، اما کارین می‌گوید برای زنده ماندن در مراقبت‌های ویژه، بیمار باید از ابتدا در وضعیت جسمانی مناسبی باشد. برای جلوگیری از تحلیل عضلات، بیماران باید تا حد ممکن متحرک نگه داشته شوند. آن‌ها حداقل هر دو ساعت یک‌بار چرخانده می‌شوند و به محض هوشیاری نسبی، می‌توانند برای مدتی در تخت بنشینند یا حتی کنار تخت بایستند، حتی اگر به دستگاه تنفس مصنوعی متصل باشند. برای مثال، فیزیوتراپیست‌ها از دوچرخه‌های ثابت برقی کنار تخت استفاده می‌کنند که به بیمار اجازه می‌دهد پدال بزند. این دستگاه‌ها حس می‌کنند که آیا بیمار می‌تواند کمک کند یا خیر. اگر بیمار نتواند، دستگاه به‌صورت خودکار پاها را حرکت می‌دهد.
برای بیمارانی که بیش از ۱۰ روز به دستگاه تنفس مصنوعی متصل هستند، پزشکان اغلب سوراخ کوچکی زیر حنجره ایجاد می‌کنند و لوله تنفسی (تراک) را در نای قرار می‌دهند. این کار برای بیمار راحت‌تر است و امکان بیداری بیشتر را فراهم می‌کند. همه بیماران پوشک و کاتتر دارند، و بسیاری از بیماران کووید-۱۹ که به شدت بیمار هستند، دچار مشکلات کلیوی می‌شوند که نیاز به دیالیز دارد. کارین می‌گوید بیدار کردن بیماران کووید-۱۹ دشوار است و گاهی چند روز یا بیش از یک هفته طول می‌کشد، به دلیل بیهوشی طولانی‌مدت و استفاده از داروهای قوی‌تر که مدت بیشتری در بدن باقی می‌مانند. التهاب ناشی از کووید-۱۹، به‌ویژه در ریه‌ها و احتمالاً مغز، و تشکیل لخته‌های خونی در ریه‌ها، کلیه‌ها و مغز، به این مشکل دامن می‌زند. بیماران کووید-۱۹ راحت‌تر از دیگران دچار لخته‌های خونی می‌شوند، و حتی با دوز بالای داروهای ضدلخته، خطر لخته‌سازی همچنان بالاست.دفترچه‌های روزانه: پلی بین بیماران و بستگان
در دوران همه‌گیری، بستگان اجازه ملاقات با بیماران را نداشتند. برای ایجاد ارتباط بین اتاق‌های بسته بخش مراقبت‌های ویژه و بستگان نگران در خارج، پرسنل بیمارستان مولندال دفترچه‌های روزانه‌ای برای بیماران کووید-۱۹ که بیهوش و متصل به دستگاه تنفس مصنوعی بودند، می‌نویسند. در این دفترچه‌ها، اتفاقات روزانه، مثل تماس‌های بستگان یا پیام‌های شخصی مانند «امروز مادرت زنگ زد و سلام رساند» یا «امروز چشمانت را باز کردی»، ثبت می‌شود. برای مثال، ممکن است نوشته شود: «امروز همسرت زنگ زد و گفت بوته یاس در باغچه گل داده و امیدوار است زود به خانه برگردی تا عطرش را حس کنی.» مطالعات نشان داده‌اند که این دفترچه‌ها نقش مهمی در کاهش استرس پس از سانحه برای بیماران پس از خروج از بیمارستان دارند، زیرا تجربه بستری در بخش مراقبت‌های ویژه می‌تواند بسیار آسیب‌زا باشد. کارین پزشکانی را استخدام کرده که کارهای کمتری دارند و به تماس‌های بستگان پاسخ می‌دهند و این دفترچه‌ها را پر می‌کنند، کاری که تأثیر بزرگی بر بیماران دارد.
تجربه مالین بلوم: از کما تا توانبخشی
مالین بلوم، یکی از مهمانان برنامه، پنج سال پیش در راه یک مهمانی دچار تصادف رانندگی شد. او در حال دوچرخه‌سواری به سمت ناکا بود که به دلیل بسته بودن مسیر دوچرخه، به خط اتوبوس هدایت شد. در نزدیکی موزه عکاسی، ماشینی به او برخورد کرد و راننده فرار کرد. افراد حاضر در محل، از جمله زنی به نام نتان که مالین می‌گوید جانش را نجات داد، به او کمک کردند تا نفس بکشد تا آمبولانس برسد. مالین دچار شکستگی‌های متعدد در دنده‌ها، هر دو استخوان ترقوه، تیغه شانه و ساق پای چپ شد که کاملاً خرد شده بود. یک میله در استخوانش کار گذاشتند. همچنین تشخیص داده شد که او دچار آسیب مغزی پراکنده شده است، نوعی آسیب مغزی با خونریزی‌های کوچک در سراسر مغز، شبیه سندرم کودک تکان‌خورده، زیرا بدنش به شدت پرتاب شد و مغزش از داخل به جمجمه برخورد کرد. او کلاه ایمنی نداشت، اما معتقد است در این مورد خاص شاید فرقی نمی‌کرد.
مالین یک ماه در کما بود و هیچ خاطره‌ای از این دوره ندارد. پس از سه هفته، شروع به باز کردن چشمانش کرد، اما هیچ نشانه‌ای از شناخت یا واکنش به حرکت و صدا نشان نمی‌داد. وقتی لوله تنفسی‌اش را برداشتند، پزشک از او خواست «سلام» بگوید، و او این کلمه را زمزمه کرد، با نوری در چشمانش که قبلاً دیده نشده بود. این‌ها را برایش تعریف کرده‌اند، چون خودش هیچ‌چیز را به خاطر ندارد. مادر، پدر و خواهرش در تمام این مدت کنارش بودند. مالین می‌گوید فکر کردن به این دوره که زندگی‌اش را تغییر داد، اما هیچ خاطره‌ای از آن ندارد، عجیب است. او تصمیم گرفت این تجربه را به چیزی مثبت تبدیل کند و به‌عنوان یک «مشکل‌حل‌کن» به زندگی ادامه دهد.مالین قرار بود در دانشگاه کنست‌فک برای کارشناسی ارشد ارتباطات بصری تحصیل کند، اما به دلیل تصادف، شروع تحصیل را یک سال به تعویق انداخت. او به مرکز توانبخشی سرپایی داندرید رفت و فقط یک سال بعد تحصیل را آغاز کرد، چون مشتاق بود زندگی‌اش را طبق برنامه ادامه دهد. پایان‌نامه‌اش درباره آسیب مغزی بود. او با مصاحبه با خانواده و دوستانش دریافت که آن‌ها اطلاعات کافی درباره تأثیرات شدید آسیب مغزی و مدت زمان بهبودی نداشتند. بنابراین، کتابی به نام «راه به سوی ۲.۰: مدیریت آسیب مغزی شدید» نوشت و طراحی کرد که به‌عنوان راهنمایی برای افراد با آسیب مغزی و خانواده‌هایشان است. او از تجربه خودش به‌عنوان مطالعه موردی استفاده کرد و معتقد است این کار به او کمک کرد تا نسخه بهتری از خودش شود.تجربه آرنه: توهمات وحشتناک در کما
آرنه، بیمار دیگری که به دلیل کووید-۱۹ بیهوش شده و به دستگاه تنفس مصنوعی متصل بود، تجربه‌ای کاملاً متفاوت داشت. او هشت روز توهمات وحشتناکی را تجربه کرد که برایش مثل واقعیت بودند. وقتی بیدار شد، فکر کرد روی یک پارکینگ است و سوزنی در گردنش حس کرد. سپس در اتاقی کوچک، تاریک و بدون پنجره بیدار شد، با دستگاه‌هایی که مدام چشمک می‌زدند، شبیه یک پناهگاه. او نمی‌توانست تشخیص دهد شب است یا روز. لوله‌هایی به بدنش وصل بود، سرگیجه داشت و درد می‌کشید. او مطمئن بود که ربوده شده است. وقتی از او درباره نام همسرش پرسیدند، گفت «آنّا» و فکر کرد که آن‌ها دروغ می‌گویند وقتی گفتند همسرش زنگ زده است.
اینجا بود که هشت روز جهنمی برایش شروع شد. او فکر می‌کرد در بیمارستانی جهنمی است که کادر درمان پس از ساعات کاری به شکنجه‌گران تبدیل می‌شوند و برای تماشاگرانی که پول پرداخت کرده‌اند، بیماران را شکنجه می‌کنند. او چندین بار سعی کرد فرار کند، لوله‌ها را بیرون کشید، اما پرستاران او را به زور به تخت بازگرداندند. در توهماتش، حتی مافیای کاتالان برای نجاتش بیمارستان را منفجر کردند، اما این نقشه شکست خورد. او پزشکی به نام مگنوس لیند را مقصر می‌دانست و او را «شارلاتان» خطاب کرد، چون فکر می‌کرد او مسئول این شکنجه‌هاست. در یکی از توهمات، نمایش خونینی برگزار شد که در آن تکه‌هایی از ران‌هایش به‌عنوان سوشی به تماشاگران سرو شد. در نهایت، یک غریبه او را از اتاق بیرون برد و به شهر معدنی در کلرادو، آمریکا، بردند، جایی که انتقام گرفتند.در واقعیت، هیچ‌کدام از این‌ها اتفاق نیفتاده بود. آرنه پس از ۱۹ روز بستری، از جمله ۱۴ روز با داروهای بیهوشی، بهبود یافت. او می‌گوید این توهمات هنوز «مثل خاطرات واقعی» حس می‌شوند. او ۱۰ کیلوگرم عضله از دست داده، پنج لخته خون در ریه‌هایش دارد و از نظر روانی خسته است، با تمرکز و صبر کمتر. او فکر می‌کند تماشای فیلم‌های ترسناک و اکشن ممکن است این توهمات را تقویت کرده باشد. تا روز چهاردهم جرئت نکرد ران‌هایش را لمس کند تا مطمئن شود هنوز هستند.دیدگاه پزشکی: هذیان و مدیریت کما
پر حامد گاتام، پزشک ارشد بخش توانبخشی مغزی بیمارستان آکادمیک اوپسالا، می‌گوید توهمات آرنه نمونه‌ای از هذیان کلاسیک است که در آن خاطرات تکه‌تکه با هم مخلوط شده و داستانی پوچ ساخته‌اند. این می‌تواند به دلیل بیماری، التهاب یا داروهای بیهوشی باشد. او تأکید می‌کند که باید بیماران را به واقعیت متصل کرد، مثلاً با معرفی خود و گفتن تاریخ و مکان: «سلام، من پر هستم، پزشک. تو در بیمارستان آکادمیک هستی، امروز دوم ژوئن ۲۰۲۰ است.» سیکا کارلمان، استاد بیهوشی مؤسسه کارولینسکا، این تجربه را وحشتناک و غم‌انگیز می‌داند و می‌گوید چنین داستان‌های منسجمی نادر هستند. او نمی‌داند چگونه می‌توان توهمات را در حین درمان کاهش داد، اما تأکید می‌کند که کادر درمان برای آرام کردن بیماران تلاش زیادی می‌کنند.
پر حامد می‌گوید هنوز مشخص نیست آیا ویروس کرونا مستقیماً مغز را تحت تأثیر قرار می‌دهد یا التهاب یا داروهای مراقبت‌های ویژه باعث این توهمات می‌شوند. برخی بیماران پس از بهبودی هذیان دارند، اما در فاز توانبخشی معمولاً این توهمات ادامه نمی‌یابد. اگر ادامه پیدا کند، درمان‌هایی برای کاهش واکنش‌های جسمی به این خاطرات استفاده می‌شود تا از استرس پس از سانحه جلوگیری شود. او معتقد است داستان آرنه ممکن است استعاره‌هایی از اتفاقات واقعی در فاز حاد باشد که او به شکل دیگری تفسیر کرده است.اهمیت محیط و ارتباط با بیمار
مالین بلوم می‌گوید اگرچه هیچ‌چیز از زمان کما به خاطر ندارد، اما اضطراب بستگانش را حس می‌کرد، چون فشار خونش بالا می‌رفت و دستگاه‌ها هشدار می‌دادند. پر حامد تأکید می‌کند که کنترل محیط، مثل کاهش صداهای بلند (مثل زنگ تلفن بخش)، مهم است. او همچنین می‌گوید دفترچه‌های روزانه می‌توانند به بیماران کمک کنند تا خاطراتشان را مرتب کنند و از استرس پس از سانحه جلوگیری کنند. برای مثال، بیماری که تجربیات وحشتناکی داشت، با بازدید از بخش مراقبت‌های ویژه و توضیح اتفاقات، توانست تصویر جدیدی از تجربه‌اش بسازد.
چالش‌های توانبخشی
پر حامد می‌گوید بیماران در فاز توانبخشی پایدار هستند، اما هنوز نیاز به اکسیژن دارند و مسری هستند. آن‌ها نیاز به تحرک، راه رفتن، استفاده از توالت و لباس پوشیدن دارند تا به خانه برگردند. مشکلات تنفسی و لخته‌های خونی شایع است، اما مشکلات روانی یا شناختی کمتر دیده می‌شود. استرس پس از سانحه ممکن است ماه‌ها بعد ظاهر شود. پزشکان از اصطلاح کما کمتر استفاده می‌کنند و بیشتر از کاهش هوشیاری یا حالت نباتی صحبت می‌کنند. ارزیابی سطح هوشیاری به‌صورت تیمی با روان‌شناس، کاردرمانگر، پزشک و پرستاران انجام می‌شود و بستگان نیز در این فرآیند دخیل هستند. برای افزایش هوشیاری، بیمار با محرک‌های مختلف تحریک می‌شود و عواملی مثل عفونت که می‌تواند هوشیاری را کاهش دهد، حذف می‌شوند.
نتیجه‌گیری
برنامه «بدن و روح» نشان می‌دهد که کما و بی‌هوشی تجربه‌ای پیچیده است که نه تنها بدن، بلکه ذهن و روان بیمار را تحت تأثیر قرار می‌دهد. داستان‌های تری، مالین و آرنه، همراه با دیدگاه‌های پزشکی، اهمیت مراقبت دقیق، ارتباط انسانی و حمایت از بیماران و خانواده‌هایشان را نشان می‌دهد. این برنامه بر نقش توانبخشی و نگرش مثبت در بهبودی تأکید می‌کند و نشان می‌دهد که حتی در سخت‌ترین شرایط، امید و پشتکار می‌تواند زندگی را تغییر دهد. هفته آینده، این برنامه به موضوع عشق و دلایل پایان یافتن آن خواهد پرداخت و از شنوندگان دعوت کرده تا تجربیاتشان را به اشتراک بگذارند.
تیم برنامه
تهیه‌کننده: چنگیزموم
گزارشگر: مالین هولگرسون
تکنسین: گوستاف سوندن
مجری: اولریکا هیالمارسون نیدمن
پادکست
این برنامه توسط شرکت تولیدی فیلت برای رادیو سوئد ساخته شده و در اپلیکیشن Sveriges Radio Play در دسترس است

Koma: Från mirakel till mardrömProgram: Kropp och själ Sveriges Radio P1Sammanfattning
Programmet Kropp och själ från Sveriges Radio P1 utforskar koma och medvetslöshet genom verkliga patientberättelser och medicinska analyser. Det berättar om Terry Wallas, som vaknade efter 19 år i koma efter en trafikolycka och sa “Pepsi” som sitt första ord. Vi möter också Malin Blom, som låg i koma i en månad efter en trafikolycka utan några minnen, och Arne, som drabbades av skrämmande hallucinationer under covid-19. Experter som Karin Lövhagen och Per Hamid Ghatan diskuterar komas komplexitet, dess effekter kropp och hjärna, och vikten av att bemöta patienter. Programmet belyser också utmaningar i intensivvården under covid-19-pandemin och betydelsen av dagböcker för patienter.

Artikel: Kropp och själ Sveriges Radio P1Detta avsnitt av Kropp och själ fokuserar koma, medvetslöshet och patienters upplevelser. Genom att kombinera verkliga berättelser med medicinska perspektiv ger programmet en djupdykning i detta komplexa fenomen och visar hur patienter, läkare och anhöriga hanterar dessa svåra situationer.Terry Wallas berättelse: Ett mirakel efter 19 år
Programmet börjar med den otroliga historien om Terry Wallas, som efter en trafikolycka 2003 låg i koma i 19 år. När hans mamma svarade honom sa han sitt första ord: “Pepsi”, följt av “mjölk”. Detta ögonblick var ett mirakel för hans familj, som aldrig gav upp. De besökte honom regelbundet, tog hem honom och höll honom som en del av familjen, trots att han inte visade tecken att uppfatta omgivningen. Läkarna trodde att medicinska behandlingar spelade en stor roll i hans tillfrisknande, men de var särskilt nyfikna denna “törnrosasömn” som Terry vaknade ur. Senare studier hans hjärna visade att hjärnans förmåga att läka sig själv är mycket större än man tidigare trott. Detta har haft stor betydelse för behandling av hjärnskador idag och visar att personer i koma kan uppfatta saker, även om de inte visar det, vilket understryker vikten av bemötande och kommunikation med patienten.
Intensivvård under covid-19
Programmet går vidare till dagens situation intensivvårdsavdelningar (IVA), där många patienter, särskilt under covid-19-pandemin, vårdas i medicinsk koma (nedsövning). Karin Lövhagen, överläkare och sektionschef Mölndals sjukhus, som är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, förklarar att covid-19-patienter förs till IVA när de knappt kan andas eftersom kroppen inte kan syresätta blodet tillräckligt. Detta är farligt, det kan slå ut flera organ. Om syresättningen inte förbättras av sig själv eller med extra syrgas, sövs patienten ner och kopplas till en respirator. Respiratorn trycker in luft i lungorna, medan utandning är en passiv process som kroppen själv hanterar. I början av behandlingen, när patienten är djupt sövd, styr respiratorn andningen helt, och antalet och storleken andetagen justeras.
Karin betonar att andningen måste vara skonsam som möjligt för att undvika lungskador, vilket kräver precisa och avancerade justeringar. När patientens tillstånd stabiliseras minskas sömnmedicinen att patienten kan tolerera andningsslangen i halsen, som kan utlösa kräkreflexen. snart det är möjligt börjar patienten styra sin egen andning. Om patienten är stabil nog och kan svara frågor genom att nicka eller skaka huvudet, tas andningsslangen bort. Men processen är inte alltid enkel, och patienten kan pendla mellan förbättring och försämring, särskilt om lungorna påverkas eller andra problem uppstår.Komas effekter kropp och hjärna
Varje dag en patient är nedsövd förlorar de muskelmassa. Hur mycket varierar, men Karin säger att för att överleva intensivvård krävs att patienten är i rimlig fysisk form från början. För att motverka muskelnedbrytning hålls patienterna rörliga som möjligt. De vänds minst varannan timme, och snart de är lite vakna kan de sitta upp i sängen eller till och med stå bredvid den, även om de är kopplade till respiratorn. Till exempel använder fysioterapeuter elektriska sängcyklar som gör att patienten kan trampa, antingen med egen kraft eller med automatisk hjälp från maskinen.
För patienter som är kopplade till respiratorn längre än 10 dagar görs ofta ett litet hål under struphuvudet för att sätta in en trakeostomi, ett andningsrör i luftstrupen, vilket är bekvämare och gör det lättare att hålla patienten mer vaken. Alla patienter har blöja och kateter, och många covid-19-patienter som är svårt sjuka får njurpåverkan, vilket kan kräva dialys. Karin säger att det är svårt att väcka covid-19-patienter, och det kan ta dagar eller till och med över en vecka, grund av långvarig nedsövning och starkare läkemedel som stannar längre i kroppen. Inflammation från covid-19, särskilt i lungorna och möjligen hjärnan, samt blodproppar i lungor, njurar och hjärna, bidrar till problemet. Covid-19-patienter bildar lättare blodproppar, och även med höga doser blodförtunnande läkemedel är risken hög.Dagböcker: En länk mellan patienter och anhöriga
Under pandemin fick anhöriga inte besöka patienterna. För att skapa en länk mellan de slutna rummen IVA och oroliga anhöriga utanför skriver personalen Mölndals sjukhus dagböcker för covid-19-patienter som är nedsövda och kopplade till respiratorer. I dessa dagböcker noteras dagliga händelser, som anhörigas samtal eller personliga meddelanden som “Idag ringde din mamma och hälsade” eller “Idag öppnade du ögonen”. Till exempel kan det stå: “Idag ringde din fru och sa att syrenbusken i trädgården blommar och hoppas du snart är hemma för att känna doften.” Studier visar att dessa dagböcker spelar en viktig roll för att minska posttraumatisk stress hos patienter efter sjukhusvistelsen, eftersom intensivvård kan vara mycket traumatiskt. Karin har anställt läkare som har mindre att göra för att svara anhörigas samtal och fylla i dagböckerna, vilket har stor betydelse för patienterna.
Malin Bloms berättelse: Från koma till rehabilitering
Malin Blom, en av programmets gäster, var med om en trafikolycka för fem år sedan väg till en fest. Hon cyklade mot Nacka när en bil körde henne och föraren smet. Personer platsen, inklusive en kvinna vid namn Nettan som Malin säger räddade hennes liv, hjälpte henne att andas tills ambulansen kom. Malin fick flera frakturer revben, båda nyckelben, skulderblad och vänster underben, som var helt krossat. En märgspik opererades in. Hon diagnostiserades också med en diffus hjärnskada, med små blödningar i hjärnan, liknande shaken baby syndrome, eftersom hennes kropp kastades långt och hjärnan slog mot kraniet inifrån. Hon hade ingen hjälm, men tror att det i detta fall kanske inte hade gjort någon skillnad.
Malin låg i koma i en månad och har inga minnen från denna tid. Efter tre veckor började hon öppna ögonen, men visade ingen igenkänning eller reaktion rörelse eller ljud. När trakeostomin togs bort bad läkaren henne säga “hej”, och hon viskade ordet med en glimt i ögonen som inte funnits tidigare. Detta har berättats för henne, eftersom hon själv inte minns något. Hennes mamma, pappa och syster var vid hennes sida hela tiden. Malin säger att det är konstigt att tänka denna period som förändrade hennes liv, men som hon inte har några minnen av. Hon bestämde sig för att göra något positivt av det och fortsätta som en “problemlösare”.Malin skulle börja en masterutbildning i visuell kommunikation Konstfack, men sköt upp starten ett år grund av olyckan. Hon gick öppenvårdsrehabilitering Danderyds sjukhus och började studierna ett år senare, ivrig att fortsätta sitt liv som planerat. Hennes examensarbete handlade om hjärnskadan. Genom intervjuer med familj och vänner insåg hon att de saknade information om hur allvarliga hjärnskador påverkar livet och hur lång tid återhämtningen tar. Därför skrev och designade hon en bok, Vägen till 2.0: Att hantera en allvarlig hjärnskada, som fungerar som en handbok för personer med hjärnskador och deras familjer, med hennes egen rehabilitering som fallstudie.Arnes berättelse: Skrämmande hallucinationer i koma
Arne, en annan patient som sövdes ner och kopplades till respirator grund av covid-19, hade en helt annan upplevelse. Han upplevde åtta dagar av skrämmande hallucinationer som kändes som verklighet. När han vaknade trodde han att han var en parkeringsplats och kände ett stick i nacken innan allt blev svart. Han vaknade i ett mörkt, fönsterlöst rum med blinkande maskiner, som en bunker. Han kunde inte avgöra om det var natt eller dag. Slangar var kopplade till hans kropp, han var yr och hade ont. Han var övertygad om att han hade kidnappats. När han tillfrågades om sin frus namn sa han “Anna” och tänkte att personalen ljög när de sa att hon ringt.
Här började åtta dagar av helvete. Han trodde att han var ett sjukhus där personalen förvandlades till torterare natten och plågade patienter för betalande åskådare. Han försökte fly flera gånger, drog ut slangar, men sköterskorna tvingade tillbaka honom till sängen. I hans hallucinationer försökte den katalanska maffian rädda honom genom att spränga sjukhuset, men planen misslyckades. Han anklagade en läkare vid namn Magnus Lind för att vara hjärnan bakom tortyren och kallade honom “kvacksalvare”. I en hallucination serverades bitar av hans lår som sushi till åskådarna. Till slut räddades han av en främling som rullade ut hans säng och tog honom till en gruvstad i Colorado, USA, där de hämnades torterarna.I verkligheten hände inget av detta. Arne tillfrisknade efter 19 dagars sjukhusvistelse, varav 14 dagar med sömnmediciner. Han säger att hallucinationerna fortfarande känns som riktiga minnen. Han har förlorat 10 kg muskelmassa, har fem blodproppar i lungorna och är psykiskt utmattad, med sämre fokus och tålamod. Han tror att hans intresse för skräck- och actionfilmer kan ha förstärkt hallucinationerna. Först dag 14 vågade han känna sina lår för att försäkra sig om att de var kvar.Medicinska perspektiv: Delirium och hantering av koma
Per Hamid Ghatan, överläkare och chef för hjärnrehabilitering Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger att Arnes hallucinationer är ett klassiskt delirium där fragmentariska minnen vävs samman till en absurd berättelse. Detta kan bero sjukdomen, inflammation eller sömnmediciner. Han betonar vikten av att förankra patienten i verkligheten, till exempel genom att säga: “Hej, jag är Per, läkare. Du är Akademiska sjukhuset, idag är 2 juni 2020.” Sicka Karlman, professor i anestesi vid Karolinska Institutet, beskriver upplevelsen som fruktansvärd och sorglig och säger att sådana sammanhängande berättelser är sällsynta. Hon vet inte hur man kan minska hallucinationer under pågående behandling, men personalen arbetar hårt för att lugna patienterna.
Per Hamid säger att det ännu inte är klarlagt om covid-19 direkt påverkar hjärnan, eller om det är inflammation eller läkemedel som orsakar hallucinationerna. Vissa patienter har delirium efter tillfrisknandet, men det försvinner oftast i rehabiliteringsfasen. Om det kvarstår används behandlingar för att dämpa fysiska reaktioner minnena för att förhindra posttraumatisk stress. Han tror att Arnes berättelse kan innehålla metaforer för verkliga händelser under den akuta fasen som han tolkat annorlunda.Miljöns och kommunikationens betydelse
Malin Blom säger att hon inte minns något från koman, men kände av sina anhörigas ångest, vilket fick hennes blodtryck att stiga och maskinerna att larma. Per Hamid betonar vikten av att kontrollera miljön, som att minska störande ljud (t.ex. avdelningens ringsignal). Dagböckerna kan hjälpa patienter att sortera sina minnen och minska risken för posttraumatisk stress. En patient med hemska upplevelser kunde, genom att besöka IVA och förklaringar om vad som hänt, skapa en ny bild av sin upplevelse.
Utmaningar i rehabilitering
Per Hamid säger att patienter i rehabiliteringsfasen är stabila men behöver fortfarande syrgas och är smittsamma. De behöver mobiliseras för att gå, använda toaletten och klä sig för att kunna återvända hem. Andningsproblem och blodproppar är vanliga, men psykiska eller kognitiva problem är mindre förekommande. Posttraumatisk stress kan dyka upp månader senare. Läkare använder inte termen koma utan talar om medvetandesänkning eller vegetativt tillstånd. Bedömning av medvetandegrad görs i team med psykolog, arbetsterapeut, läkare och sjuksköterskor, och anhöriga är också involverade. För att höja medvetandet stimuleras patienten med olika sinnesintryck, och faktorer som infektioner, som kan påverka medvetandet, elimineras.
Slutsats
Kropp och själ visar att koma och medvetslöshet är komplexa tillstånd som påverkar både kropp och psyke. Berättelserna om Terry, Malin och Arne, tillsammans med medicinska perspektiv, visar vikten av noggrann vård, mänsklig kontakt och stöd till både patienter och anhöriga. Programmet betonar rehabiliteringens och en positiv inställnings roll i återhämtning och visar att även i de svåraste situationerna kan hopp och envishet förändra liv. Nästa vecka kommer programmet att handla om kärlek och varför den tar slut, och lyssnare uppmanas dela sina erfarenheter.
Programteam
Producent: Changimum
Reporter: Malin Holgersson
Tekniker: Gustaf Sundén
Programledare: Ulrika Hjalmarsson Nejdeman
Podd
Programmet är producerat av produktionsbolaget Filt för Sveriges Radio och finns tillgängligt i appen Sveriges Radio Play.

Coma: From Miracle to NightmareProgram: Body and Soul – Sveriges Radio P1Summary
The radio program Body and Soul from Sveriges Radio P1 explores coma and unconsciousness through real patient stories and medical insights. It recounts the story of Terry Wallas, who awoke after 19 years in a coma following a car accident, saying “Pepsi” as his first word. The program also features Malin Blom, who was in a coma for a month after a traffic accident with no memories, and Arne, who experienced terrifying hallucinations during a covid-19-induced coma. Experts like Karin Lövhagen and Per Hamid Ghatan discuss the complexities of coma, its effects on body and brain, and the importance of patient interaction. The program also addresses challenges in intensive care during the covid-19 pandemic and the role of patient diaries.


Article: Body and Soul – Sveriges Radio P1This episode of Body and Soul focuses on coma, unconsciousness, and the experiences of patients in these states. By blending real stories with medical perspectives, the program offers a deep dive into this complex phenomenon, showing how patients, doctors, and families navigate these challenging situations.Terry Wallas’ Story: A Miracle After 19 Years
The program begins with the astonishing story of Terry Wallas, who was in a coma for 19 years following a car accident in 2003. When his mother responded to him, he uttered his first word: “Pepsi,” followed by “milk.” This moment was a miracle for his family, who never gave up on him. They visited regularly, brought him home, and kept him part of family life, despite his lack of signs of awareness. Doctors believed medical treatments played a significant role in his recovery, but they were particularly curious about this “Sleeping Beauty” state from which Terry awoke. Subsequent studies on his brain showed that the brain’s ability to heal itself is far greater than previously thought, significantly impacting modern brain injury treatments. Terry’s case also highlighted that people in comas may perceive things, even if they don’t show it, underscoring the importance of interaction and communication with the patient.
Intensive Care During Covid-19
The program then shifts to the current situation in intensive care units (ICUs), where many patients, especially during the covid-19 pandemic, are cared for in medically induced comas (sedation). Karin Lövhagen, chief physician and head of the ICU at Mölndal Hospital, part of Sahlgrenska University Hospital in Gothenburg, explains that covid-19 patients are admitted to the ICU when they can barely breathe due to insufficient blood oxygenation, which can cause multiple organ failure. If oxygenation doesn’t improve naturally or with extra oxygen, the patient is sedated and connected to a ventilator. The ventilator pushes air into the lungs, while exhalation is a passive process handled by the body. Initially, when the patient is deeply sedated, the ventilator fully controls breathing, with the number and volume of breaths carefully adjusted.
Karin emphasizes that breathing must be as gentle as possible to avoid lung damage, requiring precise and advanced adjustments. As the patient’s condition stabilizes, sedation is reduced to allow them to tolerate the breathing tube, which can trigger the gag reflex. As soon as possible, the patient begins controlling their own breathing rhythm. If stable enough to respond to questions by nodding or shaking their head, the breathing tube is removed. However, the process isn’t always straightforward, and patients may fluctuate between improvement and deterioration, especially if lung function worsens or other issues arise.Coma’s Effects on Body and Brain
Each day a patient is sedated, they lose muscle mass. The extent varies, but Karin notes that surviving intensive care requires a reasonable physical condition from the start. To counter muscle loss, patients are kept as mobile as possible. They are turned at least every two hours, and once slightly conscious, they can sit up in bed or even stand beside it, even if connected to a ventilator. For example, physiotherapists use electric bed bikes that allow patients to pedal, either actively or with automatic assistance if they can’t contribute.
For patients on ventilators for over 10 days, doctors often create a small hole below the larynx to insert a tracheostomy tube, which is more comfortable and allows the patient to stay more awake. All patients have diapers and catheters, and many severely ill covid-19 patients develop kidney issues requiring dialysis. Karin says waking covid-19 patients is challenging, sometimes taking days or over a week, due to prolonged sedation and stronger medications that linger in the body. Inflammation from covid-19, particularly in the lungs and possibly the brain, and blood clots in the lungs, kidneys, and brain contribute to this difficulty. Covid-19 patients are more prone to blood clots, and even with high doses of anticoagulants, the risk remains significant.Diaries: A Link Between Patients and Families
During the pandemic, relatives were not allowed to visit patients. To bridge the gap between the sealed ICU rooms and anxious families outside, staff at Mölndal Hospital write diaries for covid-19 patients who are sedated and on ventilators. These diaries record daily events, such as family calls or personal messages like “Your mom called today with greetings” or “You opened your eyes today.” For instance, an entry might read: “Your wife called today and said the lilac bush in the garden is blooming, hoping you’ll be home soon to smell it.” Studies show these diaries play a crucial role in reducing post-traumatic stress for patients after discharge, as ICU stays can be highly traumatic. Karin has hired doctors with lighter workloads to answer family calls and fill out these diaries, a practice with significant impact on patients.
Malin Blom’s Story: From Coma to Rehabilitation
Malin Blom, a guest on the program, was in a traffic accident five years ago on her way to a party. While cycling toward Nacka, a car hit her, and the driver fled. Bystanders, including a woman named Nettan whom Malin credits with saving her life, helped her breathe until the ambulance arrived. Malin sustained multiple fractures in her ribs, both collarbones, shoulder blade, and left shin, which was completely crushed, requiring a surgical rod. She was also diagnosed with a diffuse brain injury, with small bleeds throughout the brain, similar to shaken baby syndrome, as her body was thrown far, causing her brain to hit the skull from the inside. She wasn’t wearing a helmet but believes it might not have made a difference in this case.
Malin was in a coma for a month and has no memories of that time. After three weeks, she began opening her eyes but showed no recognition or response to movement or sound. When her tracheostomy was removed, the doctor asked her to say “hello,” and she whispered the word, with a spark in her eyes that hadn’t been there before. This was recounted to her, as she remembers nothing. Her mother, father, and sister were by her side throughout. Malin says it’s strange to think about this life-changing period with no memories. She decided to turn the experience into something positive, continuing as a “problem-solver.”Malin was set to start a master’s program in visual communication at Konstfack but postponed it for a year due to the accident. She attended outpatient rehabilitation at Danderyd Hospital and began her studies a year later, eager to resume her planned life. Her thesis focused on her brain injury. Through interviews with family and friends, she realized they lacked sufficient information about the severe impacts of brain injuries and recovery timelines. She wrote and designed a book, The Road to 2.0: Managing a Severe Brain Injury, as a guide for people with brain injuries and their families, using her own rehabilitation as a case study.Arne’s Story: Terrifying Hallucinations in Coma
Arne, another patient sedated and placed on a ventilator due to covid-19, had a starkly different experience. He endured eight days of terrifying hallucinations that felt entirely real. Upon waking, he thought he was in a parking lot and felt a needle in his neck before everything went black. He awoke in a dark, windowless room with blinking machines, like a bunker, unable to tell day from night. Tubes were connected to his body, he was dizzy and in pain, and he was convinced he’d been kidnapped. When asked his wife’s name, he said “Anna,” thinking the staff lied when they said she’d called.
This marked the start of eight hellish days. He believed he was in a hospital where staff turned into torturers at night, tormenting patients for paying spectators. He tried to escape multiple times, pulling out tubes, but nurses forced him back to bed. In his hallucinations, the Catalan mafia tried to save him by blowing up the hospital, but the plan failed. He accused a doctor named Magnus Lind of being the mastermind behind the torture, calling him a “quack.” In one hallucination, pieces of his thighs were served as sushi to the audience. Eventually, a stranger wheeled his bed out, and they ended up in a mining town in Colorado, USA, where they took revenge on the torturers.In reality, none of this happened. Arne recovered after 19 days in the hospital, including 14 days on sedatives. He says the hallucinations still feel like real memories. He lost 10 kg of muscle, has five blood clots in his lungs, and is mentally exhausted, with reduced focus and patience. He believes his love for horror and action films may have fueled the hallucinations. It wasn’t until day 14 that he dared touch his thighs to ensure they were still there.Medical Perspectives: Delirium and Coma Management
Per Hamid Ghatan, chief physician and head of brain rehabilitation at Uppsala’s Akademiska Hospital, says Arne’s hallucinations are a classic delirium, where fragmented memories weave into an absurd narrative. This could stem from the disease, inflammation, or sedatives. He stresses the importance of grounding patients in reality, such as saying, “Hi, I’m Per, a doctor. You’re at Akademiska Hospital, it’s June 2, 2020.” Sicka Karlman, professor of anesthesiology at Karolinska Institutet, calls the experience horrific and tragic, noting that such coherent stories are rare. She doesn’t know how to reduce hallucinations during treatment but says staff work hard to calm patients.
Per Hamid notes it’s unclear whether covid-19 directly affects the brain or if inflammation or medications cause these hallucinations. Some patients experience delirium post-recovery, but it usually fades during rehabilitation. If it persists, treatments can reduce physical reactions to memories to prevent post-traumatic stress. He believes Arne’s story may contain metaphors for real events during the acute phase that he interpreted differently.Importance of Environment and Communication
Malin Blom says she remembers nothing from her coma but sensed her family’s anxiety, as her blood pressure rose, triggering machine kitų alarms. Per Hamid emphasizes controlling the environment, like reducing loud noises (e.g., ward phones), to avoid distress. He says diaries can help patients sort their memories and reduce post-traumatic stress. A patient with terrifying experiences was helped by visiting the ICU and learning about what happened, reshaping their perception.
Rehabilitation Challenges
Per Hamid says rehabilitation patients are stable but still need oxygen and are contagious. They require mobilization to walk, use the bathroom, and dress to return home. Breathing issues and blood clots are common, but psychological or cognitive issues are less frequent. Post-traumatic stress may appear months later. Doctors avoid the term “coma,” using “reduced consciousness” or “vegetative state.” Consciousness levels are assessed by teams including psychologists, occupational therapists, doctors, and nurses, with family involvement. Stimulating patients and eliminating factors like infections help raise consciousness.
Conclusion
Body and Soul reveals that coma and unconsciousness are complex states affecting both body and mind. The stories of Terry, Malin, and Arne, combined with medical insights, highlight the importance of meticulous care, human connection, and support for patients and families. The program emphasizes rehabilitation and a positive mindset’s role in recovery, showing that hope and perseverance can transform lives even in the toughest situations. Next week, the program will explore love and why it ends, inviting listeners to share their experiences.
Program Team
Producer: Changimum
Reporter: Malin Holgersson
Technician: Gustaf Sundén
Host: Ulrika Hjalmarsson Nejdeman
Podcast
The program is produced by Filt for Sveriges Radio and is available on the Sveriges Radio Play app.

العنوان: الغيبوبة: من المعجزة إلى الكابوسالبرنامج: الجسد والروح – راديو السويد P1ملخص
يتناول برنامج الجسد والروح من راديو السويد P1 موضوع الغيبوبة وفقدان الوعي من خلال قصص المرضى الحقيقية والرؤى الطبية. يروي البرنامج قصة تيري والاس، الذي استيقظ بعد 19 عامًا من الغيبوبة بعد حادث سيارة، وقال “بيبسي” كأول كلمة له. كما يتضمن البرنامج قصة مالين بلوم، التي كانت في غيبوبة لمدة شهر بعد حادث مروري دون أي ذكريات، وآرني، الذي عانى من هلوسات مرعبة أثناء غيبوبة ناجمة عن كوفيد-19. يناقش الخبراء مثل كارين لوفهاغن وبير حامد غاتام تعقيدات الغيبوبة، وتأثيراتها على الجسم والدماغ، وأهمية التفاعل مع المرضى. يسلط البرنامج الضوء أيضًا على تحديات العناية المركزة خلال جائحة كوفيد-19 ودور يوميات المرضى.


المقال: الجسد والروح – راديو السويد P1يركز هذا الحلقة من الجسد والروح على الغيبوبة، فقدان الوعي، وتجارب المرضى في هذه الحالات. من خلال مزج القصص الحقيقية مع المنظورات الطبية، يقدم البرنامج نظرة عميقة على هذه الظاهرة المعقدة، ويظهر كيف يتعامل المرضى والأطباء والعائلات مع هذه المواقف الصعبة.قصة تيري والاس: معجزة بعد 19 عامًا
يبدأ البرنامج بالقصة المذهلة لتيري والاس، الذي كان في غيبوبة لمدة 19 عامًا بعد حادث سيارة في عام 2003. عندما ردت والدته عليه، نطق بأول كلمة له: “بيبسي”، ثم “حليب”. كانت هذه اللحظة معجزة لعائلته التي لم تتخل عنه أبدًا. كانوا يزورونه بانتظام، ويأخذونه إلى المنزل، ويحتفظون به كجزء من الحياة العائلية، على الرغم من عدم إظهاره لأي علامات على إدراك محيطه. اعتقد الأطباء أن العلاجات الطبية لعبت دورًا كبيرًا في شفائه، لكنهم كانوا مهتمين بشكل خاص بهذه الحالة “النوم العميق” التي استيقظ منها تيري. أظهرت الدراسات اللاحقة على دماغه أن قدرة الدماغ على شفاء نفسه أكبر بكثير مما كان يُعتقد سابقًا، مما أثر بشكل كبير على علاج إصابات الدماغ الحديثة. كما أبرزت حالة تيري أن الأشخاص في الغيبوبة قد يدركون الأشياء، حتى لو لم يظهروا ذلك، مما يؤكد على أهمية التفاعل والتواصل مع المريض.
العناية المركزة خلال كوفيد-19
ينتقل البرنامج بعد ذلك إلى الوضع الحالي في وحدات العناية المركزة (ICU)، حيث يتم رعاية العديد من المرضى، خاصة خلال جائحة كوفيد-19، في غيبوبة طبية (تخدير اصطناعي). توضح كارين لوفهاغن، الطبيبة الرئيسية ورئيسة قسم العناية المركزة في مستشفى مولندال، وهو جزء من مستشفى ساهلگرنسكا الجامعي في غوتنبرغ، أن مرضى كوفيد-19 يدخلون وحدة العناية المركزة عندما يكادون لا يستطيعون التنفس بسبب نقص أكسجة الدم، مما قد يؤدي إلى فشل عدة أعضاء. إذا لم تتحسن الأكسجة بشكل طبيعي أو بمساعدة الأكسجين الإضافي، يتم تخدير المريض وتوصيله بجهاز تنفس اصطناعي. يدفع جهاز التنفس الهواء إلى الرئتين، بينما يكون الزفير عملية سلبية يديرها الجسم. في بداية العلاج، عندما يكون المريض مخدرًا بعمق، يتحكم جهاز التنفس بالتنفس بالكامل، مع ضبط عدد وحجم الأنفاس بعناية.
تؤكد كارين أن التنفس يجب أن يكون لطيفًا قدر الإمكان لتجنب إصابة الرئتين، مما يتطلب تعديلات دقيقة ومتقدمة. عندما يستقر حال المريض، يتم تقليل التخدير للسماح له بتحمل أنبوب التنفس، الذي يمكن أن يثير رد فعل القيء. بمجرد أن يصبح ذلك ممكنًا، يبدأ المريض في التحكم في إيقاع تنفسه. إذا كان المريض مستقرًا بما فيه الكفاية ويمكنه الرد على الأسئلة بهز أو تحريك الرأس، يتم إزالة أنبوب التنفس. لكن العملية ليست دائمًا بسيطة، وقد يتقلب المريض بين التحسن والتدهور، خاصة إذا تفاقمت حالة الرئتين أو ظهرت مشاكل أخرى.تأثيرات الغيبوبة على الجسم والدماغ
في كل يوم يكون المريض مخدرًا، يفقد كتلة عضلية. يختلف المقدار، لكن كارين تقول إن البقاء على قيد الحياة في العناية المركزة يتطلب حالة جسدية جيدة من البداية. لمنع فقدان العضلات، يتم الاحتفاظ بالمرضى نشطين قدر الإمكان. يتم تحويلهم كل ساعتين على الأقل، وبمجرد أن يكونوا واعين قليلاً، يمكنهم الجلوس في السرير أو حتى الوقوف بجانبه، حتى لو كانوا متصلين بجهاز التنفس. على سبيل المثال، يستخدم المعالجون الفيزيائيون دراجات ثابتة كهربائية بجانب السرير تتيح للمرضى ركوب الدراجة، إما بنشاط أو بمساعدة آلية إذا لم يتمكنوا من المساهمة.
بالنسبة للمرضى الذين يبقون على أجهزة التنفس لأكثر من 10 أيام، غالبًا ما يقوم الأطباء بعمل ثقب صغير تحت الحنجرة لإدخال أنبوب القصبة الهوائية، وهو أكثر راحة ويسمح للمريض بالبقاء مستيقظًا أكثر. جميع المرضى يرتدون حفاضات وأنابيب قسطرة، والعديد من مرضى كوفيد-19 المصابين بأمراض خطيرة يعانون من مشاكل في الكلى تتطلب الدياليسيس. تقول كارين إن إيقاظ مرضى كوفيد-19 صعب، وقد يستغرق أيامًا أو أكثر من أسبوع، بسبب التخدير الطويل والأدوية الأقوى التي تبقى في الجسم لفترة أطول. الالتهاب الناتج عن كوفيد-19، خاصة في الرئتين وربما الدماغ، والجلطات الدموية في الرئتين والكلى والدماغ، تساهم في هذه المشكلة. مرضى كوفيد-19 أكثر عرضة للجلطات الدموية، وحتى مع جرعات عالية من مضادات التخثر، يظل الخطر كبيرًا.اليوميات: جسر بين المرضى والعائلات
خلال الجائحة، لم يُسمح للأقارب بزيارة المرضى. لربط غرف العناية المركزة المغلقة بالعائلات القلقة في الخارج، يكتب موظفو مستشفى مولندال يوميات لمرضى كوفيد-19 المخدرين والمتصلين بأجهزة التنفس. تسجل هذه اليوميات الأحداث اليومية، مثل مكالمات الأقارب أو الرسائل الشخصية مثل “اتصلت والدتك اليوم وحيّتك” أو “فتحت عينيك اليوم”. على سبيل المثال، قد يُكتب: “اتصلت زوجتك اليوم وقالت إن شجيرة الياس في الحديقة تتفتح، وتأمل أن تعود إلى المنزل قريبًا لتشتم رائحتها”. تظهر الدراسات أن هذه اليوميات تلعب دورًا حاسمًا في تقليل الإجهاد ما بعد الصدمة للمرضى بعد الخروج من المستشفى، حيث يمكن أن تكون الإقامة في العناية المركزة مؤلمة للغاية. قامت كارين بتوظيف أطباء لديهم أعمال أقل للرد على مكالمات الأقارب وملء هذه اليوميات، وهي ممارسة ذات تأثير كبير على المرضى.
قصة مالين بلوم: من الغيبوبة إلى إعادة التأهيل
مالين بلوم، إحدى ضيوف البرنامج، تعرضت لحادث مروري قبل خمس سنوات في طريقها إلى حفلة. كانت تقود دراجة هوائية باتجاه ناكا عندما اصطدمت بها سيارة وفر السائق. ساعدها أشخاص في الموقع، بما في ذلك امرأة تُدعى نيتان التي تقول مالين إنها أنقذت حياتها، على التنفس حتى وصلت الإسعاف. أصيبت مالين بكسور متعددة في الأضلاع، عظمي الترقوة، لوح الكتف، وساقها اليسرى التي تحطمت بالكامل، مما استلزم إدخال قضيب جراحي. كما تم تشخيص إصابتها بإصابة دماغية منتشرة، مع نزيف صغير في جميع أنحاء الدماغ، مشابه لمتلازمة الطفل المرتج، حيث ضربت دماغها الجمجمة من الداخل بسبب القذف العنيف لجسمها. لم تكن ترتدي خوذة، لكنها تعتقد أن ذلك ربما لم يكن ليحدث فرقًا في هذه الحالة.
كانت مالين في غيبوبة لمدة شهر وليس لديها ذكريات من تلك الفترة. بعد ثلاثة أسابيع، بدأت تفتح عينيها، لكنها لم تظهر أي علامات على التعرف أو الاستجابة للحركة أو الصوت. عندما أُزيل أنبوب القصبة الهوائية، طلب منها الطبيب أن تقول “مرحبًا”، وهمست بالكلمة، مع وميض في عينيها لم يكن موجودًا من قبل. تم سرد هذا لها، حيث لا تتذكر شيئًا. كانت والدتها ووالدها وأختها بجانبها طوال الوقت. تقول مالين إن التفكير في هذه الفترة التي غيرت حياتها، لكنها لا تملك ذكريات عنها، أمر غريب. قررت تحويل التجربة إلى شيء إيجابي ومواصلة الحياة كـ”حلالة للمشاكل”.كانت مالين ستبدأ برنامج ماجستير في التواصل البصري في كونستفاك، لكنها أجلت البدء لمدة عام بسبب الحادث. ذهبت إلى إعادة التأهيل الخارجي في مستشفى داندريد وبدأت الدراسة بعد عام، حريصة على استئناف حياتها كما هو مخطط. ركزت أطروحتها على إصابة الدماغ. من خلال مقابلات مع العائلة والأصدقاء، أدركت أنهم يفتقرون إلى المعلومات الكافية حول التأثيرات الشديدة لإصابات الدماغ ومدة التعافي. لذلك، كتبت وصممت كتابًا بعنوان الطريق إلى 2.0: إدارة إصابة دماغية شديدة، كدليل للأشخاص المصابين بإصابات دماغية وعائلاتهم، مستخدمة إعادة تأهيلها كدراسة حالة.قصة آرني: هلوسات مرعبة في الغيبوبة
آرني، مريض آخر تم تخديره ووضعه على جهاز تنفس اصطناعي بسبب كوفيد-19، كانت له تجربة مختلفة تمامًا. عانى من هلوسات مرعبة لمدة ثمانية أيام شعر خلالها أنها حقيقية. عندما استيقظ، اعتقد أنه في موقف سيارات وشعر بوخزة في رقبته قبل أن يصبح كل شيء أسود. استيقظ في غرفة مظلمة بلا نوافذ مع آلات تومض، مثل مخبأ، غير قادر على تمييز الليل من النهار. كانت الأنابيب متصلة بجسده، وكان يعاني من الدوار والألم، وكان مقتنعًا بأنه تم اختطافه. عندما سُئل عن اسم زوجته، قال “آنا”، واعتقد أن الطاقم يكذب عندما قالوا إنها اتصلت.
بدأت هنا ثمانية أيام جهنمية. كان يعتقد أنه في مستشفى جهنمي حيث يتحول الطاقم إلى معذبين في الليل، يعذبون المرضى للمتفرجين الذين يدفعون. حاول الهروب عدة مرات، سحب الأنابيب، لكن الممرضات أعادوه إلى السرير بالقوة. في هلوساته، حاولت مافيا كتالونيا إنقاذه بتفجير المستشفى، لكن الخطة فشلت. اتهم طبيبًا يُدعى ماغنوس поисالنص المتبقي غير متوفر حاليًا. الرجاء الانتظار بضع ثوان لعرض النص الكامل.

About the Author

Seraphinite AcceleratorOptimized by Seraphinite Accelerator
Turns on site high speed to be attractive for people and search engines.