Andra ghazalen av Hafiz
Andra ghazalen av Hafiz
Var finns rättfärdighet, och var finns jag, den fördärvade?
Se skillnaden i vägen, från var den börjar till vart den leder.
Se skillnaden i vägen, från var den börjar till vart den leder.
Mitt hjärta tröttnade på klostret och hyckleriets kappa,
Var är magiernas tempel, och var är det rena vinet?
Var är magiernas tempel, och var är det rena vinet?
Vad har dygd och fromhet att göra med rättrådighetens väg?
Var finns predikans sång, och var finns ljuva toner från rabab?
Var finns predikans sång, och var finns ljuva toner från rabab?
Vad kan fiendens hjärta förstå av den älskades ansikte?
Var är den döda lampan, och var är solens ljus?
Var är den döda lampan, och var är solens ljus?
När vår insikts kol är stoftet vid din tröskel,
Vart ska vi gå? Säg, från denna plats, vart?
Vart ska vi gå? Säg, från denna plats, vart?
Se inte på kindens äpple, ty en brunn lurar på vägen,
Vart skyndar du, o hjärta, med sådan brådska, vart?
Vart skyndar du, o hjärta, med sådan brådska, vart?
Det är över! Må minnet av föreningens dagar vara ljuft,
Var blev de där blickarna, och var blev den milda förebråelsen?
Var blev de där blickarna, och var blev den milda förebråelsen?
Förvänta dig ej ro eller sömn från Hafiz, o vän,
Vad är ro, vad är tålamod, och var finns sömn?
Vad är ro, vad är tålamod, och var finns sömn?
Förklaring av ghazalen : Denna ghazal av Hafiz är ett kärleksfullt och mystiskt verk där poeten kontrasterar den yttre och inre världen, samt jordisk och gudomlig kärlek. Med filosofiska och poetiska frågor uttrycker Hafiz sin oförenlighet med hyckleri och yttre fromhet, och visar sin leda vid klostret och dess kappa. Han söker det rena vinet och magiernas tempel, symboler för sann kärlek och mystik. Poeten jämför yttre dygd och fromhet med den fria andens väg och betonar kärlekens och sanningens överlägsenhet. Anspelningen på kindens äpple och brunnen är en varning till det älskande hjärtat att inte falla för yttre skönhet. I slutet uttrycker Hafiz saknad efter föreningens dagar och världens flyktiga glädje, och beskriver sin rastlöshet och sömnlöshet. Ghazalen, med sitt mångtydiga språk och poetiska bilder, erbjuder läsaren en djup mystisk och kärleksfull upplevelse.
Where is righteousness, and where am I, the ruined one?
Behold the difference in the path, from where it starts to where it leads.
Behold the difference in the path, from where it starts to where it leads.
My heart grew weary of the cloister and the robe of hypocrisy,
Where is the temple of the Magi, and where is the pure wine?
Where is the temple of the Magi, and where is the pure wine?
What kinship is there between virtue and the way of the free spirit?
Where is the chant of sermons, and where is the melody of the rabab?
Where is the chant of sermons, and where is the melody of the rabab?
What can the enemy’s heart grasp from the beloved’s face?
Where is the dead lamp, and where is the candle of the sun?
Where is the dead lamp, and where is the candle of the sun?
When the kohl of our insight is the dust at your threshold,
Where shall we go? Tell us, from this place, where?
Where shall we go? Tell us, from this place, where?
Look not at the apple of her chin, for a pit lies in the path,
Where do you rush, O heart, with such haste, where?
Where do you rush, O heart, with such haste, where?
It’s gone! May the memory of the days of union be sweet,
Where went those glances, and where went that gentle reproach?
Where went those glances, and where went that gentle reproach?
Expect no rest or sleep from Hafiz, O friend,
What is rest, what is patience, and where is sleep?
What is rest, what is patience, and where is sleep?
Explanation of the Ghazal :
This ghazal by Hafiz is a romantic and mystical work that contrasts the outer and inner worlds, as well as earthly and divine love. Through philosophical and poetic questions, Hafiz expresses his incompatibility with hypocrisy and outward piety, revealing his weariness of the cloister and its robe. He seeks the pure wine and the temple of the Magi, symbols of true love and mysticism. The poet compares superficial virtue and piety with the way of the free spirit, emphasizing the superiority of love and truth. The reference to the apple of the chin and the pit serves as a warning to the enamored heart not to fall for outward beauty. In the end, Hafiz laments the lost days of union and the fleeting nature of worldly pleasures, depicting his restlessness and sleeplessness. With its ambiguous language and poetic imagery, the ghazal offers readers a profound mystical and romantic experience.
غزل دوم حافظ
صلاحِ کار کجا و منِ خراب کجا؟
ببین تفاوتِ رَه کز کجاست تا به کجا
دلم ز صومعه بگرفت و خِرقِهٔ سالوس
کجاست دِیرِ مُغان و شرابِ ناب کجا؟
چه نسبت است به رِندی صَلاح و تقوا را؟
سماعِ وَعظ کجا نغمهٔ رُباب کجا؟
ز رویِ دوست دلِ دشمنان چه دریابد؟
چراغِ مُرده کجا؟ شمعِ آفتاب کجا؟
چو کُحلِ بینشِ ما خاکِ آستانِ شماست
کجا رَویم؟ بفرما ازین جناب، کجا؟
مَبین به سیبِ زَنَخدان که چاه در راه است
کجا همی رَوی ای دل بدین شتاب کجا؟
بِشُد! که یادِ خوشش باد روزگارِ وصال
خود آن کِرِشمه کجا رفت و آن عِتاب کجا؟
قرار و خواب ز حافظ طمع مدار ای دوست
قرار چیست صبوری کدام و خواب کجا؟
شرح غزل:
این غزل از حافظ، اثری عاشقانه و عرفانی است که در آن شاعر تضاد میان دنیای ظاهری و باطنی، و همچنین میان عشق زمینی و الهی را به تصویر می‌کشد. حافظ با پرسش‌های فلسفی و شاعرانه، ناسازگاری خود با ریاکاری و زهد ظاهری را بیان می‌کند و دل‌زدگی‌اش از صومعه و خرقه را نشان می‌دهد. او در پی شراب ناب و دیر مغان است که نمادهای عشق حقیقی و عرفان‌اند. شاعر تقوا و صلاح ظاهری را با رندی و آزادگی مقایسه می‌کند و برتری عشق و حقیقت را نشان می‌دهد. اشاره به سیب زنخدان و چاه، هشداری است به دل عاشق که در دام زیبایی ظاهری نیفتد. در پایان، حافظ حسرت روزهای وصال و ناپایداری لذت‌های دنیا را بیان می‌کند و بی‌قراری و بی‌خوابی خود را به تصویر می‌کشد. این غزل با زبان ایهام‌آمیز و تصاویر شاعرانه، عمق عرفانی و عاشقانه‌ای به مخاطب ارائه می‌دهد.
