Rapporten beskriver en ny och ovanligt bred protestvåg i Iran, som började i Teherans stora basar – en plats som historiskt har varit nära knuten till makten. När även basarens handlare gick i strejk visade det att den ekonomiska krisen har blivit så djup att även regimens traditionella stödgrupper nu protesterar.
Bakgrunden är en kollapsad ekonomi med extrem inflation, en värdelös valuta och snabbt stigande matpriser. Vanliga familjer har inte längre råd med grundläggande varor, och även medelklassen pressas hårt. Missnöjet har därför spridit sig från storstäderna till småstäder och från unga till äldre, från sekulära grupper till religiösa kvinnor.
Samtidigt har regimen svarat med hårt våld, massarresteringar och ökade avrättningar, vilket visar hur rädd makten är. Det pågår också ett informationskrig där både äkta och manipulerade videor sprids.
Iran befinner sig dessutom under starkt yttre tryck efter konflikter med Israel och försvagade regionala allierade, samtidigt som landet drabbas av torka och vattenbrist. Allt detta gör situationen mycket instabil.
Rapporten drar slutsatsen att detta inte är en vanlig protestvåg, utan ett tecken på att något djupgående håller på att förändras i Iran – där ekonomisk desperation, politisk frustration och ett försvagat maktsystem nu möts.
این گزارش موج جدید و گستردهای از اعتراضات در ایران را توصیف میکند که از بازار بزرگ تهران آغاز شد؛ جایی که بهطور تاریخی به حکومت نزدیک بوده است. وقتی حتی بازاریان نیز دست به اعتصاب زدند، روشن شد که بحران اقتصادی آنقدر عمیق شده که حتی حامیان سنتی حکومت هم ناراضی شدهاند.
زمینهٔ این اعتراضات، فروپاشی اقتصادی، تورم شدید، سقوط ارزش پول و افزایش شدید قیمت مواد غذایی است. خانوادههای عادی دیگر توان تأمین نیازهای اولیه را ندارند و طبقهٔ متوسط نیز تحت فشار سنگین قرار گرفته است. به همین دلیل، نارضایتی از شهرهای بزرگ به شهرهای کوچک و از جوانان به سالمندان و حتی زنان مذهبی گسترش یافته است.
در مقابل، حکومت با سرکوب شدید، بازداشتهای گسترده و افزایش اعدامها واکنش نشان داده که نشاندهندهٔ ترس عمیق حاکمیت است. همزمان یک جنگ اطلاعاتی نیز در جریان است.
ایران همچنین تحت فشار شدید خارجی، درگیری با اسرائیل، ضعف متحدان منطقهای، و بحرانهای داخلی مانند خشکسالی و کمبود آب قرار دارد. این عوامل وضعیت کشور را بسیار ناپایدار کرده است.
این گزارش نتیجه میگیرد که این اعتراضات فقط یک موج معمولی نیست، بلکه نشانهٔ یک تغییر عمیق در ساختار جامعه و قدرت در ایران است.
The report describes a new and unusually broad wave of protests in Iran that began in Tehran’s Grand Bazaar, a place historically close to those in power. When even bazaar merchants went on strike, it showed that the economic crisis has become so deep that even the regime’s traditional supporters are now protesting.
The background is an economic collapse marked by extreme inflation, a collapsing currency, and rapidly rising food prices. Ordinary families can no longer afford basic necessities, and the middle class is also under heavy pressure. As a result, discontent has spread from big cities to small towns, from the young to the elderly, and even to religious women.
In response, the government has used harsh repression, mass arrests, and an increase in executions, revealing deep fear within the regime. At the same time, an information war is underway.
Iran is also under strong external pressure due to tensions with Israel, weakened regional allies, and internal crises such as drought and water shortages, making the situation highly unstable.
The report concludes that this is not just another protest wave, but a sign of a deep transformation taking place in Iran.
يصف التقرير موجة جديدة وواسعة من الاحتجاجات في إيران بدأت من سوق طهران الكبير، الذي كان تاريخيًا قريبًا من السلطة. وعندما أضرب حتى تجّار السوق، أصبح واضحًا أن الأزمة الاقتصادية وصلت إلى درجة جعلت حتى الداعمين التقليديين للنظام يحتجون.
الخلفية هي انهيار اقتصادي يتمثل في تضخم شديد، وتدهور قيمة العملة، وارتفاع كبير في أسعار المواد الغذائية. العائلات العادية لم تعد قادرة على تلبية احتياجاتها الأساسية، كما أن الطبقة الوسطى تتعرض لضغط كبير. ولهذا انتشر الغضب من المدن الكبرى إلى المدن الصغيرة، ومن الشباب إلى كبار السن، وحتى إلى النساء المتدينات.
ردّت الحكومة بالقمع الشديد، والاعتقالات الجماعية، وزيادة الإعدامات، مما يكشف عن خوف عميق داخل النظام. وفي الوقت نفسه تدور حرب معلومات.
كما تواجه إيران ضغوطًا خارجية قوية بسبب التوتر مع إسرائيل وضعف حلفائها الإقليميين، إضافة إلى أزمات داخلية مثل الجفاف ونقص المياه، مما يجعل الوضع شديد الهشاشة.
ويخلص التقرير إلى أن هذه الاحتجاجات ليست مجرد موجة عادية، بل هي مؤشر على تحول عميق يجري داخل إيران.
En ny protestvåg i Iran – när ekonomi, makt och rädsla kolliderar
I hjärtat av Teherans stora basar, Irans historiska och ekonomiska nervcentrum, började vid årsskiftet något ovanligt. Bazarhandlare – en grupp som i decennier varit en del av den islamiska republikens maktbas – stängde sina butiker och gick ut i strejk. Det var en protest mot den ekonomiska kollaps som nu präglar hela landet. På bara några dagar spred sig missnöjet från Teheran till mindre städer, från köpmän till arbetare, från kvinnor utan hijab till kvinnor i chador. En ny typ av protestvåg hade fötts.
Bakgrunden är en ekonomi i fritt fall. Den iranska valutan har i praktiken kollapsat. Dollarn kostar över en och en halv miljon rial och inflationen ligger runt 40–50 procent. För vanliga människor innebär det att löner och besparingar snabbt förlorar sitt värde. Den som säljer sin lägenhet idag kan inte vara säker på att kunna köpa en ny imorgon för samma pengar. Osäkerheten genomsyrar hela samhället.
Till och med den iranska medelklassen, som länge klarat sig relativt bra trots sanktioner och isolering, har nu slagits hårt. Många familjer tvingas flytta till mindre bostäder, ta lån eller dra ner på matinköp. En kontakt i Teheran berättar att en burk bönor kostar omkring 110 000 toman. Om en familj äter tre burkar om dagen blir kostnaden nästan tio miljoner toman i månaden, medan en arbetare i bästa fall tjänar omkring femton miljoner. Nästan hela lönen går alltså åt till några få basvaror.
Bazarens politiska betydelse
Att just basarhandlarna inledde protesterna är politiskt mycket viktigt. Under revolutionen 1979 var det de rika köpmännen i basaren som bidrog till att fälla shahen och bana väg för den islamiska republiken. De har sedan dess varit en av regimens viktigaste allierade.
Men dagens basar är inte densamma som förr. Ekonomin domineras nu av staten och Revolutionsgardet, IRGC, som kontrollerar banker, stora företag och köpcentrum. Många basarhandlare äger inte längre sina egna varor utan är mellanhänder i ett system de inte längre styr. Ändå är deras strejk symboliskt explosiv: när även denna grupp protesterar betyder det att systemet krackelerar inifrån.
En bredare och mer oväntad proteströrelse
Det som också skiljer denna protestvåg från tidigare är vilka som deltar. Under kvinnolivs-frihets-protesterna efter Mahsa (Jina) Aminis död 2022 var det framför allt unga kvinnor och män i storstäderna som syntes. Nu ser man också arbetarklass från mindre städer, religiösa kvinnor med hijab, äldre människor och grupper som tidigare betraktats som konservativa.
Detta gör protesterna svårare att avfärda som ett elituppror. Missnöjet har blivit allmänt.
På sociala medier sprids bilder och filmer från hela landet. En äldre kvinna syns gå med rollator medan hon ropar ”Död åt diktatorn”. En ung man klättrar upp för att slå sönder en övervakningskamera. Butiker i basaren hålls stängda trots att varje stängd dag innebär ekonomisk förlust för handlarna.
Brutalitet, rädsla och desinformation
Samtidigt har repressionen blivit hårdare. Klipp visar hur säkerhetsstyrkor stormar sjukhus för att gripa skadade demonstranter. I andra hörs skottlossning på gatorna medan barn skriker av skräck. Protesterna har gått in i sin andra vecka och våldsnivån har stigit.
Men informationskriget är också intensivt. Det sprids manipulerade videor: iscensatta hjältedåd, märkligt koreograferade begravningståg, perfekta kameravinklar som väcker misstanke. De skakiga mobilfilmerna, tagna från höghus eller bakom gardiner, upplevs ofta som mer trovärdiga.
Ändå råder det ingen tvekan om att våldet är verkligt. Iran har under det senaste året genomfört fler avrättningar än någonsin tidigare – över 1 500 under 2025 – vilket tolkas som ett uttryck för regimens växande rädsla och paranoia efter krig, spionerianklagelser och interna hot.
Ett styre under extrem press
Den islamiska republiken befinner sig i ett ovanligt svagt läge. Sommaren präglades av ett tolv dagar långt krig där Israel bombade iranska kärntekniska och militära mål. Samtidigt har Irans regionala allierade – Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza och Assadregimen i Syrien – slagits tillbaka kraftigt eller fallit.
Inrikes lider landet av sin värsta torka på 60 år, hotande vattenbrist och en ekonomi i kollaps. Ovanpå detta har många sociala restriktioner i praktiken luckrats upp: kvinnor går öppet utan hijab, rockkonserter och gatumusik tolereras, och till och med alkohol har serverats på vissa kaféer. Många iranier upplever detta som att regimen inte längre har kraft att kontrollera allt – och det har gjort människor modigare.
Regimens dubbla budskap
Något nytt denna gång är också retoriken från makten. President Masoud Pezeshkian har sagt att missnöjet är regimens eget ansvar och att man inte kan skylla på USA. Även högste ledaren Ali Khamenei har uttryckt förståelse för dem som protesterar mot den dåliga ekonomin.
Samtidigt har han också uppmanat till hårda tag mot dem som stämplas som ”upprorsmakare”. Regimens strategi tycks vara att försöka vinna tillbaka basaren och de mer konservativa grupperna med eftergifter – samtidigt som man slår brutalt mot dem som vill ha verklig politisk förändring.
Regeringen har infört ett system med matkuponger motsvarande cirka sju dollar per person och månad. För de allra fattigaste betyder det något, men för många ses det som en förolämpande muta. En iranier uttryckte det så: man kan inte kompensera 47 års vanstyre och miljarder som spenderats i Syrien, Libanon och Palestina med sju dollar när ett kilo kött kostar tio.
USA, Israel och kampen om berättelsen
Utifrån har reaktionerna varit ovanligt öppna. Israeliska Mossad har på persiska i sociala medier skrivit att man stöder protesterna, inte bara med ord utan även ”på marken”. Flera israeliska ministrar har uttryckt sitt stöd.
Detta ger regimen nytt bränsle till sin gamla propaganda om att alla protester styrs av ”stora Satan” USA och ”lilla Satan” Israel. Samtidigt finns iranier – särskilt bland monarkister i exil – som öppet uppmanar Israel och USA att ingripa och störta regimen.
Inne i Iran finns dock en stark rädsla för att protesterna ska kapas av externa aktörer och därmed förlora sin folkliga legitimitet.
Ett öppet slut
Ingen vet hur detta slutar. Kanske leder basarens inblandning till någon form av förhandling mellan regimen och delar av samhället. Kanske uppstår en historisk allians mellan religiösa kvinnor i chador och unga kvinnor utan hijab, förenade av kravet på ekonomisk rättvisa. Eller så slås allt ännu en gång ned med våld.
Men en sak är klar: Iran befinner sig i ett farligt och nytt skede. Regimen är försvagad, befolkningen är modigare och kriserna – ekonomiska, politiska och sociala – sammanfaller på ett sätt som landet inte sett tidigare.
Det är därför denna protestvåg inte bara är ännu ett uppror, utan ett tecken på att något djupt håller på att förändras i Iran.
موج تازه اعتراضها در ایران – جایی که اقتصاد، قدرت و ترس به هم میرسند
در قلب بازار بزرگ تهران، که شاهرگ تاریخی و اقتصادی ایران است، در آستانه سال نو اتفاقی کمسابقه رخ داد. بازاریان – گروهی که دههها یکی از ستونهای قدرت جمهوری اسلامی بودهاند – مغازههای خود را بستند و دست به اعتصاب زدند. این اعتصاب اعتراضی بود به فروپاشی اقتصادیای که اکنون سراسر کشور را فراگرفته است. در عرض چند روز، این نارضایتی از تهران به شهرهای کوچکتر گسترش یافت؛ از کاسبان به کارگران، از زنان بدون حجاب تا زنان با چادر. موجی تازه از اعتراضها شکل گرفت.
زمینهٔ این خیزش، اقتصادی است که عملاً فرو ریخته است. پول ملی ایران سقوط کرده، دلار به بیش از یکونیم میلیون ریال رسیده و تورم به حدود ۴۰ تا ۵۰ درصد نزدیک شده است. برای مردم عادی، این یعنی دستمزد و پساندازشان هر روز بیارزشتر میشود. کسی که امروز خانهاش را بفروشد، ممکن است فردا نتواند با همان پول خانهای مشابه بخرد. این نااطمینانی سراسر جامعه را دربرگرفته است.
حتی طبقهٔ متوسط که سالها با وجود تحریمها دوام آورده بود، اکنون زیر فشار شدید قرار دارد. بسیاری از خانوادهها مجبور شدهاند به خانههای کوچکتر نقل مکان کنند، وام بگیرند یا از هزینهٔ غذا کم کنند. یکی از تماسها در تهران میگوید یک قوطی لوبیا حدود ۱۱۰ هزار تومان قیمت دارد. اگر یک خانواده روزی سه قوطی مصرف کند، هزینهٔ ماهانهاش نزدیک به ده میلیون تومان میشود، در حالی که دستمزد یک کارگر حدود پانزده میلیون تومان است. یعنی تقریباً تمام حقوق ماهانه صرف چند قلم خوراکی ساده میشود.
نقش سیاسی بازار
اینکه جرقهٔ اعتراضها از بازار زده شد، اهمیت سیاسی بزرگی دارد. در انقلاب ۱۳۵۷ نیز همین بازاریان ثروتمند بودند که با اعتصابها و حمایت مالی خود به سقوط شاه و پیروزی جمهوری اسلامی کمک کردند. از آن زمان، بازار یکی از متحدان اصلی حکومت بوده است.
اما بازار امروز دیگر همان بازار قدیم نیست. اقتصاد ایران اکنون تا حد زیادی در اختیار دولت و سپاه پاسداران است که بانکها، شرکتها و مراکز خرید بزرگ را کنترل میکنند. بسیاری از کاسبان بازار حتی مالک کالای خود نیستند و فقط واسطهاند. با این حال، اعتصاب آنان از نظر نمادین بسیار انفجاری است: وقتی حتی این قشر هم اعتراض میکند، یعنی سیستم از درون در حال فروپاشی است.
جنبشی گستردهتر و غیرمنتظره
آنچه این موج را از اعتراضهای پیشین متمایز میکند، ترکیب شرکتکنندگان است. در اعتراضهای «زن، زندگی، آزادی» پس از مرگ مهسا (ژینا) امینی در سال ۱۴۰۱، بیشتر جوانان و زنان در شهرهای بزرگ دیده میشدند. اما اکنون کارگران شهرهای کوچک، زنان مذهبی با حجاب، سالمندان و گروههایی که قبلاً محافظهکار بهحساب میآمدند نیز به خیابان آمدهاند.
این موضوع باعث میشود حکومت نتواند این اعتراضها را بهراحتی به «اقلیت شهری» نسبت دهد. نارضایتی فراگیر شده است.
در شبکههای اجتماعی تصاویر گوناگونی منتشر میشود: پیرزنی با واکر که شعار «مرگ بر دیکتاتور» میدهد، جوانی که از تیر چراغ برق بالا میرود تا دوربین نظارتی را بشکند، و مغازههایی که با وجود زیان مالی بسته ماندهاند.
سرکوب، ترس و جنگ روایتها
در عین حال، خشونت نیز افزایش یافته است. ویدیوهایی از یورش نیروهای امنیتی به بیمارستانها برای دستگیری معترضان زخمی، یا صدای تیراندازی در خیابانها در حالی که کودکان از ترس فریاد میزنند، منتشر شده است. اعتراضها وارد دومین هفته شده و شدت سرکوب بالا رفته است.
همزمان جنگ اطلاعاتی نیز جریان دارد. ویدیوهای ساختگی و صحنهسازیشده پخش میشوند: قهرمانیهای اغراقآمیز، مراسمهای تشییع جنازه با هماهنگی عجیب، و تصاویر «بیش از حد کامل». در مقابل، فیلمهای لرزان موبایلی که از پشت پنجرهها یا از طبقات بالا گرفته شدهاند، واقعیتر به نظر میرسند.
با این حال، تردیدی در واقعیت خشونت وجود ندارد. ایران در سال گذشته بیشترین تعداد اعدام در تاریخ خود را اجرا کرده است – بیش از ۱۵۰۰ مورد در سال ۲۰۲۵ – که نشانهای از وحشت و پارانویای حکومت پس از جنگ، اتهامات جاسوسی و تهدیدهای داخلی است.
حکومتی زیر فشار بیسابقه
جمهوری اسلامی در ضعیفترین موقعیت خود طی دههها قرار دارد. در تابستان، اسرائیل طی جنگی دوازدهروزه تأسیسات هستهای و نظامی ایران را هدف قرار داد. همزمان، متحدان منطقهای ایران – حزبالله، حماس و رژیم اسد در سوریه – یا تضعیف شدهاند یا سقوط کردهاند.
در داخل، کشور با شدیدترین خشکسالی ۶۰ سال اخیر، کمبود آب و فروپاشی اقتصادی روبهرو است. از سوی دیگر، بسیاری از محدودیتهای اجتماعی عملاً سست شدهاند: زنان بدون حجاب در خیابانها دیده میشوند، کنسرت و موسیقی خیابانی تحمل میشود و حتی در برخی کافهها الکل سرو شده است. بسیاری از مردم این را نشانهٔ ناتوانی حکومت در کنترل جامعه میدانند – و همین باعث جسورتر شدن مردم شده است.
پیامهای دوگانه حکومت
یکی از نکات جدید این موج، لحن مقامات است. مسعود پزشکیان، رئیسجمهور، گفته است که نارضایتیها تقصیر خود حکومت است و نمیتوان آمریکا را مقصر دانست. حتی علی خامنهای نیز از «درک مشکلات اقتصادی معترضان» سخن گفته است.
اما همزمان او دستور برخورد شدید با «اغتشاشگران» را داده است. راهبرد حکومت این است که با امتیاز دادن به بازار و گروههای محافظهکار، آنها را آرام کند، و در عین حال با کسانی که خواهان تغییر واقعیاند، با خشونت برخورد کند.
دولت سیستم کوپن غذایی معادل حدود هفت دلار در ماه برای هر نفر معرفی کرده است. برای فقیرترین اقشار مهم است، اما برای بسیاری توهینی آشکار است. یکی از شهروندان گفته بود: نمیشود ۴۷ سال سوءمدیریت و میلیاردها دلار خرجشده در سوریه و لبنان و فلسطین را با هفت دلار جبران کرد، وقتی یک کیلو گوشت ده دلار قیمت دارد.
آمریکا، اسرائیل و نبرد بر سر روایت
واکنشهای خارجی این بار صریحتر بوده است. موساد اسرائیل به زبان فارسی در شبکههای اجتماعی نوشته که از اعتراضها حمایت میکند، نه فقط با کلمات بلکه «در میدان». چند وزیر اسرائیلی نیز از معترضان حمایت کردهاند.
این به حکومت ایران امکان میدهد دوباره روایت قدیمی «دستهای خارجی» را زنده کند. در عین حال، برخی از ایرانیان – بهویژه سلطنتطلبان در تبعید – آشکارا از آمریکا و اسرائیل میخواهند که برای سرنگونی حکومت دخالت کنند.
در داخل ایران، اما ترس عمیقی وجود دارد که اعتراضها به دست قدرتهای خارجی مصادره شود و مشروعیت مردمی خود را از دست بدهد.
پایانی باز
هیچکس نمیداند این مسیر به کجا میرسد. شاید ورود بازار به اعتراضها راه را برای نوعی مذاکره باز کند. شاید ائتلافی تاریخی میان زنان مذهبی با چادر و زنان بیحجاب، بر پایهٔ عدالت اقتصادی شکل بگیرد. یا شاید همه چیز بار دیگر با خشونت درهم شکسته شود.
اما یک چیز روشن است: ایران وارد مرحلهای تازه و خطرناک شده است. حکومت ضعیفتر است، مردم جسورتر شدهاند و بحرانهای اقتصادی، سیاسی و اجتماعی همزمان به هم رسیدهاند.
به همین دلیل است که این موج اعتراضها فقط یک خیزش دیگر نیست؛ بلکه نشانهای است از آنکه چیزی عمیق در ایران در حال تغییر است.
A New Wave of Protests in Iran – Where Economy, Power, and Fear Collide
In the heart of Tehran’s Grand Bazaar, the historic and economic nerve center of Iran, something unusual began around the New Year. Bazaar merchants — a group that for decades has been one of the pillars of the Islamic Republic — closed their shops and went on strike. Their action was a protest against the economic collapse that now grips the entire country. Within days, the unrest spread from Tehran to smaller towns, from shopkeepers to workers, from women without hijab to women in chador. A new kind of protest wave had emerged.
The backdrop is an economy in free fall. Iran’s currency has effectively collapsed. The U.S. dollar now costs more than 1.5 million rials, and inflation is hovering around 40–50 percent. For ordinary people, this means wages and savings lose value by the day. Someone who sells an apartment today may not be able to buy a similar one tomorrow with the same money. Uncertainty permeates every level of society.
Even the middle class, which for years managed to survive despite sanctions and isolation, is now being crushed. Many families have been forced to move into smaller homes, take on debt, or cut back on food. One contact in Tehran says that a single can of beans costs about 110,000 tomans. If a family eats three cans a day, that amounts to nearly 10 million tomans a month, while a worker earns about 15 million. Almost an entire monthly salary is consumed by a few basic food items.
The Political Weight of the Bazaar
That the protests began in the bazaar is politically explosive. During the 1979 revolution, it was wealthy bazaar merchants who, through strikes and financial support, helped bring down the Shah and usher in the Islamic Republic. Ever since, the bazaar has been a key ally of the regime.
But today’s bazaar is no longer what it was. Much of the economy is now controlled by the state and the Revolutionary Guards (IRGC), which dominate banks, major companies, and shopping centers. Many bazaar merchants do not even own their goods but act as intermediaries in a system they no longer control. Still, their strike carries enormous symbolic power: when even this group protests, it means the system is cracking from within.
A Broader and More Unexpected Movement
What also sets this wave apart is who is taking part. During the “Woman, Life, Freedom” protests after the death of Mahsa (Jina) Amini in 2022, it was mostly young women and men in big cities who were visible. Now, workers from small towns, religious women wearing hijab, elderly people, and groups once considered conservative are also in the streets.
This makes the protests harder to dismiss as an urban elite uprising. Discontent has become widespread.
Social media is flooded with images: an elderly woman using a walker while chanting “Death to the dictator,” a young man climbing a pole to destroy a surveillance camera, shop shutters pulled down in defiance despite the financial cost.
Violence, Fear, and Disinformation
At the same time, repression has intensified. Videos show security forces storming hospitals to arrest wounded protesters. Others capture gunfire in the streets while children scream in terror. The protests have entered their second week, and the brutality has increased.
Alongside this, there is an information war. Manipulated and staged videos circulate — heroic-looking standoffs, oddly choreographed funeral processions, perfectly framed clips meant to go viral. In contrast, shaky mobile phone footage shot from behind windows or from high-rise buildings feels far more authentic.
Yet there is no doubt about the reality of the violence. Iran has carried out more executions over the past year than ever before — more than 1,500 in 2025 — a sign of the regime’s growing fear and paranoia after war, espionage accusations, and internal unrest.
A Regime Under Extraordinary Pressure
The Islamic Republic is in one of its weakest positions in decades. Over the summer, Israel bombed Iranian nuclear and military sites during a twelve-day war. At the same time, Iran’s regional allies — Hezbollah, Hamas, and the Assad regime in Syria — have been badly weakened or have collapsed.
Inside the country, Iran is suffering its worst drought in sixty years, looming water shortages, and an economy in ruins. Meanwhile, many social restrictions have in practice loosened: women walk without hijab, rock concerts and street music are tolerated, and even alcohol has been served in some cafés. Many Iranians interpret this as a sign that the state no longer has the capacity to enforce total control — and that has made people bolder.
The Regime’s Double Message
One striking feature of this protest wave is the regime’s rhetoric. President Masoud Pezeshkian has said that the unrest is the government’s own responsibility and that it cannot be blamed on the United States. Even Supreme Leader Ali Khamenei has spoken of understanding the grievances of those protesting the bad economy.
At the same time, he has called for harsh action against those labeled “rioters.” The strategy appears to be to appease the bazaar and conservative groups with concessions, while crushing those who seek real political change.
The government has introduced food vouchers worth about seven dollars per person per month. For the poorest, it matters. For many others, it feels like an insult. As one Iranian put it: you cannot compensate 47 years of misrule and billions spent in Syria, Lebanon, and Palestine with seven dollars when a kilo of meat costs ten.
The U.S., Israel, and the Battle Over the Narrative
External reactions have been unusually open. Israel’s Mossad wrote in Persian on social media that it supports the protests — not only in words but also “on the ground.” Several Israeli ministers have voiced support as well.
This gives Tehran new ammunition for its old narrative of foreign plots. At the same time, some Iranians — especially monarchists in exile — openly call on the U.S. and Israel to intervene and bring down the regime.
Inside Iran, however, there is deep anxiety that the protests could be hijacked by outside powers and lose their grassroots legitimacy.
An Uncertain Ending
No one knows how this will end. Perhaps the bazaar’s involvement will lead to negotiations. Perhaps a historic alliance will emerge between religious women in chador and young women without hijab, united by demands for economic justice. Or perhaps everything will once again be crushed by force.
But one thing is clear: Iran has entered a new and dangerous phase. The regime is weaker, the people are braver, and economic, political, and social crises are converging in a way the country has not seen before.
That is why this wave of protests is not just another uprising — it is a sign that something deep inside Iran is beginning to change.
موج جديد من الاحتجاجات في إيران – حين يتصادم الاقتصاد والسلطة والخوف
في قلب بازار طهران الكبير، المركز التاريخي والعصب الاقتصادي لإيران، بدأ مع مطلع العام الجديد أمر غير مألوف. فقد أغلق تجّار السوق محالهم وشرعوا في إضراب واسع، رغم أنهم كانوا لعقود من ركائز النظام الإسلامي. جاء هذا الإضراب احتجاجًا على الانهيار الاقتصادي الذي يضرب البلاد كلها. وخلال أيام قليلة امتدت الاحتجاجات من طهران إلى المدن الصغيرة، ومن التجّار إلى العمّال، ومن النساء بلا حجاب إلى النساء في الشادور. وهكذا وُلدت موجة جديدة من الاحتجاجات.
الخلفية هي اقتصاد ينهار بسرعة. العملة الإيرانية فقدت قيمتها، والدولار تجاوز مليونًا ونصف المليون ريال، فيما يقترب التضخم من 40 إلى 50 في المئة. بالنسبة للمواطن العادي، هذا يعني أن الرواتب والمدخرات تفقد قيمتها يومًا بعد يوم. من يبيع شقته اليوم قد لا يستطيع غدًا شراء شقة مماثلة بالمبلغ نفسه. حالة عدم اليقين تطال كل المجتمع.
حتى الطبقة الوسطى، التي صمدت لسنوات رغم العقوبات والعزلة، باتت اليوم تحت ضغط شديد. كثير من العائلات اضطرت للانتقال إلى مساكن أصغر، أو الاقتراض، أو تقليص الإنفاق على الطعام. أحد سكان طهران يقول إن علبة فاصولياء واحدة تكلف نحو 110 آلاف تومان. وإذا استهلكت عائلة ثلاث علب يوميًا، فإن الكلفة الشهرية تقترب من عشرة ملايين تومان، بينما راتب العامل يقارب 15 مليونًا فقط. أي إن معظم الدخل يذهب إلى أبسط المواد الغذائية.
الدور السياسي للسوق
إن انطلاق الاحتجاجات من السوق (البازار) يحمل دلالة سياسية كبيرة. ففي ثورة عام 1979 كان تجّار السوق الأثرياء هم من ساهموا عبر الإضرابات والدعم المالي في إسقاط الشاه وإقامة الجمهورية الإسلامية. ومنذ ذلك الحين كان السوق أحد أهم حلفاء النظام.
لكن السوق اليوم لم يعد كما كان. فالدولة والحرس الثوري يهيمنان على الاقتصاد، ويسيطران على البنوك والشركات الكبرى والمراكز التجارية. كثير من تجّار السوق لم يعودوا يملكون بضائعهم بل يعملون كوسطاء في نظام لا يتحكمون به. ومع ذلك، فإن إضرابهم يحمل رمزية هائلة: حين يحتج حتى هذا القطاع، فهذا يعني أن النظام يتصدع من الداخل.
حركة أوسع وأكثر تنوعًا
ما يميز هذه الموجة من الاحتجاجات أيضًا هو تنوع المشاركين فيها. ففي احتجاجات “المرأة، الحياة، الحرية” بعد مقتل مهسا (جينا) أميني عام 2022، كان المشهد يهيمن عليه الشباب والنساء في المدن الكبرى. أما اليوم فنرى عمال المدن الصغيرة، ونساءً متدينات بالحجاب، وكبار سن، وفئات كانت تُعدّ محافظة، جميعهم في الشوارع.
هذا يجعل من الصعب على النظام تصوير الاحتجاجات كحركة نخبوية. الغضب أصبح عامًا.
وسائل التواصل الاجتماعي تمتلئ بالصور: امرأة مسنة تمشي بمشاية وتهتف “الموت للديكتاتور”، شاب يتسلق عمودًا لتدمير كاميرا مراقبة، ومتاجر مغلقة رغم الخسائر المالية.
العنف والخوف وحرب المعلومات
في المقابل، تصاعد القمع. تظهر مقاطع مصورة قوات الأمن وهي تداهم المستشفيات لاعتقال الجرحى من المتظاهرين. وتُسمع طلقات الرصاص في الشوارع فيما يصرخ الأطفال رعبًا. دخلت الاحتجاجات أسبوعها الثاني، وازدادت وحشية الرد الأمني.
وفي الوقت نفسه تدور حرب معلومات. تنتشر مقاطع مفبركة أو معدّة مسبقًا: مشاهد بطولية مصطنعة، جنازات منظمة بشكل غريب، ولقطات مصقولة بشكل يثير الشك. أما مقاطع الهواتف المهتزة التي تُصوَّر من خلف النوافذ أو من الأبنية العالية فتبدو أكثر صدقًا.
لكن لا شك في حقيقة العنف. فقد نفذت إيران خلال العام الماضي أكبر عدد من الإعدامات في تاريخها – أكثر من 1500 في عام 2025 – وهو ما يعكس خوف النظام وارتباكه بعد الحرب واتهامات التجسس والاضطرابات الداخلية.
نظام تحت ضغط غير مسبوق
الجمهورية الإسلامية في أحد أضعف أوضاعها منذ عقود. في الصيف قصفت إسرائيل منشآت نووية وعسكرية إيرانية خلال حرب استمرت اثني عشر يومًا. كما أن حلفاء إيران في المنطقة – حزب الله وحماس ونظام الأسد في سوريا – تعرضوا لضربات قاسية أو سقطوا.
في الداخل، تعاني البلاد من أسوأ جفاف منذ ستين عامًا، ونقص وشيك في المياه، واقتصاد منهار. وفي الوقت ذاته، خفّ تطبيق كثير من القيود الاجتماعية: نساء يمشين بلا حجاب، حفلات موسيقى تُقام، بل وحتى تقديم الكحول في بعض المقاهي. كثيرون يرون في ذلك دليلاً على أن الدولة لم تعد قادرة على فرض السيطرة الكاملة، ما جعل الناس أكثر جرأة.
رسائل مزدوجة من السلطة
من اللافت في هذه الموجة أيضًا لهجة المسؤولين. فقد قال الرئيس مسعود بزشكيان إن الاحتجاجات مسؤولية النظام نفسه ولا يمكن إلقاء اللوم على الولايات المتحدة. وحتى المرشد الأعلى علي خامنئي تحدث عن تفهّم مطالب من يحتجون على الوضع الاقتصادي.
لكن في الوقت نفسه دعا إلى قمع من يسميهم “مثيري الشغب”. تبدو الاستراتيجية محاولة لاسترضاء السوق والفئات المحافظة عبر تنازلات، مع سحق من يطالبون بتغيير سياسي حقيقي.
الحكومة قدمت قسائم غذائية بقيمة نحو سبعة دولارات شهريًا لكل شخص. بالنسبة للفقراء هذا مهم، لكنه بالنسبة للكثيرين إهانة. قال أحد الإيرانيين: لا يمكن تعويض 47 عامًا من سوء الحكم ومليارات صُرفت في سوريا ولبنان وفلسطين بسبعة دولارات، بينما كيلو اللحم يكلف عشرة.
الولايات المتحدة وإسرائيل وصراع الرواية
جاءت ردود الفعل الخارجية هذه المرة صريحة. فقد كتب جهاز الموساد الإسرائيلي بالفارسية على وسائل التواصل أنه يدعم الاحتجاجات، ليس بالكلمات فقط بل “على الأرض”. كما عبّر عدة وزراء إسرائيليين عن دعمهم.
هذا يمنح طهران مادة جديدة لترويج روايتها عن المؤامرة الخارجية. وفي المقابل، هناك إيرانيون، خصوصًا من الملكيين في المنفى، يدعون علنًا الولايات المتحدة وإسرائيل للتدخل لإسقاط النظام.
لكن داخل إيران، هناك خوف عميق من أن تُختطف الاحتجاجات من قوى خارجية وتفقد طابعها الشعبي.
نهاية مفتوحة
لا أحد يعلم إلى أين تتجه الأمور. ربما يؤدي انخراط السوق إلى مفاوضات. ربما ينشأ تحالف تاريخي بين نساء متدينات بالشادور ونساء بلا حجاب، موحدات بالمطالبة بالعدالة الاقتصادية. أو ربما يُقمع كل شيء مرة أخرى بالقوة.
لكن المؤكد أن إيران دخلت مرحلة جديدة وخطيرة. النظام أضعف، الناس أشجع، والأزمات الاقتصادية والسياسية والاجتماعية تتقاطع كما لم يحدث من قبل.
ولهذا فإن هذه الموجة من الاحتجاجات ليست مجرد انتفاضة أخرى، بل علامة على أن شيئًا عميقًا يتغير داخل إيران.