Den Krävande Skogsräddaren” av Jenny Berntsson Djurvall
“Men jag har aldrig haft något val när det gäller skogarna. Jag hamnade här ’86 och såg en skatt och har fått hjälp att få kvar den här skatten och kunna vara delaktig i det. Så att jag, som inte haft något val… Nej, men det är väl som om du jobbar med människor – du kan ju inte släppa någon som håller på att dö. Du har ju ett ansvar. Till nästa år då? Ja, då ska jag vara i mål 2022. Jag lovar! Då ska jag vara klar med det här storskaliga skyddet. Då ska jag rädda 200 skogar i Jockmock. Och då ska jag kunna leka sen och liksom släppa det där kravfulla skogsräddaren.”
Av Jenny Berntsson Djurvall:
Vi fortsätter in i skogen. “Åh, oj, oj, oj! Titta, titta, titta!” Mats Karström kliver med stora steg in mellan granarna. I blåbärsriset hittar han en sällsynt svamp. “Det är ingen matsvamp – utan den utrotningshotade bombmurklan. Den är ju så grym. Om du känner… Det är som ett elefantöga, stolt, liksom något som tittar på. Så när man går här i skogen ser man de där ögonen som tittar på en.”
Vi är i en gammal skog precis utanför Volerim i Jokkmokks kommun. “Att hitta bombmurklan och till och med nornan på samma plats – det är ju det bästa, bästa! Oj, oj, oj! Där är den… Åh, oj! Vilken rikedom! Wow, vad häftigt!”
Skogen klänger i bäckravinens branter. “Förmodligen har den stått här sedan istiden. Här finns skatter för en artnörd som Mats: bombmurklan, rödtrollslära och norna. Det här är ingen dussinskog. Det är platser som den här Mats har vikt sitt liv åt att rädda. Här har du gigantiska granar. Det har varit en spillkråka här och letat myror i den här närmsta granen. Sen är det kullfallna träd – alldeles grönt. Och titta där! Där är det rödtrollslära också. Det här är en sån plats – om man gillar utrotningshotade djur och växter blir man glad.”
I 35 år har biologen och gymnasieläraren Mats lagt all sin fritid på att de finaste skogarna i Jokkmokks kommun ska bevaras. Nu har han satt upp ett mål: “När 200 skogar är skyddade ska jag sluta. Naturvård är ofta en kamp där man kan vinna 100 segrar och sen förlora en gång – och sen är skogen borta.”
“Men hur mycket ska vi spara?”
“Nej, alltså – egentligen är det jätteenkelt. Om man vill ha kvar de här ekosystemen och de ska vara funktionella måste man spara minst 20%. Men det finns inte 20% gammal skog. Det är nog jättesvårt att hitta 10%. Så vi måste, utöver att skydda varenda gammelskog i Sverige, även se till att skydda det näst finaste vi har.”
“Varför måste vi det?”
“Det är ett djur- och växtliv som vi har lovat att ta hand om. Vi har lovat på FN-nivå, internationellt, att det är jätteviktigt. Sverige har skrivit på FN:s konvention om att bevara biologisk mångfald. Vi är förbundna att skydda arter och miljöer enligt direktiv från EU, och vi har egna nationella miljömål. Idag är knappt 9% av vår skogsmark skyddad. Den mesta av den skyddade skogen finns nära fjällen – en skog som är urusel att tjäna pengar på, för den växer så långsamt. Men man kan ju hugga den en gång i alla fall. Då är det något som kanske haft 8 000 år på sig att skapa de här kvalitéerna – och vi kan gå in en gång nu under vår livstid.”
Jokkmokk är Sveriges näst största kommun – en tiondel av landets yta. I väster ligger de stora fjällmassiven Sarek och Padjelanta, och nedanför brer skogslandskapet ut sig.
“Dricker du kaffe?”
“Ja tack.”
I en lägenhet inne i Jokkmokks samhälle bor Sonja Kjellock. Hon flyttade hit till landet runt polcirkeln i början av 1960-talet och minns hur synen på naturskydd var då: “De här skogarna hade aldrig uppmärksammats. Ingen trodde att det fanns något värde i dem – de kunde man bara hugga. Man hade ingen aning om vad det fanns för sällsyntheter där.”
“Varför var det så?”
“Man trodde nog att det var triviala marker. Det var ju bara skog. Det var de vidsträckta skogarna och närheten till fjällen som lockade mig hit.”
Sonja träffade snart sin blivande man, en renägare. Men det var också då, på 1960- och 70-talen, som kalhyggen började breda ut sig i kommunen. För renägarna betydde avverkningarna krympande betesmarker, och samebyarna kämpade för att fjällskogarna skulle få stå kvar. Sonja engagerade sig genom att gå med i naturskyddsföreningen: “Få människor – även de som jobbade med skog – kunde något om skogens arter. De kunde bara virket, men inget om arterna.”
Sonja var också intresserad av svamp. 1986 satte hon upp en liten svamputställning i Jokkmokk: “När jag satt där kom det in en ung man med en bok i handen. Jag såg hur han med kännarmin tittade över svamparna. Sen började han visa mig andra svampar som växt på träd, tickor och sånt – han hade stoppat i fickan. Vi hade ett väldigt intressant samtal som sen har utmynnat mycket mer.”
Det var Mats Karström som kom med svampar i fickan. Han var nyinflyttad från Stockholm och gick med i den lokala naturskyddsföreningen. Hans bild var att skogarna här var artfattiga: “När jag flyttade upp till Volerim ’86 trodde jag att det här var en plats man inte kunde bo på. Men jag var tvungen att bevisa för andra biologer i Sverige att det faktiskt är fint här. De sa: ’När flyttar du hem? Lång vinter, inga arter – hur ska du klara det?’ Men det var en lycka att förstå att jag hamnat på rätt plats. Hade jag kommit 10 år senare hade många av skogarna varit borta. Det fanns en tradition i Jokkmokk – flera generationer naturvårdare. Det var verkligen rätt plats och rätt tid.”
Och så blev Stockholmaren kvar. “Jag har vuxit upp i Stockholm, men jag var inte den som trivdes i stan. Jag tillbringar mer än halva mitt liv här och har vikt det åt de här skogarna. Att förstå ett landskap – det här utforskandet är en del av att skaffa rötter på ett annat sätt. Men jag har inte varit mycket i fjällen; det är skogen som fångat mig.”
Thomas Öberg kom också utifrån – han flyttade till Jokkmokk 1971. “Hans grej var att han pratade om det glömda landet. Alla forskare drog förbi Jokkmokk – de skulle till Kvikkjokk eller upp i Linnés fotspår på fjället. Ingen såg de här skogarna. Mats hade ett litet revir där han var först och ensam. Han har fyllt det glömda landet med innehåll.”
Thomas, själv biolog, slogs av Mats breda kunskaper: “Han är ruskigt duktig – han kan fåglar, insekter, spindlar, mossor, lavar, svampar, kärlväxter… Du slår honom inte på fingrarna i något. Han ger tid till detta – har ett gigantiskt bibliotek med bestämningslitteratur, skriver dagböcker, lägger ner så mycket jobb samtidigt som han arbetar som gymnasielärare.”
I Mats stora arbetsrum – täckt av bokhyllor, kartor och mikroskop – berättar han: “Jag dokumenterar arter för att objektivt kunna beskriva naturvärden. Om man ska skydda skog för hundratals miljoner kronor måste man välja rätt. Jag följer kanske 1 000 arter – fåglar, blommor, lavar, svampar, insekter. Det är sättet att kunna beskriva vilka skogar som har högsta naturvärdena.”
Fem mil utanför Jokkmokk, där vägen börjar och Sareks spetsiga toppar anas i väst, bor Lars Ture Lindholm. Precis som Sonja lockades han av den storslagna naturen: “Här ser du historien.” Han tar fram en karta över Jieljakerimakobbo: “Det här var ett område jag försökte skydda innan Mats kom. Jag skrev brev till Naturvårdsverket på 70-talet, men fick bara artiga svar. Sen kom Mats – med hans inventeringsmetoder fick det fart. Vi samlade ihop en porgus av arbetskamrater som sa: ’Hit men inte längre!’ Älgjägarna offrade jakten för att inventera. Mats metod – att leta efter topparter i ’värdepyramiden’ – är nu vedertagen bland skogsfolk och biologer.”
Lars Ture fortsätter: “Men skyddet är fortfarande inte klart 2021. Det finns inga garantier – skogsskydd är aldrig oföränderligt.”
Mats startade en skogsgrupp, “Steget före”, tillsammans med Sonja och andra. De finkammade kommunen efter värdefulla skogar: “Jag var ute 300 dagar det året. Vi har damsugit kommunen – det finns nog inget mer att hitta.”
Genom att kombinera artkunskap och samarbete med skogsbolag och myndigheter har Mats lyckats skydda många skogar. Men kampen är inte över: “Naturvård är ofta en sorg. När en skog avverkas är det som att förlora en vän. Sverige hanterar biologisk mångfald så dåligt. Skogsbruket förfogar över största landarealen utan tillräcklig miljölagstiftning. Vi har lovat på FN-nivå, men det räcker inte.”
Trots motgångar – som när avtal om 20 hektar misslyckades 2021 – fortsätter Mats: “Jag accepterar att det tar längre tid. Men skogsbolagen har mycket att vinna på att skydda dessa skogar. Det vore en skandal att inte göra det.”
I slutet av dokumentären står Mats vid Luuleälven och blickar ut över Jieljakerimakobbo – fem kvadratmil urskog han räddat: “Här behöver jag ställa mig och se att det gjorde skillnad. Att de här 35 åren var värt det.”
[Musik]
Slutmix: Thor Sigvarsson
Producent: Ylva Lindgren
En P-dokumentär från 2022.
