Körkort Iran-Sverige گواهینامه ایران-سوئد
Jämförelse mellan körkortsutbildning och trafiksystem i Sverige och Iran
Innehållsförteckning
- Sammanfattning
- Inledning
- Syfte
- Frågeställningar
- Metod
- Körkortsutbildning i Sverige
- Körkortsutbildning i Iran
- Jämförelse mellan körkortsutbildningen i Sverige och Iran
- Trafiksäkerhet och olycksstatistik
- Diskussion
- Förslag på vad Sverige och Iran kan lära av varandra
- Slutsats
- Källförteckning
1. Sammanfattning
Detta examensarbete jämför körkortsutbildningen för behörighet B i Sverige och Iran. Syftet är att beskriva likheter och skillnader mellan de två ländernas utbildningssystem, körkortsregler och trafiksäkerhetsarbete samt att analysera hur dessa faktorer kan påverka nya förares kunskaper, erfarenhet och säkerhet i trafiken.
Arbetet bygger på information från myndigheter, lagar, utbildningsmaterial, statistik och tidigare studier. Jämförelsen omfattar bland annat utbildningens innehåll, teoriprov, körprov, privat övningskörning, obligatoriska utbildningsmoment, kostnader, regler för nya förare samt olika körkortsbehörigheter.
Resultatet visar att den svenska körkortsutbildningen lägger stor vikt vid trafiksäkerhet, riskmedvetenhet, miljö, självständighet och ett långsiktigt ansvar i trafiken. Eleven kan kombinera utbildning på trafikskola med privat övningskörning tillsammans med en godkänd handledare. Det finns inget krav på ett bestämt antal körlektioner hos trafikskola, utan elevens kunskaper bedöms genom kunskapsprov och körprov hos Trafikverket.
I Iran sker utbildningen huvudsakligen genom godkända trafikskolor. Privat övningskörning är inte en del av det officiella utbildningssystemet på samma sätt som i Sverige. Eleven måste genomföra obligatorisk teoriutbildning och praktisk körträning innan teori- och körprov genomförs. Det praktiska körprovet utförs av en polisofficer från trafikpolisen (Rahvar), medan körprovet i Sverige utförs av en civil förarprövare från Trafikverket.
Jämförelsen visar också skillnader när det gäller nya förare. I Sverige får en förare efter godkänt körprov köra direkt på alla typer av vägar, inklusive motorväg och landsväg. I Iran finns däremot en begränsning för nya förare under de första sex månaderna efter körkortet, då de inte får köra på motorvägar och vissa vägar mellan städer.
När det gäller trafiksäkerhet har Sverige under lång tid arbetat med Nollvisionen, riskutbildning och förebyggande åtgärder. Iran har också utvecklat sitt trafiksäkerhetsarbete, men landet har fortfarande betydligt fler dödsolyckor i trafiken jämfört med Sverige.
Slutsatsen är att båda systemen har styrkor och svagheter. Sveriges modell ger stora möjligheter till praktisk erfarenhet och fokuserar starkt på riskmedvetenhet, medan Irans modell har tydliga krav på utbildning och en stark myndighetskontroll genom trafikpolisen. Genom att studera varandras system kan båda länderna utveckla sina utbildningsmodeller och förbättra trafiksäkerheten.
2. Inledning
Att ta körkort är en viktig del av många människors liv. Ett körkort ger möjlighet att resa, arbeta och delta i samhället på ett enklare sätt. Samtidigt innebär körkortet ett stort ansvar eftersom en förare måste kunna följa trafikregler, fatta säkra beslut och visa hänsyn till andra trafikanter.
Sverige och Iran har olika system för körkortsutbildning. Båda länderna har som mål att utbilda säkra förare, men vägen till körkort skiljer sig på flera områden, exempelvis utbildningens struktur, privat övningskörning, provsystem, utbildning av körinstruktörer och regler efter att körkortet har utfärdats.
I Sverige är privat övningskörning en viktig del av många elevers utbildning. En elev kan träna tillsammans med en godkänd handledare under en längre tid och därmed få större erfarenhet innan körprovet. Utbildningen kan kombineras mellan trafikskola och privat träning.
I Iran sker den officiella utbildningen främst genom godkända trafikskolor. Privat övningskörning har inte samma reglerade roll som i Sverige. Den praktiska utbildningen genomförs tillsammans med en körinstruktör och eleven måste uppfylla trafikpolisens krav innan körkortet kan utfärdas.
En viktig skillnad mellan länderna gäller examinationen. I Sverige genomförs körprovet av en förarprövare från Trafikverket. I Iran genomförs körprovet av en polisofficer från trafikpolisen (Rahvar), vilket innebär att staten genom polisen har en direkt roll i bedömningen av elevens körförmåga.
Det finns även stora skillnader inom trafiksäkerhetsområdet. Sverige har under lång tid arbetat med Nollvisionen, där målet är att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken. Iran arbetar också med trafiksäkerhet, men har fortfarande större utmaningar när det gäller antalet trafikolyckor och dödsfall.
Som blivande trafiklärare är det värdefullt att förstå hur olika utbildningssystem fungerar. Genom att jämföra Sverige och Iran kan man analysera vilka delar av systemen som fungerar bra och vilka områden som kan utvecklas för att skapa säkrare förare och en tryggare trafikmiljö.
3. Syfte
Syftet med detta examensarbete är att jämföra körkortsutbildningen för behörighet B i Sverige och Iran.
Arbetet undersöker hur utbildningen är uppbyggd, vilka krav som ställs på blivande förare och vilka skillnader och likheter som finns mellan de två ländernas körkortssystem.
Syftet är också att analysera hur utbildningsmetoder, regler, provsystem och trafiksäkerhetsarbete kan påverka nya förares kunskaper, erfarenhet och beteende i trafiken.
Genom jämförelsen är målet att skapa en bättre förståelse för hur olika modeller för körkortsutbildning kan utvecklas och bidra till säkrare förare.
4. Frågeställningar
Examensarbetet utgår från följande frågeställningar:
- Vilka likheter och skillnader finns mellan körkortsutbildningen för behörighet B i Sverige och Iran?
- Hur skiljer sig reglerna för teoriutbildning, körlektioner, privat övningskörning och körprov mellan de två länderna?
- Hur skiljer sig kostnaderna för att ta körkort i Sverige och Iran?
- Vilka regler gäller för nya förare efter att körkortet har utfärdats?
- Hur skiljer sig trafiksäkerheten och antalet dödsolyckor mellan Sverige och Iran?
- Vilka styrkor och svagheter finns i respektive utbildningssystem och vad kan länderna lära av varandra?
5. Metod
I detta examensarbete används en jämförande metod för att undersöka skillnader och likheter mellan körkortsutbildningen för behörighet B i Sverige och Iran.
Informationen har samlats in genom studier av myndigheters information, lagar, regler, utbildningsmaterial och statistik från olika källor. Även egna erfarenheter och observationer från trafiksystemen i båda länderna används som en del av analysen.
Arbetet fokuserar på flera områden inom körkortsutbildningen, exempelvis utbildningens innehåll, krav för att få körkort, privat övningskörning, obligatoriska utbildningsmoment, kostnader, provsystem, körkortsbehörigheter och regler efter godkänt körprov.
Metoden är huvudsakligen kvalitativ eftersom arbetet analyserar och beskriver skillnader mellan två olika utbildningssystem. Statistik om trafikolyckor och dödsolyckor används också för att ge en bredare bild av trafiksäkerheten i Sverige och Iran.
6. Körkortsutbildning i Sverige
6.1 Ansvariga myndigheter
I Sverige är körkortssystemet uppbyggt med flera ansvariga myndigheter. De viktigaste är Transportstyrelsen och Trafikverket.
Transportstyrelsen ansvarar för regler, föreskrifter, körkortstillstånd, handledartillstånd och frågor som gäller körkortsinnehav. Myndigheten bestämmer vilka krav som gäller för att få körkort och vilka regler som gäller för olika körkortsbehörigheter.
Trafikverket ansvarar för genomförandet av kunskapsprov och körprov. Vid körprovet bedömer en civil förarprövare om eleven har tillräckliga kunskaper och färdigheter för att kunna köra självständigt och säkert.
Till skillnad från Iran är förarprövaren i Sverige inte polis. Rollen är en civil myndighetsfunktion med fokus på att bedöma elevens körförmåga enligt fastställda krav.
6.2 Krav för B-körkort i Sverige
För att få ett B-körkort i Sverige måste personen uppfylla vissa grundläggande krav.
De viktigaste kraven är:
- Personen måste ha fyllt 18 år för att få ett fullständigt B-körkort.
- Personen måste ha ett godkänt körkortstillstånd.
- Personen måste uppfylla de medicinska kraven.
- Personen måste klara både kunskapsprov och körprov.
Innan privat övningskörning får börja måste eleven och handledaren genomföra en introduktionsutbildning. Syftet med utbildningen är att ge handledaren kunskap om hur privat övningskörning ska genomföras på ett säkert och effektivt sätt.
6.3 Utbildningens struktur
Den svenska körkortsutbildningen bygger på att eleven ska utveckla både teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter.
Utbildningen kan ske genom:
- trafikskola,
- privat övningskörning,
- eller en kombination av båda.
Det finns inget krav på ett bestämt antal körlektioner hos en trafikskola. Varje elev kan få olika mycket utbildning beroende på tidigare erfarenhet, inlärningsförmåga och möjlighet till privat träning.
Målet är inte endast att eleven ska klara körprovet, utan att eleven ska utveckla ett säkert beteende och kunna fatta rätt beslut i olika trafiksituationer.
6.4 Teoretisk utbildning
Den teoretiska delen av körkortsutbildningen omfattar flera områden som är viktiga för säker körning.
Eleven ska bland annat lära sig:
- trafikregler och vägmärken,
- trafikmiljö och samspelet mellan olika trafikanter,
- människans beteende i trafiken,
- risker med alkohol, droger och trötthet,
- hastighetens betydelse,
- miljövänlig och ekonomisk körning,
- fordonets funktion och säkerhet.
Kunskapen testas genom ett kunskapsprov hos Trafikverket.
6.5 Praktisk körutbildning
Den praktiska utbildningen syftar till att eleven ska kunna hantera bilen och köra säkert i olika trafikmiljöer.
Eleven tränar bland annat på:
- start och stopp,
- växling och användning av bilens funktioner,
- parkering och backning,
- körning i stadstrafik,
- körning på landsväg,
- körning på motorväg eller motortrafikled,
- samspel med andra trafikanter,
- riskbedömning och självständig körning.
En viktig del av det svenska systemet är att eleven ska få erfarenhet av många olika situationer innan körkortet tas.
7. Körkortsutbildning i Iran
7.1 Ansvariga myndigheter och trafikpolisen Rahvar
I Iran är körkortssystemet organiserat genom den nationella polismyndigheten FARAJA (Police Command of the Islamic Republic of Iran).
Inom FARAJA finns flera specialiserade polisgrenar med olika ansvarsområden. Den polisgren som ansvarar för trafikfrågor är trafikpolisen Rahvar.
Trafikpolisen Rahvar ansvarar bland annat för:
- körkortsregler,
- registrering av fordon,
- trafikövervakning,
- trafikbestämmelser,
- praktiska körprov.
En viktig skillnad jämfört med Sverige är att trafikpolisen i Iran har en direkt roll i examinationen av körkortselever. Det praktiska körprovet genomförs av en polisofficer från Rahvar, medan körprovet i Sverige genomförs av en civil förarprövare från Trafikverket.
7.2 Krav för B-körkort i Iran
För att få körkort för personbil i Iran måste personen uppfylla vissa grundläggande krav.
Kraven omfattar bland annat:
- uppnådd minimiålder,
- medicinsk kontroll,
- genomförd utbildning vid en godkänd trafikskola,
- godkänt teoriprov,
- godkänt praktiskt körprov.
Utbildningen sker genom godkända trafikskolor där eleven får både teoretisk undervisning och praktisk körträning.
7.3 Teoretisk utbildning i Iran
Den teoretiska utbildningen genomförs vid trafikskolan och omfattar grundläggande kunskaper som krävs för att kunna köra säkert.
Utbildningen innehåller bland annat:
- trafikregler,
- vägmärken,
- trafikbestämmelser,
- grundläggande trafiksäkerhet,
- förarens ansvar,
- fordonets delar och underhåll.
Efter avslutad teoriutbildning måste eleven genomföra ett teoriprov.
Teoriprovet genomförs vid ett provcenter som tillhör trafikpolisen. Om eleven klarar teoriprovet får personen gå vidare till det praktiska körprovet.
7.4 Praktisk körutbildning i Iran
Den praktiska utbildningen genomförs tillsammans med en körinstruktör vid en godkänd trafikskola.
Eleven tränar bland annat på:
- att starta och stanna bilen,
- användning av koppling, broms och gas,
- växling,
- parkering,
- backning,
- körning i stadstrafik,
- placering på vägen,
- följsamhet mot trafikregler.
Till skillnad från Sverige sker den största delen av utbildningen genom trafikskolan eftersom privat övningskörning inte är en organiserad del av systemet.
7.5 Teoriprov och praktiskt körprov i Iran
Efter avslutad utbildning genomför eleven först det teoretiska provet.
Om teoriprovet blir godkänt genomförs det praktiska körprovet.
Det praktiska körprovet utförs av en polisofficer från trafikpolisen Rahvar.
Polisofficeren bedömer bland annat:
- elevens kontroll över fordonet,
- start och stopp,
- växling,
- parkering,
- svängar och korsningar,
- placering på vägen,
- förmågan att följa trafikregler.
En viktig skillnad jämfört med Sverige är att examinatorn i Iran är en polis med myndighetsansvar, medan examinatorn i Sverige är en civil tjänsteman från Trafikverket.
Polisofficeren från Rahvar har en högre formell myndighetsposition än en vanlig körinstruktör. Trafikskolan ansvarar endast för utbildningen, medan själva beslutet om godkänt eller underkänt körprov fattas av trafikpolisen.
7.6 Skillnader i körprov mellan Iran och Sverige
Det finns flera viktiga skillnader mellan körproven i de två länderna.
I Sverige måste eleven visa att han eller hon kan köra i flera olika trafikmiljöer, exempelvis:
- stadstrafik,
- landsväg,
- motorväg eller motortrafikled.
Det innebär att eleven redan före körkortet har testats i situationer med högre hastigheter och mer komplex trafik.
I Iran genomförs körprovet huvudsakligen i stadsmiljö. Körning på motorväg och längre sträckor på landsväg ingår normalt inte i provet.
Det innebär att en person kan få körkort i Iran utan att ha blivit examinerad i dessa trafikmiljöer.
7.7 Regler för nya förare i Iran
Efter att en person har fått sitt första körkort finns särskilda regler för nya förare i Iran.
Under de första sex månaderna efter körkortet får den nya föraren inte köra på:
- motorvägar,
- vissa vägar mellan städer.
Syftet med denna regel är att minska risken för olyckor genom att ge nya förare möjlighet att bygga erfarenhet innan de kör i mer krävande trafikmiljöer.
Detta skiljer sig från Sverige där en ny förare direkt efter godkänt körprov får köra på alla typer av vägar.
7.8 Körinstruktörens roll i Iran
En annan viktig skillnad mellan Iran och Sverige gäller rollen som utbildare.
I Iran används begreppet körinstruktör i stället för trafiklärare på samma sätt som i Sverige.
En körinstruktör genomgår en kortare teoretisk och praktisk utbildning för att kunna undervisa elever i körning.
Efter avslutad utbildning måste personen godkännas av trafikpolisen (Rahvar/FARAJA). Polisen kontrollerar bland annat personens kompetens och sociala lämplighet.
Efter godkännande utfärdas ett särskilt instruktörskort som ger rätt att arbeta som körinstruktör vid en godkänd trafikskola.
I Sverige finns däremot en formell yrkeshögskoleutbildning (YH) till trafiklärare på cirka 14 månader, med fokus på pedagogik, undervisningsmetodik, trafikteori och praktik.
7.9 Utbildningsfordon i Iran
Utbildningsfordonen i Iran är ofta tydligt märkta för att andra trafikanter snabbt ska kunna identifiera att bilen används för körutbildning.
Vanligtvis används:
- en tydlig skylt på bilens tak,
- varningsmarkeringar fram och bak på bilen,
- information om trafikskolan.
Syftet med märkningen är att öka säkerheten genom att andra trafikanter kan visa större hänsyn till eleven.
De tydliga markeringarna kan bidra till att andra förare håller större avstånd, är mer försiktiga och har större förståelse för att eleven kan göra misstag.
Samtidigt är det viktigt att säkerheten vid högre hastigheter beaktas. Stora konstruktioner på bilens tak kan påverka bilens stabilitet och därför kan framtida lösningar behöva utvecklas med mer aerodynamiska och säkra modeller.
7.10 Olika körkortsbehörigheter i Iran
I Iran finns flera olika körkortsbehörigheter beroende på vilket fordon föraren vill köra.
Systemet är indelat i olika nivåer där föraren kan gå vidare till större och tyngre fordon genom högre behörigheter.
Körkort för motorcykel
Motorcykelkörkort gäller för körning med motorcykel.
För att få denna behörighet krävs:
- uppfyllda ålderskrav,
- teoretisk utbildning,
- praktiskt prov.
Körkort klass 3 (Payeh Sevom)
Körkort klass 3 är det vanligaste körkortet för privatpersoner och kan jämföras med B-behörigheten i Sverige.
Med denna behörighet får föraren köra:
- personbil,
- fordon med högst 9 personer inklusive förare,
- fordon med en totalvikt upp till cirka 3,5 ton.
För att få klass 3 krävs utbildning samt godkänt teori- och körprov.
Körkort klass 2 (Payeh Dovom)
Körkort klass 2 gäller större fordon än vanlig personbil.
Med denna behörighet får föraren köra:
- vissa större persontransportfordon,
- fordon med högre vikt än klass 3.
Exakta gränser kan bero på aktuella regler, men behörigheten används för förare som behöver köra större fordon.
Körkort klass 1 (Payeh Yekom)
Körkort klass 1 är en högre behörighet för tunga fordon.
Den gäller bland annat:
- tunga lastbilar,
- större bussar.
För att få denna behörighet krävs högre ålder, tidigare erfarenhet och godkända utbildningar och prov.
7.11 Sammanfattning av körkortssystemet i Iran
Det iranska körkortssystemet bygger på en tydlig myndighetskontroll där trafikpolisen har en central roll i examination och reglering.
Styrkor i systemet är bland annat:
- tydlig kontroll av körprov,
- obligatorisk utbildning genom trafikskolor,
- tydliga regler för nya förare,
- indelning av körkortsbehörigheter.
Samtidigt finns områden som kan utvecklas, exempelvis mer utbildning och praktisk erfarenhet på motorväg och landsväg innan full körbehörighet utfärdas.
8. Jämförelse mellan körkortsutbildningen i Sverige och Iran
Körkortsutbildningen i Sverige och Iran har samma grundläggande mål: att utbilda förare som kan köra säkert, följa trafikregler och ta ansvar i trafiken. Trots detta skiljer sig systemen på flera viktiga områden, bland annat utbildningens struktur, privat övningskörning, provsystem, kostnader och regler efter att körkortet har utfärdats.
8.1 Skillnader i utbildningens struktur
I Sverige är körkortsutbildningen mer individanpassad. Eleven kan själv kombinera utbildning vid trafikskola med privat övningskörning tillsammans med en godkänd handledare.
Det finns inget krav på ett bestämt antal körlektioner vid trafikskola. I stället är det elevens kunskaper och färdigheter som bedöms genom kunskapsprov och körprov.
Det svenska systemet bygger därför mycket på att eleven själv tar ansvar för sin utbildning och samlar erfarenhet under en längre period.
I Iran är utbildningen mer styrd genom trafikskolor. Eleven måste genomföra de utbildningsmoment som krävs innan proven får genomföras. Den praktiska utbildningen sker huvudsakligen tillsammans med en körinstruktör.
Skillnaden innebär att den svenska modellen ger större möjlighet till individuell träning, medan den iranska modellen ger en tydligare och mer kontrollerad utbildningsväg.
8.2 Privat övningskörning
En av de största skillnaderna mellan Sverige och Iran gäller privat övningskörning.
I Sverige är privat övningskörning en viktig del av körkortsutbildningen. Eleven kan träna tillsammans med en godkänd handledare under en längre tid och få erfarenhet av olika trafikmiljöer.
Fördelarna med privat övningskörning är bland annat:
- fler timmar bakom ratten,
- möjlighet att träna regelbundet,
- större erfarenhet före körprovet,
- möjlighet att minska utbildningskostnaden.
Samtidigt finns en utmaning eftersom kvaliteten på den privata träningen kan variera beroende på handledarens kunskap och erfarenhet.
I Iran är privat övningskörning inte en del av det officiella systemet på samma sätt som i Sverige. Den praktiska utbildningen sker huvudsakligen genom trafikskolor.
En fördel med detta är att eleven får utbildning av en utbildad körinstruktör. En nackdel kan vara att eleven får mindre möjlighet att samla många timmars erfarenhet innan körkortet tas.
8.3 Antal körlektioner och praktisk erfarenhet
I Sverige varierar antalet körlektioner mycket mellan olika elever.
En elev som har möjlighet att övningsköra privat kan få mycket erfarenhet innan körprovet, medan en annan elev kan behöva fler lektioner vid trafikskola.
Det svenska systemet fokuserar därför mer på elevens slutliga kompetens än på ett bestämt antal lektioner.
I Iran finns större fokus på den utbildning som sker genom trafikskolan. Eftersom privat övningskörning inte har samma roll kan elevens totala körerfarenhet före körkortet vara mer begränsad.
En viktig faktor för trafiksäkerheten är dock inte bara att klara körprovet, utan att föraren har tillräcklig erfarenhet för att kunna hantera oväntade situationer i verklig trafik.
8.4 Skillnader i teoriutbildning och provsystem
Både Sverige och Iran har teoretisk utbildning och teoriprov innan körkort utfärdas.
I Sverige genomförs kunskapsprovet hos Trafikverket. Provet omfattar bland annat:
- trafikregler,
- trafiksäkerhet,
- miljö,
- människans beteende,
- fordonskunskap.
I Iran genomförs teoriprovet genom trafikpolisens system efter avslutad teoriutbildning vid trafikskolan.
Den största skillnaden är inte att båda länderna har teoriprov, utan vem som ansvarar för examinationen.
I Sverige ansvarar Trafikverket för proven genom civila förarprövare.
I Iran ansvarar trafikpolisen Rahvar för den praktiska examinationen och har en direkt myndighetsroll i processen.
8.5 Skillnader i körprov
Körproven i Sverige och Iran har samma grundläggande syfte: att kontrollera om eleven kan köra säkert.
Trots detta finns viktiga skillnader.
Körprov i Sverige
I Sverige bedöms bland annat:
- säkerhetskontroll av bilen,
- observation och spegelanvändning,
- hastighetsanpassning,
- placering på vägen,
- samspel med andra trafikanter,
- självständig körning,
- riskmedvetenhet.
Körprovet genomförs i flera olika trafikmiljöer.
Eleven kan behöva visa kunskaper i:
- stadstrafik,
- landsväg,
- motorväg eller motortrafikled.
Körprov i Iran
I Iran genomförs körprovet av en polisofficer från trafikpolisen Rahvar.
Provet fokuserar bland annat på:
- kontroll av fordonet,
- start och stopp,
- växling,
- parkering,
- följsamhet mot trafikregler,
- placering på vägen.
Körprovet genomförs huvudsakligen i stadsmiljö.
En viktig skillnad är att motorväg och längre körning på landsväg normalt inte ingår i samma omfattning som i Sverige.
8.6 Skillnader efter att körkortet har utfärdats
Efter godkänt körprov får en ny förare i Sverige direkt köra på alla typer av vägar.
Det innebär att en person som precis har fått körkort får köra:
- i stad,
- på landsväg,
- på motorväg.
Det finns ingen särskild begränsning under de första månaderna.
I Iran finns däremot en regel som begränsar nya förare under de första sex månaderna efter körkortet.
Under denna period får den nya föraren inte köra på:
- motorvägar,
- vissa vägar mellan städer.
Syftet är att ge nya förare möjlighet att bygga erfarenhet innan de kör i mer avancerade trafikmiljöer.
8.7 Kostnadsjämförelse
Kostnaden för att ta körkort skiljer sig mycket mellan Sverige och Iran.
I Sverige kan ett B-körkort bli kostsamt på grund av:
- körlektioner vid trafikskola,
- riskutbildningar,
- provavgifter,
- körkortstillstånd,
- studiematerial.
Samtidigt kan privat övningskörning minska kostnaden eftersom eleven kan träna utan att betala för varje timme.
I Iran är kostnaden generellt lägre jämfört med Sverige. Utbildningen sker huvudsakligen genom trafikskola och kostnaden påverkas bland annat av:
- antal körlektioner,
- trafikskolans avgifter,
- provkostnader.
Skillnaden i kostnad kan påverka hur många personer som har möjlighet att ta körkort och hur lång tid utbildningen tar.
8.8 Jämförelse av körkortsbehörigheter
Sverige och Iran använder olika system för körkortsbehörigheter.
I Sverige är systemet indelat efter fordonstyper.
Exempel:
- B – personbil och lätta fordon,
- C – lastbil,
- D – buss.
I Iran är systemet mer baserat på olika nivåer:
- klass 3,
- klass 2,
- klass 1.
En förare kan gå vidare från lättare fordon till större och tyngre fordon genom högre behörigheter.
Skillnaden visar att länderna har valt olika sätt att organisera behörighetssystemet, men båda systemen har samma mål: att säkerställa att förare har rätt kunskap för det fordon de kör.
8.9 Sammanfattning av jämförelsen
Jämförelsen visar att Sverige och Iran har olika modeller för att utbilda förare.
Den svenska modellen bygger mer på:
- privat övningskörning,
- lång erfarenhet,
- individuell utbildning,
- riskmedvetenhet,
- eget ansvar.
Den iranska modellen bygger mer på:
- trafikskoleutbildning,
- obligatoriska utbildningsmoment,
- myndighetskontroll,
- tydliga begränsningar för nya förare.
Båda systemen har styrkor. Sverige kan bidra med erfarenheter inom riskutbildning och praktisk träning, medan Iran har ett tydligt kontrollsystem genom trafikpolisen och en strukturerad väg genom trafikskolan.
9. Trafiksäkerhet och olycksstatistik
Trafiksäkerhet påverkas av många olika faktorer. Körkortsutbildningen är en viktig del, men även andra faktorer som vägarnas kvalitet, fordonens säkerhet, trafikreglernas efterlevnad, hastigheter och trafikkultur har stor betydelse.
Sverige och Iran har olika förutsättningar när det gäller trafikmiljö och samhällsstruktur, men båda länderna arbetar med att minska antalet trafikolyckor och skapa säkrare vägar.
9.1 Trafiksäkerhetsarbete i Sverige
Sverige är internationellt känt för sitt långsiktiga arbete med trafiksäkerhet genom Nollvisionen.
Nollvisionen innebär att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i vägtrafiken. Grundtanken är att människan kan göra misstag i trafiken, men trafiksystemet ska vara utformat så att konsekvenserna av dessa misstag blir så små som möjligt.
Arbetet med trafiksäkerhet omfattar bland annat:
- säkrare vägar,
- säkrare fordon,
- hastighetsanpassning,
- användning av säkerhetsbälte,
- kontroll av alkohol och droger i trafiken,
- utbildning av förare,
- riskmedvetenhet.
Den svenska körkortsutbildningen är en del av detta arbete genom att eleven inte bara ska lära sig att köra bilen, utan också förstå risker och utveckla ett säkert beteende.
9.2 Trafiksäkerhet i Iran
Iran har också regler och utbildningssystem för att förbättra trafiksäkerheten. Trafikpolisen Rahvar arbetar med trafikövervakning, kontroll av förare och utveckling av trafikregler.
Trots detta har Iran under lång tid haft större problem med trafikolyckor jämfört med Sverige.
Faktorer som kan påverka trafiksäkerheten i Iran är bland annat:
- hög trafikbelastning i stora städer,
- skillnader i vägarnas kvalitet,
- hastighetsöverträdelser,
- fordonsparkens säkerhetsnivå,
- trafikbeteende och efterlevnad av regler.
Det är viktigt att betona att antalet olyckor inte enbart beror på körkortsutbildningen. Trafiksäkerhet är ett resultat av många olika delar som tillsammans påverkar risken i trafiken.
9.3 Skillnader i utbildningens betydelse för trafiksäkerheten
Körkortsutbildningen har en viktig roll eftersom den påverkar hur nya förare tänker och agerar i trafiken.
I Sverige läggs stor vikt vid att eleven ska förstå:
- varför olyckor händer,
- hur risker kan förebyggas,
- hur människans beteende påverkar trafiken,
- hur hastighet och väglag påverkar säkerheten.
Genom riskutbildning får eleven möjlighet att reflektera över farliga situationer innan de själv upplever dem i verklig trafik.
I Iran är utbildningen också inriktad på trafikregler, fordonskontroll och praktisk körning. Systemet fokuserar tydligt på att eleven ska kunna hantera bilen och klara de obligatoriska proven.
En skillnad är att den svenska utbildningen har ett större fokus på riskmedvetenhet och långsiktigt trafikbeteende.
9.4 Erfarenhet hos nya förare
En av de viktigaste faktorerna för trafiksäkerhet är erfarenhet.
Nya förare har ofta högre olycksrisk eftersom de ännu inte har utvecklat samma förmåga att bedöma risker och hantera oväntade situationer som mer erfarna förare.
I Sverige kan eleven under en längre period övningsköra privat tillsammans med en godkänd handledare. Detta ger möjlighet att samla erfarenhet i olika miljöer, exempelvis:
- stadstrafik,
- landsväg,
- motorväg,
- mörker,
- vinterförhållanden.
I Iran sker den största delen av utbildningen genom trafikskolan. Det innebär att utbildningen är mer kontrollerad, men eleven kan ha mindre möjlighet att samla många timmars erfarenhet innan körkortet utfärdas.
9.5 Nya förare och begränsningar efter körkortet
Sverige och Iran har olika syn på hur nya förare ska hantera tiden efter att körkortet har tagits.
I Sverige får en ny förare direkt köra i alla trafikmiljöer. Detta innebär att utbildningen före körkortet måste förbereda eleven för både enkla och avancerade situationer.
I Iran finns däremot en begränsning under de första sex månaderna efter körkortet. Den nya föraren får inte köra på motorvägar och vissa vägar mellan städer.
Den iranska modellen bygger på tanken att en ny förare behöver tid för att bygga erfarenhet innan han eller hon kör i mer krävande trafikmiljöer.
Den svenska modellen bygger i stället på att eleven ska ha fått tillräcklig utbildning och erfarenhet innan körkortet utfärdas.
9.6 Trafikkultur och förarbeteende
Trafiksäkerhet handlar inte bara om regler och utbildning. Förarnas beteende och attityder spelar också en mycket viktig roll.
I Sverige är trafiksäkerhet en etablerad del av samhällskulturen. Många trafikanter har en hög medvetenhet om:
- säkerhetsbälte,
- hastighetsgränser,
- avstånd till andra fordon,
- hänsyn till oskyddade trafikanter.
I Iran finns också många förare som följer trafikregler och visar hänsyn, men en utmaning är att skapa en ännu starkare kultur där alla trafikanter följer regler konsekvent.
För att minska olyckor krävs därför inte bara bättre utbildning utan också:
- respekt mellan trafikanter,
- ansvarstagande,
- förståelse för risker,
- långsiktigt arbete med trafikbeteende.
9.7 Analys
Jämförelsen visar att både Sverige och Iran har utvecklat system för att utbilda förare och förbättra trafiksäkerheten, men systemen bygger på olika principer.
Den svenska modellen fokuserar mycket på:
- riskmedvetenhet,
- individuell träning,
- erfarenhet,
- eget ansvar.
Den iranska modellen fokuserar mer på:
- obligatorisk utbildning,
- kontroll genom trafikskolor,
- polisens roll vid examination,
- begränsningar för nya förare.
För att skapa ännu säkrare trafiksystem kan båda länderna lära av varandra. Ett effektivt system behöver kombinera:
- god teoretisk utbildning,
- praktisk erfarenhet,
- professionell undervisning,
- tydliga regler,
- en stark trafiksäkerhetskultur.
10. Diskussion
Syftet med detta examensarbete har varit att jämföra körkortsutbildningen för behörighet B i Sverige och Iran samt att undersöka hur de olika systemen kan påverka nya förares kunskaper, erfarenhet och trafiksäkerhet.
Jämförelsen visar att både Sverige och Iran har utvecklat system för att utbilda förare, men att systemen bygger på olika synsätt. Sverige fokuserar i hög grad på elevens eget ansvar, långsiktig träning, riskmedvetenhet och möjligheten att samla erfarenhet genom privat övningskörning. Iran har däremot ett mer reglerat system där utbildningen huvudsakligen sker genom godkända trafikskolor och där trafikpolisen har en viktig roll i examinationen.
Båda systemen har fördelar, men också områden som kan utvecklas.
10.1 Styrkor i det svenska systemet
En av de största styrkorna i Sverige är möjligheten till privat övningskörning.
Genom att eleven kan träna tillsammans med en godkänd handledare under en längre period finns möjlighet att samla många timmar bakom ratten innan körprovet.
Detta kan bidra till:
- större trygghet hos eleven,
- mer erfarenhet i olika trafikmiljöer,
- bättre förmåga att fatta egna beslut,
- minskad stress under körprovet.
En annan styrka är den stora betydelsen som läggs på trafiksäkerhet och riskmedvetenhet.
Riskutbildning del 1 och del 2 gör att eleven får kunskap om exempelvis alkohol, droger, trötthet, hastighet och bilens begränsningar.
Det svenska systemet försöker därför inte bara skapa förare som klarar ett prov, utan förare som förstår varför vissa beteenden är farliga i trafiken.
10.2 Utmaningar i det svenska systemet
Trots många styrkor finns även utmaningar.
En av de största är att körkortet kan upplevas som dyrt och stressande för många elever.
Kostnaden kan bli hög på grund av:
- många körlektioner vid trafikskola,
- riskutbildningar,
- provavgifter,
- studiematerial.
Dessutom kan kvaliteten på privat övningskörning variera.
En elev som har en erfaren och pedagogisk handledare kan få mycket bra träning, medan en annan elev kanske inte får samma kvalitet.
Därför är trafikskolans roll viktig för att säkerställa att alla elever får rätt kunskap och utvecklar ett säkert körsätt.
10.3 Styrkor i det iranska systemet
En styrka i det iranska systemet är att utbildningen är mer strukturerad och kontrollerad.
Eleven måste gå genom en godkänd trafikskola och genomföra de utbildningsmoment som krävs innan proven.
Det innebär att:
- utbildningen sker under professionell ledning,
- eleven får undervisning av en körinstruktör,
- myndigheterna har större kontroll över utbildningsprocessen.
En annan skillnad är trafikpolisens roll vid körprovet.
I Iran genomförs det praktiska körprovet av en polisofficer från trafikpolisen Rahvar. Detta innebär att examinationen sker under direkt ansvar av en myndighet med ansvar för trafiksäkerhet och trafikövervakning.
10.4 Utmaningar i det iranska systemet
En utmaning i det iranska systemet är att eleven kan få mindre praktisk erfarenhet innan körkortet tas.
Eftersom privat övningskörning inte är en organiserad del av utbildningen kan vissa elever ha färre timmar bakom ratten innan de blir självständiga förare.
En annan skillnad är att motorvägskörning och längre körning på landsväg normalt inte ingår på samma sätt i körprovet som i Sverige.
Det innebär att en person kan få körkort utan att ha blivit examinerad i vissa mer avancerade trafikmiljöer.
För att öka trafiksäkerheten skulle Iran kunna utveckla utbildningen genom att lägga större vikt vid:
- motorvägskörning,
- landsvägskörning,
- riskbedömning,
- praktisk erfarenhet.
10.5 Vad Sverige och Iran kan lära av varandra
En viktig slutsats från jämförelsen är att inget system är perfekt.
Sverige kan lära av Iran när det gäller:
- tydligare kontroll av utbildningsprocessen,
- strukturerade utbildningsvägar,
- tydlig märkning av utbildningsfordon.
Iran kan samtidigt lära av Sverige inom områden som:
- riskutbildning,
- privat övningskörning under kontrollerade former,
- längre praktisk träning,
- utbildning i olika trafikmiljöer.
Ett framtida utvecklat system skulle kunna kombinera de bästa delarna från båda modellerna.
10.6 Förslag på stegvis körkortssystem i Sverige
En möjlig utveckling för Sverige skulle kunna vara att undersöka ett stegvis system för B-körkort.
I dag måste en elev visa att han eller hon kan hantera många olika trafikmiljöer innan körkortet utfärdas. Detta kan göra processen lång, dyr och stressande för vissa elever.
En modell skulle kunna vara att införa en begränsad behörighet efter en grundläggande utbildning och ett godkänt prov.
Denna behörighet skulle exempelvis kunna ge möjlighet att köra:
- inom tätort,
- på vägar med lägre hastigheter,
- i miljöer med mindre komplex trafik.
Innan full B-behörighet erhålls skulle eleven behöva genomföra utbildning i mer avancerad körning, exempelvis:
- motorväg,
- landsväg,
- påfarter och avfarter från motorväg.
Detta skulle kunna minska stressen för vissa elever och samtidigt ge möjlighet att bygga erfarenhet stegvis.
10.7 Märkning av utbildningsfordon
I Iran är utbildningsfordonen mycket tydligt märkta. Detta gör att andra trafikanter snabbt kan förstå att bilen används för körutbildning.
En sådan tydlighet kan bidra till större hänsyn från andra förare.
Sverige skulle kunna undersöka om en liknande lösning kan utvecklas.
Samtidigt måste säkerheten prioriteras. En stor skylt på bilens tak kan påverka luftmotstånd, stabilitet och säkerhet vid högre hastigheter.
En möjlig framtida lösning kan vara:
- mindre aerodynamiska skyltar,
- integrerade markeringar,
- säkrare tekniska lösningar som tydligt visar att bilen är ett utbildningsfordon.
10.8 Trafiklärarens betydelse
Jämförelsen visar också att trafiklärarens roll är mycket viktig i båda systemen.
I Sverige utbildas trafiklärare genom en yrkeshögskoleutbildning på cirka 14 månader där eleven studerar bland annat:
- pedagogik,
- trafikteori,
- undervisningsmetodik,
- praktik (LIA).
I Iran används främst begreppet körinstruktör. Personen genomgår en kortare teoretisk och praktisk utbildning och måste därefter godkännas av trafikpolisen Rahvar. Efter godkännande får personen ett instruktörskort som ger rätt att arbeta vid en godkänd trafikskola.
Oavsett vilket system som används är trafikläraren en central person för att skapa framtidens säkra förare.
10.9 Sammanfattande diskussion
Sammanfattningsvis visar jämförelsen att trafiksäkerhet inte skapas genom en enda regel eller ett enda prov.
Ett säkert trafiksystem kräver en kombination av:
- bra utbildning,
- tillräcklig praktisk erfarenhet,
- professionella utbildare,
- tydliga regler,
- ansvarstagande förare,
- en stark trafikkultur.
Sverige och Iran har olika modeller, men båda kan utvecklas genom att ta lärdom av varandras erfarenheter.
11. Slutsats
Detta examensarbete har jämfört körkortsutbildningen för behörighet B i Sverige och Iran med fokus på utbildningens struktur, krav för att få körkort, privat övningskörning, provsystem, körkortsbehörigheter och trafiksäkerhet.
Jämförelsen visar att Sverige och Iran har olika modeller för att utbilda förare.
Det svenska systemet bygger i stor utsträckning på:
- elevens eget ansvar,
- möjlighet till privat övningskörning,
- riskutbildning,
- långsiktig utveckling av körförmåga,
- fokus på trafiksäkerhet och riskmedvetenhet.
Eleven får möjlighet att samla erfarenhet i många olika trafikmiljöer innan körkortet tas. Samtidigt kan processen upplevas som både dyr och stressande eftersom kraven är höga och utbildningen ofta tar lång tid.
Det iranska systemet bygger mer på:
- utbildning genom godkända trafikskolor,
- obligatoriska utbildningsmoment,
- körinstruktörens roll,
- kontroll genom trafikpolisen Rahvar.
En styrka med det iranska systemet är att utbildningen är tydligt organiserad och att examinationen genomförs av en myndighetsperson från trafikpolisen. Samtidigt finns utvecklingsområden, exempelvis större fokus på praktisk erfarenhet, riskutbildning och körning i mer avancerade trafikmiljöer.
En viktig slutsats är att erfarenhet spelar en avgörande roll för trafiksäkerheten. Att klara ett körprov betyder inte automatiskt att en förare har tillräcklig erfarenhet för alla situationer i trafiken.
Därför är det viktigt att körkortsutbildningen inte bara fokuserar på att eleven ska klara proven, utan också på att utveckla:
- självständighet,
- riskmedvetenhet,
- gott trafikbeteende,
- förmåga att fatta säkra beslut.
Både Sverige och Iran har delar av sina system som kan utvecklas. Ett framtida effektivare system kan skapas genom att kombinera styrkor från båda modellerna.
12. Vad Sverige och Iran kan lära av varandra
En jämförelse mellan Sverige och Iran visar att båda länderna har erfarenheter som kan bidra till utveckling av körkortsutbildningen och trafiksäkerheten.
12.1 Sverige kan lära av Iran – minska stress och kostnader för B-körkort
En skillnad mellan länderna är att vägen till B-körkort i Sverige ofta upplevs som kostsam och stressande för många elever.
Eleven måste före körkortet visa att han eller hon kan hantera många olika trafikmiljöer, exempelvis:
- stadstrafik,
- landsväg,
- motorväg,
- olika trafiksituationer.
Detta är viktigt för säkerheten, men kan samtidigt göra utbildningen lång och ekonomiskt krävande.
Sverige skulle kunna undersöka möjligheten till ett mer stegvis körkortssystem.
En modell skulle kunna vara att en elev efter en grundläggande utbildning och godkänt prov får en begränsad B-behörighet.
Denna behörighet skulle exempelvis kunna innebära att personen får köra:
- inom tätort,
- på vägar med lägre hastigheter,
- i mindre komplicerade trafikmiljöer.
Innan full B-behörighet erhålls skulle eleven behöva genomföra utbildning i:
- motorvägskörning,
- landsvägskörning,
- säker in- och utfart från motorväg.
Detta är viktigt eftersom även en erfaren förare kan råka köra fel och hamna på en motorväg. Föraren måste då kunna hantera situationen på ett säkert sätt.
Ett stegvis system skulle kunna minska stressen för vissa elever och samtidigt ge dem möjlighet att bygga erfarenhet under kontrollerade former.
12.2 Iran kan utveckla utbildning i motorväg och landsväg
En viktig skillnad mellan Sverige och Iran är att körprovet i Iran normalt inte innehåller samma krav på motorvägskörning och längre körning på landsväg.
Det innebär att en förare kan få körkort utan att alltid ha fått praktisk utbildning och examination i dessa miljöer.
För att öka trafiksäkerheten skulle Iran kunna utveckla systemet genom att inkludera:
- obligatorisk motorvägsutbildning,
- landsvägskörning,
- utbildning i högre hastigheter,
- praktiskt prov i olika trafikmiljöer.
Här kan Iran inspireras av Sverige där eleven måste visa att han eller hon kan hantera flera olika typer av vägar innan körkortet utfärdas.
12.3 Tydligare märkning av utbildningsfordon
I Iran är utbildningsbilar ofta mycket tydligt märkta.
De kan ha:
- skylt på taket,
- varningsskyltar fram och bak,
- tydlig information om att bilen används för körutbildning.
Det gör att andra trafikanter snabbt kan förstå situationen och ofta visar större hänsyn.
Sverige skulle kunna undersöka om en liknande modell kan utvecklas.
Samtidigt måste säkerheten prioriteras. En stor skylt på bilens tak kan påverka:
- bilens stabilitet,
- luftmotstånd,
- säkerhet vid högre hastigheter.
Vid hastigheter omkring 100 km/h måste därför en eventuell lösning vara noggrant utformad.
En framtida lösning skulle kunna vara:
- mindre och mer aerodynamiska skyltar,
- integrerade markeringar,
- moderna tekniska lösningar som visar att bilen används för utbildning utan att påverka säkerheten.
12.4 Privat övningskörning i Iran
Sverige har ett system där privat övningskörning är en viktig del av utbildningen.
Det ger möjlighet att:
- träna mer,
- få större erfarenhet,
- minska kostnader.
Iran skulle kunna utveckla ett liknande system, men med tydliga regler.
Ett sådant system skulle kunna kräva:
- utbildning för handledaren,
- godkännande av myndighet,
- tydliga regler för var och hur körningen får ske,
- kontroll av säkerheten.
På detta sätt skulle elever kunna få mer erfarenhet samtidigt som utbildningens kvalitet behålls.
12.5 Sammanfattning av utvecklingsmöjligheter
Sverige och Iran har olika styrkor.
Sverige har stor erfarenhet inom:
- trafiksäkerhetsarbete,
- riskutbildning,
- privat övningskörning,
- utbildning i olika trafikmiljöer.
Iran har styrkor inom:
- tydlig utbildningsstruktur,
- myndighetskontroll,
- tydlig märkning av utbildningsfordon,
- stegvis indelning av körkortsbehörigheter.
Genom att lära av varandra kan båda länderna utveckla ännu säkrare och mer effektiva körkortsutbildningar.
13. Källförteckning
Sverige
Transportstyrelsen
Information om körkort, körkortsbehörigheter, regler för förare och körkortstillstånd.
https://www.transportstyrelsen.se
Trafikverket
Information om kunskapsprov, körprov, förarprövning och trafiksäkerhet.
https://www.trafikverket.se
Trafikverket – Nollvisionen
Information om Sveriges långsiktiga arbete för att minska dödade och allvarligt skadade i vägtrafiken.
https://www.trafikverket.se
Sveriges Trafikutbildares Riksförbund (STR)
Information om trafikskolor, körkortsutbildning och utbildningsmaterial.
https://www.str.se
Körkortsboken
Utbildningsmaterial för körkort behörighet B.
Sveriges Trafikutbildares Riksförbund (STR).
Iran
Trafikpolisen Rahvar (FARAJA)
Information om trafikregler, körkortssystem, körkortsprov och trafikövervakning i Iran.
Police Command of the Islamic Republic of Iran (FARAJA)
Information om den nationella polismyndighetens organisation och olika polisgrenar.
Iranska trafikregler och utbildningsmaterial för körkort
Information om körkortsbehörigheter, utbildningskrav och trafikbestämmelser.
Internationell statistik och trafiksäkerhet
World Health Organization (WHO)
Global status report on road safety.
https://www.who.int
International Transport Forum (ITF)
Rapporter om internationell trafiksäkerhet och jämförelser mellan länder.
https://www.itf-oecd.org
Övriga källor
- Egna erfarenheter och observationer från trafiksystemen i Sverige och Iran.
- Erfarenheter från utbildningen till trafiklärare.
- Samtal och jämförelser med personer med erfarenhet av båda trafiksystemen.
مقایسه آموزش رانندگی و سیستم ترافیک در سوئد و ایران
فهرست مطالب
1. خلاصه
2. مقدمه
3. هدف
4. پرسشهای پژوهش
5. روش تحقیق
6. آموزش رانندگی در سوئد
7. آموزش رانندگی در ایران
8. مقایسه آموزش رانندگی در سوئد و ایران
9. ایمنی ترافیک و آمار تصادفات
10. بحث و بررسی
11. پیشنهادهایی درباره آنچه سوئد و ایران میتوانند از یکدیگر بیاموزند
12. نتیجهگیری
13. فهرست منابع
۱. خلاصه
این پایاننامه آموزش رانندگی برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد و ایران را با یکدیگر مقایسه میکند. هدف، تشریح شباهتها و تفاوتهای سیستمهای آموزشی دو کشور، قوانین گواهینامه رانندگی و فعالیتهای مربوط به ایمنی ترافیک است. همچنین بررسی میشود که این عوامل چگونه میتوانند بر دانش، تجربه و ایمنی رانندگان تازهکار تأثیر بگذارند.
این پژوهش بر اطلاعات بهدستآمده از سازمانهای دولتی، قوانین، منابع آموزشی، آمار و مطالعات پیشین استوار است. مقایسه شامل موضوعاتی مانند محتوای آموزش، آزمون نظری، آزمون عملی رانندگی، تمرین رانندگی خصوصی، بخشهای اجباری آموزش، هزینهها، مقررات مربوط به رانندگان تازهکار و انواع گواهینامههای رانندگی میشود.
نتایج نشان میدهد که آموزش رانندگی در سوئد تأکید زیادی بر ایمنی ترافیک، آگاهی از خطرات، محیط زیست، استقلال راننده و مسئولیتپذیری بلندمدت در ترافیک دارد. هنرجو میتواند آموزش در آموزشگاه رانندگی را با تمرین خصوصی همراه با یک مربی یا سرپرست تأییدشده ترکیب کند. تعداد مشخصی از جلسات آموزش رانندگی در آموزشگاه اجباری نیست؛ بلکه دانش و مهارت هنرجو از طریق آزمون نظری و آزمون عملی در اداره حملونقل سوئد، یعنی Trafikverket، ارزیابی میشود.
در ایران، آموزش عمدتاً از طریق آموزشگاههای رانندگی مجاز انجام میشود. تمرین خصوصی رانندگی به همان شیوهای که در سوئد وجود دارد، بخشی از سیستم رسمی آموزش نیست. هنرجو باید پیش از شرکت در آزمون نظری و عملی، آموزش نظری اجباری و تمرین عملی رانندگی را به پایان برساند. آزمون عملی رانندگی توسط افسر پلیس راهنمایی و رانندگی، یعنی راهور، انجام میشود؛ در حالی که در سوئد این آزمون را ارزیاب غیرپلیس اداره حملونقل سوئد برگزار میکند.
این مقایسه همچنین تفاوتهایی را در مقررات مربوط به رانندگان تازهکار نشان میدهد. در سوئد، راننده پس از قبولی در آزمون عملی میتواند بلافاصله در انواع جادهها، از جمله بزرگراهها و جادههای بینشهری، رانندگی کند. در مقابل، در ایران رانندگان تازهکار در شش ماه نخست پس از دریافت گواهینامه با محدودیتهایی روبهرو هستند و اجازه رانندگی در بزرگراهها و برخی جادههای بینشهری را ندارند.
از نظر ایمنی ترافیک، سوئد طی سالهای طولانی با اجرای برنامه «چشمانداز صفر» (Nollvisionen)، آموزشهای مربوط به خطرات و اقدامات پیشگیرانه فعالیت کرده است. ایران نیز اقدامات خود را در زمینه ایمنی ترافیک توسعه داده است، اما همچنان تعداد تصادفات منجر به مرگ در این کشور بهمراتب بیشتر از سوئد است.
نتیجهگیری نشان میدهد که هر دو سیستم نقاط قوت و ضعف خود را دارند. الگوی سوئد فرصت زیادی برای کسب تجربه عملی فراهم میکند و بر آگاهی از خطرات تأکید دارد؛ در حالی که الگوی ایران دارای الزامات آموزشی مشخص و نظارت سازمانی قوی از طریق پلیس راهور است. با بررسی سیستمهای یکدیگر، هر دو کشور میتوانند مدلهای آموزشی خود را توسعه دهند و ایمنی ترافیک را بهبود بخشند.
۲. مقدمه
دریافت گواهینامه رانندگی بخش مهمی از زندگی بسیاری از افراد است. گواهینامه امکان سفر، اشتغال و مشارکت آسانتر در جامعه را فراهم میکند. در عین حال، داشتن گواهینامه مسئولیت بزرگی به همراه دارد؛ زیرا راننده باید بتواند قوانین ترافیک را رعایت کند، تصمیمهای ایمن بگیرد و به سایر کاربران راه احترام بگذارد.
سوئد و ایران سیستمهای متفاوتی برای آموزش رانندگی دارند. هدف هر دو کشور تربیت رانندگان ایمن است، اما مسیر دریافت گواهینامه در زمینههای مختلفی تفاوت دارد؛ از جمله ساختار آموزش، تمرین خصوصی رانندگی، سیستم آزمونها، آموزش مربیان رانندگی و مقرراتی که پس از صدور گواهینامه اعمال میشوند.
در سوئد، تمرین خصوصی رانندگی بخش مهمی از آموزش بسیاری از هنرجویان است. هنرجو میتواند برای مدت طولانی با یک سرپرست تأییدشده تمرین کند و پیش از شرکت در آزمون رانندگی، تجربه بیشتری به دست آورد. آموزش میتواند از ترکیب آموزشگاه رانندگی و تمرین خصوصی تشکیل شود.
در ایران، آموزش رسمی عمدتاً از طریق آموزشگاههای رانندگی مجاز انجام میشود. تمرین خصوصی رانندگی، نقش قانونی و سازمانیافتهای مشابه آنچه در سوئد دارد، ایفا نمیکند. آموزش عملی همراه با مربی رانندگی انجام میشود و هنرجو باید پیش از صدور گواهینامه، شرایط مورد تأیید پلیس راهور را برآورده کند.
یکی از تفاوتهای مهم دو کشور به نحوه برگزاری آزمون مربوط میشود. در سوئد، آزمون رانندگی توسط ارزیاب اداره حملونقل سوئد انجام میشود. در ایران، آزمون رانندگی را افسر پلیس راهنمایی و رانندگی، یعنی راهور، برگزار میکند. این موضوع به این معناست که دولت در ایران از طریق پلیس، نقش مستقیمی در ارزیابی توانایی رانندگی هنرجو دارد.
در زمینه ایمنی ترافیک نیز تفاوتهای قابلتوجهی وجود دارد. سوئد سالهاست برنامه «چشمانداز صفر» را دنبال میکند که هدف آن جلوگیری از مرگ و آسیبهای جدی در ترافیک است. ایران نیز در زمینه ایمنی ترافیک فعالیت میکند، اما همچنان با چالشهای بیشتری در زمینه تعداد تصادفات و مرگومیر ناشی از آنها روبهرو است.
برای فردی که در حال آموزش برای تبدیلشدن به مربی رانندگی است، درک عملکرد سیستمهای آموزشی مختلف ارزشمند است. با مقایسه سوئد و ایران میتوان بررسی کرد که کدام بخشهای این سیستمها عملکرد خوبی دارند و چه زمینههایی برای توسعه وجود دارد تا رانندگان ایمنتر و محیط ترافیکی مطمئنتری ایجاد شود.
۳. هدف
هدف این پایاننامه، مقایسه آموزش رانندگی برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد و ایران است.
در این پژوهش بررسی میشود که آموزش چگونه سازماندهی شده است، چه شرایطی برای رانندگان آینده در نظر گرفته شده و چه شباهتها و تفاوتهایی میان سیستمهای گواهینامه رانندگی دو کشور وجود دارد.
هدف دیگر پژوهش، تحلیل این موضوع است که روشهای آموزشی، مقررات، سیستم آزمونها و اقدامات مربوط به ایمنی ترافیک چگونه میتوانند بر دانش، تجربه و رفتار رانندگان تازهکار در ترافیک تأثیر بگذارند.
از طریق این مقایسه، تلاش میشود درک بهتری از چگونگی توسعه مدلهای مختلف آموزش رانندگی و نقش آنها در تربیت رانندگان ایمنتر به دست آید.
۴. پرسشهای پژوهش
این پایاننامه بر اساس پرسشهای زیر تنظیم شده است:
1. چه شباهتها و تفاوتهایی میان آموزش رانندگی برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد و ایران وجود دارد؟
2. مقررات مربوط به آموزش نظری، جلسات آموزش عملی، تمرین خصوصی رانندگی و آزمون رانندگی در این دو کشور چه تفاوتهایی دارند؟
3. هزینه دریافت گواهینامه رانندگی در سوئد و ایران چه تفاوتی دارد؟
4. پس از صدور گواهینامه، چه مقرراتی برای رانندگان تازهکار اعمال میشود؟
5. وضعیت ایمنی ترافیک و تعداد تصادفات منجر به مرگ در سوئد و ایران چه تفاوتی دارد؟
6. نقاط قوت و ضعف هر یک از سیستمهای آموزشی چیست و دو کشور چه چیزهایی میتوانند از یکدیگر بیاموزند؟
۵. روش تحقیق
در این پایاننامه از روش مقایسهای برای بررسی شباهتها و تفاوتهای آموزش رانندگی برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد و ایران استفاده شده است.
اطلاعات از طریق مطالعه اطلاعات منتشرشده توسط سازمانهای دولتی، قوانین، مقررات، منابع آموزشی و آمار منابع مختلف گردآوری شده است. همچنین تجربهها و مشاهدات شخصی از سیستمهای ترافیکی هر دو کشور بهعنوان بخشی از تحلیل مورد استفاده قرار گرفتهاند.
این پژوهش بر چندین حوزه از آموزش رانندگی تمرکز دارد؛ از جمله محتوای آموزش، شرایط دریافت گواهینامه، تمرین خصوصی رانندگی، بخشهای اجباری آموزش، هزینهها، سیستم آزمونها، انواع گواهینامهها و مقررات پس از قبولی در آزمون رانندگی.
روش تحقیق عمدتاً کیفی است؛ زیرا پژوهش به توصیف و تحلیل تفاوتهای میان دو سیستم آموزشی میپردازد. همچنین برای ارائه تصویری گستردهتر از ایمنی ترافیک در سوئد و ایران، از آمار تصادفات و حوادث منجر به مرگ استفاده شده است.
۶. آموزش رانندگی در سوئد
۶.۱. سازمانهای مسئول
در سوئد، سیستم گواهینامه رانندگی با مشارکت چند سازمان مسئول اداره میشود. دو سازمان مهم در این زمینه عبارتاند از اداره حملونقل سوئد (Transportstyrelsen) و اداره راه و حملونقل سوئد (Trafikverket).
Transportstyrelsen مسئول مقررات، دستورالعملها، مجوز شروع آموزش رانندگی، مجوز سرپرستی تمرین خصوصی و موضوعات مربوط به دارندگان گواهینامه است. این سازمان تعیین میکند که برای دریافت گواهینامه چه شرایطی لازم است و چه مقرراتی برای انواع مختلف گواهینامه اعمال میشود.
Trafikverket مسئول برگزاری آزمون دانش نظری و آزمون عملی رانندگی است. در آزمون عملی، ارزیاب غیرپلیس بررسی میکند که آیا هنرجو دانش و مهارت کافی برای رانندگی مستقل و ایمن را دارد یا خیر.
برخلاف ایران، ارزیاب آزمون رانندگی در سوئد افسر پلیس نیست. این مسئولیت، وظیفهای غیرنظامی در یک سازمان دولتی است که بر ارزیابی توانایی رانندگی هنرجو بر اساس معیارهای تعیینشده تمرکز دارد.
۶.۲. شرایط دریافت گواهینامه پایه B در سوئد
برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد، فرد باید شرایط اساسی مشخصی را داشته باشد.
مهمترین شرایط عبارتاند از:
– فرد باید ۱۸ سال تمام داشته باشد تا بتواند گواهینامه کامل پایه B را دریافت کند.
– فرد باید مجوز معتبر شروع آموزش رانندگی داشته باشد.
– فرد باید شرایط پزشکی لازم را برآورده کند.
– فرد باید در هر دو آزمون نظری و عملی رانندگی قبول شود.
پیش از آغاز تمرین خصوصی رانندگی، هنرجو و سرپرست او باید دوره آشنایی و آموزش مقدماتی را بگذرانند. هدف این دوره آن است که سرپرست بداند چگونه تمرین خصوصی رانندگی را به شکلی ایمن و مؤثر هدایت کند.
۶.۳. ساختار آموزش
آموزش رانندگی در سوئد بر این اصل استوار است که هنرجو باید هم دانش نظری و هم مهارت عملی خود را توسعه دهد.
آموزش میتواند از طریق روشهای زیر انجام شود:
– آموزشگاه رانندگی؛
– تمرین خصوصی رانندگی؛
– ترکیبی از هر دو روش.
تعداد مشخصی از جلسات آموزش عملی در آموزشگاه رانندگی اجباری نیست. میزان آموزش مورد نیاز هر هنرجو میتواند بر اساس تجربه قبلی، توانایی یادگیری و امکان تمرین خصوصی متفاوت باشد.
هدف صرفاً قبولی هنرجو در آزمون رانندگی نیست؛ بلکه هنرجو باید رفتار ایمن را بیاموزد و بتواند در موقعیتهای مختلف ترافیکی تصمیمهای درست بگیرد.
۶.۴. آموزش نظری
بخش نظری آموزش رانندگی شامل چندین موضوع مهم برای رانندگی ایمن است.
هنرجو باید از جمله موارد زیر را یاد بگیرد:
– قوانین ترافیک و علائم راهنمایی و رانندگی؛
– محیط ترافیکی و تعامل میان کاربران مختلف راه؛
– رفتار انسان در ترافیک؛
– خطرات ناشی از الکل، مواد مخدر و خستگی؛
– اهمیت سرعت؛
– رانندگی سازگار با محیط زیست و کممصرف؛
– عملکرد و ایمنی خودرو.
دانش نظری هنرجو از طریق آزمون دانش در اداره Trafikverket ارزیابی میشود.
۶.۵. آموزش عملی رانندگی
هدف آموزش عملی این است که هنرجو بتواند خودرو را کنترل کند و در محیطهای مختلف ترافیکی بهصورت ایمن رانندگی کند.
هنرجو از جمله موارد زیر را تمرین میکند:
– حرکت دادن و متوقف کردن خودرو؛
– تعویض دنده و استفاده از امکانات خودرو؛
– پارک کردن و رانندگی با دندهعقب؛
– رانندگی در ترافیک شهری؛
– رانندگی در جادههای خارج از شهر؛
– رانندگی در بزرگراه یا جاده ویژه وسایل نقلیه موتوری؛
– تعامل با سایر کاربران راه؛
– ارزیابی خطرات و رانندگی مستقل.
یکی از بخشهای مهم سیستم سوئد این است که هنرجو پیش از دریافت گواهینامه، در موقعیتهای متنوع رانندگی تجربه کسب کند.
۷. آموزش رانندگی در ایران
۷.۱. سازمانهای مسئول و پلیس راهور
در ایران، سیستم گواهینامه رانندگی از طریق فرماندهی کل انتظامی جمهوری اسلامی ایران، معروف به فراجا (FARAJA)، سازماندهی میشود.
در ساختار فراجا، شاخههای تخصصی مختلفی وجود دارند که هرکدام مسئولیتهای مشخصی دارند. شاخه مسئول امور ترافیکی، پلیس راهنمایی و رانندگی یا راهور نام دارد.
پلیس راهور از جمله مسئولیتهای زیر را بر عهده دارد:
– مقررات گواهینامه رانندگی؛
– ثبت وسایل نقلیه؛
– نظارت بر ترافیک؛
– مقررات و ضوابط ترافیکی؛
– آزمونهای عملی رانندگی.
یکی از تفاوتهای مهم با سوئد این است که پلیس راهور ایران مستقیماً در ارزیابی هنرجویان گواهینامه نقش دارد. آزمون عملی را افسر پلیس راهور انجام میدهد؛ در حالی که در سوئد، آزمون توسط ارزیاب غیرپلیس اداره Trafikverket برگزار میشود.
۷.۲. شرایط دریافت گواهینامه پایه B در ایران
برای دریافت گواهینامه رانندگی خودرو در ایران، فرد باید شرایط اساسی مشخصی را برآورده کند.
این شرایط از جمله شامل موارد زیر است:
– رسیدن به حداقل سن قانونی؛
– انجام معاینات پزشکی؛
– گذراندن آموزش در آموزشگاه رانندگی مجاز؛
– قبولی در آزمون نظری؛
– قبولی در آزمون عملی رانندگی.
آموزش در آموزشگاههای رانندگی مجاز انجام میشود و هنرجو هم آموزش نظری و هم تمرین عملی رانندگی دریافت میکند.
۷.۳. آموزش نظری در ایران
آموزش نظری در آموزشگاه رانندگی انجام میشود و شامل دانش پایه مورد نیاز برای رانندگی ایمن است.
این آموزش از جمله موضوعات زیر را در بر میگیرد:
– قوانین ترافیک؛
– علائم راهنمایی و رانندگی؛
– مقررات ترافیکی؛
– اصول اولیه ایمنی ترافیک؛
– مسئولیتهای راننده؛
– اجزای خودرو و نگهداری آن.
پس از پایان آموزش نظری، هنرجو باید در آزمون نظری شرکت کند.
این آزمون در مرکز آزمونی برگزار میشود که به پلیس راهور وابسته است. اگر هنرجو در آزمون نظری قبول شود، میتواند به مرحله آزمون عملی رانندگی راه پیدا کند.
۷.۴. آموزش عملی رانندگی در ایران
آموزش عملی همراه با مربی رانندگی در یک آموزشگاه مجاز انجام میشود.
هنرجو از جمله موارد زیر را تمرین میکند:
– حرکت دادن و متوقف کردن خودرو؛
– استفاده از کلاچ، ترمز و پدال گاز؛
– تعویض دنده؛
– پارک کردن؛
– رانندگی با دندهعقب؛
– رانندگی در ترافیک شهری؛
– انتخاب موقعیت مناسب در مسیر؛
– رعایت قوانین ترافیک.
برخلاف سوئد، بخش عمده آموزش در ایران از طریق آموزشگاه رانندگی انجام میشود؛ زیرا تمرین خصوصی رانندگی بهعنوان بخشی سازمانیافته از سیستم رسمی آموزش وجود ندارد.
۷.۵. آزمون نظری و آزمون عملی در ایران
پس از پایان آموزش، هنرجو ابتدا در آزمون نظری شرکت میکند.
اگر آزمون نظری را با موفقیت بگذراند، آزمون عملی رانندگی برگزار میشود.
آزمون عملی توسط افسر پلیس راهور انجام میشود.
افسر پلیس از جمله موارد زیر را ارزیابی میکند:
– میزان تسلط هنرجو بر خودرو؛
– حرکت دادن و متوقف کردن خودرو؛
– تعویض دنده؛
– پارک کردن؛
– گردشها و عبور از تقاطعها؛
– انتخاب موقعیت مناسب در مسیر؛
– توانایی رعایت قوانین ترافیک.
تفاوت مهم با سوئد این است که آزمونگیرنده در ایران افسر پلیس و دارای مسئولیت رسمی حاکمیتی است؛ در حالی که آزمونگیرنده در سوئد کارمند غیرپلیس اداره Trafikverket است.
افسر پلیس راهور از جایگاه رسمی و سازمانی بالاتری نسبت به یک مربی معمولی رانندگی برخوردار است. آموزشگاه رانندگی مسئول آموزش است، اما تصمیم نهایی درباره قبولی یا مردودی در آزمون عملی را پلیس راهور میگیرد.
۷.۶. تفاوت آزمون رانندگی در ایران و سوئد
میان آزمونهای عملی رانندگی در دو کشور چند تفاوت مهم وجود دارد.
آزمون رانندگی در سوئد
در سوئد، هنرجو باید نشان دهد که میتواند در محیطهای ترافیکی مختلف رانندگی کند؛ از جمله:
– ترافیک شهری؛
– جادههای خارج از شهر؛
– بزرگراه یا جاده ویژه وسایل نقلیه موتوری.
این موضوع به این معناست که هنرجو پیش از دریافت گواهینامه، در موقعیتهایی با سرعت بالاتر و ترافیک پیچیدهتر نیز ارزیابی میشود.
آزمون رانندگی در ایران
در ایران، آزمون رانندگی عمدتاً در محیط شهری انجام میشود. رانندگی در بزرگراه و طی مسافتهای طولانی در جادههای خارج از شهر معمولاً جزو آزمون نیست.
بنابراین، ممکن است فردی در ایران گواهینامه دریافت کند، بدون آنکه توانایی او در این محیطهای ترافیکی ارزیابی شده باشد.
۷.۷. مقررات مربوط به رانندگان تازهکار در ایران
پس از دریافت نخستین گواهینامه، مقررات ویژهای برای رانندگان تازهکار در ایران وجود دارد.
در شش ماه نخست پس از دریافت گواهینامه، راننده تازهکار اجازه رانندگی در موارد زیر را ندارد:
– بزرگراهها؛
– برخی جادههای بینشهری.
هدف این مقررات کاهش خطر تصادف است. به این ترتیب، رانندگان تازهکار فرصت پیدا میکنند پیش از رانندگی در محیطهای ترافیکی دشوارتر، تجربه بیشتری به دست آورند.
این مقررات با سوئد تفاوت دارد؛ زیرا در سوئد، راننده پس از قبولی در آزمون عملی میتواند بلافاصله در انواع جادهها رانندگی کند.
۷.۸. نقش مربی رانندگی در ایران
یکی دیگر از تفاوتهای مهم میان ایران و سوئد به نقش فرد آموزشدهنده مربوط میشود.
در ایران، برای این شغل بیشتر از عنوان «مربی رانندگی» استفاده میشود؛ در حالی که در سوئد عنوان حرفهای «Trafiklärare»، یعنی مربی آموزش رانندگی، رایج است.
مربی رانندگی در ایران یک دوره نظری و عملی کوتاهتر را میگذراند تا بتواند رانندگی را به هنرجویان آموزش دهد.
پس از پایان آموزش، فرد باید از سوی پلیس راهور، زیرمجموعه فراجا، تأیید شود. پلیس از جمله صلاحیت حرفهای و مناسببودن اجتماعی فرد را بررسی میکند.
پس از تأیید، کارت ویژه مربیگری صادر میشود که به فرد اجازه میدهد در یک آموزشگاه رانندگی مجاز بهعنوان مربی فعالیت کند.
در مقابل، در سوئد یک دوره رسمی آموزش عالی حرفهای (YH) برای تبدیلشدن به مربی آموزش رانندگی وجود دارد که حدود ۱۴ ماه طول میکشد. این دوره بر آموزش و یادگیری، روشهای تدریس، نظریه ترافیک و کارآموزی عملی تمرکز دارد.
۷.۹. خودروهای آموزش رانندگی در ایران
خودروهای آموزش رانندگی در ایران اغلب با علائم مشخصی علامتگذاری میشوند تا سایر کاربران راه بتوانند بهسرعت تشخیص دهند که خودرو برای آموزش رانندگی استفاده میشود.
معمولاً از موارد زیر استفاده میشود:
– تابلوی مشخص روی سقف خودرو؛
– علائم هشداردهنده در قسمت جلو و عقب خودرو؛
– اطلاعات مربوط به آموزشگاه رانندگی.
هدف از این علامتگذاری، افزایش ایمنی است؛ زیرا سایر رانندگان میتوانند توجه بیشتری به هنرجو داشته باشند.
این علائم مشخص ممکن است باعث شوند سایر رانندگان فاصله بیشتری را حفظ کنند، محتاطتر باشند و درک بیشتری از احتمال اشتباه هنرجو داشته باشند.
با این حال، توجه به ایمنی در سرعتهای بالا نیز اهمیت دارد. سازههای بزرگ روی سقف خودرو ممکن است بر پایداری آن تأثیر بگذارند. به همین دلیل، در آینده ممکن است لازم باشد راهکارهایی با طراحی آیرودینامیکی بهتر و ایمنی بیشتر توسعه داده شوند.
۷.۱۰. انواع گواهینامههای رانندگی در ایران
در ایران، با توجه به نوع وسیله نقلیهای که راننده قصد هدایت آن را دارد، انواع مختلفی از گواهینامه وجود دارد.
این سیستم به چند سطح تقسیم شده است و راننده میتواند با دریافت گواهینامههای رده بالاتر، اجازه رانندگی با وسایل نقلیه بزرگتر و سنگینتر را به دست آورد.
گواهینامه موتورسیکلت
این گواهینامه برای رانندگی با موتورسیکلت است.
برای دریافت آن، شرایط زیر لازم است:
– برآوردهکردن شرایط سنی؛
– گذراندن آموزش نظری؛
– قبولی در آزمون عملی.
گواهینامه پایه سوم (Payeh Sevom)
گواهینامه پایه سوم رایجترین گواهینامه برای استفاده شخصی است و میتوان آن را با گواهینامه پایه B در سوئد مقایسه کرد.
دارنده این گواهینامه میتواند وسایل نقلیه زیر را براند:
– خودروی سواری؛
– وسیله نقلیهای با ظرفیت حداکثر ۹ نفر، با احتساب راننده؛
– وسیله نقلیهای با وزن کل حداکثر حدود ۳٫۵ تن.
برای دریافت گواهینامه پایه سوم، گذراندن آموزش و قبولی در آزمونهای نظری و عملی لازم است.
گواهینامه پایه دوم (Payeh Dovom)
گواهینامه پایه دوم برای وسایل نقلیه بزرگتر از خودروهای سواری معمولی است.
دارنده این گواهینامه میتواند وسایل نقلیه زیر را براند:
– برخی وسایل نقلیه بزرگتر برای جابهجایی مسافر؛
– وسایل نقلیهای با وزن بیشتر از محدوده گواهینامه پایه سوم.
محدودههای دقیق ممکن است به مقررات جاری بستگی داشته باشد، اما این گواهینامه برای رانندگانی استفاده میشود که نیاز به رانندگی با وسایل نقلیه بزرگتر دارند.
گواهینامه پایه یکم (Payeh Yekom)
گواهینامه پایه یکم، گواهینامهای با سطح بالاتر برای وسایل نقلیه سنگین است.
این گواهینامه از جمله برای رانندگی با وسایل زیر کاربرد دارد:
– کامیونهای سنگین؛
– اتوبوسهای بزرگ.
برای دریافت این گواهینامه، داشتن سن بالاتر، تجربه قبلی و گذراندن آموزشها و آزمونهای مورد تأیید لازم است.
۷.۱۱. خلاصه سیستم گواهینامه رانندگی در ایران
سیستم گواهینامه رانندگی در ایران بر نظارت سازمانی مشخصی استوار است که در آن پلیس راهور نقش محوری در آزمونها و تنظیم مقررات دارد.
از جمله نقاط قوت این سیستم میتوان به موارد زیر اشاره کرد:
– نظارت مشخص بر آزمون رانندگی؛
– آموزش اجباری از طریق آموزشگاههای رانندگی؛
– مقررات روشن برای رانندگان تازهکار؛
– تقسیمبندی گواهینامهها به ردههای مختلف.
در عین حال، برخی زمینهها برای توسعه وجود دارد؛ برای مثال، افزایش آموزش و تجربه عملی در بزرگراهها و جادههای خارج از شهر، پیش از صدور گواهینامه کامل.
۸. مقایسه آموزش رانندگی در سوئد و ایران
آموزش رانندگی در سوئد و ایران یک هدف اساسی مشترک دارد: تربیت رانندگانی که بتوانند ایمن رانندگی کنند، قوانین ترافیک را رعایت کنند و مسئولیتپذیر باشند.
با وجود این هدف مشترک، سیستمهای دو کشور در زمینههای مهمی مانند ساختار آموزش، تمرین خصوصی رانندگی، سیستم آزمونها، هزینهها و مقررات پس از صدور گواهینامه تفاوت دارند.
۸.۱. تفاوت در ساختار آموزش
در سوئد، آموزش رانندگی انعطافپذیرتر و متناسب با نیازهای فردی هنرجو است. هنرجو میتواند آموزش در آموزشگاه رانندگی را با تمرین خصوصی همراه با یک سرپرست تأییدشده ترکیب کند.
تعداد مشخصی از جلسات آموزش در آموزشگاه رانندگی اجباری نیست. در عوض، دانش و مهارت هنرجو از طریق آزمون نظری و آزمون عملی ارزیابی میشود.
بنابراین، سیستم سوئد تا حد زیادی بر این اصل استوار است که هنرجو مسئولیت آموزش خود را بپذیرد و در یک دوره طولانیتر تجربه کسب کند.
در ایران، آموزش بیشتر از طریق آموزشگاههای رانندگی و تحت نظارت مقررات انجام میشود. هنرجو باید بخشهای آموزشی مورد نیاز را پیش از شرکت در آزمونها تکمیل کند. آموزش عملی عمدتاً همراه با مربی رانندگی انجام میشود.
این تفاوت به این معناست که الگوی سوئد امکان بیشتری برای تمرین فردی فراهم میکند؛ در حالی که الگوی ایران مسیر آموزشی مشخصتر و کنترلشدهتری دارد.
۸.۲. تمرین خصوصی رانندگی
یکی از بزرگترین تفاوتهای میان سوئد و ایران به تمرین خصوصی رانندگی مربوط میشود.
در سوئد، تمرین خصوصی بخش مهمی از آموزش رانندگی است. هنرجو میتواند برای مدت طولانی همراه با یک سرپرست تأییدشده تمرین کند و در محیطهای ترافیکی مختلف تجربه به دست آورد.
مزایای تمرین خصوصی رانندگی از جمله عبارتاند از:
– ساعات بیشتر رانندگی پشت فرمان؛
– امکان تمرین منظم؛
– کسب تجربه بیشتر پیش از آزمون عملی؛
– امکان کاهش هزینههای آموزش.
با این حال، یک چالش وجود دارد: کیفیت تمرین خصوصی میتواند بسته به دانش و تجربه سرپرست متفاوت باشد.
در ایران، تمرین خصوصی رانندگی به همان شکلی که در سوئد وجود دارد، بخشی از سیستم رسمی نیست. آموزش عملی عمدتاً از طریق آموزشگاههای رانندگی انجام میشود.
یکی از مزایای این روش آن است که هنرجو از یک مربی آموزشدیده آموزش میگیرد. یکی از معایب احتمالی آن نیز این است که هنرجو فرصت کمتری برای کسب ساعات زیاد تجربه رانندگی پیش از دریافت گواهینامه دارد.
۸.۳. تعداد جلسات آموزش و تجربه عملی
در سوئد، تعداد جلسات آموزش رانندگی برای هنرجویان مختلف بسیار متفاوت است.
هنرجویی که امکان تمرین خصوصی دارد، ممکن است پیش از آزمون رانندگی تجربه زیادی کسب کند؛ در حالی که هنرجوی دیگر ممکن است به جلسات بیشتری در آموزشگاه رانندگی نیاز داشته باشد.
بنابراین، سیستم سوئد بیشتر بر شایستگی نهایی هنرجو تمرکز دارد تا بر تعداد مشخصی از جلسات آموزش.
در ایران، تأکید بیشتری بر آموزش ارائهشده از طریق آموزشگاه رانندگی وجود دارد. از آنجا که تمرین خصوصی نقش مشابهی ندارد، تجربه کلی رانندگی هنرجو پیش از دریافت گواهینامه ممکن است محدودتر باشد.
با این حال، یکی از عوامل مهم ایمنی ترافیک صرفاً قبولی در آزمون رانندگی نیست؛ بلکه راننده باید تجربه کافی داشته باشد تا بتواند موقعیتهای پیشبینینشده را در ترافیک واقعی مدیریت کند.
۸.۴. تفاوت در آموزش نظری و سیستم آزمونها
در هر دو کشور، آموزش نظری و آزمون نظری پیش از صدور گواهینامه وجود دارد.
در سوئد، آزمون دانش در اداره Trafikverket برگزار میشود. این آزمون از جمله موضوعات زیر را پوشش میدهد:
– قوانین ترافیک؛
– ایمنی ترافیک؛
– محیط زیست؛
– رفتار انسان؛
– شناخت خودرو.
در ایران، آزمون نظری پس از پایان آموزش نظری در آموزشگاه، از طریق سیستم پلیس راهور انجام میشود.
تفاوت اصلی این نیست که فقط یکی از دو کشور آزمون نظری دارد؛ بلکه تفاوت در مسئولیت برگزاری و ارزیابی آزمونهاست.
در سوئد، اداره Trafikverket از طریق ارزیابان غیرپلیس مسئول آزمونهاست.
در ایران، پلیس راهور مسئولیت مستقیمی در فرایند آزمون دارد و در ارزیابی عملی نقش سازمانی مشخصی ایفا میکند.
۸.۵. تفاوت در آزمون عملی رانندگی
هدف اصلی آزمون عملی در هر دو کشور یکسان است: بررسی اینکه آیا هنرجو میتواند بهصورت ایمن رانندگی کند یا خیر.
با این حال، تفاوتهای مهمی وجود دارد.
آزمون رانندگی در سوئد
در سوئد، موارد زیر از جمله معیارهای ارزیابی هستند:
– بررسی ایمنی خودرو؛
– مشاهده محیط و استفاده از آینهها؛
– تنظیم سرعت متناسب با شرایط؛
– انتخاب موقعیت مناسب در مسیر؛
– تعامل با سایر کاربران راه؛
– رانندگی مستقل؛
– آگاهی از خطرات.
آزمون در چندین محیط ترافیکی انجام میشود.
ممکن است هنرجو لازم باشد توانایی خود را در محیطهای زیر نشان دهد:
– ترافیک شهری؛
– جادههای خارج از شهر؛
– بزرگراه یا جاده ویژه وسایل نقلیه موتوری.
آزمون رانندگی در ایران
در ایران، آزمون رانندگی توسط افسر پلیس راهور انجام میشود.
این آزمون از جمله بر موارد زیر تمرکز دارد:
– کنترل خودرو؛
– حرکت دادن و متوقف کردن خودرو؛
– تعویض دنده؛
– پارک کردن؛
– رعایت قوانین ترافیک؛
– انتخاب موقعیت مناسب در مسیر.
آزمون عمدتاً در محیط شهری انجام میشود.
یکی از تفاوتهای مهم این است که رانندگی در بزرگراه و رانندگی طولانی در جادههای خارج از شهر، معمولاً به اندازه سوئد در آزمون عملی گنجانده نمیشود.
۸.۶. تفاوت مقررات پس از صدور گواهینامه
پس از قبولی در آزمون رانندگی، راننده تازهکار در سوئد میتواند بلافاصله در انواع جادهها رانندگی کند.
این به آن معناست که فردی که بهتازگی گواهینامه گرفته است، اجازه رانندگی در محیطهای زیر را دارد:
– داخل شهر؛
– جادههای خارج از شهر؛
– بزرگراه.
در چند ماه نخست، محدودیت ویژهای از این نوع برای رانندگی در جادهها وجود ندارد.
در مقابل، در ایران مقرراتی وجود دارد که رانندگان تازهکار را در شش ماه نخست پس از دریافت گواهینامه محدود میکند.
در این مدت، راننده تازهکار اجازه رانندگی در موارد زیر را ندارد:
– بزرگراهها؛
– برخی جادههای بینشهری.
هدف این مقررات آن است که رانندگان تازهکار پیش از رانندگی در محیطهای ترافیکی پیچیدهتر، فرصت کسب تجربه داشته باشند.
۸.۷. مقایسه هزینهها
هزینه دریافت گواهینامه رانندگی در سوئد و ایران تفاوت زیادی دارد.
در سوئد، دریافت گواهینامه پایه B ممکن است هزینهبر باشد. عوامل مؤثر بر هزینه عبارتاند از:
– جلسات آموزش رانندگی در آموزشگاه؛
– دورههای آموزش خطرات رانندگی؛
– هزینه آزمونها؛
– مجوز شروع آموزش رانندگی؛
– منابع و مواد آموزشی.
در عین حال، تمرین خصوصی رانندگی میتواند هزینه را کاهش دهد؛ زیرا هنرجو میتواند بدون پرداخت هزینه برای هر ساعت آموزش در آموزشگاه، تمرین کند.
در ایران، هزینه دریافت گواهینامه عموماً در مقایسه با سوئد کمتر است. آموزش عمدتاً از طریق آموزشگاه رانندگی انجام میشود و هزینه به عوامل زیر بستگی دارد:
– تعداد جلسات آموزش رانندگی؛
– هزینههای آموزشگاه؛
– هزینههای آزمون.
تفاوت هزینهها میتواند بر تعداد افرادی که توانایی مالی دریافت گواهینامه را دارند و همچنین مدتزمان لازم برای تکمیل آموزش تأثیر بگذارد.
۸.۸. مقایسه انواع گواهینامههای رانندگی
سوئد و ایران از سیستمهای متفاوتی برای دستهبندی گواهینامههای رانندگی استفاده میکنند.
در سوئد، گواهینامهها بر اساس نوع وسیله نقلیه تقسیمبندی میشوند.
برای مثال:
– B: خودروی سواری و وسایل نقلیه سبک؛
– C: کامیون؛
– D: اتوبوس.
در ایران، سیستم بیشتر بر اساس سطوح مختلف گواهینامه سازماندهی شده است:
– پایه سوم؛
– پایه دوم؛
– پایه یکم.
راننده میتواند با دریافت گواهینامههای سطح بالاتر، از رانندگی با وسایل نقلیه سبکتر به رانندگی با وسایل نقلیه بزرگتر و سنگینتر ارتقا پیدا کند.
این تفاوت نشان میدهد که دو کشور روشهای متفاوتی برای سازماندهی گواهینامهها انتخاب کردهاند؛ اما هدف هر دو سیستم یکسان است: اطمینان از اینکه رانندگان دانش و صلاحیت لازم برای هدایت وسیله نقلیه مورد نظر را دارند.
۸.۹. خلاصه مقایسه
این مقایسه نشان میدهد که سوئد و ایران از مدلهای متفاوتی برای آموزش رانندگی استفاده میکنند.
مدل سوئد بیشتر بر موارد زیر استوار است:
– تمرین خصوصی رانندگی؛
– کسب تجربه طولانیتر؛
– آموزش متناسب با نیازهای فردی؛
– آگاهی از خطرات؛
– مسئولیتپذیری فردی.
مدل ایران بیشتر بر موارد زیر تکیه دارد:
– آموزش در آموزشگاه رانندگی؛
– بخشهای آموزشی اجباری؛
– نظارت سازمانی؛
– محدودیتهای مشخص برای رانندگان تازهکار.
هر دو سیستم نقاط قوتی دارند. سوئد میتواند تجربه خود در زمینه آموزش خطرات و تمرین عملی را ارائه کند؛ در حالی که ایران دارای سیستم نظارتی مشخص از طریق پلیس راهور و مسیر آموزشی سازمانیافته در آموزشگاههای رانندگی است.
۹. ایمنی ترافیک و آمار تصادفات
ایمنی ترافیک تحت تأثیر عوامل گوناگونی قرار دارد. آموزش رانندگی یکی از عوامل مهم است، اما عوامل دیگری مانند کیفیت جادهها، ایمنی خودروها، رعایت قوانین ترافیک، سرعت رانندگی و فرهنگ ترافیکی نیز اهمیت زیادی دارند.
سوئد و ایران از نظر محیط ترافیکی و ساختار اجتماعی شرایط متفاوتی دارند؛ با این حال، هر دو کشور برای کاهش تصادفات و ایجاد جادههای ایمنتر تلاش میکنند.
۹.۱. اقدامات مربوط به ایمنی ترافیک در سوئد
سوئد در سطح بینالمللی به دلیل فعالیتهای بلندمدت خود در زمینه ایمنی ترافیک و اجرای برنامه «چشمانداز صفر» (Nollvisionen) شناخته شده است.
چشمانداز صفر به این معناست که هیچکس نباید در ترافیک جادهای کشته یا بهشدت مجروح شود. ایده اصلی این برنامه آن است که انسان ممکن است در ترافیک اشتباه کند، اما سیستم ترافیکی باید بهگونهای طراحی شود که پیامدهای این اشتباهها تا حد ممکن محدود باشد.
فعالیتهای مربوط به ایمنی ترافیک از جمله شامل موارد زیر است:
– ایمنتر کردن جادهها؛
– افزایش ایمنی خودروها؛
– تنظیم سرعت متناسب با شرایط؛
– استفاده از کمربند ایمنی؛
– کنترل مصرف الکل و مواد مخدر در ترافیک؛
– آموزش رانندگان؛
– افزایش آگاهی از خطرات.
آموزش رانندگی در سوئد بخشی از این فعالیتهاست. هدف این نیست که هنرجو فقط رانندگی با خودرو را یاد بگیرد، بلکه باید خطرات را نیز درک کند و رفتار ایمن در ترافیک را در خود توسعه دهد.
۹.۲. ایمنی ترافیک در ایران
ایران نیز دارای مقررات و سیستمهای آموزشی برای بهبود ایمنی ترافیک است. پلیس راهور در زمینه نظارت بر ترافیک، کنترل رانندگان و توسعه مقررات ترافیکی فعالیت میکند.
با وجود این، ایران در طول سالهای طولانی در مقایسه با سوئد با مشکلات بیشتری در زمینه تصادفات ترافیکی روبهرو بوده است.
عواملی که ممکن است بر ایمنی ترافیک در ایران تأثیر بگذارند عبارتاند از:
– حجم بالای ترافیک در شهرهای بزرگ؛
– تفاوت در کیفیت جادهها؛
– تخلف از محدودیتهای سرعت؛
– سطح ایمنی ناوگان وسایل نقلیه؛
– رفتار ترافیکی و میزان رعایت قوانین.
باید تأکید کرد که تعداد تصادفات تنها به آموزش رانندگی بستگی ندارد. ایمنی ترافیک نتیجه مجموعهای از عوامل است که در کنار یکدیگر بر میزان خطر در جادهها تأثیر میگذارند.
۹.۳. تفاوت نقش آموزش در ایمنی ترافیک
آموزش رانندگی نقش مهمی دارد؛ زیرا بر نحوه تفکر و رفتار رانندگان تازهکار در ترافیک تأثیر میگذارد.
در سوئد تأکید زیادی بر این است که هنرجو موارد زیر را درک کند:
– چرا تصادفات اتفاق میافتند؛
– چگونه میتوان از خطرات جلوگیری کرد؛
– رفتار انسان چگونه بر ترافیک تأثیر میگذارد؛
– سرعت و شرایط جاده چگونه بر ایمنی تأثیر میگذارند.
از طریق آموزشهای مربوط به خطرات رانندگی، هنرجو فرصت پیدا میکند پیش از تجربه مستقیم موقعیتهای خطرناک در ترافیک واقعی، درباره آنها فکر کند و خطرات را بشناسد.
در ایران نیز آموزش بر قوانین ترافیک، کنترل خودرو و رانندگی عملی تمرکز دارد. این سیستم بهوضوح بر توانایی هنرجو در کنترل خودرو و قبولی در آزمونهای اجباری تأکید میکند.
یکی از تفاوتها این است که آموزش رانندگی در سوئد توجه بیشتری به آگاهی از خطرات و شکلگیری رفتار ترافیکی ایمن در بلندمدت دارد.
۹.۴. تجربه رانندگان تازهکار
یکی از مهمترین عوامل مؤثر بر ایمنی ترافیک، تجربه است.
رانندگان تازهکار معمولاً با خطر تصادف بیشتری روبهرو هستند؛ زیرا هنوز توانایی ارزیابی خطرات و مدیریت موقعیتهای پیشبینینشده را به اندازه رانندگان باتجربه توسعه ندادهاند.
در سوئد، هنرجو میتواند برای مدت طولانی همراه با یک سرپرست تأییدشده بهصورت خصوصی تمرین کند. این کار فرصت کسب تجربه در محیطهای مختلف را فراهم میکند؛ از جمله:
– ترافیک شهری؛
– جادههای خارج از شهر؛
– بزرگراه؛
– رانندگی در تاریکی؛
– شرایط زمستانی.
در ایران، بخش عمده آموزش از طریق آموزشگاه رانندگی انجام میشود. این موضوع باعث میشود آموزش کنترلشدهتر باشد، اما هنرجو ممکن است فرصت کمتری برای کسب ساعات زیاد تجربه عملی پیش از دریافت گواهینامه داشته باشد.
۹.۵. رانندگان تازهکار و محدودیتهای پس از دریافت گواهینامه
سوئد و ایران دیدگاههای متفاوتی درباره نحوه رانندگی افراد تازهگواهینامهگرفته دارند.
در سوئد، راننده تازهکار بلافاصله اجازه رانندگی در تمام محیطهای ترافیکی را دارد. بنابراین، آموزش پیش از دریافت گواهینامه باید هنرجو را برای موقعیتهای ساده و پیچیده آماده کند.
در ایران، محدودیتی در شش ماه نخست پس از دریافت گواهینامه وجود دارد. راننده تازهکار در این دوره اجازه رانندگی در بزرگراهها و برخی جادههای بینشهری را ندارد.
مدل ایران بر این ایده استوار است که راننده تازهکار پیش از ورود به محیطهای ترافیکی دشوارتر، به زمان نیاز دارد تا تجربه بیشتری کسب کند.
در مقابل، مدل سوئد بر این اساس استوار است که هنرجو باید پیش از دریافت گواهینامه، آموزش و تجربه کافی به دست آورده باشد.
۹.۶. فرهنگ ترافیک و رفتار رانندگان
ایمنی ترافیک تنها به قوانین و آموزش محدود نمیشود. رفتار و نگرش رانندگان نیز نقش بسیار مهمی دارند.
در سوئد، ایمنی ترافیک بخش تثبیتشدهای از فرهنگ اجتماعی است. بسیاری از کاربران راه نسبت به موضوعات زیر آگاهی زیادی دارند:
– استفاده از کمربند ایمنی؛
– رعایت محدودیتهای سرعت؛
– حفظ فاصله با سایر وسایل نقلیه؛
– توجه به کاربران آسیبپذیر راه، مانند عابران پیاده و دوچرخهسواران.
در ایران نیز رانندگان بسیاری وجود دارند که قوانین ترافیک را رعایت میکنند و به دیگران توجه دارند. با این حال، یکی از چالشها ایجاد فرهنگ ترافیکی قویتری است که در آن همه کاربران راه قوانین را بهطور مستمر رعایت کنند.
بنابراین، کاهش تصادفات نهتنها به آموزش بهتر، بلکه به عوامل زیر نیز نیاز دارد:
– احترام متقابل میان کاربران راه؛
– مسئولیتپذیری؛
– درک خطرات؛
– فعالیت بلندمدت برای بهبود رفتار ترافیکی.
۹.۷. تحلیل
این مقایسه نشان میدهد که سوئد و ایران هر دو سیستمهایی برای آموزش رانندگان و بهبود ایمنی ترافیک ایجاد کردهاند، اما این سیستمها بر اصول متفاوتی استوار هستند.
مدل سوئد بیشتر بر موارد زیر تمرکز دارد:
– آگاهی از خطرات؛
– تمرین متناسب با نیازهای فردی؛
– کسب تجربه؛
– مسئولیتپذیری شخصی.
مدل ایران بیشتر بر موارد زیر تمرکز دارد:
– آموزش اجباری؛
– نظارت از طریق آموزشگاههای رانندگی؛
– نقش پلیس در آزمونها؛
– محدودیتهای مربوط به رانندگان تازهکار.
برای ایجاد سیستمهای ترافیکی ایمنتر، هر دو کشور میتوانند از تجربیات یکدیگر استفاده کنند. یک سیستم مؤثر به ترکیبی از عوامل زیر نیاز دارد:
– آموزش نظری مناسب؛
– تجربه عملی کافی؛
– مربیان حرفهای؛
– مقررات روشن؛
– فرهنگ قوی ایمنی ترافیک.
۱۰. بحث و بررسی
هدف این پایاننامه، مقایسه آموزش رانندگی برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد و ایران و بررسی تأثیر سیستمهای مختلف بر دانش، تجربه و ایمنی رانندگان تازهکار بوده است.
مقایسه نشان میدهد که هر دو کشور سیستمهایی برای آموزش رانندگان توسعه دادهاند، اما این سیستمها بر دیدگاههای متفاوتی استوار هستند. سوئد تا حد زیادی بر مسئولیتپذیری هنرجو، تمرین بلندمدت، آگاهی از خطرات و امکان کسب تجربه از طریق تمرین خصوصی رانندگی تأکید دارد.
در مقابل، ایران دارای سیستم مقرراتمندتری است که در آن آموزش عمدتاً از طریق آموزشگاههای رانندگی مجاز انجام میشود و پلیس راهور نقش مهمی در برگزاری آزمونها دارد.
هر دو سیستم مزایایی دارند، اما زمینههایی نیز برای توسعه در آنها وجود دارد.
۱۰.۱. نقاط قوت سیستم سوئد
یکی از بزرگترین نقاط قوت سیستم سوئد، امکان تمرین خصوصی رانندگی است.
هنرجو میتواند برای مدت طولانی همراه با یک سرپرست تأییدشده تمرین کند و پیش از آزمون رانندگی، ساعات زیادی پشت فرمان باشد.
این موضوع میتواند به نتایج زیر کمک کند:
– افزایش اعتمادبهنفس هنرجو؛
– کسب تجربه بیشتر در محیطهای ترافیکی مختلف؛
– بهبود توانایی تصمیمگیری مستقل؛
– کاهش استرس هنگام آزمون رانندگی.
یکی دیگر از نقاط قوت، اهمیت زیادی است که به ایمنی ترافیک و آگاهی از خطرات داده میشود.
دورههای آموزش خطرات رانندگی، بخش اول و دوم، به هنرجو درباره موضوعاتی مانند الکل، مواد مخدر، خستگی، سرعت و محدودیتهای خودرو آموزش میدهند.
بنابراین، سیستم سوئد تلاش میکند نهفقط رانندگانی تربیت کند که در آزمون قبول میشوند، بلکه رانندگانی پرورش دهد که درک کنند چرا برخی رفتارها در ترافیک خطرناک هستند.
۱۰.۲. چالشهای سیستم سوئد
با وجود نقاط قوت فراوان، سیستم سوئد با چالشهایی نیز روبهرو است.
یکی از بزرگترین چالشها این است که دریافت گواهینامه برای بسیاری از هنرجویان پرهزینه و استرسزا به نظر میرسد.
هزینه ممکن است به دلایل زیر افزایش یابد:
– تعداد زیاد جلسات آموزش در آموزشگاه رانندگی؛
– دورههای آموزش خطرات رانندگی؛
– هزینههای آزمون؛
– منابع و مواد آموزشی.
علاوه بر این، کیفیت تمرین خصوصی رانندگی میتواند متفاوت باشد.
هنرجویی که سرپرستی باتجربه و دارای مهارت آموزشی دارد، ممکن است تمرین بسیار خوبی دریافت کند؛ در حالی که هنرجوی دیگری از همان کیفیت آموزش برخوردار نباشد.
به همین دلیل، نقش آموزشگاه رانندگی برای اطمینان از دریافت دانش مناسب و توسعه شیوه رانندگی ایمن در میان همه هنرجویان اهمیت دارد.
۱۰.۳. نقاط قوت سیستم ایران
یکی از نقاط قوت سیستم ایران، ساختارمندتر و کنترلشدهتر بودن آموزش است.
هنرجو باید در یک آموزشگاه رانندگی مجاز آموزش ببیند و بخشهای آموزشی مورد نیاز را پیش از شرکت در آزمونها تکمیل کند.
این موضوع به این معناست که:
– آموزش تحت هدایت حرفهای انجام میشود؛
– هنرجو از مربی رانندگی آموزش میگیرد؛
– سازمانهای مسئول کنترل بیشتری بر فرایند آموزش دارند.
تفاوت دیگر به نقش پلیس راهور در آزمون رانندگی مربوط میشود.
در ایران، آزمون عملی توسط افسر پلیس راهور انجام میشود. این موضوع به این معناست که آزمون زیر نظر مستقیم سازمانی انجام میشود که مسئولیت ایمنی و نظارت بر ترافیک را نیز بر عهده دارد.
۱۰.۴. چالشهای سیستم ایران
یکی از چالشهای سیستم ایران این است که هنرجو ممکن است پیش از دریافت گواهینامه تجربه عملی کمتری کسب کند.
از آنجا که تمرین خصوصی رانندگی بخش سازمانیافتهای از آموزش نیست، برخی هنرجویان ممکن است پیش از تبدیلشدن به رانندگان مستقل، ساعات کمتری پشت فرمان باشند.
تفاوت دیگر این است که رانندگی در بزرگراه و رانندگی طولانی در جادههای خارج از شهر معمولاً به همان شکلی که در سوئد انجام میشود، در آزمون رانندگی گنجانده نمیشود.
در نتیجه، ممکن است فردی گواهینامه دریافت کند، بدون آنکه توانایی او در برخی محیطهای ترافیکی پیچیدهتر ارزیابی شده باشد.
برای افزایش ایمنی ترافیک، ایران میتواند با تأکید بیشتر بر موضوعات زیر آموزش را توسعه دهد:
– رانندگی در بزرگراه؛
– رانندگی در جادههای خارج از شهر؛
– ارزیابی خطرات؛
– تجربه عملی رانندگی.
۱۰.۵. سوئد و ایران چه چیزهایی میتوانند از یکدیگر بیاموزند؟
یکی از نتایج مهم این مقایسه آن است که هیچیک از دو سیستم کامل نیست.
سوئد میتواند از ایران در زمینههای زیر بیاموزد:
– نظارت روشنتر بر فرایند آموزش؛
– مسیرهای آموزشی ساختارمند؛
– علامتگذاری واضح خودروهای آموزش رانندگی.
در مقابل، ایران میتواند از سوئد در زمینههای زیر بیاموزد:
– آموزش خطرات رانندگی؛
– تمرین خصوصی رانندگی تحت شرایط کنترلشده؛
– تمرین عملی طولانیتر؛
– آموزش رانندگی در محیطهای ترافیکی مختلف.
یک سیستم توسعهیافته در آینده میتواند بهترین بخشهای هر دو مدل را با یکدیگر ترکیب کند.
۱۰.۶. پیشنهاد یک سیستم مرحلهای گواهینامه در سوئد
یکی از راههای احتمالی توسعه سیستم سوئد، بررسی امکان ایجاد یک سیستم مرحلهای برای گواهینامه پایه B است.
در حال حاضر، هنرجو باید پیش از دریافت گواهینامه نشان دهد که توانایی رانندگی در محیطهای ترافیکی متنوعی را دارد. این موضوع ممکن است برای برخی هنرجویان، فرایند دریافت گواهینامه را طولانی، پرهزینه و استرسزا کند.
یک مدل پیشنهادی میتواند این باشد که پس از آموزش پایه و قبولی در یک آزمون، گواهینامهای با محدودیتهای مشخص صادر شود.
این گواهینامه میتواند برای مثال اجازه رانندگی در شرایط زیر را بدهد:
– داخل مناطق شهری؛
– در جادههایی با محدودیت سرعت پایینتر؛
– در محیطهایی با ترافیک کمتر پیچیده.
پیش از دریافت گواهینامه کامل پایه B، هنرجو باید آموزش رانندگی پیشرفتهتری را تکمیل کند؛ برای مثال:
– رانندگی در بزرگراه؛
– رانندگی در جادههای خارج از شهر؛
– ورود به بزرگراه و خروج از آن.
چنین روشی میتواند استرس برخی هنرجویان را کاهش دهد و در عین حال امکان کسب تجربه را بهصورت مرحلهای فراهم کند.
۱۰.۷. علامتگذاری خودروهای آموزش رانندگی
در ایران، خودروهای آموزش رانندگی با علائم مشخصی علامتگذاری میشوند. این کار باعث میشود سایر کاربران راه بهسرعت متوجه شوند که خودرو برای آموزش رانندگی استفاده میشود.
چنین وضوحی میتواند توجه و ملاحظه بیشتر سایر رانندگان را به دنبال داشته باشد.
سوئد میتواند بررسی کند که آیا امکان توسعه راهکاری مشابه وجود دارد یا خیر.
با این حال، ایمنی باید در اولویت باشد. تابلوی بزرگ روی سقف خودرو ممکن است بر مقاومت هوا، پایداری خودرو و ایمنی در سرعتهای بالا تأثیر بگذارد.
راهکارهای احتمالی در آینده میتوانند شامل موارد زیر باشند:
– تابلوهای کوچکتر با طراحی آیرودینامیکی مناسب؛
– علائم یکپارچه با بدنه خودرو؛
– راهکارهای فنی ایمنتر که بهوضوح نشان دهند خودرو برای آموزش استفاده میشود.
۱۰.۸. اهمیت مربی آموزش رانندگی
این مقایسه همچنین نشان میدهد که نقش مربی آموزش رانندگی در هر دو سیستم بسیار مهم است.
در سوئد، مربیان آموزش رانندگی از طریق یک دوره آموزش عالی حرفهای حدوداً ۱۴ماهه تربیت میشوند. در این دوره موضوعات زیر آموزش داده میشوند:
– اصول آموزش و یادگیری؛
– نظریه ترافیک؛
– روشهای تدریس؛
– کارآموزی عملی (LIA).
در ایران، بیشتر از عنوان «مربی رانندگی» استفاده میشود. فرد یک دوره نظری و عملی کوتاهتر را میگذراند و پس از آن باید از سوی پلیس راهور تأیید شود. پس از تأیید، کارت مربیگری دریافت میکند که به او اجازه فعالیت در یک آموزشگاه رانندگی مجاز را میدهد.
صرفنظر از سیستم مورد استفاده، مربی رانندگی یکی از افراد کلیدی در تربیت رانندگان ایمن آینده است.
۱۰.۹. جمعبندی بحث
در مجموع، مقایسه نشان میدهد که ایمنی ترافیک با یک قانون یا یک آزمون بهتنهایی ایجاد نمیشود.
یک سیستم ترافیکی ایمن به ترکیبی از عوامل زیر نیاز دارد:
– آموزش مناسب؛
– تجربه عملی کافی؛
– مربیان حرفهای؛
– مقررات روشن؛
– رانندگان مسئولیتپذیر؛
– فرهنگ ترافیکی قوی.
سوئد و ایران از مدلهای متفاوتی استفاده میکنند، اما هر دو کشور میتوانند با یادگیری از تجربیات یکدیگر سیستمهای خود را توسعه دهند.
۱۱. نتیجهگیری
این پایاننامه آموزش رانندگی برای دریافت گواهینامه پایه B در سوئد و ایران را با تمرکز بر ساختار آموزش، شرایط دریافت گواهینامه، تمرین خصوصی رانندگی، سیستم آزمونها، انواع گواهینامهها و ایمنی ترافیک مقایسه کرده است.
نتایج نشان میدهد که سوئد و ایران از مدلهای متفاوتی برای آموزش رانندگان استفاده میکنند.
سیستم سوئد تا حد زیادی بر موارد زیر استوار است:
– مسئولیتپذیری خود هنرجو؛
– امکان تمرین خصوصی رانندگی؛
– آموزش خطرات رانندگی؛
– توسعه بلندمدت توانایی رانندگی؛
– تمرکز بر ایمنی ترافیک و آگاهی از خطرات.
هنرجو فرصت دارد پیش از دریافت گواهینامه، در محیطهای ترافیکی متنوع تجربه کسب کند. با این حال، فرایند دریافت گواهینامه ممکن است به دلیل بالا بودن الزامات و طولانیشدن دوره آموزش، پرهزینه و استرسزا باشد.
سیستم ایران بیشتر بر موارد زیر استوار است:
– آموزش از طریق آموزشگاههای رانندگی مجاز؛
– بخشهای آموزشی اجباری؛
– نقش مربی رانندگی؛
– نظارت پلیس راهور.
یکی از نقاط قوت سیستم ایران، سازماندهی مشخص آموزش و برگزاری آزمون توسط یک مقام رسمی پلیس راهور است. در عین حال، زمینههایی برای توسعه وجود دارد؛ از جمله تأکید بیشتر بر تجربه عملی، آموزش خطرات و رانندگی در محیطهای ترافیکی پیچیدهتر.
یکی از نتایج مهم این پژوهش آن است که تجربه نقش تعیینکنندهای در ایمنی ترافیک دارد. قبولی در آزمون رانندگی لزوماً به این معنا نیست که راننده برای مدیریت تمام موقعیتهای ترافیکی تجربه کافی دارد.
به همین دلیل، آموزش رانندگی نباید فقط بر قبولی هنرجو در آزمونها تمرکز کند، بلکه باید تواناییهای زیر را نیز توسعه دهد:
– استقلال در رانندگی؛
– آگاهی از خطرات؛
– رفتار مناسب در ترافیک؛
– توانایی تصمیمگیری ایمن.
هر دو کشور بخشهایی از سیستم خود را دارند که میتوانند توسعه دهند. با ترکیب نقاط قوت دو مدل، میتوان در آینده سیستم آموزشی مؤثرتری ایجاد کرد.
۱۲. سوئد و ایران چه چیزهایی میتوانند از یکدیگر بیاموزند؟
مقایسه سوئد و ایران نشان میدهد که هر دو کشور تجربههایی دارند که میتوانند به توسعه آموزش رانندگی و افزایش ایمنی ترافیک کمک کنند.
۱۲.۱. سوئد میتواند از ایران بیاموزد: کاهش استرس و هزینه گواهینامه پایه B
یکی از تفاوتهای میان دو کشور این است که مسیر دریافت گواهینامه پایه B در سوئد اغلب برای بسیاری از هنرجویان پرهزینه و استرسزا است.
هنرجو باید پیش از دریافت گواهینامه نشان دهد که توانایی رانندگی در محیطهای ترافیکی مختلف را دارد؛ از جمله:
– ترافیک شهری؛
– جادههای خارج از شهر؛
– بزرگراه؛
– موقعیتهای ترافیکی گوناگون.
این موضوع برای ایمنی اهمیت دارد، اما ممکن است فرایند آموزش را طولانی و از نظر اقتصادی دشوار کند.
سوئد میتواند امکان ایجاد یک سیستم مرحلهای برای گواهینامه را بررسی کند.
در این مدل، هنرجو پس از گذراندن آموزش پایه و قبولی در آزمون میتواند گواهینامه پایه B با محدودیتهای مشخص دریافت کند.
این گواهینامه میتواند برای مثال به فرد اجازه رانندگی در شرایط زیر را بدهد:
– داخل مناطق شهری؛
– در جادههایی با محدودیت سرعت پایینتر؛
– در محیطهای ترافیکی کمتر پیچیده.
پیش از دریافت گواهینامه کامل پایه B، هنرجو باید آموزشهای زیر را تکمیل کند:
– رانندگی در بزرگراه؛
– رانندگی در جادههای خارج از شهر؛
– ورود ایمن به بزرگراه و خروج از آن.
این موضوع اهمیت دارد؛ زیرا حتی یک راننده باتجربه نیز ممکن است اشتباه کند و ناخواسته وارد بزرگراه شود. راننده باید بتواند چنین موقعیتی را به شکل ایمن مدیریت کند.
یک سیستم مرحلهای میتواند استرس برخی هنرجویان را کاهش دهد و در عین حال به آنها اجازه دهد تحت شرایط کنترلشده تجربه کسب کنند.
۱۲.۲. ایران میتواند آموزش رانندگی در بزرگراه و جادههای خارج از شهر را توسعه دهد
یکی از تفاوتهای مهم میان سوئد و ایران این است که آزمون رانندگی در ایران معمولاً الزامات مشابهی با سوئد برای رانندگی در بزرگراه و مسیرهای طولانی جادهای ندارد.
این موضوع به این معناست که ممکن است راننده بدون دریافت آموزش عملی و ارزیابی در این محیطها گواهینامه بگیرد.
برای افزایش ایمنی ترافیک، ایران میتواند سیستم خود را از طریق گنجاندن موارد زیر توسعه دهد:
– آموزش اجباری رانندگی در بزرگراه؛
– آموزش رانندگی در جادههای خارج از شهر؛
– آموزش رانندگی در سرعتهای بالاتر؛
– آزمون عملی در محیطهای ترافیکی مختلف.
در این زمینه، ایران میتواند از تجربه سوئد الهام بگیرد؛ جایی که هنرجو باید پیش از دریافت گواهینامه نشان دهد که توانایی رانندگی در انواع مختلف جادهها را دارد.
۱۲.۳. علامتگذاری واضحتر خودروهای آموزش رانندگی
در ایران، خودروهای آموزش رانندگی اغلب دارای علائم مشخصی هستند.
این خودروها ممکن است موارد زیر را داشته باشند:
– تابلو روی سقف؛
– علائم هشداردهنده در جلو و عقب؛
– اطلاعات واضح درباره استفاده خودرو برای آموزش رانندگی.
این علائم به سایر کاربران راه کمک میکنند شرایط را سریعتر تشخیص دهند و معمولاً توجه بیشتری نشان دهند.
سوئد میتواند بررسی کند که آیا امکان توسعه الگویی مشابه وجود دارد یا خیر.
با این حال، ایمنی باید در اولویت قرار گیرد. تابلوی بزرگ روی سقف خودرو ممکن است بر موارد زیر تأثیر بگذارد:
– پایداری خودرو؛
– مقاومت هوا؛
– ایمنی در سرعتهای بالا.
بنابراین، در سرعتهایی در حدود ۱۰۰ کیلومتر در ساعت، هر راهکار احتمالی باید با دقت طراحی شود.
راهکارهای آینده میتوانند شامل موارد زیر باشند:
– تابلوهای کوچکتر با طراحی آیرودینامیکی بهتر؛
– علائم یکپارچه با بدنه خودرو؛
– فناوریهای جدیدی که بدون کاهش ایمنی، استفاده از خودرو برای آموزش رانندگی را مشخص میکنند.
۱۲.۴. تمرین خصوصی رانندگی در ایران
سوئد سیستمی دارد که در آن تمرین خصوصی رانندگی بخش مهمی از آموزش است.
این روش فرصتهای زیر را فراهم میکند:
– تمرین بیشتر؛
– کسب تجربه گستردهتر؛
– کاهش هزینهها.
ایران میتواند امکان توسعه سیستمی مشابه را بررسی کند، اما این کار باید با مقررات روشن همراه باشد.
چنین سیستمی میتواند شرایط زیر را الزامی کند:
– آموزش سرپرست تمرین خصوصی؛
– دریافت تأییدیه از سازمان مسئول؛
– تعیین مقررات روشن درباره محل و نحوه تمرین؛
– نظارت بر ایمنی.
به این ترتیب، هنرجویان میتوانند تجربه بیشتری کسب کنند، در حالی که کیفیت آموزش نیز حفظ میشود.
۱۲.۵. خلاصه فرصتهای توسعه
سوئد و ایران نقاط قوت متفاوتی دارند.
سوئد در زمینههای زیر تجربه زیادی دارد:
– فعالیتهای مربوط به ایمنی ترافیک؛
– آموزش خطرات رانندگی؛
– تمرین خصوصی رانندگی؛
– آموزش در محیطهای ترافیکی مختلف.
ایران در زمینههای زیر دارای نقاط قوتی است:
– ساختار روشن آموزش؛
– نظارت سازمانی؛
– علامتگذاری مشخص خودروهای آموزش رانندگی؛
– تقسیمبندی مرحلهای گواهینامهها.
با یادگیری از یکدیگر، هر دو کشور میتوانند سیستمهای آموزش رانندگی ایمنتر و مؤثرتری توسعه دهند.
۱۳. فهرست منابع
سوئد
اداره حملونقل سوئد (Transportstyrelsen)
اطلاعات درباره گواهینامه رانندگی، انواع گواهینامهها، مقررات مربوط به رانندگان و مجوز شروع آموزش رانندگی.
https://www.transportstyrelsen.se
اداره راه و حملونقل سوئد (Trafikverket)
اطلاعات درباره آزمون دانش نظری، آزمون عملی رانندگی، ارزیابی رانندگان و ایمنی ترافیک.
https://www.trafikverket.se
اداره Trafikverket – برنامه چشمانداز صفر (Nollvisionen)
اطلاعات درباره فعالیتهای بلندمدت سوئد برای کاهش مرگومیر و آسیبهای جدی در ترافیک جادهای.
https://www.trafikverket.se
انجمن ملی آموزشدهندگان رانندگی سوئد (STR)
اطلاعات درباره آموزشگاههای رانندگی، آموزش رانندگی و منابع آموزشی.
https://www.str.se
کتاب آموزش گواهینامه رانندگی (Körkortsboken)
منبع آموزشی برای دریافت گواهینامه پایه B.
منتشرشده توسط انجمن ملی آموزشدهندگان رانندگی سوئد (STR).
ایران
پلیس راهنمایی و رانندگی، راهور (FARAJA)
اطلاعات درباره قوانین ترافیک، سیستم گواهینامه رانندگی، آزمونهای گواهینامه و نظارت بر ترافیک در ایران.
فرماندهی کل انتظامی جمهوری اسلامی ایران (FARAJA)
اطلاعات درباره ساختار سازمان پلیس کشور و شاخههای مختلف آن.
قوانین ترافیکی و منابع آموزشی گواهینامه رانندگی ایران
اطلاعات درباره انواع گواهینامهها، الزامات آموزشی و مقررات ترافیکی.
آمار بینالمللی و ایمنی ترافیک
سازمان جهانی بهداشت (WHO)
گزارش وضعیت جهانی ایمنی ترافیک.
https://www.who.int
مجمع بینالمللی حملونقل (ITF)
گزارشهایی درباره ایمنی ترافیک بینالمللی و مقایسه وضعیت کشورها.
https://www.itf-oecd.org
سایر منابع
– تجربهها و مشاهدات شخصی از سیستمهای ترافیکی سوئد و ایران.
– تجربههای حاصل از دوره آموزش مربی رانندگی.
– گفتوگوها و مقایسه دیدگاههای افرادی که با هر دو سیستم ترافیکی آشنایی دارند.
Comparison between driver’s licence training and the traffic system in Sweden and Iran
Table of Contents
- Summary
- Introduction
- Purpose
- Research questions
- Method
- Driver’s licence training in Sweden
- Driver’s licence training in Iran
- Comparison between driver’s licence training in Sweden and Iran
- Traffic safety and accident statistics
- Discussion
- Suggestions on what Sweden and Iran can learn from each other
- Conclusion
- References
1. Summary
This degree project compares category B driver’s licence training in Sweden and Iran. The purpose is to describe similarities and differences between the two countries’ training systems, driving licence rules and traffic safety work, and to analyse how these factors can influence new drivers’ knowledge, experience and safety in traffic.
The work is based on information from authorities, laws, training materials, statistics and previous studies. The comparison covers, among other things, the content of the training, theory tests, practical driving tests, private practice driving, compulsory training elements, costs, rules for new drivers and different driving licence categories.
The results show that Swedish driver’s licence training places great emphasis on traffic safety, risk awareness, the environment, independence and long-term responsibility in traffic. The learner can combine training at a driving school with private practice driving together with an approved supervisor. There is no requirement for a fixed number of driving lessons at a driving school; the learner’s knowledge is assessed through a theory test and a practical driving test at the Swedish Transport Administration (Trafikverket).
In Iran, training takes place mainly through approved driving schools. Private practice driving is not part of the official training system in the same way as in Sweden. The learner must complete compulsory theory training and practical driving practice before the theory and practical tests. The practical driving test is conducted by a police officer from the traffic police (Rahvar), whereas in Sweden the practical test is conducted by a civilian examiner from Trafikverket.
The comparison also shows differences regarding new drivers. In Sweden, a driver who has passed the practical test may immediately drive on all types of roads, including motorways and rural roads. In Iran there is a restriction for new drivers during the first six months after obtaining the licence: they may not drive on motorways and certain inter-city roads.
Regarding traffic safety, Sweden has worked for a long time with Vision Zero, risk education and preventive measures. Iran has also developed its traffic safety work, but the country still has significantly more fatal accidents in traffic compared with Sweden.
The conclusion is that both systems have strengths and weaknesses. Sweden’s model offers extensive opportunities for practical experience and focuses strongly on risk awareness, while Iran’s model has clear requirements for training and strong official control through the traffic police. By studying each other’s systems, both countries can develop their training models and improve traffic safety.
2. Introduction
Obtaining a driver’s licence is an important part of many people’s lives. A driver’s licence makes it easier to travel, work and participate in society. At the same time, the licence entails great responsibility because a driver must be able to follow traffic rules, make safe decisions and show consideration for other road users.
Sweden and Iran have different systems for driver’s licence training. Both countries aim to train safe drivers, but the path to a licence differs in several areas, for example the structure of the training, private practice driving, the testing system, the training of driving instructors and the rules that apply after the licence has been issued.
In Sweden, private practice driving is an important part of many learners’ training. A learner can practise with an approved supervisor over a longer period and thereby gain greater experience before the practical test. Training can be combined between a driving school and private practice.
In Iran, official training takes place mainly through approved driving schools. Private practice driving does not have the same regulated role as in Sweden. Practical training is carried out together with a driving instructor and the learner must meet the traffic police’s requirements before the licence can be issued.
An important difference between the countries concerns the examination. In Sweden the practical driving test is conducted by an examiner from Trafikverket. In Iran the practical test is conducted by a police officer from the traffic police (Rahvar), which means that the state, through the police, has a direct role in assessing the learner’s driving ability.
There are also major differences in the field of traffic safety. Sweden has long worked with Vision Zero, where the goal is that no one should be killed or seriously injured in traffic. Iran also works with traffic safety, but still faces greater challenges regarding the number of traffic accidents and fatalities.
As a future driving instructor it is valuable to understand how different training systems function. By comparing Sweden and Iran it is possible to analyse which parts of the systems work well and which areas can be developed in order to create safer drivers and a safer traffic environment.
3. Purpose
The purpose of this degree project is to compare category B driver’s licence training in Sweden and Iran.
The work examines how the training is structured, what requirements are placed on prospective drivers, and what differences and similarities exist between the two countries’ driving licence systems.
The purpose is also to analyse how training methods, rules, testing systems and traffic safety work can influence new drivers’ knowledge, experience and behaviour in traffic.
Through the comparison the goal is to create a better understanding of how different models of driver’s licence training can be developed and contribute to safer drivers.
4. Research questions
The degree project is based on the following research questions:
- What similarities and differences exist between category B driver’s licence training in Sweden and Iran?
- How do the rules for theory training, driving lessons, private practice driving and the practical driving test differ between the two countries?
- How do the costs of obtaining a driver’s licence differ in Sweden and Iran?
- What rules apply to new drivers after the licence has been issued?
- How does traffic safety and the number of fatal accidents differ between Sweden and Iran?
- What strengths and weaknesses exist in each training system, and what can the countries learn from each other?
5. Method
This degree project uses a comparative method to examine differences and similarities between category B driver’s licence training in Sweden and Iran.
Information has been collected through studies of authorities’ information, laws, regulations, training materials and statistics from various sources. Personal experiences and observations from the traffic systems in both countries are also used as part of the analysis.
The work focuses on several areas within driver’s licence training, for example the content of the training, requirements for obtaining a licence, private practice driving, compulsory training elements, costs, testing systems, driving licence categories and rules after a passed practical test.
The method is mainly qualitative because the work analyses and describes differences between two different training systems. Statistics on traffic accidents and fatal accidents are also used to provide a broader picture of traffic safety in Sweden and Iran.
6. Driver’s licence training in Sweden
6.1 Responsible authorities
In Sweden the driving licence system is organised with several responsible authorities. The most important are the Swedish Transport Agency (Transportstyrelsen) and the Swedish Transport Administration (Trafikverket).
Transportstyrelsen is responsible for rules, regulations, driving licence permits, supervisor permits and issues relating to holding a driving licence. The agency decides what requirements apply in order to obtain a driving licence and what rules apply to different licence categories.
Trafikverket is responsible for conducting the theory tests and practical driving tests. At the practical test a civilian examiner assesses whether the learner has sufficient knowledge and skills to drive independently and safely.
Unlike Iran, the examiner in Sweden is not a police officer. The role is a civilian official function focused on assessing the learner’s driving ability according to established requirements.
6.2 Requirements for a category B licence in Sweden
To obtain a category B licence in Sweden a person must meet certain basic requirements.
The most important requirements are:
• The person must have turned 18 years old to obtain a full category B licence.
• The person must have an approved driving licence permit.
• The person must meet the medical requirements.
• The person must pass both the theory test and the practical driving test.
Before private practice driving may begin, the learner and the supervisor must complete an introductory training course. The purpose of the course is to give the supervisor knowledge of how private practice driving should be carried out in a safe and effective way.
6.3 Structure of the training
Swedish driver’s licence training is based on the learner developing both theoretical knowledge and practical skills.
Training can take place through:
• a driving school,
• private practice driving,
• or a combination of both.
There is no requirement for a fixed number of driving lessons at a driving school. Each learner can receive different amounts of training depending on previous experience, learning ability and opportunities for private practice.
The goal is not only that the learner should pass the practical test, but that the learner should develop safe behaviour and be able to make the right decisions in different traffic situations.
6.4 Theoretical training
The theoretical part of the driver’s licence training covers several areas that are important for safe driving.
The learner should, among other things, learn:
• traffic rules and road signs,
• the traffic environment and interaction between different road users,
• human behaviour in traffic,
• risks associated with alcohol, drugs and fatigue,
• the importance of speed,
• environmentally friendly and economical driving,
• the vehicle’s functions and safety.
The knowledge is tested through a theory test at Trafikverket.
6.5 Practical driving training
The practical training aims to enable the learner to handle the car and drive safely in different traffic environments.
The learner practises, among other things:
• starting and stopping,
• gear changing and use of the car’s functions,
• parking and reversing,
• driving in urban traffic,
• driving on rural roads,
• driving on motorways or dual carriageways,
• interaction with other road users,
• risk assessment and independent driving.
An important part of the Swedish system is that the learner should gain experience of many different situations before obtaining the licence.
7. Driver’s licence training in Iran
7.1 Responsible authorities and the traffic police Rahvar
In Iran the driving licence system is organised through the national police authority FARAJA (Police Command of the Islamic Republic of Iran).
Within FARAJA there are several specialised police branches with different areas of responsibility. The police branch responsible for traffic issues is the traffic police Rahvar.
The traffic police Rahvar is responsible for, among other things:
• driving licence rules,
• vehicle registration,
• traffic monitoring,
• traffic regulations,
• practical driving tests.
An important difference compared with Sweden is that the traffic police in Iran have a direct role in the examination of driving licence learners. The practical driving test is conducted by a police officer from Rahvar, whereas in Sweden the practical test is conducted by a civilian examiner from Trafikverket.
7.2 Requirements for a category B licence in Iran
To obtain a licence for passenger cars in Iran a person must meet certain basic requirements.
The requirements include, among other things:
• reaching the minimum age,
• medical examination,
• completed training at an approved driving school,
• passed theory test,
• passed practical driving test.
Training takes place through approved driving schools where the learner receives both theoretical instruction and practical driving practice.
7.3 Theoretical training in Iran
The theoretical training is carried out at the driving school and covers basic knowledge required to drive safely.
The training includes, among other things:
• traffic rules,
• road signs,
• traffic regulations,
• basic traffic safety,
• the driver’s responsibility,
• the vehicle’s parts and maintenance.
After completing the theory training the learner must take a theory test.
The theory test is conducted at a testing centre belonging to the traffic police. If the learner passes the theory test, the person may proceed to the practical driving test.
7.4 Practical driving training in Iran
The practical training is carried out together with a driving instructor at an approved driving school.
The learner practises, among other things:
• starting and stopping the car,
• use of clutch, brake and accelerator,
• gear changing,
• parking,
• reversing,
• driving in urban traffic,
• positioning on the road,
• compliance with traffic rules.
Unlike Sweden, the greater part of the training takes place through the driving school because private practice driving is not an organised part of the system.
7.5 Theory test and practical driving test in Iran
After completing the training the learner first takes the theoretical test.
If the theory test is passed, the practical driving test is conducted.
The practical driving test is carried out by a police officer from the traffic police Rahvar.
The police officer assesses, among other things:
• the learner’s control of the vehicle,
• starting and stopping,
• gear changing,
• parking,
• turns and junctions,
• positioning on the road,
• ability to follow traffic rules.
An important difference compared with Sweden is that the examiner in Iran is a police officer with official authority, whereas the examiner in Sweden is a civilian official from Trafikverket.
The police officer from Rahvar has a higher formal official position than an ordinary driving instructor. The driving school is only responsible for the training, while the decision on a pass or fail in the practical test is made by the traffic police.
7.6 Differences in the practical driving test between Iran and Sweden
There are several important differences between the practical tests in the two countries.
In Sweden the learner must demonstrate that he or she can drive in several different traffic environments, for example:
• urban traffic,
• rural roads,
• motorways or dual carriageways.
This means that the learner has already been tested in situations with higher speeds and more complex traffic before obtaining the licence.
In Iran the practical test is mainly conducted in an urban environment. Driving on motorways and longer stretches of rural road are not normally included in the test.
This means that a person can obtain a licence in Iran without having been examined in these traffic environments.
7.7 Rules for new drivers in Iran
After a person has obtained their first driving licence there are special rules for new drivers in Iran.
During the first six months after obtaining the licence the new driver may not drive on:
• motorways,
• certain inter-city roads.
The purpose of this rule is to reduce the risk of accidents by giving new drivers the opportunity to build experience before they drive in more demanding traffic environments.
This differs from Sweden, where a new driver may immediately after a passed practical test drive on all types of roads.
7.8 The role of the driving instructor in Iran
Another important difference between Iran and Sweden concerns the role of the trainer.
In Iran the term driving instructor is used instead of driving teacher in the same way as in Sweden.
A driving instructor undergoes shorter theoretical and practical training in order to be able to teach learners to drive.
After completing the training the person must be approved by the traffic police (Rahvar/FARAJA). The police check, among other things, the person’s competence and social suitability.
After approval a special instructor card is issued that gives the right to work as a driving instructor at an approved driving school.
In Sweden, by contrast, there is a formal higher vocational education (YH) programme to become a driving teacher lasting approximately 14 months, with a focus on pedagogy, teaching methodology, traffic theory and practical training.
7.9 Training vehicles in Iran
Training vehicles in Iran are often clearly marked so that other road users can quickly identify that the car is being used for driving training.
Usually the following are used:
• a clear sign on the roof of the car,
• warning markings at the front and rear of the car,
• information about the driving school.
The purpose of the marking is to increase safety by allowing other road users to show greater consideration towards the learner.
The clear markings can help other drivers keep a greater distance, be more careful and have greater understanding that the learner may make mistakes.
At the same time it is important that safety at higher speeds is taken into account. Large constructions on the roof of the car can affect the car’s stability, and therefore future solutions may need to be developed with more aerodynamic and safer models.
7.10 Different driving licence categories in Iran
In Iran there are several different driving licence categories depending on which vehicle the driver wishes to drive.
The system is divided into different levels where the driver can progress to larger and heavier vehicles through higher categories.
Motorcycle licence
A motorcycle licence is valid for driving a motorcycle.
To obtain this category the following are required:
• fulfilment of age requirements,
• theoretical training,
• practical test.
Category 3 licence (Payeh Sevom)
Category 3 is the most common licence for private individuals and can be compared with category B in Sweden.
With this category the driver may drive:
• passenger cars,
• vehicles with a maximum of 9 persons including the driver,
• vehicles with a total weight of up to approximately 3.5 tonnes.
To obtain category 3, training as well as a passed theory and practical test are required.
Category 2 licence (Payeh Dovom)
Category 2 is valid for larger vehicles than ordinary passenger cars.
With this category the driver may drive:
• certain larger passenger transport vehicles,
• vehicles with a higher weight than category 3.
Exact limits may depend on current rules, but the category is used for drivers who need to drive larger vehicles.
Category 1 licence (Payeh Yekom)
Category 1 is a higher category for heavy vehicles.
It is valid for, among other things:
• heavy goods vehicles,
• larger buses.
To obtain this category higher age, previous experience and approved training and tests are required.
7.11 Summary of the driving licence system in Iran
The Iranian driving licence system is based on clear official control in which the traffic police have a central role in examination and regulation.
Strengths of the system include:
• clear control of the practical test,
• compulsory training through driving schools,
• clear rules for new drivers,
• division of driving licence categories.
At the same time there are areas that can be developed, for example more training and practical experience on motorways and rural roads before full driving entitlement is issued.
8. Comparison between driver’s licence training in Sweden and Iran
Driver’s licence training in Sweden and Iran has the same fundamental goal: to train drivers who can drive safely, follow traffic rules and take responsibility in traffic. Despite this, the systems differ in several important areas, including the structure of the training, private practice driving, the testing system, costs and rules after the licence has been issued.
8.1 Differences in the structure of the training
In Sweden driver’s licence training is more individually adapted. The learner can combine training at a driving school with private practice driving together with an approved supervisor.
There is no requirement for a fixed number of driving lessons at a driving school. Instead it is the learner’s knowledge and skills that are assessed through the theory test and the practical test.
The Swedish system is therefore based to a large extent on the learner taking responsibility for his or her own training and gathering experience over a longer period.
In Iran the training is more directed through driving schools. The learner must complete the required training elements before the tests may be taken. The practical training takes place mainly together with a driving instructor.
The difference means that the Swedish model offers greater opportunity for individual practice, while the Iranian model offers a clearer and more controlled training path.
8.2 Private practice driving
One of the greatest differences between Sweden and Iran concerns private practice driving.
In Sweden private practice driving is an important part of driver’s licence training. The learner can practise with an approved supervisor over a longer period and gain experience of different traffic environments.
The advantages of private practice driving include:
• more hours behind the wheel,
• opportunity to practise regularly,
• greater experience before the practical test,
• opportunity to reduce the training cost.
At the same time there is a challenge because the quality of the private practice can vary depending on the supervisor’s knowledge and experience.
In Iran private practice driving is not part of the official system in the same way as in Sweden. The practical training takes place mainly through driving schools.
An advantage of this is that the learner receives training from a trained driving instructor. A disadvantage may be that the learner has less opportunity to gather many hours of experience before obtaining the licence.
8.3 Number of driving lessons and practical experience
In Sweden the number of driving lessons varies greatly between different learners.
A learner who has the opportunity to practise privately can gain a great deal of experience before the practical test, while another learner may need more lessons at a driving school.
The Swedish system therefore focuses more on the learner’s final competence than on a fixed number of lessons.
In Iran there is greater focus on the training that takes place through the driving school. Because private practice driving does not have the same role, the learner’s total driving experience before the licence may be more limited.
An important factor for traffic safety, however, is not only passing the practical test, but that the driver has sufficient experience to be able to handle unexpected situations in real traffic.
8.4 Differences in theory training and the testing system
Both Sweden and Iran have theoretical training and a theory test before a licence is issued.
In Sweden the theory test is conducted at Trafikverket. The test covers, among other things:
• traffic rules,
• traffic safety,
• the environment,
• human behaviour,
• vehicle knowledge.
In Iran the theory test is conducted through the traffic police’s system after completed theory training at the driving school.
The greatest difference is not that both countries have a theory test, but who is responsible for the examination.
In Sweden Trafikverket is responsible for the tests through civilian examiners.
In Iran the traffic police Rahvar is responsible for the practical examination and has a direct official role in the process.
8.5 Differences in the practical driving test
The practical tests in Sweden and Iran have the same fundamental purpose: to check whether the learner can drive safely.
Despite this there are important differences.
Practical test in Sweden
In Sweden the following are assessed, among other things:
• safety check of the car,
• observation and use of mirrors,
• speed adaptation,
• positioning on the road,
• interaction with other road users,
• independent driving,
• risk awareness.
The practical test is conducted in several different traffic environments.
The learner may need to demonstrate knowledge in:
• urban traffic,
• rural roads,
• motorways or dual carriageways.
Practical test in Iran
In Iran the practical test is conducted by a police officer from the traffic police Rahvar.
The test focuses, among other things, on:
• control of the vehicle,
• starting and stopping,
• gear changing,
• parking,
• compliance with traffic rules,
• positioning on the road.
The practical test is mainly conducted in an urban environment.
An important difference is that motorways and longer driving on rural roads are not normally included to the same extent as in Sweden.
8.6 Differences after the licence has been issued
After a passed practical test a new driver in Sweden may immediately drive on all types of roads.
This means that a person who has just obtained a licence may drive:
• in towns,
• on rural roads,
• on motorways.
There is no special restriction during the first months.
In Iran there is a rule that restricts new drivers during the first six months after obtaining the licence.
During this period the new driver may not drive on:
• motorways,
• certain inter-city roads.
The purpose is to give new drivers the opportunity to build experience before they drive in more advanced traffic environments.
8.7 Cost comparison
The cost of obtaining a driver’s licence differs greatly between Sweden and Iran.
In Sweden a category B licence can become expensive because of:
• driving lessons at a driving school,
• risk education courses,
• test fees,
• driving licence permit,
• study materials.
At the same time private practice driving can reduce the cost because the learner can practise without paying for every hour.
In Iran the cost is generally lower compared with Sweden. Training takes place mainly through a driving school and the cost is affected, among other things, by:
• the number of driving lessons,
• the driving school’s fees,
• test costs.
The difference in cost can affect how many people have the opportunity to obtain a licence and how long the training takes.
8.8 Comparison of driving licence categories
Sweden and Iran use different systems for driving licence categories.
In Sweden the system is divided according to vehicle types.
Examples:
• B – passenger car and light vehicles,
• C – goods vehicle,
• D – bus.
In Iran the system is more based on different levels:
• category 3,
• category 2,
• category 1.
A driver can progress from lighter vehicles to larger and heavier vehicles through higher categories.
The difference shows that the countries have chosen different ways of organising the category system, but both systems have the same goal: to ensure that drivers have the right knowledge for the vehicle they drive.
8.9 Summary of the comparison
The comparison shows that Sweden and Iran have different models for training drivers.
The Swedish model is based more on:
• private practice driving,
• long experience,
• individual training,
• risk awareness,
• personal responsibility.
The Iranian model is based more on:
• driving school training,
• compulsory training elements,
• official control,
• clear restrictions for new drivers.
Both systems have strengths. Sweden can contribute experience in risk education and practical training, while Iran has a clear control system through the traffic police and a structured path through the driving school.
9. Traffic safety and accident statistics
Traffic safety is affected by many different factors. Driver’s licence training is an important part, but other factors such as the quality of the roads, the safety of the vehicles, compliance with traffic rules, speeds and traffic culture are also of great importance.
Sweden and Iran have different conditions regarding the traffic environment and societal structure, but both countries work to reduce the number of traffic accidents and create safer roads.
9.1 Traffic safety work in Sweden
Sweden is internationally known for its long-term work with traffic safety through Vision Zero.
Vision Zero means that no one should be killed or seriously injured in road traffic. The basic idea is that people can make mistakes in traffic, but the traffic system should be designed so that the consequences of these mistakes are as small as possible.
The work with traffic safety includes, among other things:
• safer roads,
• safer vehicles,
• speed adaptation,
• use of seat belts,
• control of alcohol and drugs in traffic,
• training of drivers,
• risk awareness.
Swedish driver’s licence training is part of this work by ensuring that the learner not only learns to drive the car, but also understands risks and develops safe behaviour.
9.2 Traffic safety in Iran
Iran also has rules and a training system to improve traffic safety. The traffic police Rahvar works with traffic monitoring, control of drivers and development of traffic rules.
Despite this, Iran has for a long time had greater problems with traffic accidents compared with Sweden.
Factors that can affect traffic safety in Iran include:
• high traffic density in large cities,
• differences in road quality,
• speeding,
• the safety level of the vehicle fleet,
• traffic behaviour and compliance with rules.
It is important to emphasise that the number of accidents does not depend solely on driver’s licence training. Traffic safety is the result of many different parts that together affect the risk in traffic.
9.3 Differences in the importance of training for traffic safety
Driver’s licence training has an important role because it influences how new drivers think and act in traffic.
In Sweden great emphasis is placed on the learner understanding:
• why accidents happen,
• how risks can be prevented,
• how human behaviour affects traffic,
• how speed and road conditions affect safety.
Through risk education the learner is given the opportunity to reflect on dangerous situations before experiencing them in real traffic.
In Iran the training is also directed towards traffic rules, vehicle control and practical driving. The system focuses clearly on the learner being able to handle the car and pass the compulsory tests.
One difference is that Swedish training has a greater focus on risk awareness and long-term traffic behaviour.
9.4 Experience of new drivers
One of the most important factors for traffic safety is experience.
New drivers often have a higher accident risk because they have not yet developed the same ability to assess risks and handle unexpected situations as more experienced drivers.
In Sweden the learner can, over a longer period, practise privately together with an approved supervisor. This provides the opportunity to gather experience in different environments, for example:
• urban traffic,
• rural roads,
• motorways,
• darkness,
• winter conditions.
In Iran the greater part of the training takes place through the driving school. This means that the training is more controlled, but the learner may have less opportunity to gather many hours of experience before the licence is issued.
9.5 New drivers and restrictions after the licence
Sweden and Iran have different views on how new drivers should handle the period after obtaining the licence.
In Sweden a new driver may immediately drive in all traffic environments. This means that the training before the licence must prepare the learner for both simple and advanced situations.
In Iran there is a restriction during the first six months after obtaining the licence. The new driver may not drive on motorways and certain inter-city roads.
The Iranian model is based on the idea that a new driver needs time to build experience before driving in more demanding traffic environments.
The Swedish model is instead based on the learner having received sufficient training and experience before the licence is issued.
9.6 Traffic culture and driver behaviour
Traffic safety is not only about rules and training. Drivers’ behaviour and attitudes also play a very important role.
In Sweden traffic safety is an established part of the societal culture. Many road users have a high awareness of:
• seat belts,
• speed limits,
• distance to other vehicles,
• consideration for vulnerable road users.
In Iran there are also many drivers who follow traffic rules and show consideration, but a challenge is to create an even stronger culture in which all road users follow rules consistently.
To reduce accidents it is therefore necessary not only better training but also:
• respect between road users,
• taking responsibility,
• understanding of risks,
• long-term work with traffic behaviour.
9.7 Analysis
The comparison shows that both Sweden and Iran have developed systems to train drivers and improve traffic safety, but the systems are based on different principles.
The Swedish model focuses greatly on:
• risk awareness,
• individual training,
• experience,
• personal responsibility.
The Iranian model focuses more on:
• compulsory training,
• control through driving schools,
• the police’s role in examination,
• restrictions for new drivers.
To create even safer traffic systems both countries can learn from each other. An effective system needs to combine:
• good theoretical training,
• practical experience,
• professional teaching,
• clear rules,
• a strong traffic safety culture.
10. Discussion
The purpose of this degree project has been to compare category B driver’s licence training in Sweden and Iran and to examine how the different systems can influence new drivers’ knowledge, experience and traffic safety.
The comparison shows that both Sweden and Iran have developed systems to train drivers, but that the systems are based on different approaches. Sweden focuses to a high degree on the learner’s own responsibility, long-term training, risk awareness and the opportunity to gather experience through private practice driving. Iran has a more regulated system in which training takes place mainly through approved driving schools and in which the traffic police have an important role in the examination.
Both systems have advantages, but also areas that can be developed.
10.1 Strengths of the Swedish system
One of the greatest strengths in Sweden is the opportunity for private practice driving.
By allowing the learner to practise with an approved supervisor over a longer period there is the opportunity to gather many hours behind the wheel before the practical test.
This can contribute to:
• greater confidence for the learner,
• more experience in different traffic environments,
• better ability to make independent decisions,
• reduced stress during the practical test.
Another strength is the great importance placed on traffic safety and risk awareness.
Risk education part 1 and part 2 give the learner knowledge about, for example, alcohol, drugs, fatigue, speed and the limitations of the car.
The Swedish system therefore tries not only to create drivers who can pass a test, but drivers who understand why certain behaviours are dangerous in traffic.
10.2 Challenges in the Swedish system
Despite many strengths there are also challenges.
One of the greatest is that obtaining a licence can be experienced as expensive and stressful for many learners.
The cost can become high because of:
• many driving lessons at a driving school,
• risk education courses,
• test fees,
• study materials.
In addition the quality of private practice driving can vary.
A learner who has an experienced and pedagogical supervisor can receive very good training, while another learner may not receive the same quality.
Therefore the driving school’s role is important to ensure that all learners receive the right knowledge and develop a safe driving style.
10.3 Strengths of the Iranian system
A strength of the Iranian system is that the training is more structured and controlled.
The learner must go through an approved driving school and complete the required training elements before the tests.
This means that:
• the training takes place under professional guidance,
• the learner receives instruction from a driving instructor,
• the authorities have greater control over the training process.
Another difference is the traffic police’s role in the practical test.
In Iran the practical driving test is conducted by a police officer from the traffic police Rahvar. This means that the examination takes place under the direct responsibility of an authority with responsibility for traffic safety and traffic monitoring.
10.4 Challenges in the Iranian system
A challenge in the Iranian system is that the learner may receive less practical experience before obtaining the licence.
Because private practice driving is not an organised part of the training, some learners may have fewer hours behind the wheel before becoming independent drivers.
Another difference is that motorway driving and longer driving on rural roads are not normally included in the same way in the practical test as in Sweden.
This means that a person can obtain a licence without having been examined in certain more advanced traffic environments.
To increase traffic safety Iran could develop the training by placing greater emphasis on:
• motorway driving,
• rural road driving,
• risk assessment,
• practical experience.
10.5 What Sweden and Iran can learn from each other
An important conclusion from the comparison is that no system is perfect.
Sweden can learn from Iran regarding:
• clearer control of the training process,
• structured training paths,
• clear marking of training vehicles.
Iran can at the same time learn from Sweden in areas such as:
• risk education,
• private practice driving under controlled forms,
• longer practical training,
• training in different traffic environments.
A future developed system could combine the best parts from both models.
10.6 Suggestion for a stepwise driving licence system in Sweden
A possible development for Sweden could be to examine a stepwise system for category B.
Today a learner must demonstrate that he or she can handle many different traffic environments before the licence is issued. This can make the process long, expensive and stressful for some learners.
One model could be to introduce a restricted entitlement after basic training and a passed test.
This entitlement could, for example, allow driving:
• within built-up areas,
• on roads with lower speeds,
• in environments with less complex traffic.
Before full category B entitlement is obtained the learner would need to complete training in more advanced driving, for example:
• motorways,
• rural roads,
• entries and exits from motorways.
This could reduce stress for some learners and at the same time give the opportunity to build experience step by step.
10.7 Marking of training vehicles
In Iran training vehicles are very clearly marked. This means that other road users can quickly understand that the car is being used for driving training.
Such clarity can contribute to greater consideration from other drivers.
Sweden could examine whether a similar solution can be developed.
At the same time safety must be prioritised. A large sign on the roof of the car can affect air resistance, stability and safety at higher speeds.
A possible future solution could be:
• smaller aerodynamic signs,
• integrated markings,
• safer technical solutions that clearly show that the car is a training vehicle.
10.8 The importance of the driving teacher
The comparison also shows that the role of the driving teacher is very important in both systems.
In Sweden driving teachers are trained through a higher vocational education programme lasting approximately 14 months in which the student studies, among other things:
• pedagogy,
• traffic theory,
• teaching methodology,
• practical training (LIA).
In Iran the term driving instructor is mainly used. The person undergoes shorter theoretical and practical training and must thereafter be approved by the traffic police Rahvar. After approval the person receives an instructor card that gives the right to work at an approved driving school.
Regardless of which system is used, the driving teacher is a central person in creating the safe drivers of the future.
10.9 Summarising discussion
In summary the comparison shows that traffic safety is not created by a single rule or a single test.
A safe traffic system requires a combination of:
• good training,
• sufficient practical experience,
• professional trainers,
• clear rules,
• responsible drivers,
• a strong traffic culture.
Sweden and Iran have different models, but both can be developed by learning from each other’s experiences.
11. Conclusion
This degree project has compared category B driver’s licence training in Sweden and Iran with a focus on the structure of the training, requirements for obtaining a licence, private practice driving, the testing system, driving licence categories and traffic safety.
The comparison shows that Sweden and Iran have different models for training drivers.
The Swedish system is to a large extent based on:
• the learner’s own responsibility,
• the opportunity for private practice driving,
• risk education,
• long-term development of driving ability,
• focus on traffic safety and risk awareness.
The learner is given the opportunity to gather experience in many different traffic environments before obtaining the licence. At the same time the process can be experienced as both expensive and stressful because the requirements are high and the training often takes a long time.
The Iranian system is more based on:
• training through approved driving schools,
• compulsory training elements,
• the role of the driving instructor,
• control through the traffic police Rahvar.
A strength of the Iranian system is that the training is clearly organised and that the examination is conducted by an official from the traffic police. At the same time there are areas for development, for example greater focus on practical experience, risk education and driving in more advanced traffic environments.
An important conclusion is that experience plays a decisive role for traffic safety. Passing a practical test does not automatically mean that a driver has sufficient experience for all situations in traffic.
Therefore it is important that driver’s licence training does not only focus on the learner passing the tests, but also on developing:
• independence,
• risk awareness,
• good traffic behaviour,
• ability to make safe decisions.
Both Sweden and Iran have parts of their systems that can be developed. A future more effective system can be created by combining strengths from both models.
12. What Sweden and Iran can learn from each other
A comparison between Sweden and Iran shows that both countries have experiences that can contribute to the development of driver’s licence training and traffic safety.
12.1 Sweden can learn from Iran – reduce stress and costs for category B
One difference between the countries is that the path to a category B licence in Sweden is often experienced as costly and stressful for many learners.
Before obtaining the licence the learner must demonstrate that he or she can handle many different traffic environments, for example:
• urban traffic,
• rural roads,
• motorways,
• different traffic situations.
This is important for safety, but can at the same time make the training long and financially demanding.
Sweden could examine the possibility of a more stepwise driving licence system.
One model could be that a learner, after basic training and a passed test, receives a restricted category B entitlement.
This entitlement could, for example, mean that the person may drive:
• within built-up areas,
• on roads with lower speeds,
• in less complicated traffic environments.
Before full category B entitlement is obtained the learner would need to complete training in:
• motorway driving,
• rural road driving,
• safe entry and exit from motorways.
This is important because even an experienced driver can accidentally enter a motorway. The driver must then be able to handle the situation safely.
A stepwise system could reduce stress for some learners and at the same time give them the opportunity to build experience under controlled forms.
12.2 Iran can develop training in motorways and rural roads
An important difference between Sweden and Iran is that the practical test in Iran does not normally contain the same requirements for motorway driving and longer driving on rural roads.
This means that a driver can obtain a licence without always having received practical training and examination in these environments.
To increase traffic safety Iran could develop the system by including:
• compulsory motorway training,
• rural road driving,
• training at higher speeds,
• practical tests in different traffic environments.
Here Iran can be inspired by Sweden, where the learner must demonstrate that he or she can handle several different types of roads before the licence is issued.
12.3 Clearer marking of training vehicles
In Iran training cars are often very clearly marked.
They may have:
• a sign on the roof,
• warning signs at the front and rear,
• clear information that the car is being used for driving training.
This means that other road users can quickly understand the situation and often show greater consideration.
Sweden could examine whether a similar model can be developed.
At the same time safety must be prioritised. A large sign on the roof of the car can affect:
• the car’s stability,
• air resistance,
• safety at higher speeds.
At speeds around 100 km/h any solution must therefore be carefully designed.
A future solution could be:
• smaller and more aerodynamic signs,
• integrated markings,
• modern technical solutions that show that the car is being used for training without affecting safety.
12.4 Private practice driving in Iran
Sweden has a system in which private practice driving is an important part of the training.
It provides the opportunity to:
• practise more,
• gain greater experience,
• reduce costs.
Iran could develop a similar system, but with clear rules.
Such a system could require:
• training for the supervisor,
• approval by the authority,
• clear rules for where and how the driving may take place,
• control of safety.
In this way learners could gain more experience while the quality of the training is maintained.
12.5 Summary of development opportunities
Sweden and Iran have different strengths.
Sweden has great experience in:
• traffic safety work,
• risk education,
• private practice driving,
• training in different traffic environments.
Iran has strengths in:
• clear training structure,
• official control,
• clear marking of training vehicles,
• stepwise division of driving licence categories.
By learning from each other both countries can develop even safer and more effective driver’s licence training.
13. References
Sweden
Transportstyrelsen
Information about driving licences, driving licence categories, rules for drivers and driving licence permits.
https://www.transportstyrelsen.se
Trafikverket
Information about theory tests, practical driving tests, driving examinations and traffic safety.
https://www.trafikverket.se
Trafikverket – Vision Zero
Information about Sweden’s long-term work to reduce the number of people killed and seriously injured in road traffic.
https://www.trafikverket.se
Sveriges Trafikutbildares Riksförbund (STR)
Information about driving schools, driver’s licence training and training materials.
https://www.str.se
Körkortsboken
Training material for category B driver’s licence.
Sveriges Trafikutbildares Riksförbund (STR).
Iran
Traffic police Rahvar (FARAJA)
Information about traffic rules, the driving licence system, driving tests and traffic monitoring in Iran.
Police Command of the Islamic Republic of Iran (FARAJA)
Information about the organisation of the national police authority and different police branches.
Iranian traffic rules and training materials for driving licences
Information about driving licence categories, training requirements and traffic regulations.
International statistics and traffic safety
World Health Organization (WHO)
Global status report on road safety.
https://www.who.int
International Transport Forum (ITF)
Reports on international traffic safety and comparisons between countries.
https://www.itf-oecd.org
Other sources
• Personal experiences and observations from the traffic systems in Sweden and Iran.
• Experiences from the training to become a driving teacher.
• Conversations and comparisons with people who have experience of both traffic systems.
Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.
**مقارنة بين تعليم رخصة القيادة ونظام المرور في السويد وإيران**
**فهرس المحتويات**
1. الملخص
2. المقدمة
3. الهدف
4. أسئلة البحث
5. المنهجية
6. تعليم رخصة القيادة في السويد
7. تعليم رخصة القيادة في إيران
8. مقارنة بين تعليم رخصة القيادة في السويد وإيران
9. السلامة المرورية وإحصائيات الحوادث
10. المناقشة
11. مقترحات حول ما يمكن أن يتعلمه السويد وإيران من بعضهما البعض
12. الاستنتاج
13. قائمة المصادر
**1. الملخص**
يقارن هذا البحث التعليمي تعليم رخصة القيادة من الفئة B في السويد وإيران. الهدف هو وصف أوجه التشابه والاختلاف بين نظامي التعليم في البلدين، وقواعد رخصة القيادة، والعمل في مجال السلامة المرورية، بالإضافة إلى تحليل كيف يمكن أن تؤثر هذه العوامل على معرفة السائقين الجدد وخبرتهم وسلامتهم في المرور.
يعتمد العمل على معلومات من السلطات والقوانين ومواد التعليم والإحصائيات والدراسات السابقة. وتشمل المقارنة محتوى التعليم، والاختبار النظري، واختبار القيادة العملي، والتدريب الخاص، والعناصر التعليمية الإلزامية، والتكاليف، وقواعد السائقين الجدد، وفئات رخص القيادة المختلفة.
تظهر النتائج أن تعليم رخصة القيادة السويدي يولي أهمية كبيرة للسلامة المرورية، والوعي بالمخاطر، والبيئة، والاستقلالية، والمسؤولية طويلة الأمد في المرور. يمكن للمتدرب الجمع بين التعليم في مدرسة القيادة والتدريب الخاص مع مشرف معتمد. لا يوجد شرط لعدد محدد من دروس القيادة في مدرسة القيادة، بل يتم تقييم معرفة المتدرب من خلال الاختبار النظري واختبار القيادة لدى إدارة النقل السويدية (Trafikverket).
في إيران، يتم التعليم بشكل أساسي من خلال مدارس القيادة المعتمدة. والتدريب الخاص ليس جزءاً من النظام التعليمي الرسمي بنفس الطريقة كما في السويد. يجب على المتدرب إكمال التعليم النظري الإلزامي والتدريب العملي على القيادة قبل إجراء الاختبارين النظري والعملي. يُجرى اختبار القيادة العملي من قبل ضابط شرطة من شرطة المرور (رحور)، بينما يُجرى الاختبار في السويد من قبل ممتحن مدني من إدارة النقل السويدية.
تظهر المقارنة أيضاً اختلافات فيما يتعلق بالسائقين الجدد. في السويد، يُسمح للسائق بعد اجتياز اختبار القيادة بالقيادة مباشرة على جميع أنواع الطرق، بما في ذلك الطرق السريعة والطرق الريفية. أما في إيران فهناك قيد على السائقين الجدد خلال الأشهر الستة الأولى بعد الحصول على الرخصة، حيث لا يُسمح لهم بالقيادة على الطرق السريعة وبعض الطرق بين المدن.
فيما يتعلق بالسلامة المرورية، عملت السويد لفترة طويلة على رؤية الصفر (Nollvisionen)، والتعليم المتعلق بالمخاطر، والتدابير الوقائية. وقد طورت إيران أيضاً عملها في مجال السلامة المرورية، لكن البلد لا يزال يعاني من عدد أكبر بكثير من الحوادث المميتة في المرور مقارنة بالسويد.
والاستنتاج هو أن كلا النظامين له نقاط قوة ونقاط ضعف. يمنح نموذج السويد فرصاً كبيرة للخبرة العملية ويركز بقوة على الوعي بالمخاطر، بينما يتميز نموذج إيران بمتطلبات واضحة للتعليم ورقابة رسمية قوية من خلال شرطة المرور. ومن خلال دراسة نظامي بعضهما البعض، يمكن للبلدين تطوير نماذج التعليم وتحسين السلامة المرورية.
**2. المقدمة**
الحصول على رخصة القيادة جزء مهم من حياة كثير من الناس. تمنح رخصة القيادة إمكانية السفر والعمل والمشاركة في المجتمع بطريقة أسهل. وفي الوقت نفسه، تعني الرخصة مسؤولية كبيرة لأن السائق يجب أن يكون قادراً على اتباع قواعد المرور، واتخاذ قرارات آمنة، وإظهار الاعتبار للآخرين في المرور.
السويد وإيران لديهما أنظمة مختلفة لتعليم رخصة القيادة. كلا البلدين يهدف إلى تدريب سائقين آمنين، لكن الطريق إلى الرخصة يختلف في عدة مجالات، مثل هيكل التعليم، والتدريب الخاص، ونظام الاختبارات، وتدريب مدربي القيادة، والقواعد بعد إصدار الرخصة.
في السويد، يُعد التدريب الخاص جزءاً مهماً من تعليم كثير من المتدربين. يمكن للمتدرب التدرب مع مشرف معتمد لفترة طويلة وبالتالي اكتساب خبرة أكبر قبل اختبار القيادة. ويمكن الجمع بين التعليم في مدرسة القيادة والتدريب الخاص.
في إيران، يتم التعليم الرسمي بشكل أساسي من خلال مدارس القيادة المعتمدة. والتدريب الخاص ليس له نفس الدور المنظم كما في السويد. يتم التعليم العملي مع مدرب قيادة، ويجب على المتدرب تلبية متطلبات شرطة المرور قبل إصدار الرخصة.
فرق مهم بين البلدين يتعلق بالامتحان. في السويد يُجرى اختبار القيادة من قبل ممتحن من إدارة النقل السويدية. أما في إيران فيُجرى الاختبار من قبل ضابط شرطة من شرطة المرور (رحور)، مما يعني أن الدولة من خلال الشرطة لها دور مباشر في تقييم قدرة المتدرب على القيادة.
وهناك أيضاً اختلافات كبيرة في مجال السلامة المرورية. عملت السويد لفترة طويلة على رؤية الصفر، حيث الهدف هو ألا يُقتل أحد أو يُصاب إصابة خطيرة في المرور. وتعمل إيران أيضاً على السلامة المرورية، لكنها لا تزال تواجه تحديات أكبر فيما يتعلق بعدد حوادث المرور والوفيات.
كمدرس قيادة مستقبلي، من المفيد فهم كيفية عمل أنظمة التعليم المختلفة. ومن خلال مقارنة السويد وإيران يمكن تحليل الأجزاء التي تعمل جيداً في الأنظمة والمناطق التي يمكن تطويرها لخلق سائقين أكثر أماناً وبيئة مرورية أكثر أمناً.
**3. الهدف**
الهدف من هذا البحث التعليمي هو مقارنة تعليم رخصة القيادة من الفئة B في السويد وإيران.
يدرس العمل كيف يُبنى التعليم، وما هي المتطلبات المفروضة على السائقين المستقبليين، وما هي أوجه الاختلاف والتشابه بين نظامي رخص القيادة في البلدين.
والهدف أيضاً تحليل كيف يمكن أن تؤثر أساليب التعليم والقواعد ونظام الاختبارات والعمل في مجال السلامة المرورية على معرفة السائقين الجدد وخبرتهم وسلوكهم في المرور.
ومن خلال المقارنة، الهدف هو خلق فهم أفضل لكيفية تطوير نماذج مختلفة لتعليم رخصة القيادة والمساهمة في سائقين أكثر أماناً.
**4. أسئلة البحث**
ينطلق البحث التعليمي من الأسئلة التالية:
1. ما هي أوجه التشابه والاختلاف بين تعليم رخصة القيادة من الفئة B في السويد وإيران؟
2. كيف تختلف قواعد التعليم النظري ودروس القيادة والتدريب الخاص واختبار القيادة بين البلدين؟
3. كيف تختلف تكاليف الحصول على رخصة القيادة في السويد وإيران؟
4. ما هي القواعد التي تنطبق على السائقين الجدد بعد إصدار الرخصة؟
5. كيف تختلف السلامة المرورية وعدد الحوادث المميتة بين السويد وإيران؟
6. ما هي نقاط القوة والضعف في كل نظام تعليمي، وما الذي يمكن أن يتعلمه البلدان من بعضهما البعض؟
**5. المنهجية**
في هذا البحث التعليمي تُستخدم منهجية مقارنة لدراسة الاختلافات والتشابهات بين تعليم رخصة القيادة من الفئة B في السويد وإيران.
تم جمع المعلومات من خلال دراسة معلومات السلطات والقوانين والقواعد ومواد التعليم والإحصائيات من مصادر مختلفة. كما تُستخدم التجارب الشخصية والملاحظات من نظامي المرور في البلدين كجزء من التحليل.
يركز العمل على عدة مجالات ضمن تعليم رخصة القيادة، مثل محتوى التعليم، ومتطلبات الحصول على الرخصة، والتدريب الخاص، والعناصر التعليمية الإلزامية، والتكاليف، ونظام الاختبارات، وفئات رخص القيادة، والقواعد بعد اجتياز اختبار القيادة.
المنهجية نوعية بشكل أساسي لأن العمل يحلل ويصف الاختلافات بين نظامين تعليميين مختلفين. كما تُستخدم إحصائيات حوادث المرور والحوادث المميتة لتقديم صورة أوسع عن السلامة المرورية في السويد وإيران.
**6. تعليم رخصة القيادة في السويد**
**6.1 السلطات المسؤولة**
في السويد يُبنى نظام رخصة القيادة على عدة سلطات مسؤولة. والأهم منها هما وكالة النقل السويدية (Transportstyrelsen) وإدارة النقل السويدية (Trafikverket).
تتولى وكالة النقل المسؤولية عن القواعد واللوائح وتصاريح رخصة القيادة وتصاريح المشرفين والمسائل المتعلقة بحيازة رخصة القيادة. وتحدد الوكالة المتطلبات اللازمة للحصول على رخصة القيادة والقواعد التي تنطبق على فئات الرخص المختلفة.
أما إدارة النقل فتتولى مسؤولية إجراء الاختبار النظري واختبار القيادة العملي. وفي اختبار القيادة يقيّم ممتحن مدني ما إذا كان المتدرب يمتلك المعرفة والمهارات الكافية للقيادة بشكل مستقل وآمن.
على عكس إيران، الممتحن في السويد ليس شرطياً. الدور هو وظيفة رسمية مدنية تركز على تقييم قدرة المتدرب على القيادة وفقاً للمتطلبات المحددة.
**6.2 متطلبات رخصة الفئة B في السويد**
للحصول على رخصة الفئة B في السويد يجب أن يستوفي الشخص متطلبات أساسية معينة.
أهم المتطلبات هي:
• يجب أن يكون الشخص قد بلغ 18 عاماً للحصول على رخصة B كاملة.
• يجب أن يكون لديه تصريح رخصة قيادة معتمد.
• يجب أن يستوفي المتطلبات الطبية.
• يجب أن يجتاز كلاً من الاختبار النظري واختبار القيادة.
قبل بدء التدريب الخاص، يجب على المتدرب والمشرف إكمال دورة تمهيدية. الهدف من الدورة هو إعطاء المشرف معرفة بكيفية إجراء التدريب الخاص بطريقة آمنة وفعالة.
**6.3 هيكل التعليم**
يبني تعليم رخصة القيادة السويدي على أن يطور المتدرب كلاً من المعرفة النظرية والمهارات العملية.
يمكن أن يتم التعليم من خلال:
• مدرسة قيادة،
• تدريب خاص،
• أو مزيج من الاثنين.
لا يوجد شرط لعدد محدد من دروس القيادة في مدرسة القيادة. يمكن لكل متدرب الحصول على كمية مختلفة من التعليم حسب الخبرة السابقة وقدرة التعلم وفرصة التدريب الخاص.
الهدف ليس فقط أن يجتاز المتدرب اختبار القيادة، بل أن يطور سلوكاً آمناً ويكون قادراً على اتخاذ القرارات الصحيحة في مختلف حالات المرور.
**6.4 التعليم النظري**
يشمل الجزء النظري من تعليم رخصة القيادة عدة مجالات مهمة للقيادة الآمنة.
يجب على المتدرب أن يتعلم من بين أمور أخرى:
• قواعد المرور وعلامات الطريق،
• بيئة المرور والتفاعل بين مستخدمي الطريق المختلفين،
• سلوك الإنسان في المرور،
• مخاطر الكحول والمخدرات والتعب،
• أهمية السرعة،
• القيادة الصديقة للبيئة والاقتصادية،
• وظائف المركبة وسلامتها.
يُختبر المعرفة من خلال اختبار نظري لدى إدارة النقل السويدية.
**6.5 التعليم العملي على القيادة**
يهدف التعليم العملي إلى تمكين المتدرب من التعامل مع السيارة والقيادة بأمان في بيئات مرورية مختلفة.
يتدرب المتدرب من بين أمور أخرى على:
• البدء والتوقف،
• تغيير التروس واستخدام وظائف السيارة،
• الركن والرجوع للخلف،
• القيادة في حركة المرور الحضرية،
• القيادة على الطرق الريفية،
• القيادة على الطرق السريعة أو الطرق ذات الاتجاهين،
• التفاعل مع مستخدمي الطريق الآخرين،
• تقييم المخاطر والقيادة المستقلة.
جزء مهم من النظام السويدي هو أن يكتسب المتدرب خبرة في العديد من المواقف المختلفة قبل الحصول على الرخصة.
**7. تعليم رخصة القيادة في إيران**
**7.1 السلطات المسؤولة وشرطة المرور رحور**
في إيران يُنظم نظام رخصة القيادة من خلال السلطة الشرطية الوطنية فراجا (قيادة شرطة جمهورية إيران الإسلامية).
داخل فراجا توجد عدة فروع شرطية متخصصة ذات مجالات مسؤولية مختلفة. الفرع الشرطي المسؤول عن قضايا المرور هو شرطة المرور رحور.
تتولى شرطة المرور رحور المسؤولية من بين أمور أخرى عن:
• قواعد رخصة القيادة،
• تسجيل المركبات،
• مراقبة المرور،
• أحكام المرور،
• اختبارات القيادة العملية.
فرق مهم مقارنة بالسويد هو أن شرطة المرور في إيران لها دور مباشر في امتحان متدربي رخصة القيادة. يُجرى اختبار القيادة العملي من قبل ضابط شرطة من رحور، بينما يُجرى الاختبار في السويد من قبل ممتحن مدني من إدارة النقل السويدية.
**7.2 متطلبات رخصة الفئة B في إيران**
للحصول على رخصة قيادة لسيارة خاصة في إيران يجب أن يستوفي الشخص متطلبات أساسية معينة.
تشمل المتطلبات من بين أمور أخرى:
• بلوغ الحد الأدنى للعمر،
• الفحص الطبي،
• إكمال التعليم في مدرسة قيادة معتمدة،
• اجتياز الاختبار النظري،
• اجتياز اختبار القيادة العملي.
يتم التعليم من خلال مدارس القيادة المعتمدة حيث يحصل المتدرب على تعليم نظري وتدريب عملي على القيادة.
**7.3 التعليم النظري في إيران**
يُجرى التعليم النظري في مدرسة القيادة ويشمل المعرفة الأساسية اللازمة للقيادة بأمان.
يشمل التعليم من بين أمور أخرى:
• قواعد المرور،
• علامات الطريق،
• أحكام المرور،
• السلامة المرورية الأساسية،
• مسؤولية السائق،
• أجزاء المركبة وصيانتها.
بعد إنهاء التعليم النظري يجب على المتدرب إجراء اختبار نظري.
يُجرى الاختبار النظري في مركز اختبار تابع لشرطة المرور. إذا اجتاز المتدرب الاختبار النظري، يمكنه الانتقال إلى اختبار القيادة العملي.
**7.4 التعليم العملي على القيادة في إيران**
يُجرى التعليم العملي مع مدرب قيادة في مدرسة قيادة معتمدة.
يتدرب المتدرب من بين أمور أخرى على:
• بدء وإيقاف السيارة،
• استخدام القابض والفرامل والبنزين،
• تغيير التروس،
• الركن،
• الرجوع للخلف،
• القيادة في حركة المرور الحضرية،
• التموضع على الطريق،
• الالتزام بقواعد المرور.
على عكس السويد، يتم الجزء الأكبر من التعليم من خلال مدرسة القيادة لأن التدريب الخاص ليس جزءاً منظماً من النظام.
**7.5 الاختبار النظري واختبار القيادة العملي في إيران**
بعد إنهاء التعليم يجري المتدرب أولاً الاختبار النظري.
إذا اجتاز الاختبار النظري يُجرى اختبار القيادة العملي.
يُجرى اختبار القيادة العملي من قبل ضابط شرطة من شرطة المرور رحور.
يقيّم الضابط الشرطي من بين أمور أخرى:
• سيطرة المتدرب على المركبة،
• البدء والتوقف،
• تغيير التروس،
• الركن،
• المنعطفات والتقاطعات،
• التموضع على الطريق،
• القدرة على اتباع قواعد المرور.
فرق مهم مقارنة بالسويد هو أن الممتحن في إيران شرطي ذو مسؤولية رسمية، بينما الممتحن في السويد موظف مدني من إدارة النقل السويدية.
الضابط الشرطي من رحور له موقع رسمي أعلى من مدرب القيادة العادي. مدرسة القيادة مسؤولة فقط عن التعليم، بينما قرار النجاح أو الرسوب في اختبار القيادة يتخذه شرطة المرور.
**7.6 الاختلافات في اختبار القيادة بين إيران والسويد**
هناك عدة اختلافات مهمة بين اختباري القيادة في البلدين.
في السويد يجب على المتدرب أن يُظهر أنه يستطيع القيادة في بيئات مرورية مختلفة، مثل:
• حركة المرور الحضرية،
• الطرق الريفية،
• الطرق السريعة أو الطرق ذات الاتجاهين.
هذا يعني أن المتدرب قد اختُبر بالفعل قبل الحصول على الرخصة في مواقف بسرعات أعلى وحركة مرور أكثر تعقيداً.
في إيران يُجرى اختبار القيادة بشكل أساسي في البيئة الحضرية. والقيادة على الطرق السريعة والمسافات الأطول على الطرق الريفية لا تُدرج عادة في الاختبار.
هذا يعني أن الشخص يمكنه الحصول على رخصة في إيران دون أن يكون قد امتُحن في هذه البيئات المرورية.
**7.7 قواعد السائقين الجدد في إيران**
بعد حصول الشخص على رخصته الأولى توجد قواعد خاصة للسائقين الجدد في إيران.
خلال الأشهر الستة الأولى بعد الرخصة لا يُسمح للسائق الجديد بالقيادة على:
• الطرق السريعة،
• بعض الطرق بين المدن.
الهدف من هذه القاعدة هو تقليل خطر الحوادث من خلال إعطاء السائقين الجدد فرصة لبناء الخبرة قبل القيادة في بيئات مرورية أكثر تطلباً.
هذا يختلف عن السويد حيث يُسمح للسائق الجديد مباشرة بعد اجتياز اختبار القيادة بالقيادة على جميع أنواع الطرق.
**7.8 دور مدرب القيادة في إيران**
فرق مهم آخر بين إيران والسويد يتعلق بدور المدرب.
في إيران يُستخدم مصطلح مدرب قيادة بدلاً من مدرس قيادة بنفس الطريقة كما في السويد.
يخضع مدرب القيادة لتدريب نظري وعملي أقصر ليتمكن من تعليم المتدربين القيادة.
بعد إنهاء التدريب يجب أن يُعتمد الشخص من قبل شرطة المرور (رحور/فراجا). تتحقق الشرطة من بين أمور أخرى من كفاءة الشخص وملاءمته الاجتماعية.
بعد الاعتماد يُصدر بطاقة مدرب خاصة تمنح الحق في العمل كمدرب قيادة في مدرسة قيادة معتمدة.
أما في السويد فهناك تعليم مهني عالٍ رسمي (YH) ليصبح مدرس قيادة مدته حوالي 14 شهراً، مع التركيز على البيداغوجيا ومنهجية التدريس ونظرية المرور والتدريب العملي.
**7.9 مركبات التعليم في إيران**
مركبات التعليم في إيران غالباً ما تكون مميزة بوضوح حتى يتمكن مستخدمو الطريق الآخرون بسرعة من التعرف على أن السيارة تُستخدم لتعليم القيادة.
عادة ما يُستخدم:
• لافتة واضحة على سقف السيارة،
• علامات تحذير في الأمام والخلف على السيارة،
• معلومات عن مدرسة القيادة.
الهدف من التمييز هو زيادة السلامة من خلال تمكين مستخدمي الطريق الآخرين من إظهار اعتبار أكبر للمتدرب.
يمكن أن تساهم العلامات الواضحة في أن يحافظ السائقون الآخرون على مسافة أكبر، ويكونوا أكثر حذراً، ويكون لديهم فهم أكبر لإمكانية أن يرتكب المتدرب أخطاء.
وفي الوقت نفسه من المهم مراعاة السلامة عند السرعات الأعلى. يمكن أن تؤثر الإنشاءات الكبيرة على سقف السيارة على استقرارها، لذلك قد تحتاج الحلول المستقبلية إلى التطوير بنماذج أكثر انسيابية وأماناً.
**7.10 فئات رخص القيادة المختلفة في إيران**
في إيران توجد عدة فئات مختلفة لرخص القيادة حسب المركبة التي يريد السائق قيادتها.
النظام مقسم إلى مستويات مختلفة حيث يمكن للسائق الانتقال إلى مركبات أكبر وأثقل من خلال فئات أعلى.
**رخصة الدراجة النارية**
رخصة الدراجة النارية صالحة لقيادة الدراجة النارية.
للحصول على هذه الفئة مطلوب:
• استيفاء متطلبات العمر،
• تعليم نظري،
• اختبار عملي.
**رخصة الفئة 3 (بايه سوم)**
رخصة الفئة 3 هي الرخصة الأكثر شيوعاً للأفراد ويمكن مقارنتها بفئة B في السويد.
بهذه الفئة يُسمح للسائق بقيادة:
• السيارات الخاصة،
• المركبات التي تحمل بحد أقصى 9 أشخاص بما في ذلك السائق،
• المركبات ذات الوزن الإجمالي حتى حوالي 3.5 طن.
للحصول على الفئة 3 مطلوب تعليم بالإضافة إلى اجتياز الاختبار النظري واختبار القيادة.
**رخصة الفئة 2 (بايه دوم)**
رخصة الفئة 2 صالحة للمركبات الأكبر من السيارة الخاصة العادية.
بهذه الفئة يُسمح للسائق بقيادة:
• بعض مركبات نقل الركاب الأكبر،
• مركبات ذات وزن أعلى من الفئة 3.
قد تعتمد الحدود الدقيقة على القواعد الحالية، لكن الفئة تُستخدم للسائقين الذين يحتاجون إلى قيادة مركبات أكبر.
**رخصة الفئة 1 (بايه يكم)**
رخصة الفئة 1 هي فئة أعلى للمركبات الثقيلة.
وهي صالحة من بين أمور أخرى لـ:
• الشاحنات الثقيلة،
• الحافلات الأكبر.
للحصول على هذه الفئة مطلوب عمر أعلى وخبرة سابقة وتعليمات واختبارات معتمدة.
**7.11 ملخص نظام رخصة القيادة في إيران**
يبني نظام رخصة القيادة الإيراني على رقابة رسمية واضحة حيث تلعب شرطة المرور دوراً مركزياً في الامتحان والتنظيم.
نقاط القوة في النظام تشمل:
• رقابة واضحة على اختبار القيادة،
• تعليم إلزامي من خلال مدارس القيادة،
• قواعد واضحة للسائقين الجدد،
• تقسيم فئات رخص القيادة.
وفي الوقت نفسه توجد مناطق يمكن تطويرها، مثل المزيد من التعليم والخبرة العملية على الطرق السريعة والطرق الريفية قبل إصدار صلاحية القيادة الكاملة.
**8. مقارنة بين تعليم رخصة القيادة في السويد وإيران**
لتعليم رخصة القيادة في السويد وإيران نفس الهدف الأساسي: تدريب سائقين يستطيعون القيادة بأمان، واتباع قواعد المرور، وتحمل المسؤولية في المرور. ومع ذلك يختلف النظامان في عدة مجالات مهمة، بما في ذلك هيكل التعليم، والتدريب الخاص، ونظام الاختبارات، والتكاليف، والقواعد بعد إصدار الرخصة.
**8.1 الاختلافات في هيكل التعليم**
في السويد يكون تعليم رخصة القيادة أكثر تكيفاً فردياً. يمكن للمتدرب نفسه الجمع بين التعليم في مدرسة القيادة والتدريب الخاص مع مشرف معتمد.
لا يوجد شرط لعدد محدد من دروس القيادة في مدرسة القيادة. بدلاً من ذلك يتم تقييم معرفة المتدرب ومهاراته من خلال الاختبار النظري واختبار القيادة.
لذلك يبني النظام السويدي كثيراً على أن يتحمل المتدرب نفسه مسؤولية تعليمه ويجمع الخبرة خلال فترة أطول.
في إيران يكون التعليم أكثر توجيهاً من خلال مدارس القيادة. يجب على المتدرب إكمال العناصر التعليمية المطلوبة قبل إجراء الاختبارات. ويتم التعليم العملي بشكل أساسي مع مدرب قيادة.
الفرق يعني أن النموذج السويدي يمنح فرصة أكبر للتدريب الفردي، بينما يمنح النموذج الإيراني مساراً تعليمياً أوضح وأكثر رقابة.
**8.2 التدريب الخاص**
أحد أكبر الاختلافات بين السويد وإيران يتعلق بالتدريب الخاص.
في السويد يُعد التدريب الخاص جزءاً مهماً من تعليم رخصة القيادة. يمكن للمتدرب التدرب مع مشرف معتمد لفترة طويلة واكتساب خبرة في بيئات مرورية مختلفة.
مزايا التدريب الخاص تشمل من بين أمور أخرى:
• ساعات أكثر خلف المقود،
• فرصة للتدرب بانتظام،
• خبرة أكبر قبل اختبار القيادة،
• فرصة لتقليل تكلفة التعليم.
وفي الوقت نفسه توجد تحدٍ لأن جودة التدريب الخاص يمكن أن تختلف حسب معرفة المشرف وخبرته.
في إيران التدريب الخاص ليس جزءاً من النظام الرسمي بنفس الطريقة كما في السويد. يتم التعليم العملي بشكل أساسي من خلال مدارس القيادة.
ميزة هذا أن المتدرب يحصل على تعليم من مدرب قيادة مدرب. وعيب محتمل أن المتدرب يحصل على فرصة أقل لجمع ساعات كثيرة من الخبرة قبل الحصول على الرخصة.
**8.3 عدد دروس القيادة والخبرة العملية**
في السويد يختلف عدد دروس القيادة كثيراً بين المتدربين المختلفين.
المتدرب الذي لديه فرصة للتدرب خاصاً يمكن أن يكتسب خبرة كبيرة قبل اختبار القيادة، بينما قد يحتاج متدرب آخر إلى دروس أكثر في مدرسة القيادة.
لذلك يركز النظام السويدي أكثر على الكفاءة النهائية للمتدرب بدلاً من عدد محدد من الدروس.
في إيران يوجد تركيز أكبر على التعليم الذي يتم من خلال مدرسة القيادة. وبما أن التدريب الخاص ليس له نفس الدور، قد تكون خبرة القيادة الإجمالية للمتدرب قبل الرخصة أكثر محدودية.
عامل مهم للسلامة المرورية ليس فقط اجتياز اختبار القيادة، بل أن يكون لدى السائق خبرة كافية للتعامل مع المواقف غير المتوقعة في المرور الحقيقي.
**8.4 الاختلافات في التعليم النظري ونظام الاختبارات**
كلا السويد وإيران لديهما تعليم نظري واختبار نظري قبل إصدار الرخصة.
في السويد يُجرى الاختبار النظري لدى إدارة النقل السويدية. ويشمل الاختبار من بين أمور أخرى:
• قواعد المرور،
• السلامة المرورية،
• البيئة،
• سلوك الإنسان،
• معرفة المركبات.
في إيران يُجرى الاختبار النظري من خلال نظام شرطة المرور بعد إنهاء التعليم النظري في مدرسة القيادة.
أكبر فرق ليس أن كلا البلدين لديهما اختبار نظري، بل من المسؤول عن الامتحان.
في السويد تتولى إدارة النقل المسؤولية عن الاختبارات من خلال ممتحنين مدنيين.
في إيران تتولى شرطة المرور رحور المسؤولية عن الامتحان العملي ولها دور رسمي مباشر في العملية.
**8.5 الاختلافات في اختبار القيادة**
للاختبارات العملية في السويد وإيران نفس الهدف الأساسي: التحقق مما إذا كان المتدرب يستطيع القيادة بأمان.
ومع ذلك توجد اختلافات مهمة.
**اختبار القيادة في السويد**
في السويد يُقيَّم من بين أمور أخرى:
• فحص سلامة السيارة،
• المراقبة واستخدام المرايا،
• تكييف السرعة،
• التموضع على الطريق،
• التفاعل مع مستخدمي الطريق الآخرين،
• القيادة المستقلة،
• الوعي بالمخاطر.
يُجرى اختبار القيادة في بيئات مرورية مختلفة.
قد يحتاج المتدرب إلى إظهار معرفة في:
• حركة المرور الحضرية،
• الطرق الريفية،
• الطرق السريعة أو الطرق ذات الاتجاهين.
**اختبار القيادة في إيران**
في إيران يُجرى اختبار القيادة من قبل ضابط شرطة من شرطة المرور رحور.
يركز الاختبار من بين أمور أخرى على:
• السيطرة على المركبة،
• البدء والتوقف،
• تغيير التروس،
• الركن،
• الالتزام بقواعد المرور،
• التموضع على الطريق.
يُجرى اختبار القيادة بشكل أساسي في البيئة الحضرية.
فرق مهم هو أن الطرق السريعة والقيادة الأطول على الطرق الريفية لا تُدرج عادة بنفس النطاق كما في السويد.
**8.6 الاختلافات بعد إصدار الرخصة**
بعد اجتياز اختبار القيادة يُسمح للسائق الجديد في السويد بالقيادة مباشرة على جميع أنواع الطرق.
هذا يعني أن الشخص الذي حصل للتو على الرخصة يمكنه القيادة:
• في المدينة،
• على الطرق الريفية،
• على الطرق السريعة.
لا توجد قيود خاصة خلال الأشهر الأولى.
أما في إيران فهناك قاعدة تقيد السائقين الجدد خلال الأشهر الستة الأولى بعد الرخصة.
خلال هذه الفترة لا يُسمح للسائق الجديد بالقيادة على:
• الطرق السريعة،
• بعض الطرق بين المدن.
الهدف هو إعطاء السائقين الجدد فرصة لبناء الخبرة قبل القيادة في بيئات مرورية أكثر تقدماً.
**8.7 مقارنة التكاليف**
تختلف تكلفة الحصول على رخصة القيادة كثيراً بين السويد وإيران.
في السويد يمكن أن تصبح رخصة الفئة B مكلفة بسبب:
• دروس القيادة في مدرسة القيادة،
• دورات التعليم المتعلق بالمخاطر،
• رسوم الاختبارات،
• تصريح رخصة القيادة،
• المواد الدراسية.
وفي الوقت نفسه يمكن أن يقلل التدريب الخاص التكلفة لأن المتدرب يمكنه التدرب دون دفع مقابل كل ساعة.
في إيران التكلفة أقل عموماً مقارنة بالسويد. يتم التعليم بشكل أساسي من خلال مدرسة القيادة وتتأثر التكلفة من بين أمور أخرى بـ:
• عدد دروس القيادة،
• رسوم مدرسة القيادة،
• تكاليف الاختبارات.
يمكن أن يؤثر فرق التكلفة على عدد الأشخاص الذين لديهم فرصة للحصول على رخصة ومدة التعليم.
**8.8 مقارنة فئات رخص القيادة**
تستخدم السويد وإيران أنظمة مختلفة لفئات رخص القيادة.
في السويد النظام مقسم حسب أنواع المركبات.
أمثلة:
• B – السيارة الخاصة والمركبات الخفيفة،
• C – الشاحنة،
• D – الحافلة.
في إيران النظام أكثر استناداً إلى مستويات مختلفة:
• الفئة 3،
• الفئة 2،
• الفئة 1.
يمكن للسائق الانتقال من المركبات الأخف إلى المركبات الأكبر والأثقل من خلال فئات أعلى.
يظهر الفرق أن البلدين اختارا طرقاً مختلفة لتنظيم نظام الفئات، لكن كلا النظامين لهما نفس الهدف: ضمان أن يكون لدى السائقين المعرفة الصحيحة للمركبة التي يقودونها.
**8.9 ملخص المقارنة**
تظهر المقارنة أن السويد وإيران لديهما نماذج مختلفة لتدريب السائقين.
يبني النموذج السويدي أكثر على:
• التدريب الخاص،
• الخبرة الطويلة،
• التعليم الفردي،
• الوعي بالمخاطر،
• المسؤولية الشخصية.
يبني النموذج الإيراني أكثر على:
• تعليم مدرسة القيادة،
• العناصر التعليمية الإلزامية،
• الرقابة الرسمية،
• القيود الواضحة على السائقين الجدد.
كلا النظامين له نقاط قوة. يمكن للسويد المساهمة بخبرات في التعليم المتعلق بالمخاطر والتدريب العملي، بينما لدى إيران نظام رقابة واضح من خلال شرطة المرور ومسار منظم من خلال مدرسة القيادة.
**9. السلامة المرورية وإحصائيات الحوادث**
تتأثر السلامة المرورية بعوامل كثيرة مختلفة. تعليم رخصة القيادة جزء مهم، لكن عوامل أخرى مثل جودة الطرق وسلامة المركبات والالتزام بقواعد المرور والسرعات وثقافة المرور لها أهمية كبيرة أيضاً.
السويد وإيران لديهما ظروف مختلفة فيما يتعلق ببيئة المرور والبنية المجتمعية، لكن كلا البلدين يعملان على تقليل عدد حوادث المرور وخلق طرق أكثر أماناً.
**9.1 العمل في مجال السلامة المرورية في السويد**
السويد معروفة دولياً بعملها طويل الأمد في مجال السلامة المرورية من خلال رؤية الصفر.
تعني رؤية الصفر أنه لا ينبغي أن يُقتل أحد أو يُصاب إصابة خطيرة في حركة المرور على الطرق. الفكرة الأساسية هي أن الإنسان يمكن أن يرتكب أخطاء في المرور، لكن يجب تصميم نظام المرور بحيث تكون عواقب هذه الأخطاء أصغر ما يمكن.
يشمل العمل في مجال السلامة المرورية من بين أمور أخرى:
• طرق أكثر أماناً،
• مركبات أكثر أماناً،
• تكييف السرعة،
• استخدام حزام الأمان،
• مراقبة الكحول والمخدرات في المرور،
• تدريب السائقين،
• الوعي بالمخاطر.
تعليم رخصة القيادة السويدي جزء من هذا العمل من خلال أن المتدرب لا يجب أن يتعلم فقط قيادة السيارة، بل أيضاً فهم المخاطر وتطوير سلوك آمن.
**9.2 السلامة المرورية في إيران**
لدى إيران أيضاً قواعد ونظام تعليمي لتحسين السلامة المرورية. تعمل شرطة المرور رحور على مراقبة المرور ومراقبة السائقين وتطوير قواعد المرور.
ومع ذلك، عانت إيران لفترة طويلة من مشاكل أكبر في حوادث المرور مقارنة بالسويد.
العوامل التي يمكن أن تؤثر على السلامة المرورية في إيران تشمل من بين أمور أخرى:
• كثافة المرور العالية في المدن الكبيرة،
• الاختلافات في جودة الطرق،
• تجاوز السرعات،
• مستوى سلامة أسطول المركبات،
• سلوك المرور والالتزام بالقواعد.
من المهم التأكيد أن عدد الحوادث لا يعتمد فقط على تعليم رخصة القيادة. السلامة المرورية نتيجة لأجزاء كثيرة مختلفة تؤثر معاً على الخطر في المرور.
**9.3 الاختلافات في أهمية التعليم للسلامة المرورية**
لتعليم رخصة القيادة دور مهم لأنه يؤثر على كيفية تفكير السائقين الجدد وتصرفهم في المرور.
في السويد يُولى اهتمام كبير لفهم المتدرب:
• لماذا تحدث الحوادث،
• كيف يمكن منع المخاطر،
• كيف يؤثر سلوك الإنسان على المرور،
• كيف تؤثر السرعة وحالة الطريق على السلامة.
من خلال التعليم المتعلق بالمخاطر يحصل المتدرب على فرصة للتفكير في المواقف الخطرة قبل أن يختبرها بنفسه في المرور الحقيقي.
في إيران يركز التعليم أيضاً على قواعد المرور والسيطرة على المركبة والقيادة العملية. يركز النظام بوضوح على أن يكون المتدرب قادراً على التعامل مع السيارة واجتياز الاختبارات الإلزامية.
فرق هو أن التعليم السويدي يركز أكثر على الوعي بالمخاطر والسلوك المروري طويل الأمد.
**9.4 خبرة السائقين الجدد**
أحد أهم العوامل للسلامة المرورية هو الخبرة.
غالباً ما يكون لدى السائقين الجدد خطر أعلى للحوادث لأنهم لم يطوروا بعد نفس القدرة على تقييم المخاطر والتعامل مع المواقف غير المتوقعة مثل السائقين الأكثر خبرة.
في السويد يمكن للمتدرب خلال فترة أطول التدرب خاصاً مع مشرف معتمد. هذا يمنح فرصة لجمع الخبرة في بيئات مختلفة، مثل:
• حركة المرور الحضرية،
• الطرق الريفية،
• الطرق السريعة،
• الظلام،
• ظروف الشتاء.
في إيران يتم الجزء الأكبر من التعليم من خلال مدرسة القيادة. هذا يعني أن التعليم أكثر رقابة، لكن المتدرب قد يكون لديه فرصة أقل لجمع ساعات كثيرة من الخبرة قبل إصدار الرخصة.
**9.5 السائقون الجدد والقيود بعد الرخصة**
السويد وإيران لديهما وجهات نظر مختلفة حول كيفية تعامل السائقين الجدد مع الفترة بعد الحصول على الرخصة.
في السويد يُسمح للسائق الجديد بالقيادة مباشرة في جميع البيئات المرورية. هذا يعني أن التعليم قبل الرخصة يجب أن يُعد المتدرب لكل من المواقف البسيطة والمتقدمة.
أما في إيران فهناك قيد خلال الأشهر الستة الأولى بعد الرخصة. لا يُسمح للسائق الجديد بالقيادة على الطرق السريعة وبعض الطرق بين المدن.
يبني النموذج الإيراني على فكرة أن السائق الجديد يحتاج إلى وقت لبناء الخبرة قبل القيادة في بيئات مرورية أكثر تطلباً.
أما النموذج السويدي فيبني بدلاً من ذلك على أن يكون المتدرب قد حصل على تعليم وخبرة كافيين قبل إصدار الرخصة.
**9.6 ثقافة المرور وسلوك السائقين**
السلامة المرورية لا تتعلق فقط بالقواعد والتعليم. يلعب سلوك السائقين ومواقفهم أيضاً دوراً مهماً جداً.
في السويد السلامة المرورية جزء راسخ من ثقافة المجتمع. كثير من مستخدمي الطريق لديهم وعي عالٍ بـ:
• حزام الأمان،
• حدود السرعة،
• المسافة إلى المركبات الأخرى،
• الاعتبار لمستخدمي الطريق غير المحميين.
في إيران يوجد أيضاً كثير من السائقين الذين يتبعون قواعد المرور ويظهرون الاعتبار، لكن التحدي هو خلق ثقافة أقوى حتى حيث يتبع جميع مستخدمي الطريق القواعد بشكل متسق.
لتقليل الحوادث مطلوب لذلك ليس فقط تعليم أفضل بل أيضاً:
• الاحترام بين مستخدمي الطريق،
• تحمل المسؤولية،
• فهم المخاطر،
• عمل طويل الأمد على سلوك المرور.
**9.7 التحليل**
تظهر المقارنة أن كلا السويد وإيران قد طورا أنظمة لتدريب السائقين وتحسين السلامة المرورية، لكن الأنظمة تبني على مبادئ مختلفة.
يركز النموذج السويدي كثيراً على:
• الوعي بالمخاطر،
• التدريب الفردي،
• الخبرة،
• المسؤولية الشخصية.
يركز النموذج الإيراني أكثر على:
• التعليم الإلزامي،
• الرقابة من خلال مدارس القيادة،
• دور الشرطة في الامتحان،
• القيود على السائقين الجدد.
لخلق أنظمة مرورية أكثر أماناً يمكن للبلدين التعلم من بعضهما البعض. يحتاج النظام الفعال إلى الجمع بين:
• تعليم نظري جيد،
• خبرة عملية،
• تعليم مهني،
• قواعد واضحة،
• ثقافة سلامة مرورية قوية.
**10. المناقشة**
كان الهدف من هذا البحث التعليمي مقارنة تعليم رخصة القيادة من الفئة B في السويد وإيران ودراسة كيف يمكن أن تؤثر الأنظمة المختلفة على معرفة السائقين الجدد وخبرتهم والسلامة المرورية.
تظهر المقارنة أن كلا السويد وإيران قد طورا أنظمة لتدريب السائقين، لكن الأنظمة تبني على وجهات نظر مختلفة. تركز السويد إلى حد كبير على مسؤولية المتدرب الشخصية، والتدريب طويل الأمد، والوعي بالمخاطر، وفرصة جمع الخبرة من خلال التدريب الخاص. أما إيران فلديها نظام أكثر تنظيماً حيث يتم التعليم بشكل أساسي من خلال مدارس القيادة المعتمدة ولشرطة المرور دور مهم في الامتحان.
كلا النظامين له مزايا، لكن أيضاً مناطق يمكن تطويرها.
**10.1 نقاط القوة في النظام السويدي**
أحد أكبر نقاط القوة في السويد هو فرصة التدريب الخاص.
من خلال أن يتمكن المتدرب من التدرب مع مشرف معتمد خلال فترة أطول توجد فرصة لجمع ساعات كثيرة خلف المقود قبل اختبار القيادة.
هذا يمكن أن يساهم في:
• ثقة أكبر لدى المتدرب،
• خبرة أكثر في بيئات مرورية مختلفة،
• قدرة أفضل على اتخاذ قراراته الخاصة،
• تقليل التوتر أثناء اختبار القيادة.
نقطة قوة أخرى هي الأهمية الكبيرة المولاة للسلامة المرورية والوعي بالمخاطر.
يجعل التعليم المتعلق بالمخاطر الجزء 1 والجزء 2 المتدرب يحصل على معرفة حول الكحول والمخدرات والتعب والسرعة وحدود السيارة على سبيل المثال.
لذلك يحاول النظام السويدي ليس فقط خلق سائقين يجتازون اختباراً، بل سائقين يفهمون لماذا بعض السلوكيات خطرة في المرور.
**10.2 التحديات في النظام السويدي**
رغم نقاط القوة الكثيرة توجد أيضاً تحديات.
أحد أكبرها أن الرخصة يمكن أن تُشعر بأنها مكلفة ومرهقة لكثير من المتدربين.
يمكن أن تصبح التكلفة عالية بسبب:
• دروس قيادة كثيرة في مدرسة القيادة،
• دورات التعليم المتعلق بالمخاطر،
• رسوم الاختبارات،
• المواد الدراسية.
علاوة على ذلك يمكن أن تختلف جودة التدريب الخاص.
المتدرب الذي لديه مشرف ذو خبرة وبيداغوجي يمكن أن يحصل على تدريب جيد جداً، بينما قد لا يحصل متدرب آخر على نفس الجودة.
لذلك دور مدرسة القيادة مهم لضمان أن يحصل جميع المتدربين على المعرفة الصحيحة ويطورون أسلوب قيادة آمناً.
**10.3 نقاط القوة في النظام الإيراني**
نقطة قوة في النظام الإيراني هي أن التعليم أكثر هيكلاً ورقابة.
يجب على المتدرب المرور عبر مدرسة قيادة معتمدة وإكمال العناصر التعليمية المطلوبة قبل الاختبارات.
هذا يعني أن:
• التعليم يتم تحت قيادة مهنية،
• المتدرب يحصل على تعليم من مدرب قيادة،
• السلطات لديها رقابة أكبر على عملية التعليم.
فرق آخر هو دور شرطة المرور في اختبار القيادة.
في إيران يُجرى اختبار القيادة العملي من قبل ضابط شرطة من شرطة المرور رحور. هذا يعني أن الامتحان يتم تحت المسؤولية المباشرة لسلطة مسؤولة عن السلامة المرورية ومراقبة المرور.
**10.4 التحديات في النظام الإيراني**
تحدٍ في النظام الإيراني هو أن المتدرب قد يحصل على خبرة عملية أقل قبل الحصول على الرخصة.
بما أن التدريب الخاص ليس جزءاً منظماً من التعليم، قد يكون لدى بعض المتدربين ساعات أقل خلف المقود قبل أن يصبحوا سائقين مستقلين.
فرق آخر هو أن قيادة الطرق السريعة والقيادة الأطول على الطرق الريفية لا تُدرج عادة بنفس الطريقة في اختبار القيادة كما في السويد.
هذا يعني أن الشخص يمكنه الحصول على رخصة دون أن يكون قد امتُحن في بعض البيئات المرورية الأكثر تقدماً.
لزيادة السلامة المرورية يمكن لإيران تطوير التعليم من خلال وضع وزن أكبر على:
• قيادة الطرق السريعة،
• قيادة الطرق الريفية،
• تقييم المخاطر،
• الخبرة العملية.
**10.5 ما يمكن أن يتعلمه السويد وإيران من بعضهما البعض**
استنتاج مهم من المقارنة هو أنه لا يوجد نظام مثالي.
يمكن للسويد التعلم من إيران فيما يتعلق بـ:
• رقابة أوضح على عملية التعليم،
• مسارات تعليمية منظمة،
• تمييز واضح لمركبات التعليم.
يمكن لإيران في الوقت نفسه التعلم من السويد في مجالات مثل:
• التعليم المتعلق بالمخاطر،
• التدريب الخاص تحت أشكال مراقبة،
• تدريب عملي أطول،
• التعليم في بيئات مرورية مختلفة.
يمكن لنظام مطور مستقبلي الجمع بين أفضل الأجزاء من كلا النموذجين.
**10.6 مقترح لنظام رخصة قيادة تدريجي في السويد**
تطور محتمل للسويد يمكن أن يكون دراسة نظام تدريجي لرخصة الفئة B.
اليوم يجب على المتدرب أن يُظهر أنه يستطيع التعامل مع العديد من البيئات المرورية المختلفة قبل إصدار الرخصة. هذا يمكن أن يجعل العملية طويلة ومكلفة ومرهقة لبعض المتدربين.
نموذج محتمل يمكن أن يكون إدخال صلاحية محدودة بعد تعليم أساسي واختبار ناجح.
هذه الصلاحية يمكن أن تمنح على سبيل المثال إمكانية القيادة:
• داخل المناطق المبنية،
• على الطرق ذات السرعات الأدنى،
• في بيئات ذات حركة مرور أقل تعقيداً.
قبل الحصول على صلاحية B الكاملة سيحتاج المتدرب إلى إكمال تعليم في القيادة الأكثر تقدماً، مثل:
• الطرق السريعة،
• الطرق الريفية،
• مداخل ومخارج الطرق السريعة.
هذا يمكن أن يقلل التوتر لبعض المتدربين وفي الوقت نفسه يمنح فرصة لبناء الخبرة تدريجياً.
**10.7 تمييز مركبات التعليم**
في إيران مركبات التعليم مميزة بوضوح شديد. هذا يجعل مستخدمي الطريق الآخرين يفهمون بسرعة أن السيارة تُستخدم لتعليم القيادة.
مثل هذا الوضوح يمكن أن يساهم في اعتبار أكبر من السائقين الآخرين.
يمكن للسويد دراسة ما إذا كان يمكن تطوير حل مماثل.
وفي الوقت نفسه يجب إعطاء الأولوية للسلامة. لافتة كبيرة على سقف السيارة يمكن أن تؤثر على مقاومة الهواء والاستقرار والسلامة عند السرعات الأعلى.
حل مستقبلي محتمل يمكن أن يكون:
• لافتات أصغر وأكثر انسيابية،
• علامات مدمجة،
• حلول تقنية أكثر أماناً تظهر بوضوح أن السيارة مركبة تعليم.
**10.8 أهمية مدرس القيادة**
تظهر المقارنة أيضاً أن دور مدرس القيادة مهم جداً في كلا النظامين.
في السويد يُدرب مدرسو القيادة من خلال تعليم مهني عالٍ مدته حوالي 14 شهراً حيث يدرس الطالب من بين أمور أخرى:
• البيداغوجيا،
• نظرية المرور،
• منهجية التدريس،
• التدريب العملي (LIA).
في إيران يُستخدم بشكل أساسي مصطلح مدرب قيادة. يخضع الشخص لتدريب نظري وعملي أقصر ويجب بعد ذلك أن يُعتمد من قبل شرطة المرور رحور. بعد الاعتماد يحصل الشخص على بطاقة مدرب تمنح الحق في العمل في مدرسة قيادة معتمدة.
بغض النظر عن النظام المستخدم، مدرس القيادة شخص مركزي لخلق سائقي المستقبل الآمنين.
**10.9 مناقشة ملخصة**
باختصار تظهر المقارنة أن السلامة المرورية لا تُخلق من خلال قاعدة واحدة أو اختبار واحد.
يتطلب نظام مروري آمن مزيجاً من:
• تعليم جيد،
• خبرة عملية كافية،
• مدربين مهنيين،
• قواعد واضحة،
• سائقين يتحملون المسؤولية،
• ثقافة مرورية قوية.
السويد وإيران لديهما نماذج مختلفة، لكن كلاهما يمكن تطويرهما من خلال الاستفادة من تجارب بعضهما البعض.
**11. الاستنتاج**
قارن هذا البحث التعليمي تعليم رخصة القيادة من الفئة B في السويد وإيران مع التركيز على هيكل التعليم، ومتطلبات الحصول على الرخصة، والتدريب الخاص، ونظام الاختبارات، وفئات رخص القيادة، والسلامة المرورية.
تظهر المقارنة أن السويد وإيران لديهما نماذج مختلفة لتدريب السائقين.
يبني النظام السويدي إلى حد كبير على:
• مسؤولية المتدرب الشخصية،
• فرصة التدريب الخاص،
• التعليم المتعلق بالمخاطر،
• التطور طويل الأمد لقدرة القيادة،
• التركيز على السلامة المرورية والوعي بالمخاطر.
يحصل المتدرب على فرصة لجمع الخبرة في العديد من البيئات المرورية المختلفة قبل الحصول على الرخصة. وفي الوقت نفسه يمكن أن تُشعر العملية بأنها مكلفة ومرهقة لأن المتطلبات عالية والتعليم غالباً ما يستغرق وقتاً طويلاً.
يبني النظام الإيراني أكثر على:
• التعليم من خلال مدارس القيادة المعتمدة،
• العناصر التعليمية الإلزامية،
• دور مدرب القيادة،
• الرقابة من خلال شرطة المرور رحور.
نقطة قوة في النظام الإيراني هي أن التعليم منظم بوضوح وأن الامتحان يُجرى من قبل شخص رسمي من شرطة المرور. وفي الوقت نفسه توجد مناطق للتطوير، مثل تركيز أكبر على الخبرة العملية والتعليم المتعلق بالمخاطر والقيادة في بيئات مرورية أكثر تقدماً.
استنتاج مهم هو أن الخبرة تلعب دوراً حاسماً في السلامة المرورية. اجتياز اختبار القيادة لا يعني تلقائياً أن السائق لديه خبرة كافية لجميع المواقف في المرور.
لذلك من المهم أن لا يركز تعليم رخصة القيادة فقط على أن يجتاز المتدرب الاختبارات، بل أيضاً على تطوير:
• الاستقلالية،
• الوعي بالمخاطر،
• سلوك مروري جيد،
• القدرة على اتخاذ قرارات آمنة.
كلا السويد وإيران لديهما أجزاء من أنظمتهما يمكن تطويرها. يمكن خلق نظام أكثر فعالية مستقبلاً من خلال الجمع بين نقاط القوة من كلا النموذجين.
**12. ما يمكن أن يتعلمه السويد وإيران من بعضهما البعض**
تظهر مقارنة بين السويد وإيران أن كلا البلدين لديهما تجارب يمكن أن تساهم في تطوير تعليم رخصة القيادة والسلامة المرورية.
**12.1 يمكن للسويد التعلم من إيران – تقليل التوتر والتكاليف لرخصة الفئة B**
فرق بين البلدين هو أن الطريق إلى رخصة الفئة B في السويد غالباً ما يُشعر بأنه مكلف ومرهق لكثير من المتدربين.
يجب على المتدرب قبل الرخصة أن يُظهر أنه يستطيع التعامل مع العديد من البيئات المرورية المختلفة، مثل:
• حركة المرور الحضرية،
• الطرق الريفية،
• الطرق السريعة،
• مواقف مرورية مختلفة.
هذا مهم للسلامة، لكن يمكن أن يجعل التعليم في الوقت نفسه طويلاً ومتطلباً اقتصادياً.
يمكن للسويد دراسة إمكانية نظام رخصة قيادة أكثر تدرجاً.
نموذج محتمل يمكن أن يكون أن يحصل المتدرب بعد تعليم أساسي واختبار ناجح على صلاحية B محدودة.
هذه الصلاحية يمكن أن تعني على سبيل المثال أن الشخص يُسمح له بالقيادة:
• داخل المناطق المبنية،
• على الطرق ذات السرعات الأدنى،
• في بيئات مرورية أقل تعقيداً.
قبل الحصول على صلاحية B الكاملة سيحتاج المتدرب إلى إكمال تعليم في:
• قيادة الطرق السريعة،
• قيادة الطرق الريفية،
• الدخول والخروج الآمن من الطرق السريعة.
هذا مهم لأن حتى السائق المتمرس يمكن أن يخطئ ويدخل طريقاً سريعاً. يجب أن يكون السائق قادراً حينئذ على التعامل مع الموقف بطريقة آمنة.
يمكن لنظام تدريجي أن يقلل التوتر لبعض المتدربين وفي الوقت نفسه يمنحهم فرصة لبناء الخبرة تحت أشكال مراقبة.
**12.2 يمكن لإيران تطوير التعليم في الطرق السريعة والطرق الريفية**
فرق مهم بين السويد وإيران هو أن اختبار القيادة في إيران لا يحتوي عادة على نفس المتطلبات لقيادة الطرق السريعة والقيادة الأطول على الطرق الريفية.
هذا يعني أن السائق يمكنه الحصول على رخصة دون أن يكون قد حصل دائماً على تعليم عملي وامتحان في هذه البيئات.
لزيادة السلامة المرورية يمكن لإيران تطوير النظام من خلال تضمين:
• تعليم إلزامي للطرق السريعة،
• قيادة الطرق الريفية،
• تعليم بسرعات أعلى،
• اختبار عملي في بيئات مرورية مختلفة.
هنا يمكن لإيران أن تستلهم من السويد حيث يجب على المتدرب أن يُظهر أنه يستطيع التعامل مع عدة أنواع مختلفة من الطرق قبل إصدار الرخصة.
**12.3 تمييز أوضح لمركبات التعليم**
في إيران غالباً ما تكون سيارات التعليم مميزة بوضوح شديد.
يمكن أن يكون لديها:
• لافتة على السقف،
• علامات تحذير في الأمام والخلف،
• معلومات واضحة بأن السيارة تُستخدم لتعليم القيادة.
هذا يجعل مستخدمي الطريق الآخرين يفهمون الموقف بسرعة وغالباً ما يظهرون اعتباراً أكبر.
يمكن للسويد دراسة ما إذا كان يمكن تطوير نموذج مماثل.
وفي الوقت نفسه يجب إعطاء الأولوية للسلامة. لافتة كبيرة على سقف السيارة يمكن أن تؤثر على:
• استقرار السيارة،
• مقاومة الهواء،
• السلامة عند السرعات الأعلى.
عند سرعات حوالي 100 كم/ساعة يجب لذلك أن يكون أي حل مصمماً بعناية.
حل مستقبلي محتمل يمكن أن يكون:
• لافتات أصغر وأكثر انسيابية،
• علامات مدمجة،
• حلول تقنية حديثة تظهر أن السيارة تُستخدم للتعليم دون التأثير على السلامة.
**12.4 التدريب الخاص في إيران**
لدى السويد نظام يكون فيه التدريب الخاص جزءاً مهماً من التعليم.
يمنح فرصة لـ:
• التدرب أكثر،
• اكتساب خبرة أكبر،
• تقليل التكاليف.
يمكن لإيران تطوير نظام مماثل، لكن بقواعد واضحة.
مثل هذا النظام يمكن أن يتطلب:
• تعليماً للمشرف،
• اعتماداً من السلطة،
• قواعد واضحة لمكان وكيفية حدوث القيادة،
• مراقبة السلامة.
بهذه الطريقة يمكن للمتدربين الحصول على خبرة أكثر مع الحفاظ على جودة التعليم.
**12.5 ملخص فرص التطوير**
السويد وإيران لديهما نقاط قوة مختلفة.
لدى السويد خبرة كبيرة في:
• العمل في مجال السلامة المرورية،
• التعليم المتعلق بالمخاطر،
• التدريب الخاص،
• التعليم في بيئات مرورية مختلفة.
لدى إيران نقاط قوة في:
• هيكل تعليمي واضح،
• الرقابة الرسمية،
• تمييز واضح لمركبات التعليم،
• تقسيم تدريجي لفئات رخص القيادة.
من خلال التعلم من بعضهما البعض يمكن للبلدين تطوير تعليم رخصة قيادة أكثر أماناً وفعالية.
**13. قائمة المصادر**
**السويد**
وكالة النقل السويدية (Transportstyrelsen)
معلومات عن رخص القيادة وفئات رخص القيادة وقواعد السائقين وتصاريح رخصة القيادة.
https://www.transportstyrelsen.se
إدارة النقل السويدية (Trafikverket)
معلومات عن الاختبار النظري واختبار القيادة وامتحان السائقين والسلامة المرورية.
https://www.trafikverket.se
إدارة النقل السويدية – رؤية الصفر
معلومات عن عمل السويد طويل الأمد لتقليل القتلى والمصابين إصابات خطيرة في حركة المرور على الطرق.
https://www.trafikverket.se
اتحاد معلمي المرور السويديين (STR)
معلومات عن مدارس القيادة وتعليم رخصة القيادة ومواد التعليم.
https://www.str.se
كتاب رخصة القيادة (Körkortsboken)
مادة تعليمية لرخصة القيادة من الفئة B.
اتحاد معلمي المرور السويديين (STR).
**إيران**
شرطة المرور رحور (فراجا)
معلومات عن قواعد المرور ونظام رخصة القيادة واختبارات رخصة القيادة ومراقبة المرور في إيران.
قيادة شرطة جمهورية إيران الإسلامية (فراجا)
معلومات عن تنظيم السلطة الشرطية الوطنية والفروع الشرطية المختلفة.
قواعد المرور الإيرانية ومواد التعليم لرخصة القيادة
معلومات عن فئات رخص القيادة ومتطلبات التعليم وأحكام المرور.
**إحصائيات دولية والسلامة المرورية**
منظمة الصحة العالمية (WHO)
التقرير العالمي عن حالة السلامة على الطرق.
https://www.who.int
المنتدى الدولي للنقل (ITF)
تقارير عن السلامة المرورية الدولية والمقارنات بين البلدان.
https://www.itf-oecd.org
**مصادر أخرى**
• تجارب شخصية وملاحظات من نظامي المرور في السويد وإيران.
• تجارب من التعليم ليصبح مدرس قيادة.
• محادثات ومقارنات مع أشخاص لديهم خبرة في كلا نظامي المرور.