Den här radioprogrammet handlar om biologen Mats Karströms outtröttliga arbete för att skydda de orörda gammelskogarna i Jokkmokk, en vidsträckt kommun i norra Sverige. Mats flyttade till området 1986 och har ägnat över 35 år av sin fritid åt att rädda 200 ekologiskt värdefulla skogar. Han är gymnasielärare och naturentusiast och identifierar sällsynta arter – som den utrotningshotade svampen bombmurkla, röda trolldruvor och nona – för att peka ut skogar som är värda att bevara.
Mats satte upp ett mål att säkerställa formellt skydd för dessa 200 skogar senast 2022. Tillsammans med gruppen “Steget Före” och lokala invånare som Sonja Kiock, som kom till området på 1960-talet, har han kartlagt och dokumenterat dessa värdefulla skogsområden. Genom samarbete med skogsbolag, länsstyrelser och miljömyndigheter har Mats arbetat för att dessa platser ska bli naturreservat eller skyddas genom bevarandeavtal. Resan har inte varit enkel – vissa skogar han kämpade för höggs ner, vilket lämnade honom med en känsla av förlust. Ändå finner han tröst på platser som fågeltornet vid sjön Porsikärn, en tillflyktsort där han kan återknyta till naturen.
Programmet utforskar också hur synen på naturskydd i Jokkmokk har utvecklats. På 1960- och 70-talen betraktades skogar enbart som timmerresurser, och deras biologiska rikedom förbises. Pionjärer som Sonja och senare Mats förändrade denna inställning. Mats utvecklade metoden “värdepyramiden”, som fokuserar på att hitta sällsynta arter för att identifiera värdefulla skogar, och har utbildat cirka 6 000 personer över hela Sverige i denna nu allmänt accepterade metod. Trots hans ansträngningar strandade förhandlingarna 2021 om att skydda den sista gruppen av skogar, vilket flyttade hans tidsfrist till 2024. Mats är fortsatt beslutsam och hoppas att hans decennielånga uppdrag kommer att säkerställa att dessa skogar bevaras för kommande generationer.
این برنامه رادیویی درباره تلاش‌های بی‌وقفه یک زیست‌شناس به نام ماتس کارستروم برای حفاظت از جنگل‌های بکر و قدیمی در منطقه یوکموک، واقع در شمال سوئد، است. ماتس که در سال ۱۹۸۶ به این منطقه نقل مکان کرد، زندگی خود را وقف نجات ۲۰۰ جنگل با ارزش زیست‌محیطی بالا کرده است. او یک معلم دبیرستان و زیست‌شناس است که بیش از ۳۵ سال از اوقات فراغتش را صرف شناسایی گونه‌های نادر گیاهی و جانوری، مانند قارچ بمب‌مورکلا، انگور جادویی قرمز و نونا، کرده و با استفاده از این اطلاعات، جنگل‌هایی را که شایسته حفاظت هستند، مشخص می‌کند.
ماتس هدف خود را در سال ۲۰۲۲ تعیین کرد: حفاظت رسمی از ۲۰۰ جنگل تا پایان آن سال. او با همکاری گروهی به نام “گام پیش” و افرادی مانند سونیا کیوک، که از دهه ۱۹۶۰ در این منطقه زندگی می‌کند، نقشه‌ها و فهرست‌هایی از جنگل‌های ارزشمند تهیه کرده است. این گروه با شرکت‌های چوب‌بری، اداره محیط زیست و سازمان‌های دولتی همکاری کرده تا این جنگل‌ها به عنوان ذخایر طبیعی یا تحت قراردادهای حفاظتی ثبت شوند. اما این راه آسان نبوده است؛ گاهی جنگل‌هایی که او تلاش کرده بود حفظ کند، قطع شدند و این شکست‌ها برایش دردناک بود. با این حال، او مکان‌هایی مانند برج پرنده‌نگری در دریاچه پورسیکَرن را به عنوان پناهگاهی برای خود می‌داند، جایی که می‌تواند از طبیعت لذت ببرد و نیروی تازه‌ای بگیرد.
این برنامه همچنین به تاریخچه حفاظت از طبیعت در یوکموک می‌پردازد. در دهه‌های ۱۹۶۰ و ۷۰، جنگل‌ها فقط منابعی برای قطع کردن تلقی می‌شدند و ارزش زیستی آنها نادیده گرفته می‌شد. اما افرادی مانند سونیا و بعدها ماتس دیدگاه‌ها را تغییر دادند. ماتس با ابداع روش “هرم ارزش”، که بر جستجوی گونه‌های نادر برای شناسایی جنگل‌های باارزش تمرکز دارد، حدود ۶۰۰۰ نفر را در سوئد آموزش داده و این روش اکنون به طور گسترده پذیرفته شده است. با این حال، در سال ۲۰۲۱، مذاکرات برای حفاظت از آخرین گروه از جنگل‌ها به نتیجه نرسید و ماتس مجبور شد هدف خود را به سال ۲۰۲۴ موکول کند. او همچنان امیدوار است که تلاش‌هایش به ثمر بنشیند و این جنگل‌ها برای نسل‌های آینده حفظ شوند.
This radio program tells the story of Mats Karström, a biologist who has dedicated his life to saving the pristine old-growth forests of Jokkmokk, a vast municipality in northern Sweden. Mats, who moved to the area in 1986, has spent over 35 years of his spare time protecting 200 ecologically valuable forests. He is a high school teacher and nature enthusiast who identifies rare species—like the endangered bombmurkla mushroom, red troll grapes, and nona—to pinpoint forests worth preserving.
Mats set a goal to secure formal protection for these 200 forests by 2022. Working with a group called “Steget Före” (Step Ahead) and locals like Sonja Kiock, who arrived in the 1960s, he has mapped and documented these precious woodlands. Collaborating with logging companies, county authorities, and environmental agencies, Mats has pushed for these areas to become nature reserves or be safeguarded through conservation agreements. The journey hasn’t been smooth—some forests he fought for were logged, leaving him with a sense of loss. Yet, he finds solace in places like the birdwatching tower at Lake Porsikärn, a retreat where he reconnects with nature.
The program also explores the evolving attitude toward conservation in Jokkmokk. In the 1960s and 70s, forests were seen merely as timber resources, their biological richness overlooked. Pioneers like Sonja and later Mats shifted this perspective. Mats invented the “value pyramid” method, focusing on rare species to identify key forests, and has trained around 6,000 people across Sweden in this now widely accepted approach. Despite his efforts, negotiations in 2021 to protect the final batch of forests stalled, pushing his deadline to 2024. Mats remains determined, hoping his decades-long mission will ensure these forests endure for future generations.
Den Krävande Skogsräddaren” av Jenny Berntsson Djurvall
“Men jag har aldrig haft något val när det gäller skogarna. Jag hamnade här ’86 och såg en skatt och har fått hjälp att få kvar den här skatten och kunna vara delaktig i det. Så att jag, som inte haft något val… Nej, men det är väl som om du jobbar med människor – du kan ju inte släppa någon som håller på att dö. Du har ju ett ansvar. Till nästa år då? Ja, då ska jag vara i mål 2022. Jag lovar! Då ska jag vara klar med det här storskaliga skyddet. Då ska jag rädda 200 skogar i Jockmock. Och då ska jag kunna leka sen och liksom släppa det där kravfulla skogsräddaren.”
Av Jenny Berntsson Djurvall:
Vi fortsätter in i skogen. “Åh, oj, oj, oj! Titta, titta, titta!” Mats Karström kliver med stora steg in mellan granarna. I blåbärsriset hittar han en sällsynt svamp. “Det är ingen matsvamp – utan den utrotningshotade bombmurklan. Den är ju så grym. Om du känner… Det är som ett elefantöga, stolt, liksom något som tittar på. Så när man går här i skogen ser man de där ögonen som tittar på en.”
Vi är i en gammal skog precis utanför Volerim i Jokkmokks kommun. “Att hitta bombmurklan och till och med nornan på samma plats – det är ju det bästa, bästa! Oj, oj, oj! Där är den… Åh, oj! Vilken rikedom! Wow, vad häftigt!”
Skogen klänger i bäckravinens branter. “Förmodligen har den stått här sedan istiden. Här finns skatter för en artnörd som Mats: bombmurklan, rödtrollslära och norna. Det här är ingen dussinskog. Det är platser som den här Mats har vikt sitt liv åt att rädda. Här har du gigantiska granar. Det har varit en spillkråka här och letat myror i den här närmsta granen. Sen är det kullfallna träd – alldeles grönt. Och titta där! Där är det rödtrollslära också. Det här är en sån plats – om man gillar utrotningshotade djur och växter blir man glad.”
I 35 år har biologen och gymnasieläraren Mats lagt all sin fritid på att de finaste skogarna i Jokkmokks kommun ska bevaras. Nu har han satt upp ett mål: “När 200 skogar är skyddade ska jag sluta. Naturvård är ofta en kamp där man kan vinna 100 segrar och sen förlora en gång – och sen är skogen borta.”
“Men hur mycket ska vi spara?”
“Nej, alltså – egentligen är det jätteenkelt. Om man vill ha kvar de här ekosystemen och de ska vara funktionella måste man spara minst 20%. Men det finns inte 20% gammal skog. Det är nog jättesvårt att hitta 10%. Så vi måste, utöver att skydda varenda gammelskog i Sverige, även se till att skydda det näst finaste vi har.”
“Varför måste vi det?”
“Det är ett djur- och växtliv som vi har lovat att ta hand om. Vi har lovat på FN-nivå, internationellt, att det är jätteviktigt. Sverige har skrivit på FN:s konvention om att bevara biologisk mångfald. Vi är förbundna att skydda arter och miljöer enligt direktiv från EU, och vi har egna nationella miljömål. Idag är knappt 9% av vår skogsmark skyddad. Den mesta av den skyddade skogen finns nära fjällen – en skog som är urusel att tjäna pengar på, för den växer så långsamt. Men man kan ju hugga den en gång i alla fall. Då är det något som kanske haft 8 000 år på sig att skapa de här kvalitéerna – och vi kan gå in en gång nu under vår livstid.”
Jokkmokk är Sveriges näst största kommun – en tiondel av landets yta. I väster ligger de stora fjällmassiven Sarek och Padjelanta, och nedanför brer skogslandskapet ut sig.
“Dricker du kaffe?”
“Ja tack.”
I en lägenhet inne i Jokkmokks samhälle bor Sonja Kjellock. Hon flyttade hit till landet runt polcirkeln i början av 1960-talet och minns hur synen på naturskydd var då: “De här skogarna hade aldrig uppmärksammats. Ingen trodde att det fanns något värde i dem – de kunde man bara hugga. Man hade ingen aning om vad det fanns för sällsyntheter där.”
“Varför var det så?”
“Man trodde nog att det var triviala marker. Det var ju bara skog. Det var de vidsträckta skogarna och närheten till fjällen som lockade mig hit.”
Sonja träffade snart sin blivande man, en renägare. Men det var också då, på 1960- och 70-talen, som kalhyggen började breda ut sig i kommunen. För renägarna betydde avverkningarna krympande betesmarker, och samebyarna kämpade för att fjällskogarna skulle få stå kvar. Sonja engagerade sig genom att gå med i naturskyddsföreningen: “Få människor – även de som jobbade med skog – kunde något om skogens arter. De kunde bara virket, men inget om arterna.”
Sonja var också intresserad av svamp. 1986 satte hon upp en liten svamputställning i Jokkmokk: “När jag satt där kom det in en ung man med en bok i handen. Jag såg hur han med kännarmin tittade över svamparna. Sen började han visa mig andra svampar som växt på träd, tickor och sånt – han hade stoppat i fickan. Vi hade ett väldigt intressant samtal som sen har utmynnat mycket mer.”
Det var Mats Karström som kom med svampar i fickan. Han var nyinflyttad från Stockholm och gick med i den lokala naturskyddsföreningen. Hans bild var att skogarna här var artfattiga: “När jag flyttade upp till Volerim ’86 trodde jag att det här var en plats man inte kunde bo på. Men jag var tvungen att bevisa för andra biologer i Sverige att det faktiskt är fint här. De sa: ’När flyttar du hem? Lång vinter, inga arter – hur ska du klara det?’ Men det var en lycka att förstå att jag hamnat på rätt plats. Hade jag kommit 10 år senare hade många av skogarna varit borta. Det fanns en tradition i Jokkmokk – flera generationer naturvårdare. Det var verkligen rätt plats och rätt tid.”
Och så blev Stockholmaren kvar. “Jag har vuxit upp i Stockholm, men jag var inte den som trivdes i stan. Jag tillbringar mer än halva mitt liv här och har vikt det åt de här skogarna. Att förstå ett landskap – det här utforskandet är en del av att skaffa rötter på ett annat sätt. Men jag har inte varit mycket i fjällen; det är skogen som fångat mig.”
Thomas Öberg kom också utifrån – han flyttade till Jokkmokk 1971. “Hans grej var att han pratade om det glömda landet. Alla forskare drog förbi Jokkmokk – de skulle till Kvikkjokk eller upp i Linnés fotspår på fjället. Ingen såg de här skogarna. Mats hade ett litet revir där han var först och ensam. Han har fyllt det glömda landet med innehåll.”
Thomas, själv biolog, slogs av Mats breda kunskaper: “Han är ruskigt duktig – han kan fåglar, insekter, spindlar, mossor, lavar, svampar, kärlväxter… Du slår honom inte på fingrarna i något. Han ger tid till detta – har ett gigantiskt bibliotek med bestämningslitteratur, skriver dagböcker, lägger ner så mycket jobb samtidigt som han arbetar som gymnasielärare.”
I Mats stora arbetsrum – täckt av bokhyllor, kartor och mikroskop – berättar han: “Jag dokumenterar arter för att objektivt kunna beskriva naturvärden. Om man ska skydda skog för hundratals miljoner kronor måste man välja rätt. Jag följer kanske 1 000 arter – fåglar, blommor, lavar, svampar, insekter. Det är sättet att kunna beskriva vilka skogar som har högsta naturvärdena.”
Fem mil utanför Jokkmokk, där vägen börjar och Sareks spetsiga toppar anas i väst, bor Lars Ture Lindholm. Precis som Sonja lockades han av den storslagna naturen: “Här ser du historien.” Han tar fram en karta över Jieljakerimakobbo: “Det här var ett område jag försökte skydda innan Mats kom. Jag skrev brev till Naturvårdsverket på 70-talet, men fick bara artiga svar. Sen kom Mats – med hans inventeringsmetoder fick det fart. Vi samlade ihop en porgus av arbetskamrater som sa: ’Hit men inte längre!’ Älgjägarna offrade jakten för att inventera. Mats metod – att leta efter topparter i ’värdepyramiden’ – är nu vedertagen bland skogsfolk och biologer.”
Lars Ture fortsätter: “Men skyddet är fortfarande inte klart 2021. Det finns inga garantier – skogsskydd är aldrig oföränderligt.”
Mats startade en skogsgrupp, “Steget före”, tillsammans med Sonja och andra. De finkammade kommunen efter värdefulla skogar: “Jag var ute 300 dagar det året. Vi har damsugit kommunen – det finns nog inget mer att hitta.”
Genom att kombinera artkunskap och samarbete med skogsbolag och myndigheter har Mats lyckats skydda många skogar. Men kampen är inte över: “Naturvård är ofta en sorg. När en skog avverkas är det som att förlora en vän. Sverige hanterar biologisk mångfald så dåligt. Skogsbruket förfogar över största landarealen utan tillräcklig miljölagstiftning. Vi har lovat på FN-nivå, men det räcker inte.”
Trots motgångar – som när avtal om 20 hektar misslyckades 2021 – fortsätter Mats: “Jag accepterar att det tar längre tid. Men skogsbolagen har mycket att vinna på att skydda dessa skogar. Det vore en skandal att inte göra det.”
I slutet av dokumentären står Mats vid Luuleälven och blickar ut över Jieljakerimakobbo – fem kvadratmil urskog han räddat: “Här behöver jag ställa mig och se att det gjorde skillnad. Att de här 35 åren var värt det.”
[Musik]
Slutmix: Thor Sigvarsson
Producent: Ylva Lindgren
En P-dokumentär från 2022.
مستند P1: “نجات‌دهنده سخت‌گیر جنگل” اثر جنی برنتسون جوروال
من واقعاً هیچ‌وقت در مورد جنگل‌ها انتخابی نداشتم. سال ۱۹۸۶ اینجا آمدم و گنجی دیدم، و کمک گرفتم تا این گنج را نگه دارم و بخشی از آن باشم. پس نه، انتخابی نداشتم. اما مثل این است که وقتی با آدم‌ها کار می‌کنی، نمی‌توانی کسی را که در حال مرگ است رها کنی. یعنی، تو مسئولیتی داری. تا سال بعد، کارم تمام می‌شود. به تو قول می‌دهم، همسرم، تا سال ۲۰۲۲ این حفاظت بزرگ‌مقیاس را تمام می‌کنم. ۲۰۰ جنگل را در یوکموک نجات می‌دهم. [موسیقی] بعدش می‌توانم بازی کنم و همه این‌ها را رها کنم. [موسیقی] “نجات‌دهنده سخت‌گیر جنگل” اثر جنی برنتسون جوروال.
ما به داخل جنگل ادامه می‌دهیم چون—اوه، بیا! اوه، اوه، اوه! نگاه کن، نگاه کن، نگاه کن، نگاه کن! ماتس کارستروم با قدم‌های بزرگ بین درختان کاج راه می‌رود. در میان بوته‌های زغال‌اخته، قارچی کمیاب پیدا می‌کند. این قارچ خوراکی نیست، بلکه بمب‌مورکلای در معرض انقراض است. می‌گوید: «خیلی فوق‌العاده است. اگر حسش کنی، مثل چشم فیل است—مغرور، انگار چیزی به تو نگاه می‌کند. وقتی توی این جنگل راه می‌ری، این چشم‌ها رو می‌بینی که بهت نگاه می‌کنن.» ما در یک جنگل قدیمی درست بیرون ولریم در منطقه یوکموک هستیم. «پیدا کردن بمب‌مورکلا و حتی نونا در یک جا، بهترینِ بهترین‌هاست. اوه، اوه، اوه! اونجاست! اوه، اوه، اوه! چه ثروتی! وای، چقدر باحال!» جنگل به شیب‌های تند دره جویبار چسبیده. احتمالاً از زمان عصر یخبندان اینجا بوده، و برای یک عاشق گونه‌ها مثل ماتس، گنج‌هایی داره: بمب‌مورکلا، انگور جادویی قرمز، و نونا. این یه جنگل معمولی نیست، و جاهایی مثل اینجاست که ماتس زندگیش رو وقف نجاتشون کرده.
«اینجا کاج‌های غول‌پیکر داری، واقعاً. یه دارکوب سیاه اینجا بوده و توی این کاج نزدیک دنبال مورچه‌ها گشته. بعدش درخت‌های افتاده هستن—همه‌چیز سبزه. اونجا رو نگاه کن، انگور جادویی قرمز هم هست! اینجور جاهاست که اگه حیوانات و گیاهان در خطر انقراض رو دوست داری، خوشحالت می‌کنه.» ۳۵ ساله که ماتس، زیست‌شناس و معلم دبیرستان، همه وقت آزادش رو گذاشته تا بهترین جنگل‌های منطقه یوکموک حفظ بشن. حالا یه هدف گذاشته: وقتی ۲۰۰ جنگل محافظت بشن، تمومش می‌کنه. «حفاظت از طبیعت معمولاً یه مبارزه‌ست که می‌تونی ۱۰۰ تا پیروزی داشته باشی، ولی یه بار می‌بازی و جنگل غیبش می‌زنه. ولی فکر می‌کنی چقدر باید نگه داریم؟» «خب، در واقع خیلی سادست. اگه بخوایم این اکوسیستم‌ها رو نگه داریم و کار کنن، باید حداقل ۲۰ درصد رو حفظ کنیم. حتی ۲۰ درصد جنگل قدیمی نمونده—شاید پیدا کردن ۱۰ درصد هم سخت باشه. پس علاوه بر اینکه هر جنگل قدیمی تو سوئد رو باید محافظت کنیم، باید اونایی که بعدش بهترینن رو هم نگه داریم.»
«چرا باید این کار رو کنیم؟ چون زندگی حیوانات و گیاهانیه که قول دادیم ازشون مراقبت کنیم و مدیریتشون کنیم. این رو تو سطح سازمان ملل قول دادیم، به‌صورت بین‌المللی—خیلی مهمه. سوئد کنوانسیون سازمان ملل برای حفظ تنوع زیستی رو امضا کرده. ما موظفیم گونه‌ها و محیط‌ها رو طبق دستورالعمل‌های اتحادیه اروپا و اهداف زیست‌محیطی ملی خودمون محافظت کنیم. امروز کمتر از ۹ درصد زمین جنگلی‌مون محافظت‌شده‌ست. بیشتر جنگل‌های محافظت‌شده نزدیک کوه‌هاست—جنگلی که برای پول درآوردن افتضاحه چون خیلی کند رشد می‌کنه. ولی بازم می‌تونی یه بار قطعش کنی، و بعد چیزی که شاید ۸۰۰۰ سال طول کشیده تا این کیفیت‌ها رو پیدا کنه، تو زمان زندگی ما غیبش می‌زنه.»
یوکموک دومین منطقه بزرگ سوئده، یه‌دهم مساحت کشور رو داره. تو غرب، کوه‌های بزرگ سارک و پادجلانتا هستن، و زیرشون منظره جنگلی پهن شده. «قهوه می‌خوری؟» «آره، مرسی.» تو یه آپارتمان توی شهر یوکموک، سونیا کیوک زندگی می‌کنه. اوایل دهه ۱۹۶۰ به اینجا، سرزمین دور قطب شمال، اومد و یادش میاد اون موقع نگاه به حفاظت از طبیعت چطور بود. «این جنگل‌ها هیچ‌وقت مورد توجه نبودن. هیچ‌کس فکر نمی‌کرد ارزشی داشته باشن—فقط می‌شد قطعشون کرد. هیچ ایده‌ای نداشتن که چه چیزای نادری اونجا هست.» «چرا اینجوری بود؟ فکر نمی‌کردن چیزی خاص باشه؟» «نه، احتمالاً فکر می‌کردن زمینای بی‌اهمیتیه—فقط جنگل.»
جنگل‌های وسیع و نزدیکی به کوه‌ها بود که سونیای جوون رو به یوکموک کشوند. خیلی زود با شوهر آینده‌ش که گوزن‌دار بود آشنا شد. ولی همون دهه‌های ۱۹۶۰ و ۷۰ بود که قطع کامل جنگل‌ها تو منطقه شروع شد. برای گوزن‌دارها، قطع درختا یعنی کم شدن زمینای چرا، و روستاهای سامی برای نگه داشتن جنگل‌های کوهستانی جنگیدن. سونیا با پیوستن به انجمن حفاظت از طبیعت سوئد خودش رو درگیر کرد. می‌گه افراد کمی، حتی کسایی که تو جنگل‌داری کار می‌کردن، چیزی از گونه‌های جنگل می‌دونستن. «اونا هیچی نمی‌دونستن. فقط چوب رو می‌فهمیدن، ولی از گونه‌ها هیچی نمی‌دونستن.» سونیا به قارچ‌ها هم علاقه داشت و سال ۱۹۸۶ یه نمایشگاه کوچیک قارچ تو یوکموک راه انداخت. «وقتی اونجا تو نمایشگاه نشسته بودم، یه جوون با یه کتاب تو دستش اومد داخل. دیدم چطور با نگاه یه متخصص سریع قارچ‌ها رو نگاه کرد، بعد شروع کرد به نشون دادن قارچ‌های دیگه‌ای که رو درختا رشد کرده بودن—قارچ‌های براکتی و از این چیزا—که تو جیبش گذاشته بود. یه گفت‌وگوی خیلی جالب داشتیم که بعداً به چیزای خیلی بیشتری منجر شد.»
اون ماتس کارستروم بود که با قارچ تو جیبش اومد. تازه از استکهلم اومده بود و به انجمن حفاظت از طبیعت محلی پیوست. تصور اولیه‌ش این بود که جنگل‌های اینجا از نظر گونه فقیرن. «سال ۸۶ که به ولریم اومدم، فکر کردم، ‘نه، اینجا جایی نیست که بشه توش زندگی کرد چون هیچی نداره.’ ولی بازم باید به بقیه زیست‌شناسای سوئد ثابت می‌کردم که اینجا واقعاً خاصه. باید یه جوری نشون می‌دادم که می‌شه اینجا زندگی کرد. اونا می‌گفتن، ‘کارستروم، کی برمی‌گردی خونه؟ کی میای پایین؟ زمستونای بلند، هیچ گونه‌ای—چطور دووم میاری؟’ پس خوشحال شدم که فهمیدم جای درستی اومدم. اگه ده سال دیرتر اومده بودم، خیلی از این جنگل‌ها دیگه نبودن. اینجا تو یوکموک یه سنت بود—علاوه بر ارزش‌های طبیعی بالای اینجا که بیشترش ناشناخته بود، یه کمپین خیلی موفق بین نسل‌های مختلف محافظ طبیعت، از هورموس لی تا جنگل‌های کوهستانی، وجود داشت. تو غرب با جنگل‌ها کار کرده بودن. واقعاً جای درست و زمان درست بود.» و اینجوری بود که استکهلمی تو ولریم موند.
«تو استکهلم بزرگ شدم، ولی آدم شهری نبودم. می‌رفتم بیرون به دریاچه پرنده‌هام—می‌تونستم شب برم آگستا پرنده‌بینی کنم، دوچرخه‌سواری طولانی برم. ولی تو این قالب می‌افتی که همیشه جنوبی هستی چون اینجا به دنیا نیومدی، شاید. بیشتر از نصف عمرم رو اینجا گذروندم و زندگیم رو وقف این جنگل‌ها کردم—فهمیدن یه منظره. این کاوش بخشی از ریشه زدن به یه روش دیگه‌ست. ولی زیاد تو کوه‌ها نبودم—جنگله که منو گرفتار کرده.» توماس اوبرگ هم از بیرون اومد. سال ۱۹۷۱ به یوکموک اومد، و حرفش این بود که از “سرزمین فراموش‌شده” حرف بزنه. «همه محققا از یوکموک رد می‌شدن—می‌رفتن کویک‌یوک، بعد تو ردپای لینه راه می‌رفتن بالا تو کوه‌ها. این جنگلایی که ماتس باهاشون کار کرده رو ندیدن. اون یه قلمرو کوچیک داشت که اولین و تنه بود، یه جورایی. هیچ‌کس دیگه بهش علاقه نداشت، پس اون این سرزمین فراموش‌شده رو پر از معنا کرد.»
توماس، که خودش زیست‌شناسه، از دانش وسیع ماتس شگفت‌زده شده بود. «اون خیلی ماهره. پرنده‌ها، حشرات، عنکبوت‌ها، خزه‌ها، گلسنگ‌ها، قارچ‌ها، گیاهان آوندی رو می‌شناسه—نمی‌تونی تو هیچی گولش بزنی. وقت می‌ذاره براش. یه کتابخونه غول‌پیکر داره با مترها کتاب شناسایی، و دفترچه یادداشت نگه می‌داره، همه‌چیز رو می‌نویسه. خیلی کار می‌کنه، در حالی که تو دبیرستان هم درس می‌ده.» «این چه اتاقیه؟» «خب، این محل کارمه، بخش بزرگی از زندگیمه با کتابای میدانی‌ام، نقشه‌های همه گونه‌هایی که دیدم، و یه فهرست کارت. یه چیزایی هم جمع کردم که باید زیر میکروسکوپ برن، شاید برن موزه. این بخش خیلی منظمه. اندازه‌گیری عینی ارزش طبیعی بخشی از کاره—دونستن اینکه کدوم جنگل‌ها رو باید محافظت کرد، کدوما ارزش‌های بالاتری دارن. حیوانات و گیاها، مخصوصاً اونایی که در خطر انقراضن، خیلی خیلی مهم‌ان که به داستان‌هاشون گوش بدیم.»
P1 Documentary: “The Demanding Forest Rescuer” by Jenny Berntsson Djurvall
I’ve never really had a choice when it comes to the forests. I ended up here in ’86 and saw a treasure, and I’ve been helped to keep this treasure and be a part of it. So, no, I haven’t had a choice. But it’s like when you work with people—you can’t just let go of someone who’s dying. I mean, you have a responsibility. By next year, I’ll be done. I promise you, my wife, by 2022, I’ll have completed this large-scale protection. I’ll save 200 forests in Jokkmokk. [Music] Then I’ll be able to play and let go of all this. [Music] “The Demanding Forest Rescuer” by Jenny Berntsson Djurvall.
We’ll continue into the forest because—oh, come on! Oh, oh, oh! Look, look, look, look! Mats Karström strides with big steps between the spruce trees. In the blueberry bushes, he finds a rare mushroom. It’s not an edible one but the endangered bombmurkla. “It’s so amazing,” he says. “If you feel it, it’s like an elephant’s eye—proud, like something watching you. When you walk in this forest, you see those eyes looking at you.” We’re in an old forest just outside Vuollerim in Jokkmokk municipality. “Finding bombmurkla and even nona in the same place—it’s just the best of the best. Oh, oh, oh! There it is! Oh, oh, oh! What richness! Wow, how cool!” The forest clings to the steep slopes of a stream ravine. It’s probably been here since the Ice Age, and it holds treasures for a species nerd like Mats: bombmurkla, red troll grapes, and nona. This is no ordinary forest, and it’s places like this that Mats has devoted his life to saving.
“Here you have gigantic spruces, actually. A black woodpecker has been here, searching for ants in this nearest spruce. Then there are fallen trees—it’s all green. And look there, red troll grapes too! This is the kind of place that makes you happy if you love endangered animals and plants.” For 35 years, Mats, a biologist and high school teacher, has spent all his free time ensuring the finest forests in Jokkmokk municipality are preserved. Now he’s set a goal: when 200 forests are protected, he’ll stop. “Nature conservation is often a struggle where you can win 100 victories, but then you lose once, and the forest is gone. But how much should we save, you think?” “Well, it’s actually pretty simple. If we want to keep these ecosystems functional, we need to save at least 20%. There isn’t even 20% old forest left—it’s probably hard to find 10%. So, besides protecting every old-growth forest in Sweden, we also need to safeguard the next best we have.”
“Why do we have to? It’s the animal and plant life we’ve promised to care for and manage. We’ve promised that on a UN level, internationally—it’s incredibly important. Sweden has signed the UN Convention on Biological Diversity. We’re obligated to protect species and environments, also according to EU directives and our own national environmental goals. Today, barely 9% of our forest land is protected. Most of that protected forest is near the mountains—it’s terrible for making money because it grows so slowly. But you can still cut it once, and then something that’s taken maybe 8,000 years to develop those qualities is gone in our lifetime.”
Jokkmokk is Sweden’s second-largest municipality, covering a tenth of the country’s area. In the west lie the great mountain massifs of Sarek and Padjelanta, and below them stretches the forest landscape. “Do you drink coffee?” “Yes, thanks.” In an apartment in Jokkmokk town lives Sonja Kiock. She moved here, to the land around the Arctic Circle, in the early 1960s, and she remembers how people viewed nature conservation back then. “These forests had never been noticed. No one thought they had any value—you could just cut them down. They had no idea what rarities were out there.” “Why was that? Didn’t they think it seemed like anything special?” “No, they probably thought it was trivial land—just forest.”
It was the vast forests and proximity to the mountains that drew young Sonja to Jokkmokk. She soon met her future husband, a reindeer herder. But it was also in the 1960s and 70s that clear-cuts began spreading across the municipality. For reindeer herders, logging meant shrinking grazing lands, and the Sami villages fought to keep the mountain forests standing. Sonja got involved by joining the Swedish Society for Nature Conservation. She says few people, even those working in forestry, knew anything about forest species. “They knew nothing. They only understood timber, but nothing about the species.” Sonja was also interested in mushrooms, and in 1986, she set up a small mushroom exhibition in Jokkmokk. “While I was sitting there at the exhibition, a young man came in with a book in his hand. I saw how he, with an expert’s eye, quickly scanned the mushrooms, then started showing me other fungi that grew on trees—bracket fungi and such—that he’d stuffed in his pockets. We had a very interesting conversation that later led to so much more.”
That was Mats Karström, arriving with mushrooms in his pockets. He’d just moved from Stockholm and joined the local nature conservation society. His initial impression was that the forests here were species-poor. “In ’86, when I moved up to Vuollerim, I thought, ‘No, this is a place you can’t live in because there’s nothing here.’ But I still had to prove to the other biologists in Sweden that it was actually special. I had to show it was possible to live here somehow. They’d say, ‘Karström, when are you moving back? When are you coming down? Long winters, no species—how will you manage?’ So it was a joy to realize I’d landed in the right place. If I’d come ten years later, many of these forests would’ve been gone. There was a tradition here in Jokkmokk—beyond the highest natural values, most of which were unknown, there was a very successful campaign across generations of conservationists, from Hormos Lly to the mountain forests. Westward, they’d worked with the forests. It was truly the right place and the right time.” And so, the Stockholmer stayed in Vuollerim.
“I grew up in Stockholm, but I wasn’t one for the city. I’d go out to my bird lake—I could head out at night to Ågesta to watch birds, bike long distances. But you get pigeonholed as a southerner because you weren’t born here, maybe. I’ve spent more than half my life here and dedicated it to these forests—understanding a landscape. That exploration is part of putting down roots in a different way. I haven’t been much in the mountains, though—it’s the forest that’s captured me.” Thomas Öberg also came from outside. He moved to Jokkmokk in 1971, and his thing was talking about “the forgotten land.” “All the researchers passed by Jokkmokk—they’d go to Kvikkjokk, then hike up in Linnaeus’s footsteps on the mountains. They didn’t see all these forests Mats has worked with. He had a little territory where he was the first and alone, in a way. No one else cared about it, so he filled that forgotten land with meaning.”
Thomas, a biologist himself, was struck by Mats’s broad knowledge. “He’s incredibly skilled. He knows birds, insects, spiders, mosses, lichens, mushrooms, vascular plants—you can’t stump him on anything. He puts time into it. He has a gigantic library with meters of identification books, and he keeps journals, writing everything down. He puts in so much work while also teaching at the high school.” “What’s this room?” “Well, it’s my workspace, a big part of my life with my field guides, maps of all the species I’ve seen, and a card index. There’s some collected stuff too—things to be examined under a microscope, maybe end up in a museum. This part is very structured. Quantifying natural value objectively is part of the job—knowing which forests to protect, which have the highest values. The animals and plants, especially the endangered ones, are incredibly important to listen to their stories.”
