چای: چیزی بیش از یک نوشیدنی
Tea: More Than Just a Drink
Te: Mer än bara en dryck
I det här radio programmet utforskar teets kulturella, historiska och sociala betydelse genom intervjuer, anekdoter och expertinsikter. Den lyfter fram fem nyckelinsikter om te:
- Te som måltidsdryck: Te kan kombineras med mat, likt vin, beroende på styrka (t.ex. lättare teer till skaldjur, starkare till heartiga rätter).
- Grönt te smakar gräs: Japanskt grönt te (som Sencha eller Matcha) har jordiga, vegetabiliska smaker tack vare ångningsmetoder.
- Teets våldsamma historia: Brittisk tekultur är kopplad till kolonialism, opiumhandel och exploatering i Kina och Indien.
- Örtte är inte riktigt te: Örtinfusioner (t.ex. kamomill) saknar teblad (Camellia sinensis) och koffein.
- Te lugnar sinnet: Ämnen som L-teanin främjar avslappning, och ritualer (t.ex. japanska ceremonier) stärker mindfulness.
Texten jämför också globala traditioner, från japanska ceremonier till brittiskt “builder’s tea”, och diskuterar hälsopåståenden med tonvikt på måttlighet.
در این برنامه رادیویی اهمیت فرهنگی، تاریخی و اجتماعی چای را از طریق مصاحبه ها، حکایتها و نظرات متخصصان بررسی میکند. پنج حقیقت کلیدی درباره چای بیان میشود:
۱. چای به عنوان همراه غذا: چای میتواند مانند شراب با غذا ترکیب شود (مثلاً چای سبز با غذاهای سبک، چای پررنگ با غذاهای سنگین).
۲. طعم علفی چای سبز: چای سبز ژاپنی (مثل سِنچا یا ماتچا) به دلیل روش بخارپز کردن، طعمی خاکی و گیاهی دارد.
۳. تاریخ خشونت آمیز چای: فرهنگ چای بریتانیا به استعمار، تجارت تریاک و بهرهکشی در چین و هند گره خورده است.
۴. «چای» گیاهی واقعاً چای نیست: دمنوشهای گیاهی (مثل بابونه) برگهای چای واقعی (Camellia sinensis) و کافئین ندارند.
۵. چای آرامشبخش است: ترکیباتی مثل الئانین آرامش ایجاد میکنند، و مراسمی مانند چای ژاپنی تمرکز ذهن را تقویت میکنند.
همچنین تفاوت سنتهای جهانی چای، از مراسم ژاپنی تا چای ساده بریتانیایی، و ادعاهای سلامتی آن با تأکید بر اعتدال بررسی شده است.
English Translation:
In this radio program delves into tea’s cultural, historical, and social significance through interviews, anecdotes, and expert analysis. It outlines five key truths about tea:
- Tea as a Meal Pairing: Tea can complement dishes like wine, with light teas (e.g., green) pairing with seafood and bold teas with rich meals.
- Green Tea’s Grassy Flavor: Japanese green teas (e.g., Sencha, Matcha) have earthy, vegetal notes due to steaming techniques.
- Tea’s Dark History: British tea culture is linked to colonialism, the Opium Wars, and exploitation in China and India.
- Herbal “Tea” Isn’t Real Tea: Herbal infusions (e.g., chamomile) lack Camellia sinensis leaves and caffeine.
- Tea Soothes the Mind: Compounds like L-theanine induce calmness, while rituals (e.g., Japanese ceremonies) enhance mindfulness.
The text contrasts global traditions, from Japanese tea ceremonies to British “builder’s tea,” and critiques health claims, stressing moderation.
Te: Mer än bara en dryck
Hej och välkommen till Kropp och Själ och vårt avsnitt om fem sanningar om te! Jag heter Polly Hjalmarson Neideman och är er värd idag. Vi har byggt upp ett litet te-berg här i studion för att fira tillfället. Normalt sett dricker jag alltid en gigantisk, genomskinlig mugg med grönt te med citronsmak under varje sändning. Men idag har jag valt ett indiskt ayurvediskt te med citronmeliss och eukalyptus, som enligt förpackningen ska bidra till mental klarhet.
Med mig idag har jag Henrik Scander, måltidsforskare vid Restaurang- och Hotellhögskolan i Grythyttan. Henrik, du har en ångande kopp framför dig – vilken sort valde du?
”Jag valde ett te som heter Revitalizing Organic Detox, smaksatt med lite kanel och ingefära. Det smakar nästan som ett bakverk,” svarar Henrik. Jag kan bara hålla med om smaken – det är verkligen gott!
”Jag tittade runt bland alla tesorter du hade köpt in, och det närmaste jag kom var Lipton. Det är vad som brukar säljas i svenska matbutiker och det närmaste man kommer det starka brittiska teet – men det är inte riktigt tillräckligt starkt,” säger James. Han tillägger: ”Jag har ändå lagt i lite mjölk. Mjölk är absolut nödvändigt för te om det har blivit för varmt. I Storbritannien ska teet vara jättestarkt, som ’builder’s tea’. Man låter tepåsen vara i länge och använder kokande vatten för att verkligen dra ut all smak. Många av oss dricker det istället för kaffe för att få en energikick.”
James, hur många koppar te dricker du om dagen, och vid vilka tillfällen?
”Det blir oftast två, tre koppar om dagen,” svarar James. ”Jag har ganska många kompisar och bekanta som dricker te till frukost, efter lunch eller på eftermiddagen. Själv brukar jag föredra det på eftermiddagen eller mitten av förmiddagen, men man kan ju dricka te vid alla tillfällen.”
”Det är en infusion,” förklarar Henrik. ”I regel använder man varmt vatten för att snabbt dra ut smakerna, men det gäller inte för alla teer. Vi kan gå in på det lite senare, men det här är lite av ett gränsfall. Vad är egentligen te?”
Te är en dryck som finns i många delar av världen, kanske främst hos de riktiga storkonsumenterna, där det serveras utan kommentar. Men det är också en dryck som idag på många sätt speglar vem du är. Om du till exempel dricker kamomillte, som historiskt har använts i tusentals år för sina lugnande egenskaper, kanske folk tänker att du gillar vegetarisk mat, har gröna fingrar och tycker att linnekläder är både sköna och snygga.
Ett blommigt och fruktigt lösviktste bryggs troligen i en vacker tekanna och serveras i små koppar, gärna medan du är uppkrupen i soffan under en pläd. Om du föredrar vitt te? Ja, då kommer de flesta inte ha en aning om vad du pratar om. Kanske menar du cider? Men testa att göra rooibos eller bubbelte – det är perfekt för dig som är känslig för koffein, helt naturligt koffeinfritt och idealiskt att dricka på kvällen om du vill ha en god cocktail innan du går och lägger dig.
Te är mer än bara en dryck. Vad du föredrar kan avslöja om du är nyfiken, hälsomedveten, traditionell, utforskande, frusen, eller bara älskar doften av nybryggt rooibos på morgonen. Idag tänkte vi bjuda på fem sanningar om te som du kanske inte visste: hur det fungerar i kroppen, dess betydelse för den globala knarkhandeln, alla koppar du druckit som du felaktigt trott var te, vad den där gröna sörjan egentligen smakar, och några helt nya sammanhang där te smakar toppen. Så häng med oss på denna resa i teets värld!
James fortsätter: “Man kan ju dricka te vid alla tillfällen, eller hur? Det tycker jag absolut!” Han tillägger med ett leende: “Skål! Det är underbart gott, om man frågar en engelsman.” Men han påpekar också en vanlig missuppfattning i Sverige: “Många tror att uttrycket ‘stanna på te’ betyder att man stannar för att dricka te. Det ser man ofta i svenska texter och på TV, där det översätts som ‘stanna hemma och dricka te’. Men det stämmer inte. I Storbritannien betyder det att stanna och äta middag, en kvällsmåltid.”
Henrik, i Sverige förknippar vi oftast te med en fikapaus mellan måltider eller till frukost. Men du menar att te även kan passa till lagad mat idag, eller hur?
“Ja, verkligen!” svarar Henrik. “Om man tittar på hur vi konsumerar te i Sverige så är det nästan uteslutande kopplat till fika. Vi har knappt någon tekonsumtion som sker till andra måltider. Men jag vill lansera tanken att det här behöver ändras. Särskilt i en värld där vi söker hälsa, uppfriskande alternativ och vill vakna pigga och glada dagen efter. Te är en fantastisk måltidsdryck!”
Hur ska man då tänka när man kombinerar te med mat? Henrik förklarar: “Det beror på vilken typ av mat det är. För lättare, fräscha rätter, som skaldjur, kan man tänka på te som man skulle tänka på vitt vin. Det är det absolut bästa sättet att resonera. Då ska det gärna vara ett svalt te, kanske kallbryggt, för att få den bästa matchningen.”
Vad innebär kallbryggt te, Henrik? “Det är enkelt,” säger han. “Man behöver inte ens använda varmt vatten för att brygga te. Med kallbryggt te tar man kallt vatten, lägger i teet och ställer det i kylen i flera timmar. Smaken utvecklas långsammare, vilket gör att man får ut mindre tanniner – det som kan ge strävhet – och istället mer smak och aromer.”
Menar du på fullt allvar att man kan ersätta vin med te vid en festlig måltid? “Ja, absolut!” svarar Henrik. “Te kan passa till nästan alla måltider. Det har en stor spännvidd – från det lättaste vita teet till det svartaste teet. Vi kan dricka det kallt eller varmt, låta det dra kortare eller längre tid, och på så sätt få ut mer eller mindre tanniner, fräschör eller kropp. Det är det som är det roliga med te! Jämfört med vin, som är en färdig produkt, kan vi påverka teet hela tiden genom hur vi tillreder det.”
Henrik fortsätter: “Ljusare teer är mer som vitt vin och passar till lättare mat, medan starkare, rökigare teer är mer som rött vin och passar till tyngre rätter. Man får förenkla det lite, men det är det lättaste sättet att tänka. Generellt gäller att ju lättare mat, desto lättare dryck – oavsett om det är vin eller te. Intensiteten i drycken ska balansera maten. Det är inte bara ett hälsoargument, även om det är ett bra skäl. Jag tror att smakargumentet är det starkaste – att te kan vara minst lika gott som vin, eller till och med anses vara det.”
Med det har vi landat i vår första sanning: Te kan vara en måltidsdryck! I Sverige är te som standard kanske fortfarande mest förknippat med tepåsar, möjligen lite äldre traditioner. Men på andra sidan jorden finns helt andra seder och vanor kring hur man dricker te.
Mina Shannon har testat grönt te och den medföljande tekulturen i Japan, som kan ha inslag av umami. “Vi kan testa lite olika sorter,” säger hon. “Det är inte så noga, man måste inte ha specialköpta grejer.” Hon träffar en te-entusiast som driver en tebutik på nätet, där han fokuserar på te från självständiga teodlare runt om i världen. I hans kök finns olika typer av koppar, tekannor och tesorter. Under den här testkörningen är fokus på Japan.
I Japan dricker man traditionellt grönt te, där tillverkningen går ut på att ånga tebladen och sedan torka dem. Genom att ånga bladen istället för att rosta dem undviker man jäsning och förändringar på molekylnivå, vilket bevarar den naturliga smaken. Den japanska smakprofilen kan påminna lite om spenat, enligt Mattias, som är med och testar. De börjar med att prova ett Sencha-te, den vanligaste tesorten i Japan.
Sencha-teet vi testar innehåller teanin, en aminosyra som tydligen ger en avkopplande effekt. Tevattnet har en guldaktig färg med gröna toner – det ser nästan läskande ut, eller hur? Det har en liten sötma, men också något annat. Vad ska man säga? Det finns en fruktig ton i det någonstans, och jag tänker också lite på hönsbuljong. Det är verkligen japanskt! Mina Shannon kommenterar: “Jag tror det bara är en tidsfråga innan te-nördarna gör det här folkligt. Min teori kommer från hur öl, vin och kaffe har utvecklats i folks medvetande de senaste 20 åren.”
Men te har också en viss stämpel. “Inga coola cowboys dricker te,” säger Mina. “Och sen finns det kanske en töntstämpel på te, eller snarare en feminin stämpel, har jag fått för mig. Jag vet inte om det stämmer längre. Det finns också en hälsoaspekt som ofta lyfts fram när man vill sälja te – att det innehåller massa bra saker, vilket riktar sig till en viss publik. Men jag tror det finns mer i te som kan attrahera fler personer, om man bara ger det en chans.”
“Ok, ska vi testa något annat? Vi kör!” säger jag. “Vad trevligt, måste jag säga!” Det har varit grått ute, och nästa te vi provar är ett så kallat skuggte. Det innebär att tebuskarna under den sista odlingsperioden täcks med ett nät, så de får växa klart i skugga. Det ökar mängden klorofyll i bladen, vilket påverkar smaken. “Det smakar inte supermycket, men det är annorlunda, som något snällt man kanske skulle hitta i ett badhus,” säger Mina. “Ja, jag har inte ätit i ett badhus nu, men det är lite som en korridor av smaker, absolut.” Man kan också ha lite is i det, eller göra det kallbryggt och tillsätta mer socker om man vill.
Teet känns också lite mer skonsamt mot magen än kaffe, eller hur? “Ja, teoretiskt sett,” svarar Mina. “Jag dricker inte kaffe, så jag vet inte säkert, men jag har försökt läsa på om hälsofördelar. Det sägs vara vätskedrivande, och folk har idéer om att det kan hjälpa mot cancer, magsjukdomar och allt möjligt. Man får ta det med en nypa salt, men det är nog absolut skonsammare än kaffe för magen.”
Vad är sanningen om japanskt te – är det något spännande? “Jag skulle säga att det är historiskt tungt,” svarar Mina. “Det finns en ceremoniell bakgrund kring teet som är fantastisk, men för en modern västerländsk människa kan det kännas lite betungande.” Har du hört talas om den japanska teceremonin? Det är en uråldrig ceremoni med exakta ritualer och specifika redskap. Man dricker matcha-te, som kommer i pulverform och vispas i en skål med en bambuvisp. Ceremonin kan pågå från en till fyra timmar. “På ett sätt är det något som är väldigt nyttigt idag,” säger jag. “Men idag är ju allt kortare – korta klipp, medier, texter och videor. Allt blir mer komprimerat.”
Per Oskar är en ikon inom te-världen. Som tonåring i Malmö började han intressera sig för japansk kultur och te. När jag ringer upp honom hemma i Tokyo berättar han om sin resa. Han var utbytesstudent i Japan, och som tjugoåring flyttade han dit för att fullfölja sin dröm om att bli instruktör. Idag är han en certifierad specialist på japanskt te. “Det handlar mycket om att leva i nuet,” säger han. “Jag blev fascinerad av att japanerna kan lägga en hel dag, eller till och med flera dagar, på att förbereda te och ta hand om sina gäster. Jag tänkte att det måste vara något med de här gröna bladen som jag har missat.”
Per Oskar vill lyfta fram vardagsdrickandet av te. Han tror att man kan låna vissa delar av de japanska teceremonierna och applicera dem i vardagen. “Jag brukar säga så här: lägg undan telefonen och ge dig själv några minuter. Då får du en liten upplevelse, en kort variant av ceremonin. Du behöver inte sitta i flera timmar, men det blir ändå en återkoppling till dina sinnen – doft, smak och känslan av att hålla i koppen. Det är något japanerna är mästare på.”
Kan man använda te som en markör för att förstå japansk kultur? “Ja, absolut,” säger Per Oskar. “Det är såklart en tolkningsfråga, men jag ser det som ett fönster till en tydlig japansk smakprofil. Att njuta av de naturliga aromerna i teet och försöka få fram det bästa ur det är väldigt japanskt.”
Att njuta av de naturliga aromerna i te och försöka få fram det bästa ur det är väldigt japanskt, menar Per Oskar. “Vi kan lära oss något av japansk kultur här i Sverige. Om vi börjar med att konstatera det för oss själva och för barnen, så tror jag att man kommer att hitta detaljer i mat och dryck i övrigt. Man slipar sin känsla för smak och doft på ett sätt som gör livet rikare. Det är lite som att gå tillbaka i tiden, till storkök och teprovningar.”
Nu är det dags att testa det populära matcha-teet. Kosta visar fram en grön, tjock vätska gjord av pulver och varmt vatten. “Man ser hur det börjar skumma i kanterna,” säger hon. “Vi startar upp skummet lite grann.” Om du dricker grönt te och vill ha kontroll över temperaturen – vilket är en tröskel för många – hur gör man då? “Man kan använda en termometer eller en vattenkokare där man kan ställa in temperaturen,” förklarar Kosta. “Det är viktigt för att smakerna ska bli rätt. Det är så enkelt! Visst, man kan koka vatten i en superfint japanskt klockor, men det blir inte optimalt – då tappar teet i kvalitet.”
“Det här luktar ju välkomnande,” säger jag. “Det är helt otroligt!” Kosta håller med: “Ja, det är djupt grönt, som nylon-skogsgrönt, men mörkt på något sätt. Jag tycker det smakar lite som fisk.” Det finns något med japanskt te som drar åt havet – sjögräs, fisk, något väldigt naturligt. “Det är skillnad på te och te,” konstaterar jag. “De tesorter jag testat här med Gustav liknar inte de vita påsarna med svart te. Jag tar ingen sida här, men det är en markant skillnad. Det finns något helt annat där ute som folk kan upptäcka.”
Vad är det då som folk missar? “Det är en hel palett, en hel värld,” säger Kosta. “Det finns så många passionerade odlare som gör det här på ett så fint sätt. Man missar en hel sal av erfarenheter och smaker.” James Savage från tidningen The Local får frågan: Hur fungerar grönt te på de brittiska öarna? “Det finns de som gillar det, absolut,” svarar han. “Men det är som ett avståndstagande. Om man frågar om te i Storbritannien får man inte frågan ‘vill du ha grönt te?’. Det står nästan vid sidan av den vanliga tekulturen, skulle jag säga.”
Henrik Scander, måltidsforskare från Grythyttan, får frågan: Kan man ändå säga att grönt te har fått ett visst fäste i Sverige? “Ja, det har det verkligen,” svarar han. “Hälsoaspekterna är de starkaste orsakerna till att vi ser den typen av konsumtion. Grönt te är nyttigare eftersom det innehåller antioxidanter, tack vare att man använder färskare blad som är mindre processade – det är mindre eller ingen oxidation i tillredningen. Det bevarar antioxidanterna på ett sätt som liknar vitt te, som också är oprocessat och innehåller mycket antioxidanter.”
Kan man brygga grönt te flera gånger? “Ja, precis,” säger Henrik. “Egentligen kan man göra det med alla teer, särskilt om du har löst te. Med tepåsar går det över till att bli överdraget väldigt fort, men med hela teblad tar det längre tid. Det är perfekt att brygga flera gånger, för då får man olika smaker varje gång. Du kan ta ur bladen, låta dem stå, och när du druckit upp din kopp fyller du på igen. Vissa teer, som postfermenterade teer som pu-erh, kan man brygga upp till 20 gånger med samma blad!”
Vi var inne på matcha, det riktigt gröna teet, som är snyggt men har en speciell smak. “De pratade om inslag från havet,” säger jag. “Vad tycker du grönt te smakar, Henrik?” “Jag tycker också att grönt te, särskilt från Japan, smakar mycket hav eller alger,” svarar han. “Det går åt det gröna hållet. Man kan prata om gräsliga toner, som nyslaget eller torkat gräs, men framför allt kommer algerna fram tydligt i japanska teer. Det beror på att man ångar bladen istället för att rosta dem, vilket bevarar smaken. Matcha smakar absolut gräs, men det är just det som gör att det känns nyttigt – det smakar som en nyklippt gräsmatta!”
Här landar vi i alla fall i sanning nummer två: Grönt te smakar gräs! Med den utflykten i det gröna, friska gräset ska vi nu gå vidare till nästa del av vår te-resa.
Här landar vi i sanning nummer två: Grönt te smakar gräs! Med den utflykten i det gröna, friska gräset ska vi nu återvända till det klassiska svarta teet, som idag kanske allra mest förknippas med Storbritannien. Men bakom denna engelska nationalsymbol döljer sig en mörk berättelse om våld, krig och förödelse. Gustav Asplund har grävt i teets historia för att ta reda på mer.
När drottning Elisabeth firade 70 år på tronen spelades en film in där hon dricker te tillsammans med björnen Paddington. Klippet har setts 21 miljoner gånger på YouTube, vilket säger något om britternas inställning till sin nationaldryck. Men trots att te idag genomsyrar den brittiska vardagen och har en harmlös, mysig utstrålning, finns det en mörk baksida – en historia kantad av motsatsen. Gustav Asplund, måltidsforskare, skriver om detta i sin bok The Dark Side of Tea. Han beskriver hur teets historia är fylld av droger, prostitution och slaveri.
För att förstå hur det hänger ihop backar vi till mitten av 1600-talet, när teet gjorde entré i Storbritannien. Teet importerades från Kina och ansågs vara en oerhört exklusiv dryck som i princip enbart dracks av överklassen. Det var så dyrt att man låste in det i små, vackra skrin för att förhindra att tjänstefolket skulle komma åt det. Teet sågs till en början som något som inte var för arbetare, och för kvinnor ansågs det till och med farligt. Men just kvinnor skulle bli nyckeln till teets genomslag i England.
På den tiden var kaffe den manliga drycken, och det dracks på kaffehus där kvinnor inte hade tillträde. Men te blev en dryck som kvinnor kunde dricka. Plötsligt ansågs det acceptabelt att ha tebjudningar hemma, och kvinnor fick till och med lämna hemmet för att dricka te. Detta blev en viktig förändring, särskilt bland aristokratins kvinnor. Samtidigt hade arbetarklassen i London stora problem med alkohol, den så kallade “gin craze”. Te lanserades då som ett alternativ till alkohol, vilket gjorde att efterfrågan på te ökade i hela samhället.
Efterfrågan på te blev ännu större när någon kom på idén att hälla socker i teet, vilket i sin tur drev på sockerhandeln. Här kommer den första mörka sidan av teets historia: Under den här tiden framställdes socker av slavar. Men det slutar inte där. Den brittiska staten såg teet som en inkomstkälla och införde höga skatter och tullar – över 100 procent – på te. Detta ledde till nästa mörka fenomen: smuggling.
Tesmuggling blev en växande kriminell industri i Storbritannien. En hel maffia växte fram kring te, och med den en våldsspiral som ledde till mord och avrättningar kopplade till smugglingen. För att tjäna mer pengar började man också späda ut eller förfalska teet med allt möjligt – bokstavligen skräp. Ibland blandades teet med giftiga ämnen för att färga det, vilket gjorde det farligt att dricka. Mot slutet av 1700-talet smugglades mer te in i Storbritannien än vad som importerades lagligt.
Efterfrågan på te fortsatte att öka, men snart stötte den brittiska tehandeln på problem. Hittills hade man betalat Kina för teet med silver, men nu började silvret ta slut. Det brittiska kungadömet riskerade att gå i konkurs. Kunde Kina kanske tänka sig att ta emot något annat än silver i utbyte mot te? Svaret var nej. I ett brev skrev den kinesiska kejsaren till den brittiska kungen: “Vårt himmelska imperium besitter allt i rikligt överflöd. Det finns inget behov av att importera produkter från utomstående barbarer i utbyte mot te.”
Men det fanns en lösning – något som ändå var efterfrågat i Kina, om än inte officiellt: opium. Det brittiska Ostindiska Kompaniet, som redan hade monopol på tehandeln, började använda opium som ett betalningsmedel för att få tag på te. Detta markerar början på en ännu mörkare del av teets historia.
År 1758 gav det brittiska parlamentet Ostindiska Kompaniet monopol på opiumproduktion i Indien. Produktionen exploderade i Bengal, där nära en miljon människor sysselsattes med att odla opium – enbart för att byta det mot te. Metoden var ljusskygg och raffinerad: en triangelhandel. Opium såldes till brittiska handelsmän i Indien, som sedan smugglade det till Kina via korrupta kinesiska tjänstemän. Där såldes det vidare, och vinsten användes för att köpa te som skickades till England.
Mellan 1821 och 1837 ökade flödet av opium till Kina femfaldigt. Den kinesiska kejsaren skickade ytterligare ett brev till det brittiska kungahuset, denna gång till den nytillträdda drottning Victoria. Tonen var nu vädjande, men brevet ignorerades. När Kina försökte slå ner på opiumhandeln svarade Storbritannien med militär makt i de så kallade opiumkrigen. Kina förlorade, och opiumhandeln tilläts fortsätta. År 1906 var 23,3 procent av vuxna kinesiska män opiummissbrukare, och Storbritannien blev världens största droghandlare någonsin.
Opiumet spred sig också till Storbritannien och förde med sig ytterligare mänsklig förödelse, bland annat i form av trafficking och prostitution. I London uppstod en rad opiumhålor, så kallade “dark pools”, längs The Strand. I det annars strikta viktorianska England flödade opiumet, vilket ledde till en mängd sociala problem.
Samtidigt insåg Ostindiska Kompaniet att de behövde kontrollera teproduktionen från ax till limpa för att säkra tillgången. De stal teplantor från Kina och planterade dem i indiska Assam istället. Vid det här laget var slaveri visserligen förbjudet, men villkoren för odlarna var, ärligt talat, inte mycket bättre, enligt Seront Kingston Holdings.
“Med hela den här mörka historien av slaveri, droghandel, trafficking och mord är det ironiskt att te idag har en mysig och harmlös utstrålning,” säger Gustav. Vi minns drottningen med nallen Paddington – en bild av hur stark den traditionen är. “Det är kanske inte något man gör till vardags,” säger han, “men när man har farmor på besök tar man fram tekannan, gör lite smörgåsar och bjuder på te. Det är en fantastisk sak att göra på en söndagseftermiddag – väldigt gott och mysigt!”
James, jag vet att du har starka åsikter om smaksatta teer med frukt och blommor. Vad tycker du om dem? “De förekommer i Storbritannien, men det är verkligen inte vanligt,” svarar han. “Hela regelverket kring hur man dricker te i Storbritannien handlar om att det ska vara starkt. George Orwell var inne på det – han sa att teet ska vara indiskt, det ska göras i en kanna, det ska vara starkt och absolut inte innehålla blommor eller frukt.”
Ändå är det inte så vanligt med kannan numera, eller hur? “Det beror på,” säger James. “Till vardags, vid skrivbordet eller köksbordet, är kannan inte vanlig. Men om man bjuder in till te, då är det en kanna som gäller. När jag bodde i England tänkte jag att folk som dricker så mycket te skulle använda de enklaste, billigaste tepåsarna utan snöre. Men mina kompisar sa: ‘Nej, om man bjuder in folk ska man såklart ta fram kannan!’ Många dricker ändå te i en mugg vid köksbordet eller skrivbordet.”
Hur välkänd skulle du säga att den här mörka historien är, James? “I viss utsträckning,” svarar han. “Folk har hört talas om opiumkrigen och att det handlade om te. Men man ska komma ihåg att det brittiska imperiet präglar Storbritannien fortfarande. Många är medvetna om att det mesta med imperiet hade en mörk sida, så teets historia sticker kanske inte ut som något särskilt i det sammanhanget.”
Det brittiska imperiet präglar Storbritannien fortfarande, och man är medveten om att det mesta kopplat till imperiet hade en mörk sida. Därför är teets historia kanske inte något särskilt i det sammanhanget, menar James. “Det är mycket som är möjligt, men när man tittar runt i Storbritannien ser man konsekvenserna av slaveri överallt. Många stora familjer byggde sina stora hus delvis på inkomster från slaveri och andra dåliga verksamheter. Teets historia har ingen särställning i det avseendet, men det var en väldigt viktig del av det brittiska imperiet.” Han tillägger: “Det riktiga teet kommer ändå från Indien, som en gång i tiden var en brittisk koloni under en väldigt lång period.”
Detta blir vår tredje sanning om te: Te har en våldsam historia! Nu ska vi gå vidare och prata om en typ av te som många förknippar med hälsokostaffärer, gårdsbutiker och snygga förpackningar – örtte. Med örtte dricker man inte bara för att det smakar gott, utan också för att det ska göra gott.
Jan Brun, professor i farmakognosi – läran om naturens eget apotek – berättar om örtteets ursprung. “Det är där vi har ursprunget till alla våra läkemedel från början,” säger han. “Människor försökte överleva och provade att äta det mesta de stötte på. Jag brukar roa mig med att hänvisa till den berömda boken Grottbjörnens folk, där kvinnorna grävde upp rötter, plockade bär och torkade dem för att överleva vintern, medan männen jagade mammutar mer på måfå. Man kan säga att örtte har sitt ursprung där, och det är jag helt övertygad om.”
Jan fortsätter: “Man sökte näring, men upptäckte också att genom att torka örter kunde man använda dem även på vintern. Då blev man tvungen att värma upp dem i vatten för att kunna ta till sig dem och få i sig något gott. Det är egentligen den äldsta konserveringsmetoden vi har.”
Hur kom man på att örterna innehåller ämnen som vi kan ha nytta av? “Det är nästa steg,” förklarar Jan. “Man nöjde sig inte med att bara torka dem, utan började också prova hur de smakade. Det var ett sätt att testa sig fram till vad som gick att äta. Man upptäckte att vissa örter kanske inte hade så mycket näringsvärde, men de hade andra egenskaper – mycket smak och doft. Människor var redan då fascinerade av vackra färger och tilltalande former, men det var smaken och doften som gjorde att vissa örter började användas som kryddor.”
Jan berättar vidare: “På köpet upptäckte man vissa effekter. Jag brukar tänka på kamomill, som är väldigt populärt och fortfarande används. Redan tidigt måste man ha märkt att det är kramplösande. Modern forskning, både på djur och människor, har bekräftat att kamomill har en lugnande och kramplösande effekt. Det rekommenderades ända in på 1960-talet av svenska läkare med äldre utbildning – det fanns till och med i gamla svenska läkarhandböcker.”
I butiker som säljer örtte utlovas ofta hälsoeffekter – att det är lugnande, lindrande för halsen, avstressande eller till och med blodtryckssänkande. Är det bara bluff? “Nej, det är inte helt bluff,” säger Jan. “Men det är en fin balansgång. Om du säger att ett te sänker blodtrycket faller det under läkemedelslagstiftningen och får inte säljas som ett vanligt te. Men om du säger att det är ‘lindrande’, då är det ingen som lägger krut på att jaga upp en sådan produkt. Man ser att ordvalen på de här produkterna är noga uttänkta för att undvika konflikter med myndigheter.”
Jan fortsätter: “Det är ingen tvekan om att vissa örter har effekter. Sömnighet, till exempel – det kan man diskutera, men örtte är inget sömnmedel. Om man garanterar sömn kan produkten få problem. Lavendel, som ofta finns i örtte, är lugnande. Men man måste tänka på att alla effekter är dosberoende, något som vi kanske mest känner till från livsmedelssidan.”
Jan Brun fortsätter: “Eftersom örter är våra ursprungliga läkemedel gäller dosberoendet även där. Ta lavendel, till exempel. Du känner igen doften, och man kan framställa en olja som ger en väldigt trevlig effekt. Lavendel har prövats i olika sammanhang och har klart lugnande effekter på oroliga människor – det kan hjälpa dig att slappna av och somna bättre. Men om du bara dricker en kopp lavendel-te kan jag inte garantera att det fungerar. Effekten beror på hur örten är odlad, hur koncentrerad den är och hur den blandas med andra örter.”
Kamomill är en ört som ofta blandas med lavendel, och den har en intressant historia. “I gamla svenska läkarböcker från 1912 står det att kamomill kan lugna magen om du är orolig, uppkörd eller har kramper,” berättar Jan. “Det står: ‘Ta en kopp kamomillte, så blir det bättre. Tar du två koppar kan det underlätta insomningen.’ Och det stämmer med moderna studier. Men tar du tre koppar? Då fungerar det jättebra – som kräkmedel! Det visar tydligt på doseffekten. Om du kommer upp i för höga doser kan effekten vändas, som man brukar säga.”
När man tittar på marknaden för örtteer är det ofta blandningar av olika örter. Vi har varit inne på kamomill och lavendel, som har viss dokumenterad effekt. Finns det andra örter som verkligen är bra för hälsan? “Många av de här växterna är fulla av ämnen som skyddar dem själva, och en del av de ämnena är nyttiga för oss också,” säger Jan. “Ta hibiskus, till exempel, som är vanligt i örtteer. Det är rikt på antioxidanter, som i andra sammanhang marknadsförs som skydd mot åldringsrelaterade risker och fenomen. Men det handlar om hur mycket och hur länge du konsumerar det. Räcker det med en kopp? Knappast. Tre koppar om dagen? Tveksamt. Ska du dricka tio koppar om dagen i två månader? Då börjar det bli något, men jag tycker man ska vara försiktig med att fokusera för mycket på det.”
Jan poängterar: “Många effekter bygger på att växterna har visat egenskaper i ordentliga studier, men sen drar marknadsföringen ofta ut det för mycket. Det är inte många gram växtmaterial du får i en kopp te, så effekten blir ofta begränsad.”
Vill man ha en extra dimension med örtte kan man med fördel plocka sina egna råvaror i naturen – och få en stilla stund på köpet. Det föreslår Anna Maria Pålsdotter, forskare i miljöpsykologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Hon har mött och intervjuat många personer med stressrelaterad ohälsa. “De jag har intervjuat säger att det är som att det darrar i hela kroppen,” berättar hon. “Det är inte lugn, utan snarare en vibration som går igenom kroppen. Att använda te som ett verktyg för att varva ner är något annat.”
Anna Maria och hennes forskarkollegor driver en så kallad rehabiliteringsträdgård, där man kan plocka sitt eget te och dricka det i lugn och ro. “Sen sätter vi oss ner med teet,” säger hon. “Du har det varma i händerna, och det stöttar och hjälper dig att komma ner i varv. Det är varmt att dricka, och du kan inte dricka fort – du måste anpassa dig. Du kan inte bara hälla i dig det, utan du känner värmen och fokuserar på här och nu. Det du håller i är väldigt nära och tätt intill dig.”
I trädgården, som är en plats för avkoppling, växer örter som mynta, salvia, citrontimjan och kamomill. “Man kan också använda bärväxter,” berättar Anna Maria. “Till exempel gran – det är jättegott att ta granskott tidigt på våren och hälla varmt vatten på. Det blir supergott och är också en ingång till trädgården.”
Många som Anna Maria har träffat, som söker hjälp med att hantera stress, har tappat smak- och luktsinnet. “Att plocka och dricka te kan vara ett bra sätt att stanna upp i nuet,” säger hon. “Du känner värmen, doften och kan fundera: Vad är det för doft? Vad tror ni det här är? Ibland är man rätt på det direkt, andra gånger är det en växt man aldrig hört talas om. Då blir det istället en inbjudan att utforska något nytt.”
Anna Maria Pålsdotter fortsätter: “Vi har sånt i trädgården – skulle ni vilja följa med sen och titta på det? Det blir ytterligare ett sätt att varva ner. Man sätter sig med sitt te för att komma ner i varv, och sen kan man gå ut i trädgården – eller så är man redan ute i trädgården när man dricker det.”
Henrik Scander, måltidsforskaren, får frågan: Vilka fördelar ser du med örtte? “Om jag får vara lite bitsk,” svarar han, “så spelar det egentligen ingen roll om man tror på idén om örtte eller te överhuvudtaget. Hälsa är en kombination av dina måltider, din rörelse och dina sociala sammanhang, i den enklaste förklaringen. Om jag dricker min första kopp te – oavsett om det är kanelstång som dragit i vatten eller ett te jag gjort på teblad – så har det en minimal påverkan på den totala hälsan. Men sätter man det i ett sammanhang och ser större mönster, där vi kan få härliga sociala sammanhang, lugn, trygghet, gemenskap och vissa näringsämnen, då är det klart att det är bra.”
En fördel som ofta står på örtteförpackningar är att de inte innehåller koffein. Varför är det så, Henrik? “Det beror på att örtte inte är riktigt te,” förklarar han. “Mycket av det som kallas örtte är rena örter som dras i vatten – det har ingenting med te att göra, men vi kallar det te för att det är en form av infusion. Den riktiga teplantan, Camellia sinensis, innehåller naturligt koffein, så därför innehåller vanligt te alltid koffein. Örtte är lite som sockerfritt godis eller tobaksfritt snus.” “Ja, precis,” instämmer jag. “Det påminner om debatten om EU-märkning, med veganska korvar och liknande, som också är på agendan. Te är te, precis som bananer är bananer. Men om jag dricker extrakt av banan, är det då banankonsumtion?”
“Det är roligt, och det låter som att vi hamnar i vår fjärde sanning: Örtte är inte te!” säger jag. “Vi är inne på vår andra kopp här i studion nu, Henrik. Vad dricker du nu?” “Nu har jag gått över till ett grönt te smaksatt med jordgubb,” svarar han. “Om man jämför med det första teet jag drack, som inte innehöll så mycket te – det var kanske 97 procent smaksättning med tekniska oljor och sånt – så är det här roligare.” “Gott!” säger jag. “Ja, jag gillar alla typer av te.”
James Savage, vad är din andra kopp? “Jag behövde något annat än örtte,” säger han. “Jag dricker ett grönt te med citrus och fläderblom. Det är något man kan tycka om när man är sjuk – det känns som medicin. Men jag har också tagit en brittisk variant, nära ‘builder’s tea’, med lite socker, starkt svart te och lite mjölk. Det är ganska gott ändå, även om det är lite speciellt. Det blir som att engelskt te är en annan sorts dryck.” Han tillägger: “Ur ett kulturperspektiv, när man är britt och åker till Kina och smakar deras te, är det en helt annan upplevelse. Man tänker: ‘Det här är inte te som jag känner det’, men det är något helt annat – och man kan njuta av båda sorter.”
“En sak jag tänker på här, när vi har stått med alla de här teerna,” säger jag, “är att det är varmt och luktar ganska gott i studion. Det är lite mysigt med det här kliandet av skedar. Många har en uppfattning att te sätter igång något i huvudet, att det får en att slappna av. Vad säger du om det, Henrik? Är det sant?” “Ja, så är det,” svarar han. “Som vi hörde tidigare finns det en lugnande effekt i te, men det är också starkt associerat med yogakulturen och tanken på nyttigheter. Teanin och koffein samverkar – koffeinet ger en boost, som en sockerkick, medan teaninet drar ner den höga toppen och förlänger effekten istället. Det blir en lugnande men uppiggande effekt, vilket är fantastiskt.”
“Precis som vi som har tittat på brittiska deckare vet: Inget problem är för stort för att lösas med en kopp te!” säger jag. “Det är den första reaktionen – om något händer, även om det skulle slås ner ett atomvapen, så är det första man gör att hämta vattenkokaren och sätta på te. Det är när någon har dött, när det krisar – man sätter på kannan och har en ‘nice cup of tea’.” Där landar vi i sanning nummer fem: Man blir lugn av te!
Henrik, till sist: Du är med i en europeisk te-cirkel – vad är framtiden för te? “Vi hoppas kunna promota den europeiska tekulturen,” svarar han, “och få människor att förstå att te är en fantastisk värld att upptäcka, med fantastiska smaker och möjligheter. Framför allt, som måltidsforskare, vill jag jobba med te som måltidsdryck.” “Ja, precis!” säger jag. “Vi får avsluta där med ett kinesiskt ordspråk: ‘Den som lever får te som de vill.’ Det har varit Kropp och Själ – fem sanningar om te.”
I studion idag har vi haft Henrik Scander, måltidsforskare från Örebro universitet, och James Savage, brittisk teälskare från tidningen The Local. Tidigare hörde vi också Jan Brun, professor i farmakognosi, och Anna Maria Pålsdotter från SLU. Reportrar idag var Mina Shannon och Gustav Asplund. Nästa vecka blir det ett program för dig som stänger alla fönster och dörrar så fort vårsolen tittar fram, för att slippa pollen. Vi tar upp nya behandlingar och pollenflyktingar i nästa veckas program. Stina Näslund har producerat, Astrid Ankarcrona sköter tekniken, och jag heter Ulrika Hjalmarson Neideman. På återseende! Kropp och Själ görs av produktionsbolaget Filt för Sveriges Radio.
چای: چیزی بیش از یک نوشیدنی
سلام و خوش آمدید به برنامه بدن و روح و قسمت ما درباره پنج حقیقت در مورد چای! من پولی هیالمارسون نیدمن هستم و امروز میزبان شما هستم. ما یک کوه کوچک از چای در استودیو ساختهایم تا این مناسبت را جشن بگیریم. معمولاً من همیشه در هر پخش، یک لیوان بزرگ و شفاف از چای سبز با طعم لیمو مینوشم. اما امروز یک چای آیورودیک هندی با بادرنجبویه و اکالیپتوس انتخاب کردهام که طبق بستهبندیاش، باید به وضوح ذهنی کمک کند.
امروز با من هنریک اسکندر، پژوهشگر غذا در مدرسه رستوران و هتل گریتهیتان، حضور دارد. هنریک، تو یک فنجان بخارآلود جلویت داری—چه نوع چایی انتخاب کردی؟
«من یک چای به نام Revitalizing Organic Detox انتخاب کردم که با کمی دارچین و زنجبیل طعمدار شده. تقریباً طعمش مثل یک شیرینیجاته»، هنریک جواب میده. من فقط میتونم با طعمش موافق باشم—واقعاً خوشمزهست!
«من بین همه انواع چایی که تو آورده بودی نگاه کردم و نزدیکترین چیزی که پیدا کردم لیپتون بود. این همون چیزیه که معمولاً تو فروشگاههای سوئدی فروخته میشه و نزدیکترین چیز به چای قوی بریتانیاییه—ولی بهاندازه کافی قوی نیست»، جیمز میگه. او اضافه میکنه: «با این حال یه کم شیر توش ریختم. شیر برای چای اگه خیلی داغ شده باشه کاملاً ضروریه. تو بریتانیا، چای باید خیلی قوی باشه، مثل ‘چای کارگری’. کیسه چای رو مدت زیادی تو آب نگه میداری و از آب جوش استفاده میکنی تا همه طعمش دربیاد. خیلی از ما بهجای قهوه اینو مینوشیم تا انرژی بگیریم.»
جیمز، روزی چند فنجان چای مینوشی و چه وقتهایی؟
«معمولاً دو یا سه فنجان در روز»، جیمز جواب میده. «من دوستها و آشناهای زیادی دارم که چای رو برای صبحونه، بعد از ناهار یا عصر مینوشن. خودم معمولاً بعدازظهر یا وسطای صبح رو ترجیح میدم، ولی خب چای رو هر موقع میشه نوشید.»
«این یه دمکردهست»، هنریک توضیح میده. «بهطور کلی از آب گرم استفاده میکنی تا طعمها سریع دربیان، ولی این برای همه چایها صدق نمیکنه. میتونیم بعداً بیشتر بهش بپردازیم، ولی این یه جورایی یه مورد مرزیه. چای دقیقاً چیه؟»
چای یه نوشیدنیه که تو خیلی از جاهای دنیا پیدا میشه، شاید بیشتر بین کسایی که واقعاً زیاد چای مینوشن و بدون هیچ حرفی سرو میشه. ولی همچنین یه نوشیدنیه که امروزه به خیلی از شکلها نشون میده تو کی هستی. مثلاً اگه چای بابونه بخوری، که هزاران سال برای خاصیت آرامبخشش استفاده شده، شاید مردم فکر کنن تو غذای گیاهی دوست داری، دست به باغبونی داری و لباسهای کتانی رو هم راحت و هم شیک میدونی.
یه چای گلی و میوهای که بهصورت بازه احتمالاً تو یه قوری قشنگ دم میشه و تو فنجونای کوچیک سرو میشه، ترجیحاً وقتی که تو کاناپه زیر یه پتو لم دادی. اگه چای سفید رو ترجیح میدی؟ خب، بیشتر آدما نمیدونن تو داری درباره چی حرف میزنی. شاید فکر کنن منظورت سیبست؟ ولی امتحان کن روئیبوس یا چای حبابی درست کنی—برای کسایی که به کافئین حساسن عالیه، کاملاً بدون کافئین طبیعی و ایدهآل برای شب اگه بخوای قبل از خواب یه کوکتل خوب بخوری.
چای چیزی بیش از یه نوشیدنیه. چیزی که تو ترجیح میدی میتونه نشون بده که تو کنجکاوی، به سلامتیت اهمیت میدی، سنتی هستی، ماجراجویی، همیشه سردته، یا فقط عاشق بوی روئیبوس تازهدمکرده صبحگاهی. امروز میخوایم پنج حقیقت درباره چای رو باهاتون به اشتراک بذاریم که شاید نمیدونستین: چطور تو بدن کار میکنه، نقشش تو تجارت جهانی مواد مخدر، همه فنجونایی که نوشیدی و اشتباه فکر کردی چای بودن، اون لجن سبز واقعاً چه مزهای داره، و چند موقعیت کاملاً جدید که چای توشون عالیه. پس با ما تو این سفر به دنیای چای همراه بشین!
چای سنچایی که داریم امتحان میکنیم حاوی تئانین است، یه اسید آمینه که به نظر میاد اثر آرامبخش داره. آب چای یه رنگ طلایی با تهمایههای سبز داره—تقریباً به نظر تشنگیبرطرفکن میاد، نه؟ یه شیرینی ملایمی داره، ولی یه چیز دیگه هم توش هست. چطور باید توصیفش کنم؟ یه نت میوهای توش هست، و من یه کم هم به آب مرغ فکر میکنم. واقعاً ژاپنیه! مینا شنون میگه: «فکر میکنم فقط یه مسئله زمانه تا عاشقای چای اینو مردمی کنن. نظریهام از این میاد که تو ۲۰ سال گذشته چطور آبجو، شراب و قهوه تو ذهن مردم تکامل پیدا کردن.»
ولی چای یه جور شهرت هم داره. «هیچ کابوی باحالی چای نمینوشه»، مینا میگه. «و بعدش شاید یه برچسب خنگبودن رو چای باشه، یا بهتر بگم یه برچسب زنونه، این چیزیه که به نظرم میاد. نمیدونم دیگه این درسته یا نه. یه جنبه سلامتی هم هست که اغلب موقع فروش چای برجسته میشه—اینکه پر از چیزای خوبه، و این یه گروه خاص رو جذب میکنه. ولی فکر میکنم تو چای چیزای بیشتری هست که اگه بهش فرصت داده بشه، میتونه آدمای بیشتری رو جذب کنه.»
«خب، یه چیز دیگه امتحان کنیم؟ بزن بریم!» من میگم. «چه خوب، باید بگم!» بیرون هوا خاکستری بوده، و چای بعدی که امتحان میکنیم یه چای بهاصطلاح سایهست. یعنی بوتههای چای تو دوره آخر رشدشون با یه توری پوشونده میشن، پس تو سایه کامل میشن. این مقدار کلروفیل تو برگها رو زیاد میکنه و رو طعمش اثر میذاره. «زیاد طعم خاصی نداره، ولی متفاوته، مثل یه چیز ملایم که شاید تو یه حموم عمومی پیدا کنی»، مینا میگه. «آره، من الان تو حموم چیزی نخوردم، ولی یه جورایی مثل یه راهروی طعمهاست، قطعاً.» میتونی یه کم یخ هم توش بریزی، یا سرد دم کنی و اگه بخوای شکر بیشتری اضافه کنی.
چای انگار یه کم برای معده ملایمتر از قهوهست، نه؟ «آره، از نظر تئوری»، مینا جواب میده. «من قهوه نمیخورم، پس مطمئن نیستم، ولی سعی کردم درباره فواید سلامتیش بخونم. میگن ادرارآوره، و مردم فکر میکنن ممکنه به سرطان، بیماریهای معده و کلی چیز دیگه کمک کنه. باید با یه کم احتیاط بهش نگاه کرد، ولی احتمالاً قطعاً برای معده از قهوه ملایمتره.»
حقیقت درباره چای ژاپنی چیه—یه چیز هیجانانگیز داره؟ «من میگم از نظر تاریخی پربار هست»، مینا جواب میده. «یه پیشینه تشریفاتی پشت چای هست که فوقالعادهست، ولی برای یه آدم مدرن غربی ممکنه یه کم سنگین به نظر بیاد.» مراسم چای ژاپنی رو شنیدی؟ یه مراسم باستانیه با آیینهای دقیق و ابزار خاص. چای ماتچا مینوشی، که به شکل پودر میاد و تو یه کاسه با یه همزن بامبو هم زده میشه. مراسمش میتونه از یه ساعت تا چهار ساعت طول بکشه. «به یه جورایی یه چیزیه که امروز خیلی مفیده»، من میگم. «ولی امروزه همهچیز کوتاهتره—کلیپهای کوتاه، رسانهها، متنها و ویدیوها. همهچیز فشردهتر میشه.»
پر اسکار یه آیکون تو دنیای چایست. وقتی تو مالمو نوجوون بود، به فرهنگ ژاپنی و چای علاقهمند شد. وقتی از خونهاش تو توکیو باهاش تماس میگیرم، از سفرش برام میگه. اون یه دانشآموز تبادلی تو ژاپن بود، و تو بیستسالگی به اونجا نقلمکان کرد تا رویاهاش رو دنبال کنه و مربی بشه. امروز اون یه متخصص تأییدشده چای ژاپنیه. «خیلی درباره زندگی تو لحظه حاله»، اون میگه. «من شیفته این شدم که ژاپنیها میتونن یه روز کامل، یا حتی چند روز، رو صرف آماده کردن چای و مراقبت از مهموناشون کنن. فکر کردم باید یه چیزی تو این برگای سبز باشه که من ازش غافل شدم.»
پر اسکار میخواد نوشیدن چای تو روزمره رو برجسته کنه. اون باور داره که میتونی بعضی قسمتهای مراسم چای ژاپنی رو بگیری و تو زندگی روزمره اعمال کنی. «من معمولاً اینجوری میگم: تلفنت رو بذار کنار و چند دقیقه به خودت وقت بده. اون موقع یه تجربه کوچیک داری، یه نسخه کوتاه از مراسم. لازم نیست ساعتها بشینی، ولی باز هم به حسهات وصل میشه—بو، طعم و حس نگه داشتن فنجون. این چیزیه که ژاپنیها توش استادن.»
میشه از چای بهعنوان یه نشونه برای فهمیدن فرهنگ ژاپنی استفاده کرد؟ «آره، قطعاً»، پر اسکار میگه. «البته یه مسئله تفسیریه، ولی من اون رو یه پنجره به یه پروفایل طعم ژاپنی مشخص میبینم. لذت بردن از عطرهای طبیعی تو چای و تلاش برای بیرون کشیدن بهترینش خیلی ژاپنیه.»
در سال ۱۷۵۸، پارلمان بریتانیا به شرکت هند شرقی انحصار تولید تریاک در هند را اعطا کرد. تولید در بنگال به شدت افزایش یافت، جایی که نزدیک به یک میلیون نفر برای کشت تریاک به کار گرفته شدند—فقط برای مبادله آن با چای. روش کار مخفیانه و پیچیده بود: یک تجارت مثلثی. تریاک به تاجران بریتانیایی در هند فروخته میشد، سپس از طریق مقامات فاسد چینی به چین قاچاق میشد.在那里 آن را فروختند و سود آن برای خرید چای که به انگلستان فرستاده میشد استفاده میشد.
بین سالهای ۱۸۲۱ و ۱۸۳۷، جریان تریاک به چین پنج برابر شد. امپراتور چین نامه دیگری به خاندان سلطنتی بریتانیا فرستاد، این بار به ملکه ویکتوریا که تازه بر تخت نشسته بود. لحن حالا التماسی بود، اما نامه نادیده گرفته شد. وقتی چین سعی کرد جلوی تجارت تریاک را بگیرد، بریتانیا با قدرت نظامی در جنگهای موسوم به جنگهای تریاک پاسخ داد. چین شکست خورد و تجارت تریاک ادامه یافت. تا سال ۱۹۰۶، ۲۳٫۳ درصد از مردان بزرگسال چینی معتاد به تریاک بودند و بریتانیا بزرگترین قاچاقچی مواد مخدر جهان شد.
تریاک به بریتانیا هم گسترش یافت و ویرانیهای انسانی بیشتری از جمله قاچاق انسان و فحشا به همراه آورد. در لندن، مجموعهای از مخفیگاههای تریاک، معروف به “استخرهای تاریک”، در امتداد استرند پدید آمد. در انگلستان ویکتوریایی که در غیر این صورت سختگیر بود، تریاک آزادانه جریان داشت و مشکلات اجتماعی زیادی به وجود آورد.
در همین حال، شرکت هند شرقی متوجه شد که برای تأمین چای باید تولید آن را از ابتدا تا انتها کنترل کند. آنها گیاهان چای را از چین دزدیدند و به جای آن در آسام هند کاشتند. در این زمان، بردهداری از نظر فنی ممنوع شده بود، اما شرایط برای کشاورزان، صادقانه بگویم، خیلی بهتر نبود، طبق گفته سرونت کینگستون هولدینگز.
«با این همه تاریخ تاریک بردهداری، قاچاق مواد مخدر، قاچاق انسان و قتل، طعنهآمیزه که چای امروز یه حس دنج و بیضرر داره»، گوستاو میگه. ما ملکه رو با عروسک پدینگتون به یاد میآریم—یه تصویر از اینکه این سنت چقدر قویه. «شاید یه چیز روزمره نباشه»، اون میگه، «ولی وقتی مادربزرگ میاد، قوری رو درمیآری، چندتا ساندویچ درست میکنی و چای سرو میکنی. یه کار فوقالعاده برای عصر یکشنبهست—واقعاً خوشمزه و دنجه!»
جیمز، میدونم نظرات قویای درباره چایهای طعمدار با میوه و گل داری. نظرت چیه؟ «تو بریتانیا هستن، ولی واقعاً رایج نیستن»، اون جواب میده. «کل قانون چای خوردن تو بریتانیا اینه که باید قوی باشه. جورج اورول به این اشاره کرده بود—گفت چای باید هندی باشه، تو قوری درست بشه، قوی باشه و به هیچ وجه گل یا میوه توش نباشه.»
با این حال، قوری دیگه خیلی رایج نیست، درسته؟ «بستگی داره»، جیمز میگه. «برای استفاده روزمره، سر میز کار یا میز آشپزخونه، قوری معمول نیست. ولی اگه بخوای مهمون دعوت کنی، اون موقع قوریه که به کار میاد. وقتی تو انگلستان زندگی میکردم، فکر میکردم کسایی که اینقدر چای میخورن از سادهترین و ارزونترین کیسههای چای بدون نخ استفاده میکنن. ولی دوستام گفتن: ‘نه، اگه بخوای مهمون دعوت کنی، معلومه که قوری رو درمیآری!’ با این حال، خیلیها چای رو تو لیوان سر میز آشپزخونه یا میز کار میخورن.»
به نظرت این تاریخ تاریک چقدر شناختهشدهست، جیمز؟ «تا حدی»، اون جواب میده. «مردم درباره جنگهای تریاک شنیدن و اینکه درباره چای بود. ولی باید یادت باشه که امپراتوری بریتانیا هنوزم بریتانیا رو شکل میده. خیلیها میدونن که بیشتر چیزایی که به امپراتوری ربط داره یه جنبه تاریک داشتن، پس شاید تاریخ چای تو این زمینه چیز خاصی به نظر نیاد.»
ردپای امپراتوری بریتانیا
امپراتوری بریتانیا هنوزم بریتانیا رو شکل میده، و مردم میدونن که بیشتر چیزایی که بهش ربط داره یه جنبه تاریک داشتن. به همین دلیل، تاریخ چای شاید تو این زمینه چیز خاصی نباشه، جیمز پیشنهاد میده. «خیلی چیزا ممکنه، ولی وقتی تو بریتانیا نگاه میکنی، همهجا نتایج بردهداری رو میبینی. خیلی از خانوادههای بزرگ خونههای بزرگشون رو تا حدی با درآمد از بردهداری و کارهای بد دیگه ساختن. تاریخ چای تو این مورد جایگاه ویژهای نداره، ولی یه بخش خیلی مهم از امپراتوری بریتانیا بود.» اون اضافه میکنه: «چای واقعی هنوزم از هند میاد، که یه زمانی برای مدت خیلی طولانی مستعمره بریتانیا بود.»
این میشه سومین حقیقت ما درباره چای: چای یه تاریخ خشن داره! حالا میریم سراغ یه نوع چای که خیلیها با فروشگاههای سلامت، مغازههای مزرعه و بستهبندیهای قشنگ میشناسن—چای گیاهی. با چای گیاهی، فقط برای طعمش نمیخوری، بلکه برای اینکه برات خوب باشه.
یان برون، استاد فارماکوگنوزی—مطالعه داروخانه طبیعی—درباره ریشههای چای گیاهی حرف میزنه. «اینجا ریشه همه داروهای اولیهمون رو داریم»، اون میگه. «مردم سعی میکردن زنده بمونن و بیشتر چیزایی که بهشون برمیخوردن رو امتحان میکردن. من خوشم میاد به شوخی به کتاب معروف قبیله خرس غارنشین اشاره کنم، جایی که زنها ریشهها رو میکندن، توتها رو میچیدن و خشکشون میکردن تا زمستون رو بگذرونن، در حالی که مردها ماموتها رو بیشتر سرخود شکار میکردن. میشه گفت چای گیاهی از اونجا ریشه گرفته، و من کاملاً به این مطمئنم.»
یان ادامه میده: «اونا دنبال تغذیه بودن، ولی发现 کردن که با خشک کردن گیاهها میتونن تو زمستون هم ازشون استفاده کنن. بعدش مجبور بودن اونا رو تو آب گرم کنن تا بتونن جذبش کنن و یه چیز خوشمزه بخورن. در واقع این قدیمیترین روش نگهداریمونه.»
چطور فهمیدن که گیاهها موادی دارن که میتونیم ازشون استفاده کنیم؟ «این قدم بعدیه»، یان توضیح میده. «اونا به خشک کردن راضی نشدن، بلکه شروع کردن به چشیدنشون. این یه راه برای امتحان کردن و فهمیدن چی قابل خوردنه.发现 کردن که بعضی گیاهها شاید ارزش غذایی زیادی نداشتن، ولی خواص دیگهای داشتن—طعم و عطر زیاد. حتی اون موقع هم مردم جذب رنگهای قشنگ و شکلهای جذاب میشدن، ولی طعم و بو بود که باعث شد بعضی گیاهها بهعنوان ادویه استفاده بشن.»
یان ادامه میده: «تو این مسیر، یه سری اثرات رو کشف کردن. من اغلب به بابونه فکر میکنم، که خیلی محبوبه و هنوزم استفاده میشه. خیلی زود باید متوجه شده باشن که ضداسپاسمه. تحقیقات مدرن، چه رو حیوانات و چه آدما، تأیید کرده که بابونه اثر آرامبخش و ضداسپاسم داره. تا دهه ۱۹۶۰ توسط دکترای سوئدی با آموزش قدیمی توصیه میشد—حتی تو کتابهای پزشکی قدیمی سوئد هم بود.»
تو فروشگاههایی که چای گیاهی میفروشن، اغلب قول اثرات سلامتی میدن—اینکه آرامبخشه، برای گلو خوبه، استرس رو کم میکنه یا حتی فشار خون رو پایین میآره. آیا فقط بلوفه؟ «نه، کاملاً بلوف نیست»، یان میگه. «ولی یه خط باریکه. اگه بگی یه چای فشار خون رو پایین میآره، زیر قانون دارو میافته و نمیتونی مثل چای معمولی بفروشیش. ولی اگه بگی ‘تسکیندهنده’ست، کسی دنبال اینجور محصول نمیره. میبینی که انتخاب کلمات تو این محصولات با دقت انجام شده تا با مقامات به مشکل نخوره.»
اسطوخودوس و اثرات وابسته به دوز
یان برون ادامه میدهد: «چون گیاهها داروهای اولیه ما هستن، وابستگی به دوز اونجا هم صدق میکنه. مثلاً اسطوخودوس رو بگیر. بوش رو میشناسی و میتونی روغنی درست کنی که یه اثر خیلی خوب داره. اسطوخودوس تو موقعیتهای مختلف آزمایش شده و اثرات آرامبخش روشنی رو آدمای مضطرب داره—میتونه بهت کمک کنه ریلکس کنی و بهتر بخوابی. ولی اگه فقط یه فنجون چای اسطوخودوس بخوری، نمیتونم تضمین کنم که کار کنه. اثرش بستگی داره به اینکه گیاه چطور کشت شده، چقدر غلیظه و چطور با گیاههای دیگه قاطی شده.»
بابونه گیاهیست که اغلب با اسطوخودوس قاطی میشه و یه تاریخ جالب داره. «تو کتابهای پزشکی قدیمی سوئد از سال ۱۹۱۲ نوشته که بابونه میتونه معده رو اگه مضطربی، نفخ داری یا گرفتگی داری آروم کنه»، یان توضیح میده. «نوشته: ‘یه فنجون چای بابونه بخور، بهتر میشه. اگه دو فنجون بخوری، میتونه کمک کنه بخوابی.’ و این با مطالعات مدرن جور درمیاد. ولی اگه سه فنجون بخوری؟ اون موقع خیلی خوب کار میکنه—بهعنوان یه داروی استفراغآور! این به وضوح اثر دوز رو نشون میده. اگه دوزت خیلی بالا بره، اثرش میتونه برعکس بشه، همونطور که میگن.»
وقتی به بازار چایهای گیاهی نگاه میکنی، اغلب مخلوطی از گیاههای مختلفن. ما درباره بابونه و اسطوخودوس حرف زدیم که یه سری اثرات مستند دارن. گیاههای دیگهای هم هستن که واقعاً برای سلامتی خوبن؟ «خیلی از این گیاهها پر از موادیان که از خودشون محافظت میکنن، و بعضی از اون مواد برای ما هم مفیدن»، یان میگه. «مثلاً هیبیسکوس رو بگیر، که تو چایهای گیاهی رایجه. پر از آنتیاکسیدانهاست، که تو موقعیتهای دیگه بهعنوان محافظ در برابر خطرات و پدیدههای مربوط به پیری تبلیغ میشن. ولی مسئله اینه که چقدر و چه مدت مصرفش میکنی. یه فنجون کافیه؟ بعیده. سه فنجون در روز؟ مشکوکم. باید روزی ده فنجون دو ماه بخوری؟ اون موقع یه چیزی میشه، ولی فکر میکنم باید مراقب باشی که زیاد روش تمرکز نکنی.»
یان تأکید میکنه: «خیلی از اثرات بر اساس اینه که گیاهها تو مطالعات درست خواصی نشون دادن، ولی بعد بازاریابی اغلب زیادهروی میکنه. تو یه فنجون چای چند گرم ماده گیاهی نمیریزی، پس اثرش اغلب محدوده.»
اگه بخوای یه بعد اضافه به چای گیاهی بدی، میتونی با خیال راحت مواد اولیهات رو از طبیعت بچینی—و یه لحظه آروم هم بهدست بیاری. این چیزیه که آنا ماریا پولسدوتر، پژوهشگر روانشناسی محیطی تو دانشگاه علوم کشاورزی سوئد (SLU)، پیشنهاد میده. اون با آدمای زیادی که بیماری مرتبط با استرس دارن مصاحبه کرده. «کسایی که باهاشون حرف زدم میگن انگار کل بدنشون میلرزه»، اون میگه. «آرامش نیست، بلکه یه لرزشه که از بدنشون میگذره. استفاده از چای بهعنوان یه ابزار برای آروم شدن یه چیز دیگهست.»
آنا ماریا و همکارای پژوهشگرش یه باغ بازپروری راه انداختن، جایی که میتونی چای خودت رو بچینی و آروم بخوریش. «بعد با چای میشینیم»، اون میگه. «گرمایش رو تو دستات داری، و این بهت کمک میکنه و حمایتت میکنه که آروم بشی. گرم خوردنش، و نمیتونی سریع بخوریش—باید خودت رو تنظیم کنی. نمیتونی یهو سر بکشی، گرما رو حس میکنی و رو اینجا و حالا تمرکز میکنی. چیزی که دستت داری خیلی نزدیک و صمیمیه.»
تو باغ، که یه جای استراحته، گیاههایی مثل نعنا، مریمگلی، آویشن لیمویی و بابونه رشد میکنن. «میتونی از گیاههای توتدار هم استفاده کنی»، آنا ماریا توضیح میده. «مثلاً کاج—خیلی خوشمزهست که اوایل بهار شاخههای کاج رو بگیری و آب گرم روش بریزی. خیلی خوشمزه میشه و یه راه ورود به باغه.»
خیلی از کسایی که آنا ماریا باهاشون روبهرو شده، که دنبال کمک برای مدیریت استرسن، حس چشایی و بویاییشون رو از دست دادن. «چیدن و خوردن چای میتونه راه خوبی برای توقف تو لحظه باشه»، اون میگه. «گرما رو حس میکنی، بو رو، و میتونی فکر کنی: این چه بوییه؟ فکر میکنید این چیه؟ گاهی درست حدس میزنی، گاهی یه گیاهه که تا حالا اسمش رو نشنیدی. اون موقع تبدیل به یه دعوت برای کشف یه چیز جدید میشه.»
آرام شدن تو باغ
آنا ماریا پولسدوتر ادامه میده: «ما همچین چیزایی تو باغ داریم—دوست دارید بعداً بیاید و نگاه کنید؟ یه راه دیگه برای آروم شدنه. با چایت میشینی که آروم بشی، و بعد میتونی بری تو باغ—یا وقتی داری میخوریش همینجوری تو باغی.»
هنریک اسکندر، پژوهشگر غذا، سؤالم رو میگیره: چه فوایدی تو چای گیاهی میبینی؟ «اگه بذارید یه کم تند باشم»، اون جواب میده، «واقعاً فرقی نمیکنه که به ایده چای گیاهی یا چای کلاً اعتقاد داری یا نه. سلامتی ترکیبی از غذاهات، حرکتت و موقعیتهای اجتماعیت تو سادهترین توضیحه. اگه اولین فنجون چایمو بخورم—چه یه چوب دارچین که تو آب خیس خورده باشه چه یه چای که از برگای چای درست کردم—تأثیرش رو سلامت کل خیلی کمه. ولی اگه تو یه زمینه بذاریش و الگوهای بزرگتر رو ببینی، جایی که میتونیم موقعیتهای اجتماعی قشنگ، آرامش، امنیت، حس با هم بودن و یه سری مواد مغذی بگیریم، اون موقع معلومه که خوبه.»
یه فایده که اغلب رو بستههای چای گیاهی نوشته میشه اینه که کافئین ندارن. چرا اینجوریه، هنریک؟ «چون چای گیاهی واقعاً چای نیست»، اون توضیح میده. «خیلی از چیزایی که بهش چای گیاهی میگن فقط گیاههای خالصن که تو آب خیس میخورن—هیچی به چای ربط نداره، ولی ما بهش چای میگیم چون یه جور دمکردهست. گیاه چای واقعی، کاملیا سیننسیس، بهطور طبیعی کافئین داره، پس چای معمولی همیشه کافئین داره. چای گیاهی یه چیزی مثل آبنبات بدون شکر یا تنباکوی بدون نیکوتینه.» «دقیقاً»، من موافقم. «مثل بحث برچسبگذاری اتحادیه اروپا میمونه، با سوسیسهای وگان و چیزای مشابه، که اونم تو دستور کاره. چای، چایه، همونطور که موز، موزه. ولی اگه عصاره موز بخورم، آیا این مصرف موزه؟»
«جالبه، و انگار به چهارمین حقیقتمون رسیدیم: چای گیاهی چای نیست!» من میگم. «حالا دومین فنجونمون رو تو استودیو داریم، هنریک. حالا چی میخوری؟» «حالا رفتم سراغ یه چای سبز با طعم توتفرنگی»، اون جواب میده. «نسبت به چای اولی که خوردم، که زیاد چای توش نبود—شاید ۹۷ درصدش طعمدهنده با روغنای تکنیکی و این چیزا بود—این باحالتره.» «خوشمزه!» من میگم. «آره، من همه جور چای رو دوست دارم.»
جیمز سَوِج، فنجون دومت چیه؟ «یه چیز دیگه جز چای گیاهی لازم داشتم»، اون میگه. «یه چای سبز با مرکبات و گل آقطی میخورم. یه چیزیه که وقتی مریضی ممکنه خوشت بیاد—مثل دارو حس میشه. ولی یه مدل بریتانیایی هم گرفتم، نزدیک به ‘چای کارگری’، با یه کم شکر، چای سیاه قوی و یه ذره شیر. با این حال خیلی خوبه، هرچند یه کم خاصه. انگار چای انگلیسی یه جور نوشیدنی دیگهست.» اون اضافه میکنه: «از دید فرهنگی، وقتی بریتانیایی هستی و میری چین و چایشون رو میچشی، یه تجربه کاملاً متفاوته. فکر میکنی: ‘این چای نیست که من میشناسمش’، ولی یه چیز کاملاً دیگهست—و میتونی از هر دو نوع لذت ببری.»
«یه چیزی که اینجا به ذهنم میاد، وقتی با همه این چایها وایستادیم»، من میگم، «اینه که اینجا گرمه و بوی خوبی تو استودیو میاد. با این صدای قاشقها یه کم دنج شده. خیلیها فکر میکنن چای یه چیزی تو سرت راه میندازه، آدم رو ریلکس میکنه. نظرت چیه، هنریک؟ درسته؟» «آره، همینطوره»، اون جواب میده. «همونطور که قبلاً شنیدیم، چای یه اثر آرامبخش داره، ولی به فرهنگ یوگا و ایده چیزای مفید هم خیلی ربط داره. تئانین و کافئین با هم کار میکنن—کافئین بهت یه انرژی میده، مثل یه شوک شکر، ولی تئانین قله اون رو پایین میآره و اثرش رو طولانیتر میکنه. یه اثر آرامبخش ولی بیدارکننده میشه، که فوقالعادهست.»
«دقیقاً مثل اونایی که سریالای جنایی بریتانیایی دیدن میدونن: هیچ مشکلی اونقدر بزرگ نیست که با یه فنجون چای حل نشه!» من میگم. «اولین واکنش اینه—اگه چیزی بشه، حتی اگه یه بمب اتم بزنن، اولین کاری که میکنی اینه که کتری رو برداری و چای درست کنی. وقتی یکی مرده، وقتی بحرانی شده—قوری رو میذاری و یه ‘فنجون چای خوب’ داری.’ اینجا به حقیقت پنجممون میرسیم: چای آرومت میکنه!»
هنریک، آخر سر: تو یه حلقه چای اروپایی هستی—آینده چای چیه؟ «ما امیدواریم بتونیم فرهنگ چای اروپایی رو ترویج بدیم»، اون جواب میده، «و مردم رو بفهمونیم که چای یه دنیای فوقالعادهست برای کشف کردن، با طعمها و امکانات شگفتانگیز. بیشتر از همه، بهعنوان یه پژوهشگر غذا، میخوام رو چای بهعنوان یه نوشیدنی با غذا کار کنم.» «دقیقاً!» من میگم. «اونجا با یه ضربالمثل چینی تموم میکنیم: ‘اونی که زندهست، چای رو همونطور که میخواد میگیره.’ این بود بدن و روح—پنج حقیقت درباره چای.»
امروز تو استودیو هنریک اسکندر، پژوهشگر غذا از دانشگاه اوربرو، و جیمز سَوِج، عاشق چای بریتانیایی از مجله دِ لوکال رو داشتیم. قبلاً هم از یان برون، استاد فارماکوگنوزی، و آنا ماریا پولسدوتر از SLU شنیدیم. گزارشگرای امروز مینا شنون و گوستاو آسپلوند بودن. هفته بعد برنامهای داریم برای کسایی که به محض اینکه خورشید بهاری پیداش میشه همه پنجرهها و درها رو میبندن تا از گردهها فرار کنن. تو برنامه هفته بعد درمانهای جدید و فراریهای گرده رو بررسی میکنیم. استینا نسلوند تهیهکنندهست، آسترید آنکاکرونا تکنیک رو مدیریت میکنه، و من اولریکا هیالمارسون نیدمنم. تا دیدار بعدی! بدن و روح توسط شرکت تولیدی فیلت برای رادیو سوئد ساخته شده.»
Tea: More Than Just a Drink
Introduction to the Program
Hello and welcome to Body and Soul and our episode about five truths about tea! My name is Polly Hjalmarson Neideman, and I’m your host today. We’ve built a little tea mountain here in the studio to celebrate the occasion. Normally, I always drink a gigantic, transparent mug of lemon-flavored green tea during every broadcast. But today, I’ve chosen an Indian Ayurvedic tea with lemon balm and eucalyptus, which, according to the packaging, is supposed to promote mental clarity.
Joining me today is Henrik Scander, a meal researcher at the Restaurant and Hotel School in Grythyttan. Henrik, you’ve got a steaming cup in front of you—what kind did you pick?
“I chose a tea called Revitalizing Organic Detox, flavored with a bit of cinnamon and ginger. It almost tastes like a pastry,” Henrik replies. I can only agree about the taste—it’s really delicious!
“I looked around at all the tea varieties you’d brought in, and the closest I got was Lipton. It’s what’s usually sold in Swedish grocery stores and the closest thing to strong British tea—but it’s not quite strong enough,” says James. He adds, “I’ve still put some milk in it. Milk is absolutely essential for tea if it’s gotten too hot. In the UK, tea should be super strong, like ‘builder’s tea.’ You leave the tea bag in for a long time and use boiling water to really extract all the flavor. A lot of us drink it instead of coffee for an energy boost.”
James, how many cups of tea do you drink a day, and when?
“It’s usually two or three cups a day,” James replies. “I have quite a few friends and acquaintances who drink tea for breakfast, after lunch, or in the afternoon. Personally, I prefer it in the afternoon or mid-morning, but you can drink tea at any time.”
“It’s an infusion,” Henrik explains. “Generally, you use hot water to quickly extract the flavors, but that doesn’t apply to all teas. We can get into that a bit later, but it’s kind of a gray area. What exactly is tea?”
Tea is a drink found in many parts of the world, perhaps especially among the real heavy consumers, where it’s served without comment. But it’s also a drink that today, in many ways, reflects who you are. For example, if you drink chamomile tea, which has been used for thousands of years for its calming properties, people might think you like vegetarian food, have a green thumb, and find linen clothes both comfortable and stylish.
A floral and fruity loose-leaf tea is probably brewed in a beautiful teapot and served in small cups, preferably while you’re curled up on the couch under a blanket. If you prefer white tea? Well, most people won’t have a clue what you’re talking about. Maybe they think you mean cider? But try making rooibos or bubble tea—it’s perfect for those sensitive to caffeine, completely naturally caffeine-free, and ideal to sip in the evening if you want a nice cocktail before bed.
Tea is more than just a drink. What you prefer can reveal whether you’re curious, health-conscious, traditional, adventurous, chilly, or just love the scent of freshly brewed rooibos in the morning. Today, we’re going to share five truths about tea you might not know: how it works in the body, its role in the global drug trade, all the cups you’ve drunk that you mistakenly thought were tea, what that green sludge actually tastes like, and some brand-new contexts where tea tastes fantastic. So join us on this journey into the world of tea!
The Sencha tea we’re testing contains theanine, an amino acid that apparently has a relaxing effect. The tea water has a golden color with green tones—it almost looks refreshing, doesn’t it? It has a slight sweetness, but also something else. How should I describe it? There’s a fruity note in there somewhere, and I’m also thinking a little bit of chicken broth. It’s truly Japanese! Mina Shannon comments: “I think it’s only a matter of time before tea nerds make this mainstream. My theory comes from how beer, wine, and coffee have evolved in people’s awareness over the last 20 years.”
But tea also carries a certain reputation. “No cool cowboys drink tea,” says Mina. “And then there’s maybe a nerdy stigma around tea, or rather a feminine one, at least that’s my impression. I’m not sure if that still holds true. There’s also a health aspect that’s often highlighted when selling tea—that it’s full of good stuff, which appeals to a certain audience. But I think there’s more to tea that could attract more people if they just gave it a chance.”
“Okay, shall we try something else? Let’s go for it!” I say. “How nice, I must say!” It’s been gray outside, and the next tea we’re trying is a so-called shade-grown tea. This means the tea bushes are covered with a net during the final growing period, so they finish developing in the shade. This increases the chlorophyll content in the leaves, which affects the flavor. “It doesn’t taste like much, but it’s different, like something gentle you might find in a bathhouse,” says Mina. “Yeah, I haven’t eaten in a bathhouse lately, but it’s kind of like a corridor of flavors, absolutely.” You can also add some ice to it or make it cold-brewed and add more sugar if you like.
Tea also feels a bit gentler on the stomach than coffee, doesn’t it? “Yes, theoretically,” Mina replies. “I don’t drink coffee, so I don’t know for sure, but I’ve tried reading up on the health benefits. It’s said to be diuretic, and people have ideas that it might help with cancer, stomach issues, and all sorts of things. You have to take it with a pinch of salt, but it’s probably definitely gentler on the stomach than coffee.”
What’s the truth about Japanese tea—is there something exciting about it? “I’d say it’s historically rich,” Mina replies. “There’s a ceremonial background to tea that’s fantastic, but for a modern Western person, it can feel a bit overwhelming.” Have you heard of the Japanese tea ceremony? It’s an ancient ceremony with precise rituals and specific tools. You drink matcha tea, which comes in powder form and is whisked in a bowl with a bamboo whisk. The ceremony can last from one to four hours. “In a way, it’s something that’s very beneficial today,” I say. “But nowadays, everything is shorter—short clips, media, texts, and videos. Everything’s getting more compressed.”
Per Oskar is an icon in the tea world. As a teenager in Malmö, he became interested in Japanese culture and tea. When I call him at his home in Tokyo, he tells me about his journey. He was an exchange student in Japan, and at twenty, he moved there to pursue his dream of becoming an instructor. Today, he’s a certified specialist in Japanese tea. “It’s a lot about living in the moment,” he says. “I was fascinated by how the Japanese can spend an entire day, or even several days, preparing tea and taking care of their guests. I thought there must be something about these green leaves that I’d missed.”
Per Oskar wants to highlight the everyday drinking of tea. He believes you can borrow certain parts of the Japanese tea ceremonies and apply them to daily life. “I usually say this: put away your phone and give yourself a few minutes. Then you get a little experience, a short version of the ceremony. You don’t need to sit for hours, but it still reconnects you to your senses—smell, taste, and the feeling of holding the cup. That’s something the Japanese are masters at.”
Can tea be used as a marker to understand Japanese culture? “Yes, absolutely,” says Per Oskar. “It’s a matter of interpretation, of course, but I see it as a window into a distinct Japanese flavor profile. Enjoying the natural aromas in tea and trying to bring out the best in it is very Japanese.”
In 1758, the British Parliament granted the East India Company a monopoly on opium production in India. Production exploded in Bengal, where nearly a million people were employed cultivating opium—solely to trade it for tea. The method was shady and sophisticated: a triangular trade. Opium was sold to British merchants in India, who then smuggled it into China via corrupt Chinese officials. There, it was sold further, and the profits were used to buy tea shipped to England.
Between 1821 and 1837, the flow of opium into China increased fivefold. The Chinese emperor sent another letter to the British royal family, this time to the newly ascended Queen Victoria. The tone was now pleading, but the letter was ignored. When China tried to crack down on the opium trade, Britain responded with military force in the so-called Opium Wars. China lost, and the opium trade was allowed to continue. By 1906, 23.3 percent of adult Chinese men were opium addicts, and Britain became the world’s largest drug trafficker ever.
Opium also spread to Britain, bringing further human devastation, including trafficking and prostitution. In London, a series of opium dens, known as “dark pools,” emerged along The Strand. In the otherwise strict Victorian England, opium flowed freely, leading to numerous social problems.
Meanwhile, the East India Company realized they needed to control tea production from start to finish to secure supply. They stole tea plants from China and planted them in Assam, India, instead. By this point, slavery was technically banned, but the conditions for the growers were, honestly, not much better, according to Seront Kingston Holdings.
“With this whole dark history of slavery, drug trafficking, trafficking, and murder, it’s ironic that tea today has a cozy and harmless vibe,” says Gustav. We remember the Queen with Paddington Bear—a picture of how strong that tradition is. “It’s maybe not something you do every day,” he says, “but when grandma visits, you bring out the teapot, make some sandwiches, and serve tea. It’s a wonderful thing to do on a Sunday afternoon—really tasty and cozy!”
James, I know you have strong opinions about flavored teas with fruit and flowers. What do you think of them? “They exist in Britain, but they’re really not common,” he replies. “The whole rulebook around drinking tea in Britain is that it should be strong. George Orwell was onto this—he said tea should be Indian, made in a pot, strong, and absolutely not contain flowers or fruit.”
Still, the teapot isn’t that common anymore, is it? “It depends,” says James. “For everyday use, at the desk or kitchen table, the teapot isn’t common. But if you’re inviting people over for tea, then it’s a teapot that applies. When I lived in England, I thought people who drank so much tea would use the simplest, cheapest tea bags without strings. But my friends said, ‘No, if you’re having people over, of course you bring out the teapot!’ Still, lots of people drink tea in a mug at the kitchen table or desk.”
How well-known would you say this dark history is, James? “To some extent,” he replies. “People have heard of the Opium Wars and that they were about tea. But you have to remember that the British Empire still shapes Britain. Many are aware that most things tied to the empire had a dark side, so tea’s history maybe doesn’t stand out as something special in that context.”
The Legacy of the British Empire
The British Empire still shapes Britain, and people are aware that most things linked to it had a dark side. That’s why tea’s history might not be anything special in that context, James suggests. “A lot is possible, but when you look around Britain, you see the consequences of slavery everywhere. Many big families built their grand houses partly on income from slavery and other bad businesses. Tea’s history doesn’t have a unique position in that regard, but it was a very important part of the British Empire.” He adds, “The real tea still comes from India, which was once a British colony for a very long time.”
This becomes our third truth about tea: Tea has a violent history! Now we’ll move on and talk about a type of tea many associate with health food stores, farm shops, and pretty packaging—herbal tea. With herbal tea, you don’t just drink it because it tastes good, but also because it’s supposed to do good.
Jan Brun, a professor of pharmacognosy—the study of nature’s own pharmacy—talks about the origins of herbal tea. “That’s where all our medicines originally come from,” he says. “People tried to survive and tested eating most things they came across. I like to jokingly refer to the famous book The Clan of the Cave Bear, where the women dug up roots, picked berries, and dried them to survive the winter, while the men hunted mammoths more haphazardly. You could say herbal tea has its roots there, and I’m absolutely convinced of that.”
Jan continues: “They were looking for nutrition, but they also discovered that by drying herbs, they could use them in winter too. Then they had to heat them in water to absorb them and get something tasty. It’s actually the oldest preservation method we have.”
How did people figure out that herbs contain substances we can benefit from? “That’s the next step,” Jan explains. “They didn’t just settle for drying them; they also started tasting them. It was a way to experiment and figure out what was edible. They found that some herbs might not have much nutritional value, but they had other properties—lots of flavor and aroma. Even back then, people were fascinated by beautiful colors and appealing shapes, but it was the taste and smell that made certain herbs start being used as spices.”
Jan goes on: “Along the way, they discovered certain effects. I often think of chamomile, which is very popular and still used today. Early on, they must have noticed it’s antispasmodic. Modern research, both on animals and humans, has confirmed that chamomile has a calming and antispasmodic effect. It was recommended well into the 1960s by Swedish doctors with older training—it was even in old Swedish medical handbooks.”
I butiker som säljer örtte utlovas ofta hälsoeffekter – att det är lugnande, lindrande för halsen, avstressande eller till och med blodtryckssänkande. Är det bara bluff? “Nej, det är inte helt bluff,” säger Jan. “Men det är en fin balansgång. Om du säger att ett te sänker blodtrycket faller det under läkemedelslagstiftningen och får inte säljas som ett vanligt te. Men om du säger att det är ‘lindrande’, då är det ingen som lägger krut på att jaga upp en sådan produkt. Man ser att ordvalen på de här produkterna är noga uttänkta för att undvika konflikter med myndigheter.”
Jan fortsätter: “Det är ingen tvekan om att vissa örter har effekter. Sömnighet, till exempel – det kan man diskutera, men örtte är inget sömnmedel. Om man garanterar sömn kan produkten få problem. Lavendel, som ofta finns i örtte, är lugnande. Men man måste tänka på att alla effekter är dosberoende, något som vi kanske mest känner till från livsmedelssidan.”
Lavender and Dose-Dependent Effects
Jan Brun continues: “Since herbs are our original medicines, dose-dependency applies there too. Take lavender, for example. You recognize the scent, and you can produce an oil that gives a very pleasant effect. Lavender has been tested in various contexts and has clear calming effects on anxious people—it can help you relax and sleep better. But if you just drink a cup of lavender tea, I can’t guarantee it’ll work. The effect depends on how the herb is grown, how concentrated it is, and how it’s mixed with other herbs.”
Chamomile is an herb often mixed with lavender, and it has an interesting history. “In old Swedish medical books from 1912, it says that chamomile can calm the stomach if you’re anxious, bloated, or have cramps,” Jan explains. “It says: ‘Take a cup of chamomile tea, and it’ll get better. If you take two cups, it can help you fall asleep.’ And that aligns with modern studies. But if you take three cups? Then it works great—as an emetic! It clearly shows the dose effect. If you reach too high a dose, the effect can reverse, as they say.”
When looking at the herbal tea market, it’s often blends of different herbs. We’ve touched on chamomile and lavender, which have some documented effects. Are there other herbs that are genuinely good for health? “Many of these plants are full of substances that protect them, and some of those substances are beneficial to us too,” says Jan. “Take hibiscus, for example, which is common in herbal teas. It’s rich in antioxidants, which in other contexts are marketed as protection against aging-related risks and phenomena. But it’s about how much and how long you consume it. Is one cup enough? Hardly. Three cups a day? Doubtful. Should you drink ten cups a day for two months? Then it starts to mean something, but I think you should be cautious about focusing too much on it.”
Jan emphasizes: “Many effects are based on plants showing properties in proper studies, but then marketing often stretches it too far. You don’t get many grams of plant material in a cup of tea, so the effect is often limited.”
If you want an extra dimension to herbal tea, you can advantageously pick your own ingredients in nature—and get a quiet moment as a bonus. That’s what Anna Maria Pålsdotter, a researcher in environmental psychology at the Swedish University of Agricultural Sciences (SLU), suggests. She has met and interviewed many people with stress-related illnesses. “The people I’ve interviewed say it’s like the whole body is trembling,” she says. “It’s not calm, but rather a vibration running through the body. Using tea as a tool to unwind is something different.”
Anna Maria and her research colleagues run a so-called rehabilitation garden, where you can pick your own tea and drink it in peace. “Then we sit down with the tea,” she says. “You have the warmth in your hands, and it supports and helps you slow down. It’s warm to drink, and you can’t drink it fast—you have to adjust. You can’t just gulp it down; you feel the warmth and focus on the here and now. What you’re holding is very close and intimate.”
In the garden, a place for relaxation, herbs like mint, sage, lemon thyme, and chamomile grow. “You can also use berry plants,” Anna Maria explains. “For example, spruce—it’s delicious to take spruce shoots early in spring and pour hot water over them. It turns out super tasty and is also an entry into the garden.”
Many of the people Anna Maria has met, who seek help managing stress, have lost their sense of taste and smell. “Picking and drinking tea can be a good way to pause in the moment,” she says. “You feel the warmth, the scent, and can wonder: What’s this smell? What do you think this is? Sometimes you’re spot on right away, other times it’s a plant you’ve never heard of. Then it becomes an invitation to explore something new.”
Unwinding in the Garden
Anna Maria Pålsdotter continues: “We have things like that in the garden—would you like to come along later and take a look? It’s another way to unwind. You sit with your tea to slow down, and then you can go out into the garden—or you’re already in the garden when you drink it.”
Henrik Scander, the meal researcher, is asked: What benefits do you see with herbal tea? “If I can be a bit snarky,” he replies, “it doesn’t really matter if you believe in the idea of herbal tea or tea in general. Health is a combination of your meals, your movement, and your social contexts, in the simplest explanation. If I drink my first cup of tea—whether it’s a cinnamon stick steeped in water or a tea made from tea leaves—it has a minimal impact on overall health. But if you put it in context and look at bigger patterns, where we can get lovely social settings, calm, security, community, and some nutrients, then of course it’s good.”
One benefit often listed on herbal tea packages is that they contain no caffeine. Why is that, Henrik? “It’s because herbal tea isn’t really tea,” he explains. “Much of what’s called herbal tea is pure herbs steeped in water—it has nothing to do with tea, but we call it tea because it’s a form of infusion. The real tea plant, Camellia sinensis, naturally contains caffeine, so regular tea always has caffeine. Herbal tea is a bit like sugar-free candy or tobacco-free snus.” “Exactly,” I agree. “It’s reminiscent of the EU labeling debate, with vegan sausages and the like, which is also on the agenda. Tea is tea, just like bananas are bananas. But if I drink banana extract, is that banana consumption?”
“It’s funny, and it sounds like we’ve landed on our fourth truth: Herbal tea isn’t tea!” I say. “We’re on our second cup here in the studio now, Henrik. What are you drinking now?” “Now I’ve switched to a green tea flavored with strawberry,” he replies. “Compared to the first tea I drank, which didn’t contain much tea—maybe 97 percent flavoring with technical oils and such—this is more fun.” “Tasty!” I say. “Yeah, I like all kinds of tea.”
James Savage, what’s your second cup? “I needed something other than herbal tea,” he says. “I’m drinking a green tea with citrus and elderflower. It’s something you might enjoy when you’re sick—it feels like medicine. But I’ve also taken a British version, close to ‘builder’s tea,’ with a bit of sugar, strong black tea, and a splash of milk. It’s pretty good, even if it’s a bit special. It’s like English tea is a different kind of drink.” He adds: “From a cultural perspective, when you’re British and go to China and taste their tea, it’s a completely different experience. You think: ‘This isn’t tea as I know it,’ but it’s something entirely different—and you can enjoy both kinds.”
“One thing I’m thinking about here, as we’ve been standing with all these teas,” I say, “is that it’s warm and smells pretty nice in the studio. It’s kind of cozy with this clinking of spoons. Many people have the idea that tea triggers something in your head, that it makes you relax. What do you say about that, Henrik? Is it true?” “Yes, it is,” he replies. “As we heard earlier, there’s a calming effect in tea, but it’s also strongly tied to yoga culture and the idea of health benefits. Theanine and caffeine work together—caffeine gives you a boost, like a sugar rush, while theanine lowers the peak and extends the effect instead. It becomes a calming yet energizing effect, which is fantastic.”
“Just as those of us who’ve watched British crime dramas know: No problem is too big to be solved with a cup of tea!” I say. “It’s the first reaction—if something happens, even if a nuclear bomb went off, the first thing you do is grab the kettle and make tea. It’s when someone’s died, when there’s a crisis—you put on the teapot and have a ‘nice cup of tea.’ That’s where we land on truth number five: Tea makes you calm!”
Henrik, finally: You’re part of a European tea circle—what’s the future of tea? “We hope to promote European tea culture,” he replies, “and get people to understand that tea is a fantastic world to explore, with amazing flavors and possibilities. Above all, as a meal researcher, I want to work with tea as a mealtime drink.” “Exactly!” I say. “We’ll wrap up there with a Chinese proverb: ‘He who lives gets tea as he wishes.’ This has been Body and Soul—five truths about tea.”
In the studio today, we’ve had Henrik Scander, meal researcher from Örebro University, and James Savage, British tea lover from The Local. Earlier, we also heard from Jan Brun, professor of pharmacognosy, and Anna Maria Pålsdotter from SLU. Today’s reporters were Mina Shannon and Gustav Asplund. Next week, we’ll have a program for those who close all windows and doors as soon as the spring sun peeks out to avoid pollen. We’ll cover new treatments and pollen refugees in next week’s show. Stina Näslund produced, Astrid Ankarcrona handled the tech, and I’m Ulrika Hjalmarson Neideman. See you next time! Body and Soul is made by the production company Filt for Sveriges Radio.