Dubbla din förmåga med en vän
توانایی خود را با یک دوست دوبرابر کنید
Double your ability with a friend

Sverige Radio Kropp & Själ
برنامه رادیو سوئد روح بدن
Swedish Radio Body & Soul

Sammanfattning av programmet

Texten utforskar konceptet “body doubling”—en ömsesidig stödstrategi där närvaron av en annan person ökar fokus och motivation, särskilt för personer med ADHD. Konceptet har sitt ursprung i ADHD-gemenskaper och innebär att gelikar arbetar tillsammans (fysiskt eller digitalt) för att tackla uppgifter, med hjälp av delad energi och ansvar. Exempel inkluderar online-grupper för ADHD, par som delar på hushållssysslor och bygglag som samarbetar för effektivitet.

Neuropsykologen Maria Bilar förklarar att body doubling aktiverar hjärnans belöningssystem och underlättar exekutiva funktioner som planering och motivation.

Texten diskuterar också boendestöd, en svensk modell där stödpersoner hjälper individer med neuropsykiatriska tillstånd (t.ex. ADHD, autism) att strukturera vardagen (t.ex. städning, ekonomi) samtidigt som självständighet främjas. Utmaningar inkluderar ökade diagnoser, föräldrautmattning och samhällspress på tidig självständighet. Slutsatsen betonar gemenskapsdrivna lösningar, balansen mellan stöd och autonomi, samt vikten av små belöningar och gradvis framsteg.

---

Nyckelbegrepp:

• Body doubling: Närvaro av en annan person för att öka produktiviteten.
• Boendestöd: Svenskt stödsystem för att förbättra vardagen för personer med särskilda behov.
• Exekutiva funktioner: Hjärnfunktioner som planering och självkontroll.

خلاصه برنامه

Summary of the Text on “Body Doubling” and Residential Support:

The text explores the concept of “body doubling”—a mutual support strategy where the presence of another person enhances focus and motivation, particularly for individuals with ADHD. Originating in ADHD communities, it involves peers working alongside each other (physically or digitally) to tackle tasks, leveraging shared energy and accountability without hierarchical roles. Examples include:

• A married couple dividing chores (e.g., grocery roles).
• Online ADHD groups using chat platforms to co-work virtually.
• Construction teams relying on collaboration for efficiency and safety.

Key Insights:

1. Psychological Basis: Neuropsychologist Maria Bilar explains that body doubling aids executive function challenges (e.g., planning, motivation) by activating the brain’s reward system. Gentle accountability and trust are crucial.
2. Residential Support (“Boendestöd”): Support workers help individuals structure daily life (e.g., chores, finances) while fostering independence. The focus is on building routines, breaking tasks into steps, and avoiding dependency.
3. Societal Challenges: Rising neuropsychiatric diagnoses (e.g., ADHD, autism) and parental burnout highlight gaps in traditional support systems. Body doubling and residential care offer grassroots solutions.

Broader Themes:

• Balance: Support must adapt to individual needs (e.g., energy levels, trauma) without judgment. Small rewards (e.g., celebrating progress) motivate adults as effectively as children.
• Independence vs. Presence: Societal pressure for early self-reliance clashes with the need for empathetic, non-intrusive support, especially for neurodivergent individuals.
• Community-Driven Solutions: Body doubling exemplifies how marginalized groups create tailored strategies, emphasizing peer solidarity over institutional frameworks.

Conclusion: Body doubling and residential support empower individuals to navigate daily challenges, emphasizing flexibility, trust, and incremental progress. These approaches not only improve productivity but also enhance life quality by reducing isolation and fostering self-efficacy.

Jag stötte själv på det första gången när min son ville att jag skulle sitta vid köksbordet och hålla på med mitt i dator samtidigt som han pluggade tvärs över bordet. Jag skulle inte sitta bredvid och hjälpa till, förklara eller förhöra honom, bidra med intelligenta slutsatser och analyser. Nej, bara sitta på andra sidan bordet, pilla med min egen dator och bara liksom vara där.Idag förstår jag att det var “dubblande” jag gjorde. En annorlunda men ändå liknande grej är det här:Olle springer fortast han kan.

Tjejen som läser den här texten har en väldigt avslappnad och ursäktande publik som inte hakar upp sig om hon läser fel och som kan sucka lite på fel ställe utan att det gör något. Men den lyssnar och utstrålar en levande energi och byter ställning om man stannar upp och kommer av sig.

För den som lyssnar är en läshund som har som jobb att ligga och halvsova bredvid en unge som tycker att det där att läsa högt är ganska jobbigt. Ja, och så finns det såklart lite mer professionaliserade varianter av det här.

En personlig tränare kan ofta väldigt mycket om muskelgrupper, teknik och träningsupplägg. Men med det sagt så är en absolut central uppgift för en PT också att vara en person till se till att träningen sker genom att bevittna den och vara där. dubbla.

Idag ska vi prata om den magi och kraft som kan uppstå när vi är fler än oss själva, när 1 + 1 faktiskt blir något mer ihop, om hur blotta närvaron av en annan människa kan ge energi och en puls till att få jobbiga saker gjorda. Fenomenet kallas för “body doubling” och är en form av hjälp till självhjälp mellan jämlikar. Men samma tanke används även i stödverksamhet i olika former i samhället.

Kropp och själ har idag rubriken: “Dubbla din förmåga med en vän.” Välkommen! Jag heter Ulrika Hjalmarsson Neideman.

Oj, jag tänkte att vi skulle börja med att få lite koll på själva begreppet “body doubling.”

Jag heter Sven Bölte. Jag är professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och leder ett centrum som heter KAIN – ett kompetenscentrum för utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Jag arbetar även med klinisk psykologi i Stockholm.

Vi ska prata om “body doubling.” När hörde du talas om det här första gången?

– Det var för några år sedan. Om man är nära communityn, kan man säga, då kommer det upp ganska många nya idéer och koncept.

– Och med “communityn” menar du…?

– I det här fallet personer med ADHD-diagnoser som organiserar sig och har utbyte via sociala nätverk och på internet. De pratar med varandra om sina idéer, utmaningar och styrkor. Där kom det upp i något flöde någon gång, och då blev jag intresserad av det. Jag läste in mig, pratade med folk – men det har inte blivit så mycket forskning på det hittills. Bland professionen och forskningen är det inget stort ämne ännu egentligen.

– Vad är då “body doubling”?

– Det är både ett fenomen och en teknik. Fenomenet är att när två personer med samma tillstånd – i det här fallet framförallt ADHD – möts, händer något. Personer med utmaningar kan plötsligt fungera bättre tillsammans, fokusera bättre och reglera sin uppmärksamhet. De kan höja sin prestation genom den positiva energi som nan kaj utnitja.

– Det är alltså också en teknik?

– Ja, om man vet att det här fungerar för en, kan man aktivt söka upp likasinnade och använda det för att hjälpa varandra att öka sin prestationsförmåga och må bättre.

– Hur funkar det då?

– Bra fråga! Folk som är likasinnade måste träffas. Det kan ske av en slump, men i början var det nog så att man märkte att när två personer med samma diagnos var tillsammans, hände något – man kunde arbeta bättre tillsamns och produktiviteten ökade. Sedan började man experimentera mer inom communityn.

Idag finns det olika forum och plattformar på internet där man kan ansluta sig. Vissa har gratis provperioder, och det finns även verksamheter där folk som tror att detta funkar för dem kan testa. Men det kan också ske spontant, att personer med samma diagnos träffas och försöka att arbeta tillsamns och utjitja den här och  märker att de fungerar bättre ihop.

Egentligen handlar det inte om att hjälpa varandra i traditionell mening, utan snarare om att bara vara där. Det som är unikt med det här är att det inte finns en tydlig rollfördelning, som mellan terapeut och patient eller klient och professionell. Det handlar om att två personer med samma utmaningar tillsammans genererar en kraft.

– Vad är det för typ av kraft som genereras?

– Många beskriver att de kan fokusera bättre, hålla uppmärksamheten på det de ska göra, och känna en slags intimitet och förtroende. Det skapar en större frihet – man känner sig inte tvingad att göra saker, men samtidigt observerad på ett vänligt sätt.

– Det låter som att det här kan ha väldigt stor betydelse för vissa människor.

– Ja, det verkar så. Som forskare skulle jag dock vilja veta mer om vilka mekanismer som är i spel, för vem det fungerar, under vilka förutsättningar, och varför. Det är inte så enkelt som att sätta två personer i ett rum och förvänta sig att något händer. Det krävs en viss vilja, rätt förutsättningar, och en viss mognad och insikt i sig själv.

– Hur vanligt är det här i andra länder?

– Det diskuteras främst i höginkomstländer, särskilt i Nordamerika, England och Skandinavien. Communityn växer mycket genom den så kallade neurodiversitetsrörelsen. Ofta är det kopplat till att många inte är helt nöjda med det stöd de får, eller att väntetider är långa. Då skapar man sina egna lösningar.

– Så det är en form av självhjälp?

– Precis! Jag tycker att det är jättebra att det här fenomenet uppmärksammas och blir starkare. Det är en stor grupp människor, och även om det är bra med stöd från samhället, är det viktigt att hitta styrkan i sig själv. Man måste trots allt klara sig själv stora delar av livet.

– Vad tycker du är mest intressant med det här fenomenet?

– Att det kommer direkt från communityn! Det är ett exempel på hur lösningar kan växa fram ur de problem som människor själva upplever. Jag tycker det är spännande att se hur styrka och lösningar kan växa ur det som annars ses som svårigheter.

Frågan är om “body doubling” i själva verket finns runt omkring oss i större utsträckning än vi tänker på. Simon Zanetti har gett sig ut på spaning i verkligheten – och han började direkt utanför dörren.

Jag kände inte till “body doubling” sedan tidigare. Den amerikanska ADHD-coachen och organiseringskonsulten Linda Anderson skapade konceptet 1996 med hjälp av en av sina klienter.

Den här metoden har på senare år blivit allt mer populär, och även om den växte fram ur ADHD-kretsar kan vem som helst bli hjälpt av en body double.

Varför är jag nu på jakt efter body doubles på stan? Jag börjar med att gräva där jag står. Jag har följt deras arbete under veckan. De har reflexvästar och hjälmar. De verkar gräva mer bokstavligt – vad som ser ut som en allt djupare vallgrav precis utanför dörren till min arbetsplats. De är alltid två.

Hon ser ut att vara en dynamisk duo. Nu har de gjort en del judar, inte en företags…? Då har vi det. Det kan jag inte, men vad gör det? Vad gör det någonting utan förrän vi gräver fiber?

Jaha, okej. Hur stärker fibernätet?

– Ja, men du, ni är två som jobbar med det här. Är det vissa uppgifter som ni upplever är enklare att göra om man är två tillsammans?

– Hjälp från det mesta. När jag lägger rören behöver man vara två i stort sett.

– Ja, när vi schaktar också måste vi vara två minst. Vi ska ju återfylla, och så ska vi lägga asfaltplattor.

– Det behöver man nog att få på. Ja, asfalt – med två. En kranbil som han kör för att lägga ut asfalten, och en som lägger ut den.

– Vad skulle hända om man gjorde det själv?

– Det skulle ta längre tid.

– Men ibland ser det ut som att en av er står här nere och jobbar och den andra mest tittar på. Vilka moment tänker du på då?

– Hej, jag vet inte vad ni gör. Jag har inte tillräcklig kunskap för att svara på det.

Nu verkar jag ha trampat på något av en öm tå, så jag försöker helt enkelt rädda situationen genom att byta spår.

Jag kan uppleva ibland att vissa uppgifter blir också lite enklare bara man har någon med sig. Kan ni känna det ibland?

– Det är ju en svagare dag än när han är med sig också. Vissa jobb är helt enkelt omöjliga att göra själv av säkerhetsskäl.

Det här är nog egentligen inte frågan om någon body double. Jag går vidare.

– Får jag ställa en fråga? Kan ni tänka er att svara lite kort på det här? Ska du sända det här idag i P1, Sveriges Radio?

Jag träffar ett par som trotsar duggregnet för en promenad. De ser ut att ha gått vid varandras sida under en längre tid – Katarina och Magnus.

– Du har ju en person med dig här idag. Är det någonting som ni brukar göra tillsammans som blir enklare när ni är två?

– Handla. Handla gör vi tillsammans.

– Har ni olika roller när ni gör uppgifter tillsammans?

– Nej, vi har samma uppgifter faktiskt.

Men Magnus håller inte riktigt med.

– Till exempel, jag betalar i kassan. Sedan stoppar du i påsarna, det gör vi varje gång.

– Okej, din uppgift är att betala och din uppgift är att stoppa saker i påsarna?

– Ja, kanske det. Men alltså, om vi talar om matvaror så tar vi de matvaror vi alltid brukar köpa.

– Brukar ni byta uppgifter någon gång? Att du betalar och du plockar varor?

– Nej, det tror jag inte.

– Vi plockar ju varor båda två, men det är du som står i kassan och det är jag som stoppar ner allting i kassarna.

– Vågar man gissa att ni är gifta, ni två?

– Ja.

– Hur många år har ni varit gifta nu?

– I år? 50 år.

Magnus och Katarina har efter 50 års äktenskap hittat sitt sätt att göra saker.

Det här kan jag känna igen. Personligen blir jag motiverad att städa hemma om jag vet att min sambo också städar samtidigt. Inte för att vi bägge dammar eller dammsuger samtidigt, men bara vetskapen om att vi är två hjälper.

Men det är inte alla som uppskattar att göra hushållssysslor tillsammans med någon annan.

– Ja, om man har en bra medhjälpare, ja. Det har inte jag. Men tvättstugan däremot funkar bra om man är två.

– Är det enklare om någon bara tittar på när du tvättar, eller hjälps ni åt samtidigt?

– När vi tvättar hjälps vi åt, och det funkar jättebra. Men om vi städar och någon tittar på mig, då vill jag inte. Då får han gå ut med hunden, så städar jag själv.

– Några kanske tycker att det vore bra att vara två när man fyller i taxeringsblanketter?

– Det är jag övertygad om. Men jag fixar det själv.

Att göra mat kan också vara en sådan sak där det är skönt att ha någon vid sin sida.

– För mig personligen är det mera att varje person hjälper till, men ibland nästan blir störd av att någon övervakar mig.

– Ja, absolut. Jag är väldigt mycket sådan.

Längre bort ser jag två små hundar springa omkring. Nu ser jag på body doubles överallt.

Vad är det för hundar?

Deras ägare heter Mona, och det visar sig att även hon följer devisen “själv är bäste dräng”.

– Behöver du någon som motiverar dig?

– Nej, jag behöver ingen som sitter och stöttar och håller på. Man måste vilja hjälpa sig själv.

För vissa är det viktigt att få saker gjorda på egen hand. Jag letar vidare efter någon som verkligen motiveras av en body double som inte också är en kärlekspartner.

Till slut hittar jag två personer som gillar att göra saker tillsammans.

– Varför följde du med till läkaren?

– Han skulle till läkaren, och jag tänkte att jag gör det väldigt enkelt – jag följer med.

– Blev det lite enklare att komma iväg när ni var två?

– Ja, gärna.

– Var du med under besöket också, eller satt du utanför?

– Jag tror mest att det handlar om att det är trevligare när man är två än att vara ensam.

Det är kanske inte så konstigt att de flesta jag träffat inte känner till konceptet body doubling – det är fortfarande nytt för många och har framför allt vuxit fram på nätet.

Till slut hittar jag en person som har koll.

– Hej, det är Julia.

Jag har ringt upp Julia Selenefelt. Hon har gått med i en chattgrupp specifikt för body doubling.

– Jag hittade den här gruppen genom en ADHD-grupp på Facebook.

Chatten består av 23 personer från hela landet. De känner inte varandra sedan tidigare, men fungerar som digitala body doubles för varandra.

– När jag behöver göra något, skriver jag i chatten: “Är det någon som vill köra en stund?”

– Då kan någon svara: “Ja, jag behöver också göra något.”

På så sätt motiverar de varandra att få saker gjorda.

Maria Bilar, psykolog och specialist inom neuropsykologi, förklarar:

– Exekutiva funktioner handlar om att hålla fokus, planera och strukturera uppgifter. Personer med ADHD kan ha svårt att reglera motivationen och belöningssystemet.

Det är en förklaring till varför body doubling kan vara så effektivt.

Man kanske får börja med att bara vara närvarande och visa sig som en trygg person i deras närhet. Det kan handla om att ta små steg, som att sitta i samma rum, föreslå enkla aktiviteter som att gå ut och ta en kort promenad eller kanske ta en fika tillsammans. Det viktiga är att skapa en känsla av förtroende och förståelse.

Det är också viktigt att inte vara dömande eller för snabbt försöka förändra personens liv. Istället handlar det om att stegvis hjälpa personen att identifiera sina egna mål och behov. En boendestödjare kan fungera som en vägledare snarare än en auktoritet. Det handlar om att ge stöd utan att ta över, att uppmuntra utan att pressa.

För en del personer kan det vara svårt att hålla ordning i hemmet, och där kan boendestödjaren hjälpa till med att strukturera upp vardagen. Det kan vara att skapa en enkel städrutin, en lista på uppgifter som behöver göras eller att hjälpa till att införa en kalender för att hålla reda på tider och aktiviteter. För andra kan det vara att stötta i att hitta en sysselsättning, skapa rutiner för att laga mat, eller bara att bryta isolering genom att följa med till en träfflokal eller annan social aktivitet.

Ett annat viktigt område där boendestöd kan vara avgörande är hanteringen av ekonomi. Många personer som får stöd kan ha svårt att planera sina utgifter, betala räkningar i tid eller prioritera sina inköp. Här kan en boendestödjare hjälpa till med att skapa en budget, påminna om förfallodatum och kanske till och med vara med vid bankärenden för att minska stressen kring ekonomiska frågor.

Det finns dock en balansgång mellan att ge stöd och att skapa beroende. Målet är att personen på sikt ska bli mer självständig och känna sig trygg i att hantera sin egen vardag. Därför är det viktigt att stödet är anpassat efter individens behov och förmåga, och att det finns en tydlig plan för hur personen kan ta mer ansvar över tid.

För många personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer kan vardagen kännas kaotisk och överväldigande. Det är här boendestödet verkligen kan göra skillnad genom att erbjuda en trygg och stabil punkt i tillvaron. Genom att ha någon som stöttar, motiverar och hjälper till att strukturera vardagen, kan personer med svårigheter inom exekutiva funktioner få en bättre livskvalitet och ökad självständighet.

Sammanfattningsvis är boendestöd en viktig insats för personer med olika typer av utmaningar i vardagen. Det handlar inte bara om praktisk hjälp utan också om att bygga relationer, skapa trygghet och stärka individens förmåga att klara av sin egen vardag. Med rätt stöd kan många personer utveckla strategier för att hantera sina svårigheter och på så sätt få en mer fungerande och meningsfull tillvaro.

Det handlar mycket om att skapa en trygg och tillitsfull relation, där personen känner sig respekterad och inte dömd. För vissa kan det ta tid att våga lita på en boendestödjare, särskilt om de tidigare haft negativa erfarenheter av myndigheter eller vårdinsatser. Att ha tålamod och möta varje individ på deras nivå är därför avgörande.

När en relation väl har etablerats kan boendestödjaren börja arbeta mer aktivt med att stötta i vardagen. Det kan handla om att skapa rutiner, strukturera upp hemmet, eller hitta strategier för att hantera uppgifter som annars känns överväldigande. För en del innebär det att bara ha någon närvarande som påminner och uppmuntrar – till exempel att sitta i samma rum medan klienten betalar sina räkningar eller plockar undan efter sig. För andra kan det vara mer handgriplig hjälp, där stödpersonen tillsammans med klienten går igenom steg för steg hur man planerar och genomför en uppgift.

Det är också viktigt att anpassa stödet utifrån individens behov och dagsform. Vissa dagar kanske det går bra att hantera disken eller tvätten själv, medan det andra dagar kan kännas helt omöjligt. Här gäller det att vara flexibel och kunna anpassa stödet utifrån hur personen mår för stunden.

En annan aspekt av boendestöd är att motivera och inspirera till delaktighet i samhället. Många med neuropsykiatriska diagnoser kan ha svårt att hitta och upprätthålla en sysselsättning eller ett socialt sammanhang. Boendestödjaren kan fungera som en brygga genom att introducera personen till träffpunkter, fritidsaktiviteter eller arbetsförberedande insatser.

I grund och botten handlar boendestöd om att stärka individens självständighet. Målet är att personen på sikt ska kunna klara av sin vardag på egen hand eller med minimalt stöd. För en del kan det ta tid, medan andra kanske aldrig helt blir självständiga – men att få rätt stöd i rätt tid kan göra en enorm skillnad i livskvalitet.

Det är därför viktigt att boendestöd fortsätter att utvecklas och anpassas efter de behov som finns i samhället. Med ökad kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och hur de påverkar vardagen kan stödet bli ännu mer träffsäkert och effektivt, vilket i sin tur kan hjälpa fler att leva ett mer självständigt och meningsfullt liv.

Och det är just den där känslan av att ha kontroll över sin vardag som kan göra en stor skillnad för klienterna. Att någon finns där, stöttar och motiverar utan att ta över. Det handlar inte bara om att hjälpa till med städning, tvätt eller myndighetskontakter, utan också om att skapa en stabil och trygg relation där klienten själv får vara delaktig i förändringen.

Johanna nickar instämmande. “Ja, precis. Det är lätt att tro att boendestöd handlar om att göra saker åt någon, men det handlar mycket mer om att stärka individen och låta dem göra så mycket som möjligt själva. Ibland krävs det små steg, och ibland är det stora framsteg som sker nästan obemärkt.”

Maria Byle, neuropsykologen, fyller i: “Det som är så intressant är hur den psykologiska aspekten spelar in här. Många av de vi stöttar har olika former av psykisk ohälsa, och en trygg person som finns där och guidar kan vara helt avgörande. Relationerna som skapas blir viktiga, men de måste balanseras så att stödet inte blir en beroenderelation.”

Programledaren nickar och vänder sig till Åsa. “Du har jobbat länge som boendestödjare. Vad tycker du är den största utmaningen i arbetet?”

Åsa lutar sig tillbaka och funderar en stund innan hon svarar. “Jag tror att det är att hitta rätt balans mellan att stötta och att motivera. Man vill så gärna hjälpa, men det är viktigt att klienten själv känner att de klarar av saker. Ibland handlar det om att bara vara där, som vi hörde i reportaget. Bara att jag sitter i rummet gör att Sara får saker gjorda. Det är små steg som på sikt gör stor skillnad.”

“Så det handlar alltså om att långsamt bygga upp självständighet?” frågar programledaren.

Johanna nickar. “Ja, exakt. Och sen måste vi också vara lyhörda. Vissa dagar orkar klienten mer, vissa dagar mindre. Då får vi anpassa oss. Det viktigaste är att de känner sig trygga och att de vet att vi inte dömer dem.”

Samtalet fortsätter kring vikten av kontinuitet och att skapa rutiner. Boendestödjarna berättar om hur de ibland kan vara den enda fasta punkten i en klients liv och hur det kan ta lång tid att bygga upp tilliten.

“Men när det väl händer, när vi ser att någon börjar tro på sig själv och klarar av saker på egen hand, då vet vi att vi har gjort skillnad,” avslutar Åsa med ett leende.

Programledaren vänder sig mot Maria Byle. “Om vi ser på det här ur ett psykologiskt perspektiv, vad är det som gör att vissa personer har så svårt att ta tag i vardagssysslor?”

Maria nickar eftertänksamt. “Det kan finnas många orsaker. För vissa handlar det om depression, där energi och motivation är så låg att även små uppgifter känns övermäktiga. För andra kan det vara ångest eller trauma som gör att vardagliga saker känns överväldigande. Sen har vi även neuropsykiatriska diagnoser som kan påverka exekutiva funktioner – alltså förmågan att planera, organisera och genomföra uppgifter. Det är därför boendestöd är så viktigt. Det hjälper till att bryta ner de här stora hindren i mindre steg.”

Åsa fyller i: “Precis, och det är här vi kommer in och anpassar stödet efter individen. Ibland handlar det om att sitta bredvid och prata medan klienten själv gör uppgifterna. Andra gånger kan det handla om att dela upp en större uppgift i mindre, mer hanterbara delar.”

Johanna nickar. “Vi ser ju ofta att när en person får stöd med det mest grundläggande, som att hålla ordning hemma eller betala räkningar i tid, så kan det skapa en dominoeffekt. Plötsligt känns andra delar av livet också lite lättare att hantera.”

Programledaren ler. “Det låter som att det här arbetet verkligen gör stor skillnad i många människors liv.”

Åsa skrattar. “Ja, och det är därför vi gör det vi gör!”

Där kändes som att det var en en fråga som kanske är ganska vanligt förekommande eller vad säger Johanna? Ja precis. Ja, jo, men det är precis. Vill du göra det nu när jag är här? För annars kan det bli att bli att ja, men jag gör det sen när du var gott. Ja och så, men man får känna av dagsformen och så där då och hur mycket är det liksom idéer om hur man kan organisera saker och ting och styra upp som ni tillför?

Vad? Vad kan det vara? Jo, men absolut. Exempelvis har man 15, 20 tallrikar, så kanske man kan föreslå att vi kan ta ner några av de här i källaren till exempel så att vi bara har fem tallrikar så blir det inte så mycket disk så blir det inte att man använder alla de här 20 tallrikarna och så staplas det på och så blir det. Nästan oöverstigligt och då kanske man kan ha lite färre tallrikar till exempel och sådana idéer kan man ju komma med och det det vi pratar ju ofta med varandra, liksom kollegor emellan och så då kan man ju få tips av av varandra hur man kan göra.

Alltså, det handlar just det här med bygga relationer just det här? Att ja, men jag gör det. Sen har jag gått efter en person ganska länge så kan jag ju tala om för dem. Men. Hon var förra gången vi träffades. Då sa du likadant och högern är ju fortfarande kvar så det gör vi det alltså man man pushar så och då, ja, det brukar oftast gå då för första gången så tänker man att ja, men nu är vi överens om vi har en plan för hur vi ska göra, men sen när man kommer dit nästan motsvarar inte riktigt det. Så kan det vara igångsättningen.

Hur många klienter också uppskattar, liksom de gärna uppdrag? Att göra själv också, så man kan göra små uppdrag och sen just det här. Ja, det kan man ju syssla med belöningssystemet att? Ja, men. Vad nu går vi ut och fika. Jag bjuder på en fika nu för du har gjort det här som exempelvis Maria bilen, neuropsykolog.

Vad går det att säga? Vad som händer i hjärnan då där man verkligen får till det här när disken är disken eller lindrar ju den här aktiveringen liksom av vårt lust scener av belöning? Det börjar spraka till i i hjärnan. Det är ju en väldigt. Och det är ju själva grunden till motivation för oss alla, så så är det ju det där att man känner någon slags lustkänslor. Så det har man ju sett ganska tydligt att det liksom sprakar till i de delarna av vår hjärna där belöningssystemet ligger och där det tycker jag var fint i reportaget också är att åsa blir ju också den här belöningen blir hos tandläkaren sa att nu är det duktig och man ska inte underskatta de där grejerna att man verkligen får fira och får belöningar och så att man tänker att det bara är för småbarn som får guldstjärnor. Men det behöver man även som vuxen.

Tänker jag i ADHD kanske guldstjärnor, men ändå känslan att nej, men nu gjorde vi något jättebra för att man brukar ju också prata om ibland att det tar ganska mycket mer energi att att ha ADHD om man då har där arbetat, till exempel att man kommer hem så har man det slut på energi så det går inte att få till det. Det är jätteviktig aspekt tänker jag. Jag sägs ibland tänker jag att ADHD är en en shire reglerings dysfunktion, liksom det är mycket det det handlar om. Det är av eller på. Och så tar man slut på sin energi och sen kommer man hem just och så kanske man ser massa saker man ska göra och man kanske har barn man ska sköta oss och känner man sig misslyckad som förälder och så blir det den här negativa spiralen.

Lätt neuropsykiatriska diagnoser ökar ju väldigt mycket. Över efter samhället, men framför allt då bland unga är det liksom ni pratar om att det är unga vuxna som ofta behöver det här stödet? Idag är det liksom någonting som föräldrarna skulle kunna göra på ett annat sätt. Eller hur ska man tänka kring det här? Vad säger du Maria fast stötta upp sina barn liksom?

Ja alltså, jag slår mig verkligen. Jag slår ett slag för det här med energikartläggningen. Det tänker jag att vi skulle kunna jobba med mycket mer tidigt. Så även om man man ser ju ofta drag av liksom ADHD, autism och föräldrar tidigt, men man behöver inte ha en diagnos för detta. Men att börja jobba just med att tanka energi och de flesta barn och unga är ju så på det här. För de fattar batterin metaforen med urladdat batteri eller? Kravfyllt man väljer att det. Ja, det är så det funkar väldigt går väldigt lätt att få igång det här arbetet. Det tänker jag. Man skulle kunna jobba med mycket mer hemma och just liksom få igång de här tankarna för då kommer vi in på skärm och sociala medier som det pratas mycket om som vi vet också i extra liksom negativt för ADHD så där de får igång den dialogen. Hur mår du efter att ha suttit fyra timmar på Youtube? Hur känns kroppen? Hur känns kroppen? Hur känns piggheten så då och då får man igång det här egna reflekterandet som ju blir en livsstrategier, för det är mycket det vi behöver tänka så att de här barnen som har svårigheter nu blir vuxna sen och då är det bra att få med sig verktyg från början.Ja, och vad blir det nu då? Och jag såg henne som jag är ute bland. Vad vuxna barn nu då? Eller jag ska säga unga vuxna. Ja, jag får ju också en del som fortfarande bor hemma och där föräldrarna. Har gjort väldigt, väldigt mycket så en del som vi träffar bor ju fortfarande hemma hos föräldrarna och då handlar det ju om att till exempel börja med att ja städa sitt rum kanske och så där. Och och liksom lära sig det införa att någon ska flytta hemifrån.

Men är det karlander föräldrar som är problemet här? Alltså, det behöver ju inte vara, men jag tror upplever många gånger att de föräldrarna är slutkörda, för det är inte oftast bara ett barn de har utan att kanske ha flera. Och den som då har kanske en diagnos tar ju väldigt mycket av deras tid och energi så att du som det kanske finns andra barn som också behöver få som måste få. Ja, alltså de är slutkörda och sen när vi kommer in alltså man måste ju ha fyllt 18 år för att få boendestöd så. Men skulle inte föräldrarna då kunna dubbla lite mer egentligen inte behöva göra så mycket utan mest finnas där. Eller ha med det är en intressant tanke där man där man kanske ibland upplever jag att det finns ju liksom idéer om att man ska vara självständig ganska tidigt i vårt samhälle. Så här redan från kanske åtta nioårsåldern så tänker man så där att ja, men nu ska hon klara av att göra läxorna själv och så. Men men där behöver man ju tänka om och framförallt om man har ett barn som man känner att det är lite extra utmaning att då. Och då behöver man vara mer närvarande förälder och kanske ibland bara liksom sitta fysiskt bredvid kan hjälpa.

Men det blir ju ofta en inre kamp, tycker jag för föräldrar, för då ska man liksom premiera den där självständigheten. Och så känner man att det funkar inte med mitt barn, så där skulle man kunna ta ner axlarna lite och tänka att jag behöver finnas mer bredvid. Ja, det kan ju också hända att man som förälder. Upplever att det kanske finns viktigare saker under uppväxten som man måste lära sig, men det kanske det kanske är felaktigt tanke eller? Men jag tänker verkligen. Man borde tänka livslopp liksom mer än att det ska uppnås så mycket. Varje utvecklingssteg och det ser så olika ut. Det tycker jag är lite häftigt också med att jobba med liksom hela åldersspannet som jag jobbar med idag att en del kommer i kapp, liksom efter gymnasiet eller man börjar på någon folkhögskola och då gör man en jättesprång utveckling och börjar bemästra färdighet som man aldrig trodde att den här personen skulle kunna bemästra så. Så man man nu tänker jag lite mer att det är så väldigt individuellt, liksom och och de här utvecklingsstegen man behöver inte klara allt på varje liksom ålders steg.

Nej, nu är det ju väldigt många människor som inte har en fastställd diagnos som har problem med att få till städning och andra måsten. Och så har ni några tips på hur hur hur man får till det. En jättebra på att få igång det här hemma och sig själva. Vad säger han? Nej. Det är mycket lättare att hjälpa andra. Ja, av någon konstig anledning så är det. Det är lättare att ta det här och som vänder sig själv. Det är liksom organ. Citera någon annans garderob? Ja, det är lätt, absolut. Så det bästa vore egentligen om vi bara byter tjänster med varandra och fått upp eller hemma hos vad säger du? Maria skulle släppa in oss och säg absolut. Jag behöver mycket hjälp, men skulle jag kunna ta tag i min bokhylla kan jag säga av min garderob? Absolut, nej, men det är väl nu står vi och skoja, men jag tänker, det är väl bra också att känna och känna hur jobbigt det kan vara för en själv. Då får man ju också liksom lite respekt för hur svårt det kan vara för dem man möter. Så det är väl inte fel röstat på det där själv? Nej, det tror jag inte. Det får bli sista ordet. Tack så mycket.

Maria bilar, psykolog specialist i neuropsykologi. Vi har också träffat åsa Andersson boendestödjare, samordnare i Stockholm och Johanna Dahlin också boendestödjare och samordnare i Stockholm. Och också tidigare sven bölte, professor vid Karolinska institutet i barn och ungdomspsykiatrisk vetenskap, reporter idag. Det var Simon zanetti om en vecka, så tänkte vi servera matcha kamomill och öl grey i studion tillsammans med fem sanningar om t så det får inte missas. Stina Näslund producera i kropp och själ. Istället t sköta tekniken och jag heter Ulrika Hjalmarsson neideman. Följ oss gärna på Facebook och Instagram och vill du komma i kontakt med oss så maila på kropp snabela Sveriges radio.se på återhörande om en vecka. Kropp och själ görs av produktionsbolaget filt för Sveriges radio. Det här var en podd från p ett, Sveriges radio alla PS poddar finns när du vill i vår app Sveriges radio play.

توانایی خود را با یک دوست دو برابر کنید

من اولین بار با این مفهوم وقتی برخورد کردم که پسرم میخواست من پشت میز آشپزخانه با لپ تاپم کار کنم در حالی که او آن طرف میز درس میخواند. قرار نبود کنارش بنشینم و کمکش کنم، توضیح دهم یا از او سوال بپرسم، تحلیلهای هوشمندانه ارائه دهم. نه، فقط باید آن طرف میز مینشستم، با لپتاپ خودم کار میکردم و حضورم را احساس میکرد.

امروز میفهمم که کاری که میکردم «فعالیت دونفره» (Body Doubling) بود. چیزی متفاوت اما مشابه این است: اولی میدود. معمولاً سردش است. جامعه همان دختری است که این متن را میخواند. او مخاطبی بسیار آرام و بخشنده دارد که اگر اشتباه بخواند ناراحت نمیشود و اگر در جای اشتباهی آه بکشد مشکلی پیش نمیآید. اما مخاطب گوش میدهد و انرژی زندهای منتشر میکند و اگر مکث کنی یا گیر بیفتی، حالتش را عوض میکند.

برای شنونده، این مثل سگ مطالعه است که کارش این است که کنار بچه ای که بلندخوانی برایش سخت است نیمه خواب باشد. بله، و البته نسخه های حرفه ای تر این روش هم وجود دارد.

یک مربی شخصی اغلب چیزهای زیادی درباره گروههای عضلانی، تکنیک و برنامه تمرینی میداند. اما با این حال، وظیفه اصلی یک مربی این است که «یک نفر دیگر» باشد – اطمینان حاصل کند تمرین با حضور و مشاهده او انجام میشود.

امروز میخواهیم درباره جادو و قدرتی صحبت کنیم که وقتی بیش از یک نفر هستیم پدید میآید، وقتی ۱+۱ واقعاً چیزی بیشتر میشود، و اینکه چگونه صرف حضور یک انسان دیگر میتواند انرژی و انگیزهای برای انجام کارهای سخت ایجاد کند. این پدیده «فعالیت دونفره» نام دارد و نوعی کمک به خودیاری بین افراد همتراز است. اما همین ایده در قالبهای مختلف در حمایتهای اجتماعی نیز استفاده میشود.

عنوان امروز برنامه «بدن و روان» این است: «تواناییات را با یک دوست دوبرابر کن.» خوش آمدید! نام من اولریکا یالمارسون نیدمان است.

اوه، فکر کردم ابتدا کمی درباره خود مفهوم «فعالیت دونفره» صحبت کنیم.

نام من سون بولته است. من استاد علوم روانپزشکی کودک و نوجوان در موسسه کارولینسکا هستم و مرکزی به نام KAIN (مرکز تخصصی برای اختلالات تکاملی عصبی) را مدیریت میکنم. همچنین در استکهلم در حوزه روانشناسی بالینی فعالیت میکنم.

قصد داریم درباره «فعالیت دونفره» صحبت کنیم. اولین بار کی با این مفهوم آشنا شدید؟
– چند سال پیش. اگر با جامعه مرتبط باشید، ایدهها و مفاهیم جدید زیادی مطرح میشود.
– منظورت از «جامعه» چیست؟
– در این مورد خاص، افراد مبتلا به ADHD که خود را سازماندهی میکنند و از طریق شبکه های اجتماعی و اینترنت تبادل نظر میکنند. آنها درباره ایدهها، چالشها و نقاط قوتشان صحبت میکنند. این مفهوم در جریان گفتگوها مطرح شد و من به آن علاقهمند شدم. تحقیق کردم و با مردم صحبت کردم – اما تاکنون پژوهش زیادی روی آن انجام نشده. در جامعه علمی و حرفهای هنوز موضوع بزرگی نیست.

– پس «فعالیت دونفره» چیست؟
– هم یک پدیده است و هم یک تکنیک. پدیده این است که وقتی دو فرد با شرایط مشابه – مثلاً ADHD – همدیگر را ملاقات میکنند، چیزی اتفاق میافتد. افراد با چالشهای مشابه ناگهان بهتر عمل میکنند، تمرکزشان بهبود مییابد و توجهشان را تنظیم میکنند. آنها از طریق انرژی مثبت ایجادشده، عملکرد بهتری دارند.

– آیا این یک تکنیک هم هست؟
– بله، اگر بدانید این روش برایتان جواب میدهد، میتوانید فعالانه به دنبال افراد همفکر بگردید و از این روش برای کمک به یکدیگر در بهبود عملکرد و حال بهتر استفاده کنید.

– چطور کار میکند؟
– سوال خوبی است! افراد همفکر باید ملاقات کنند. ممکن است تصادفی باشد، اما در ابتدا احتمالاً مردم متوجه شدند وقتی دو فرد با تشخیص مشاهر بودند، اتفاقی میافتاد – بهرهوری افزایش مییافت. سپس جامعه شروع به آزمایش بیشتر کرد.

امروز پلتفرمها و انجمنهای آنلاین مختلفی وجود دارد که افراد میتوانند به آنها بپیوندند. برخی دورههای آزمایشی رایگان دارند، و کسب وکارهایی هم هستند که افراد میتوانند امتحان کنند. اما ممکن است به صورت خودجوش هم اتفاق بیفتد، مثلاً دو فرد با تشخیص مشابه ملاقات کنند و ببینند با هم بهتر عمل میکنند.

در واقع این روش درباره کمک سنتی به هم نیست، بلکه صرفاً حضور داشتن است. نکته منحصر به فرد این است که تقسیم نقش مشخصی مثل درمانگر و بیمار یا مشتری و حرفهای وجود ندارد. دو فرد با چالشهای مشابه با هم نیرویی ایجاد میکنند.

– چه نوع نیرویی؟
– بسیاری میگویند بهتر تمرکز میکنند، توجهشان به کار معطوف میشود، و نوعی صمیمیت و اعتماد حس میکنند. این یک آزادی بزرگتر ایجاد میکند – فرد احساس اجبار نمیکند، اما به شکلی دوستانه تحت نظر است.

– به نظر میرسد این روش برای برخی افراد بسیار مهم باشد.
– بله، همینطور است. اما به عنوان محقق میخواهم بدانم مکانیسمهای درگیر چیست، برای چه کسانی جواب میدهد، تحت چه شرایطی، و چرا. اینطور نیست که دو نفر را در اتاق بگذارید و منتظر معجزه باشید. نیاز به تمایل، شرایط مناسب، و بلوغ و خودآگاهی دارد.

– این روش در دیگر کشورها چقدر رایج است؟
– بیشتر در کشورهای پردرآمد مانند آمریکای شمالی، انگلیس و اسکاندیناوی بحث میشود. جامعه از طریق جنبش «نورودایورسیتی» رشد زیادی میکند. اغلب به این دلیل است که بسیاری از حمایتهای موجود راضی نیستند یا زمان انتظار طولانی است. پس خودشان راهحل میسازند.

– پس نوعی خودیاری است؟
– دقیقاً! فکر میکنم عالی است که این پدیده شناخته شده و قویتر میشود. گروه بزرگی از مردم هستند، و هرچند حمایت جامعه خوب است، مهم است که قدرت درون خود را پیدا کنند. بالاخره باید بیشتر زندگی را خودتان مدیریت کنید.

– جذابترین جنبه این پدیده چیست؟
– این که مستقیماً از جامعه میآید! مثالی است از اینکه راهحلها از مشکلاتی که مردم خود تجربه میکنند رشد میکنند. برایم جالب است که ببینم قدرت و راه حلها از چیزی که معمولاً ضعف دیده میشود، میآیند.

سوال این است: آیا «بدن دوبل» در اطراف ما بیشتر از آنچه فکر میکنیم وجود دارد؟ سایمون زانتی در دنیای واقعی به جستجو پرداخت – و کار را از همین جلوی در شروع کرد.

من قبلاً با «فعالیت دونفره» آشنا نبودم. لیندا اندرسون، مربی ADHD و مشاور سازماندهی آمریکایی، این مفهوم را در سال ۱۹۹۶ با کمک یکی از مراجعانش ایجاد کرد.

این روش در سالهای اخیر محبوبتر شده، و هرچند از جامعه ADHD شروع شد، هرکسی میتواند از یک «فعالیت دونفره» بهره ببرد.

چرا من الآن در شهر دنبال «بدن دوبل» میگردم؟ اول از همان جایی که ایستادهام شروع میکنم. کارشان را دنبال کردهام. آنها جلیقه های شبرنگ و کلاه دارند. به نظر میرسد به معنای واقعی کلمه دارند گودال عمیقی بیرون محل کارم حفر میکنند. همیشه دو نفر هستند.

زن به نظر یک تیم پویاست. حالا مقداری …؟ بله، همین. نمیتوانم، اما چه اهمیتی دارد؟ تا وقتی فایبر حفر میکنیم، چه فرقی میکند؟

خب، باشه. چطور شبکه فایبر را تقویت میکنید؟
– بله، شما دو نفری که دارید این کار را میکنید. آیا بعضی کارها هست که انجامشان با دو نفر راحتتر است؟
– بیشتر کارها. وقتی لوله میگذارم، حتماً باید دو نفر باشیم.
– وقتی خاکبرداری میکنیم هم حداقل دو نفر لازم است. باید خاک را برگردانیم و صفحات آسفالت بگذاریم.
– احتمالاً برای آسفالت هم دو نفر لازم است. یک نفر با کامیون آسفالت میریزد، یک نفر پخش میکند.
– اگر تنها انجامش دهید چه میشود؟
– بیشتر طول میکشد.
– اما گاهی یکی از شما کار میکند و دیگری فقط نگاه میکند. در آن لحظات چه میکنید؟
– سلام، نمیدانم شما چه میکنید. دانش کافی برای پاسخ ندارم.

به نظر دارم به موضوع حساسی پا میگذارم، پس سعی میکنم با تغییر موضوع وضع را نجات دهم.

گاهی احساس میکنم بعضی کارها با همراهی سادهترند. شما هم این حس را دارید؟
– روزهایی که او نیست، ضعیفترم. بعضی کارها به دلایل ایمنی اصلاً نمیشود تنهایی انجام داد.

این احتمالاً اصلاً ربطی به «بدن دوبل» ندارد. ادامه میدهم.

– میتوانم سوالی بپرسم؟ امکانش هست جواب کوتاهی بدهید؟ آیا این امروز در رادیوی سوئد پخش میشود؟

با زوجی برخورد میکنم که زیر باران قدم میزنند – کاتارینا و مگنوس.
– امروز همراه دارید. آیا کارهایی هست که با دو نفر راحتتر است؟
– خرید. خرید را با هم انجام میدهیم.
– آیا موقع انجام کارها نقشهای متفاوتی دارید؟
– نه، وظایفمان یکسان است.

اما مگنوس موافق نیست.
– مثلاً من پرداخت میکنم، تو هم چیزها را در کیسه میگذاری. همیشه همینطور است.
– پس وظیفه تو پرداختن و تو گذاشتن در کیسه است؟
– بله، شاید. اما مثلاً در خرید مواد غذایی، چیزهای همیشگی را برمیداریم.
– آیا نقشها را عوض میکنید؟ مثلاً تو پرداخت کنی و او بردارد؟
– نه، فکر نکنم.
– هردو برمیداریم، اما تو پرداخت میکنی و من در کیسه میگذارم.
– میتوانم حدس بزنم شما ازدواج کردهاید؟
– بله.
– چند سال است؟
– امسال؟ ۵۰ سال.

مگنوس و کاتارینا بعد از ۵۰ سال ازدواج، روش خود را پیدا کردهاند.

این را درک میکنم. شخصاً اگر بدانم همسرم همزمان دارد تمیز میکند، انگیزه میگیرم خانه را مرتب کنم. نه اینکه هردو گردگیری کنیم، اما همین حضور دو نفر کمک میکند.

اما همه دوست ندارند کارهای خانه را با دیگری انجام دهند.
– اگر همراه خوبی داشته باشید، بله. من ندارم. اما رختشویی با دو نفر خوب جواب میدهد.
– آیا اگر کسی فقط تماشا کند راحتتر است، یا کمک میکنید؟
– وقتی رخت میشوییم کمک میکنیم و عالی است. اما اگر کسی موقع تمیز کردن تماشام کند، نمیخواهم. بهتر است سگ را بیرون ببرد تا تنها باشم.
– بعضیها ممکن است فکر کنند پر کردن فرمهای مالیاتی با دو نفر بهتر است.
– مطمئنم. اما خودم انجام میدهم.

آشپزی هم میتواند از آن کارهایی باشد که همراهی کسی آرامشبخش است.
– برای من بیشتر این است که هرکس کمک کند، اما گاهی حضور دیگری حواسپرتی است.
– دقیقاً. من هم همینطورم.

دورتر دو سگ کوچک میبینم که میدوند. الآن همهجا «بدن دوبل» میبینم.

صاحبشان مونا نام دارد و مشخص میشود او هم شعار «خودت بهترین خدمتگزار خودتی» را دنبال میکند.
– نیاز به کسی داری که انگیزه بدهد؟
– نه، نیازی به کسی ندارم که بنشیند و حمایتم کند. باید خودت بخواهی کمک کنی.

برای برخی مهم است که کارها را خودشان انجام دهند. به دنبال کسی میگردم که واقعاً با «فعالیت دونفره» (غیر از شریک عاطفی) انگیزه بگیرد.

بالاخره دو نفر را پیدا میکنم که دوست دارند کارها را باهم انجام دهند.
– چرا همراه دکتر آمدی؟
– او قرار بود دکتر برود، و من فکر کردم کار سادهای است – همراهی میکنم.

آیا وقتی دو نفری بودید راحتتر توانستید کارها را شروع کنید؟
– بله، قطعاً.
– آیا شما هم داخل مطب همراه بودید، یا بیرون منتظر ماندید؟
– فکر میکنم بیشتر موضوع این است که دو نفری بودن از تنهایی بهتر است.

شاید عجیب نباشد که بیشتر کسانی که ملاقات کردم با مفهوم «بدن دوبل» آشنا نیستند – هنوز برای بسیاری جدید است و عمدتاً در فضای آنلاین رشد کرده است.

بالاخره فردی را پیدا میکنم که میداند موضوع چیست.
– سلام، جولیا هستم.

با جولیا سلنفلت تماس گرفتهام. او عضو یک گروه چت مخصوص «فعالیت دونفره» شده است.
– این گروه را از طریق یک گروه ADHD در فیس بوک پیدا کردم.

این چت شامل ۲۳ نفر از سراسر کشور است. آنها قبلاً همدیگر را نمیشناختند، اما به عنوان «فعالیت دونفره» دیجیتال برای هم عمل میکنند.
– وقتی کاری دارم، در گروه مینویسم: «کسی هست که بخواهد یک ساعت همکاری کند؟»
– بعد ممکن است کسی جواب دهد: «بله، من هم باید کاری انجام دهم.»
به این ترتیب، همدیگر را برای انجام کارها تشویق میکنند.

ماریا بیلار، روانشناس و متخصص نوروسایکولوژی، توضیح میدهد:
– کارکردهای اجرایی مربوط به حفظ تمرکز، برنامهریزی و ساختاردهی به وظایف است. افراد مبتلا به ADHD ممکن است در تنظیم انگیزه و سیستم پاداش مشکل داشته باشند.
این توضیحی است برای اینکه چرا «بدن دوبل» میتواند اینقدر مؤثر باشد.

ممکن است لازم باشد ابتدا فقط حضور داشته باشید و به عنوان فردی قابل اعتماد در کنار آنها باشید. این میتواند شامل قدمهای کوچک باشد، مثل نشستن در یک اتاق، پیشنهاد فعالیتهای ساده مثل پیادهروی کوتاه یا نوشیدن قهوه با هم. نکته مهم ایجاد حس اعتماد و درک است.

همچنین مهم است که قضاوتکننده نباشید یا سریعاً سعی نکنید زندگی فرد را تغییر دهید. در عوض، هدف این است که کمکی تدریجی برای شناسایی اهداف و نیازهای خود فرد باشد. یک پشتیبان مسکن میتواند بیشتر راهنما باشد تا یک مرجع قدرت. این موضوع درباره حمایت بدون تسلط، و تشویق بدون فشار است.

برای برخی افراد، نظم دهی به خانه ممکن است سخت باشد، و پشتیبان مسکن میتواند در ساختاردهی به زندگی روزمره کمک کند. مثلاً ایجاد یک روتم ساده برای نظافت، لیست کارهای ضروری، یا کمک به استفاده از تقویم برای پیگیری زمانها و فعالیتها. برای دیگران، ممکن است حمایت در یافتن شغل، ایجاد روال آشپزی، یا شکستن انزوا با همراهی به محل اجتماعات باشد.

حوزه مهم دیگر، مدیریت مالی است. بسیاری از افرادی که نیاز به حمایت دارند ممکن است در برنامهریزی هزینهها، پرداخت بهموقع قبضها، یا اولویتبندی خریدها مشکل داشته باشند. پشتیبان مسکن میتواند در ایجاد بودجه، یادآوری سررسیدها، یا حتی همراهی در امور بانکی برای کاهش استرس مالی کمک کند.

با این حال، باید بین حمایت و ایجاد وابستگی تعادل برقرار کرد. هدف نهایی این است که فرد به تدریج مستقلتر شود و در مدیریت زندگی روزمره احساس امنیت کند. بنابراین، حمایت باید متناسب با نیازها و تواناییهای فرد باشد و برنامهای مشخص برای افزایش مسئولیتپذیری او در طول زمان وجود داشته باشد.

برای بسیاری از افراد با اختلالات عصبی-روانپزشکی، زندگی روزمره ممکن است آشفته و طاقت فرسا به نظر برسد. اینجاست که پشتیبان مسکن با ارائه نقطه امن و ثبات در زندگی تفاوت ایجاد میکند. با داشتن کسی که حمایت، انگیزه و کمک به ساختاردهی زندگی میکند، افراد با مشکلات کارکردهای اجرایی میتوانند کیفیت زندگی و استقلال بیشتری داشته باشند.
به طور خلاصه، حمایت از سکونت یک اقدام مهم برای افرادی است که با چالش‌های مختلفی در زندگی روزمره خود روبه‌رو هستند. این حمایت نه تنها شامل کمک‌های عملی می‌شود، بلکه بر ایجاد روابط، ایجاد احساس امنیت و تقویت توانایی فرد در مدیریت زندگی خود نیز تمرکز دارد. با دریافت حمایت مناسب، بسیاری از افراد می‌توانند راهبردهایی برای مقابله با دشواری‌های خود توسعه دهند و به این ترتیب، زندگی کارآمدتر و معنادارتری داشته باشند.

بخش مهمی از این حمایت، ایجاد یک رابطه امن و مبتنی بر اعتماد است که در آن فرد احساس احترام کند و مورد قضاوت قرار نگیرد. برای برخی افراد، اعتماد به یک پشتیبان سکونت ممکن است زمان‌بر باشد، به‌ویژه اگر در گذشته تجربیات منفی از نهادهای دولتی یا خدمات درمانی داشته باشند. بنابراین، صبوری و برخورد با هر فرد در سطح خودش امری ضروری است.

هنگامی که یک رابطه مستحکم برقرار شد، پشتیبان سکونت می‌تواند به‌طور فعال‌تر در حمایت از زندگی روزمره فرد مشارکت کند. این حمایت می‌تواند شامل ایجاد روال‌های منظم، سازماندهی خانه یا یافتن راهبردهایی برای انجام وظایفی باشد که ممکن است برای فرد طاقت‌فرسا به نظر برسند. برای برخی، تنها حضور کسی که یادآوری و تشویق کند کافی است؛ مثلاً نشستن در همان اتاق درحالی‌که فرد قبوض خود را پرداخت می‌کند یا وسایل خود را مرتب می‌کند. برای دیگران، ممکن است کمک عملی‌تر و مرحله‌به‌مرحله‌ای موردنیاز باشد، به طوری که پشتیبان به همراه فرد گام‌به‌گام برنامه‌ریزی و اجرای وظایف را انجام دهد.

همچنین مهم است که حمایت ارائه‌شده متناسب با نیازها و وضعیت روحی فرد در هر روز تنظیم شود. برخی روزها ممکن است فرد بتواند ظرف‌ها را بشوید یا لباس‌های خود را مرتب کند، درحالی‌که در روزهای دیگر این کارها ممکن است غیرممکن به نظر برسند. در چنین شرایطی، انعطاف‌پذیری و توانایی تنظیم نوع حمایت بر اساس وضعیت روحی فرد اهمیت زیادی دارد.

یکی دیگر از جنبه‌های حمایت از سکونت، انگیزه دادن و تشویق فرد به مشارکت در جامعه است. بسیاری از افراد با تشخیص‌های نوروسایکولوژیک ممکن است در یافتن و حفظ شغل یا یک محیط اجتماعی مناسب دچار مشکل شوند. پشتیبان سکونت می‌تواند به عنوان یک پل ارتباطی عمل کند و فرد را به مکان‌های ملاقات اجتماعی، فعالیت‌های تفریحی یا برنامه‌های آماده‌سازی شغلی معرفی کند.

در نهایت، حمایت از سکونت به تقویت استقلال فرد مربوط می‌شود. هدف این است که فرد در درازمدت بتواند زندگی روزمره خود را به تنهایی یا با حداقل کمک مدیریت کند. برای برخی، این فرآیند زمان‌بر خواهد بود، درحالی‌که برخی دیگر ممکن است هرگز کاملاً مستقل نشوند – اما دریافت حمایت مناسب در زمان مناسب می‌تواند تأثیر بسیار زیادی بر کیفیت زندگی آن‌ها داشته باشد.

بنابراین، بسیار مهم است که حمایت از سکونت همچنان توسعه یابد و متناسب با نیازهای جامعه تغییر کند. با افزایش آگاهی درباره تشخیص‌های نوروسایکولوژیک و چگونگی تأثیر آن‌ها بر زندگی روزمره، این حمایت می‌تواند هدفمندتر و مؤثرتر شود و در نتیجه، به افراد بیشتری کمک کند تا زندگی مستقل‌تر و معنادارتری داشته باشند.

و در نهایت، همین احساس کنترل بر زندگی روزمره است که می‌تواند تفاوت بزرگی برای افراد ایجاد کند. این که کسی در کنارشان باشد، از آن‌ها حمایت و تشویق کند بدون این که جای آن‌ها تصمیم بگیرد. حمایت از سکونت فقط مربوط به نظافت، شست‌وشو یا تماس با مقامات دولتی نیست، بلکه شامل ایجاد یک رابطه پایدار و امن است که در آن، خود فرد در تغییرات زندگی‌اش مشارکت دارد.

ماریا با تفکر سر تکان می‌دهد. “دلایل زیادی می‌تواند وجود داشته باشد. برای برخی، این موضوع به افسردگی برمی‌گردد، جایی که سطح انرژی و انگیزه آن‌قدر پایین است که حتی وظایف کوچک هم طاقت‌فرسا به نظر می‌رسند. برای دیگران، اضطراب یا تروما ممکن است باعث شود که انجام کارهای روزمره دشوار باشد. همچنین تشخیص‌های نوروسایکولوژیک مانند اختلالات اجرایی می‌توانند توانایی برنامه‌ریزی، سازمان‌دهی و انجام کارها را تحت تأثیر قرار دهند. به همین دلیل، حمایت از سکونت بسیار مهم است. این حمایت موانع بزرگ را به مراحل کوچک‌تر تقسیم می‌کند.”

آسا اضافه می‌کند: “دقیقاً، و این همان جایی است که ما وارد عمل می‌شویم و حمایت را بر اساس نیازهای فرد تنظیم می‌کنیم. گاهی فقط باید کنارشان بنشینیم و با آن‌ها صحبت کنیم در حالی که خودشان کارها را انجام می‌دهند. گاهی هم باید یک وظیفه‌ی بزرگ را به قسمت‌های کوچک‌تر و قابل مدیریت تقسیم کنیم.”

یوهانا سر تکان می‌دهد. “اغلب می‌بینیم که وقتی فردی حمایت لازم را برای انجام کارهای اساسی مثل نظم دادن به خانه یا پرداخت به‌موقع قبض‌ها دریافت می‌کند، یک اثر دومینو ایجاد می‌شود. ناگهان، سایر بخش‌های زندگی هم کمی آسان‌تر می‌شوند.”

مجری لبخند می‌زند. “به نظر می‌رسد که این کار واقعاً تفاوت بزرگی در زندگی بسیاری از افراد ایجاد می‌کند.”

آسا می‌خندد. “بله، و به همین دلیل است که ما این کار را انجام می‌دهیم!”

یوهانا با تأیید سر تکان می‌دهد. “بله، دقیقاً. به نظر می‌رسد که حمایت از سکونت به معنای انجام کارها به جای افراد است، اما در واقع بیشتر به توانمندسازی فرد و اجازه دادن به او برای انجام بیشترین کار ممکن به تنهایی مربوط می‌شود. گاهی این کار با گام‌های کوچک انجام می‌شود و گاهی پیشرفت‌های بزرگی رخ می‌دهند که تقریباً نامحسوس هستند.”

ماریا بایله، روانشناس عصب‌شناسی، اضافه می‌کند: “چیزی که در اینجا بسیار جالب است، نقش مهم جنبه روان‌شناختی است. بسیاری از افرادی که ما حمایت می‌کنیم با مشکلات مختلف روانی روبه‌رو هستند و داشتن فردی مطمئن که آن‌ها را راهنمایی کند، می‌تواند کاملاً تعیین‌کننده باشد. روابطی که شکل می‌گیرند مهم هستند، اما باید تعادلی برقرار شود تا این حمایت به یک وابستگی تبدیل نشود.”

مجری برنامه سر تکان می‌دهد و به آسا روی می‌آورد. “شما مدت زیادی به عنوان پشتیبان سکونت کار کرده‌اید. به نظر شما بزرگ‌ترین چالش این کار چیست؟”

آسا به عقب تکیه می‌دهد و لحظه‌ای فکر می‌کند، سپس پاسخ می‌دهد: “فکر می‌کنم پیدا کردن تعادل درست بین حمایت و انگیزه دادن چالش‌برانگیزترین بخش کار است. ما واقعاً می‌خواهیم کمک کنیم، اما مهم است که فرد احساس کند خودش قادر به انجام کارهاست. همان‌طور که در گزارش شنیدیم، گاهی فقط حضور داشتن کافی است. فقط این‌که من در اتاق باشم باعث می‌شود سارا کارهایش را انجام دهد. این گام‌های کوچک در درازمدت تفاوت بزرگی ایجاد می‌کنند.”

“پس در واقع هدف این است که به تدریج استقلال فرد را تقویت کنید؟” مجری می‌پرسد.

یوهانا سر تکان می‌دهد. “بله، دقیقاً. و ما باید شنونده‌ی خوبی هم باشیم. برخی روزها فرد انرژی بیشتری دارد و برخی روزها کمتر. پس ما باید خود را وفق دهیم. مهم‌ترین چیز این است که فرد احساس امنیت کند و بداند که ما او را قضاوت نمی‌کنیم.”

گفت‌وگو در مورد اهمیت تداوم و ایجاد روال‌های منظم ادامه پیدا می‌کند. پشتیبانان سکونت توضیح می‌دهند که چگونه گاهی تنها نقطه‌ی ثابت در زندگی یک فرد هستند و چطور ممکن است مدت زیادی طول بکشد تا اعتماد ساخته شود.

“اما وقتی این اتفاق می‌افتد، وقتی می‌بینیم که فردی شروع به باور به خودش می‌کند و کارها را به تنهایی انجام می‌دهد، آن‌وقت می‌دانیم که تفاوتی ایجاد کرده‌ایم.” آسا با لبخند می‌گوید.

مجری برنامه به ماریا بایله رو می‌کند. “اگر از دیدگاه روان‌شناختی نگاه کنیم، چه چیزی باعث می‌شود که برخی افراد در انجام کارهای روزمره مشکل داشته باشند؟”

اینجا احساس می‌شد که این یک سوال است که شاید خیلی رایج باشد، یا چه می‌گویی، یوهانا؟
بله، دقیقاً. بله، بله، همین‌طور است. می‌خواهی این را حالا که من اینجا هستم انجام دهی؟ چون در غیر این صورت ممکن است به تأخیر بیفتد، مثلاً بگویی بعداً انجامش می‌دهم و در نهایت فراموش شود.
بله، و همچنین بستگی به وضعیت روز دارد که چقدر ایده برای سازماندهی چیزها و ساماندهی امور دارید که بتوانید ارائه دهید؟

چه چیزی می‌تواند باشد؟
بله، کاملاً. مثلاً، اگر ۱۵ یا ۲۰ بشقاب داشته باشیم، شاید بتوانیم پیشنهاد دهیم که تعدادی از آن‌ها را در انباری بگذاریم تا فقط پنج بشقاب در دسترس باشد. این باعث می‌شود ظرف‌ها کمتر شوند و کار زیاد انباشته نشود، که در غیر این صورت ممکن است به یک کار غیرقابل‌کنترل تبدیل شود. این‌گونه ایده‌ها را می‌توان پیشنهاد داد. ما همچنین اغلب با یکدیگر، همکارانمان، صحبت می‌کنیم و از همدیگر راهنمایی می‌گیریم که چگونه می‌توان کارها را انجام داد.

این به ایجاد روابط مربوط می‌شود، درست است؟
بله، دقیقاً. وقتی مدتی طولانی با یک شخص کار کرده‌ام، می‌توانم به او یادآوری کنم که “دفعه قبل هم همین را گفتی و همچنان این کار انجام نشده است.” این باعث می‌شود که او را به انجام آن ترغیب کنم. معمولاً در ابتدا به نظر می‌رسد که ما یک برنامه مشخص داریم، اما وقتی به مرحله اجرا می‌رسیم، همه چیز متفاوت می‌شود.

بسیاری از مراجعان دوست دارند کارها را خودشان انجام دهند، درست است؟
بله، کاملاً. می‌توان وظایف کوچک را به آن‌ها سپرد و حتی از یک سیستم پاداش استفاده کرد. مثلاً، اگر کاری را انجام دهند، می‌توانیم با هم به کافی‌شاپ برویم و من از او پذیرایی کنم.

از نظر روانشناختی چه اتفاقی در مغز می‌افتد؟
ماریا بیله، روانشناس عصب‌شناسی، توضیح می‌دهد: وقتی ظرف‌ها را می‌شوییم یا کار مشابهی انجام می‌دهیم، بخش‌هایی از مغز که با سیستم پاداش مرتبط هستند، فعال می‌شوند. این همان چیزی است که انگیزه را برای همه ما ایجاد می‌کند. در گزارش هم دیدیم که چطور حتی یک تعریف ساده، مانند آنچه یک دندانپزشک به بیمار می‌گوید، می‌تواند تأثیر زیادی داشته باشد. این موارد را نباید دست‌کم گرفت.

در مورد افرادی با ADHD چه نظری دارید؟
افرادی که ADHD دارند اغلب برای تنظیم انرژی خود مشکل دارند. آن‌ها ممکن است در طول روز تمام انرژی خود را مصرف کنند و وقتی به خانه برمی‌گردند، دیگر توانی برای انجام کارهای ضروری نداشته باشند. این موضوع می‌تواند باعث ایجاد احساس شکست و ورود به یک چرخه منفی شود.

تشخیص‌های نوروسایکولوژیک در جامعه امروزی بسیار افزایش یافته است، به‌ویژه در میان جوانان. آیا والدین می‌توانند کاری برای کمک به فرزندانشان انجام دهند؟
بله، من معتقدم که چیزی مانند “نقشه انرژی” می‌تواند بسیار مفید باشد. ما می‌توانیم از سنین پایین‌تر با کودکان کار کنیم تا یاد بگیرند که چگونه انرژی خود را مدیریت کنند. بیشتر کودکان به‌خوبی مفهوم باتری خالی و پر را درک می‌کنند. همچنین، باید آن‌ها را تشویق کنیم که درباره تأثیر رسانه‌های اجتماعی روی بدن و انرژی‌شان فکر کنند. مثلا از آن‌ها بپرسیم: “بعد از اینکه چهار ساعت در یوتیوب بودی، چه احساسی داری؟ آیا هنوز انرژی داری؟” این باعث می‌شود که آن‌ها به‌مرور زمان استراتژی‌های مفیدی برای زندگی خود یاد بگیرند.

بله، و حالا چی؟ من او را در بین افراد دیگر دیدم. آیا این درباره‌ی بزرگسالان جوان است؟ یا بهتر است بگویم نوجوانانی که در حال ورود به دنیای بزرگسالی هستند؟
بله، برخی از آن‌ها هنوز در خانه با والدینشان زندگی می‌کنند، و والدین نقش بسیار زیادی در زندگی‌شان داشته‌اند. بعضی از این افراد باید یاد بگیرند که چطور وظایف خود را انجام دهند، مثلاً اتاقشان را تمیز کنند تا آماده‌ی مستقل شدن شوند.

اما آیا والدین بیش از حد مراقبت می‌کنند؟
نه همیشه، اما بسیاری از والدین کاملاً خسته شده‌اند. اغلب آن‌ها فقط یک فرزند ندارند، و اگر یکی از فرزندانشان تشخیص خاصی مانند ADHD داشته باشد، می‌تواند زمان و انرژی زیادی از آن‌ها بگیرد. والدین باید از همه‌ی فرزندان خود حمایت کنند، اما در عین حال، نقش والدین نباید بیش از حد باشد؛ بلکه آن‌ها باید بیشتر در کنار فرزندانشان باشند تا همه چیز را برای آن‌ها انجام ندهند.

آیا جامعه بیش از حد زود انتظار استقلال از کودکان دارد؟
بله، در جامعه‌ی ما از سنین ۸ یا ۹ سالگی انتظار می‌رود که بچه‌ها کارهای مدرسه را خودشان انجام دهند. اما اگر کودکی چالش بیشتری داشته باشد، والدین باید حمایت بیشتری ارائه دهند، حتی اگر این حمایت تنها نشستن کنار او باشد.

این باعث درگیری درونی والدین می‌شود، درست است؟
بله، آن‌ها می‌خواهند فرزندشان مستقل باشد، اما می‌بینند که این روش کار نمی‌کند. باید آرام‌تر باشند و بدانند که حضور داشتن در کنار فرزندشان ضروری است. همچنین، والدین نباید فکر کنند که هر مرحله‌ی رشد باید در یک سن خاص تکمیل شود. برخی افراد بعد از دبیرستان یا در مدارس دیگر رشد بزرگی را تجربه می‌کنند. رشد هر فرد منحصر‌به‌فرد است.

حتی افراد بدون تشخیص پزشکی هم در انجام کارهای روزمره مشکل دارند، آیا پیشنهادی برای این موضوع دارید؟
بله، اغلب کمک به دیگران آسان‌تر از سازمان‌دهی زندگی خودمان است. برای مثال، مرتب کردن کمد شخصی سخت به نظر می‌رسد، اما انجام این کار برای دیگران ساده‌تر است. شاید اگر افراد با هم وظایفشان را تعویض کنند، راحت‌تر بتوانند کارها را انجام دهند.

سخن پایانی؟
این تجربه به ما کمک می‌کند تا درک بهتری از دشواری‌هایی که دیگران دارند پیدا کنیم.

ماریا بیله، روانشناس متخصص در نوروپسیکولوژی، همچنین با اوسا آندرسون، هماهنگ‌کننده‌ی خدمات مسکن در استکهلم، و یوهانا داهلین، هماهنگ‌کننده‌ی دیگر، مصاحبه شد. پیش‌تر، پروفسور سون بولته از موسسه‌ی کارولینسکا نیز دیدگاه‌های خود را ارائه داده بود. گزارش توسط سیمون زانتی تهیه شد. هفته‌ی آینده درباره‌ی پنج حقیقت درباره‌ی چای صحبت خواهیم کرد، همراه با چای ماچا، بابونه و ارل گری.

Double your ability with a friend

I first encountered this concept when my son wanted me to sit at the kitchen table with my laptop while he studied across the table. I wasn’t supposed to sit next to him and help, explain, or quiz him, offer smart conclusions or analyses. No, just sit on the other side of the table, fiddle with my own laptop, and simply be there.

Today, I understand that what I was doing was “body doubling.” A different yet similar concept is this: Olle runs. He’s usually cold. Society is the girl reading this text. She has a very relaxed and forgiving audience that doesn’t mind if she misreads or sighs at the wrong place. But they listen and radiate lively energy, shifting posture if she pauses or stumbles.

For the listener, it’s like a reading dog whose job is to half-sleep next to a child who finds reading aloud exhausting. And of course, there are more professionalized versions of this.

A personal trainer often knows a lot about muscle groups, technique, and workout plans. But a core task for a PT is also to be another person — to ensure the workout happens by witnessing it and being present.

Today, we’ll discuss the magic and power that arises when we’re more than just ourselves, when 1 + 1 truly becomes something greater, and how the mere presence of another person can energize and motivate us to get tough tasks done. This phenomenon is called “body doubling,” a form of peer-based self-help. But the same idea is used in various societal support systems.

Today’s episode of Body and Soul is titled: “Double Your Ability with a Friend.” Welcome! I’m Ulrika Hjalmarsson Neideman.

Oh, I thought we’d start by unpacking the concept of “body doubling.”

I’m Sven Bölte. I’m a professor of child and adolescent psychiatric science at Karolinska Institute and head the KAIN Center for Neurodevelopmental Disorders. I also work in clinical psychology in Stockholm.

We’ll talk about “body doubling.” When did you first hear about it?
– A few years ago. If you’re close to the community, many new ideas and concepts emerge.
– What do you mean by “the community”?
– In this case, people with ADHD diagnoses organizing and exchanging ideas via social media and the internet. They discuss their challenges and strengths. This concept emerged in their discussions, and I became interested. I researched and spoke to people — but there’s still little formal research on it. Among professionals, it’s not yet a major topic.

– What is “body doubling”?
– It’s both a phenomenon and a technique. The phenomenon is that when two people with the same condition — primarily ADHD — meet, something happens. People with challenges suddenly perform better together, focus better, and regulate attention. They boost performance through shared positive energy.

– So it’s also a technique?
– Yes. If you know this works for you, you can actively seek peers to help each other improve performance and well-being.

– How does it work?
– Great question! Like-minded people must meet. It might happen organically, but initially, people noticed that when two people with the same diagnosis were together, productivity increased. Then the community began experimenting.

Today, online forums and platforms exist where people connect. Some offer free trials, and businesses let people test it. But it can also happen spontaneously, where peers meet and realize they work better together.

It’s not traditional mutual aid but simply being present. The uniqueness is the lack of clear roles, like therapist-patient. It’s two peers generating synergy.

– What kind of synergy?
– Many describe better focus, sustained attention, and a sense of intimacy and trust. It creates freedom — no pressure, but gentle accountability.

– This seems significant for some.
– Yes. As a researcher, I want to know the mechanisms: for whom it works, under what conditions, and why. It’s not as simple as putting two people in a room. It requires willingness, maturity, and self-awareness.

– How common is this globally?
– It’s discussed in high-income countries like North America, the UK, and Scandinavia. The community grows via the neurodiversity movement. Often, people are dissatisfied with formal support or long wait times, so they create solutions.

– So it’s self-help?
– Exactly! I think it’s great this phenomenon is gaining attention. Even with societal support, finding inner strength

Did it become easier to get things done when you were two?
– Yes, definitely.
– Were you in the room during the appointment, or did you wait outside?
– I think it’s more about being two being nicer than being alone.

It’s perhaps not surprising that most people I’ve met aren’t familiar with “body doubling” — it’s still new to many and has primarily grown online.

Finally, I find someone who understands.
– Hi, it’s Julia.

I’ve called Julia Selenefelt. She’s joined a chat group specifically for body doubling.
– I found this group through an ADHD Facebook group.

The chat includes 23 people from across the country. They didn’t know each other before but act as digital body doubles for one another.
– When I need to do something, I write in the chat: “Does anyone want to work together for a bit?”
– Then someone might reply: “Yes, I need to do something too.”
This way, they motivate each other to get things done.

Maria Bilar, a psychologist and neuropsychology specialist, explains:
– Executive functions involve maintaining focus, planning, and structuring tasks. People with ADHD may struggle to regulate motivation and reward systems.
This explains why body doubling can be so effective.

You might start by simply being present and showing yourself as a safe person in their proximity. It could involve small steps, like sitting in the same room, suggesting simple activities like a short walk or sharing coffee. The key is to build trust and understanding.

It’s also important not to be judgmental or rush to change the person’s life. Instead, it’s about gradually helping them identify their own goals and needs. A housing support worker can act as a guide rather than an authority. It’s about giving support without taking over, encouraging without pressuring.

For some, keeping their home organized can be challenging, and a support worker can help structure daily life. This might involve creating a simple cleaning routine, a task list, or using a calendar to track appointments. For others, support could mean finding employment, establishing cooking routines, or breaking isolation by accompanying them to social activities.

Another critical area is financial management. Many who receive support struggle to budget, pay bills on time, or prioritize purchases. Here, a support worker can help create a budget, remind them of deadlines, or even join them at the bank to reduce financial stress.

However, there’s a balance between support and creating dependency. The goal is for the person to gradually become more independent and confident in managing their daily life. Therefore, support must be tailored to their needs and abilities, with a clear plan for them to take on more responsibility over time.

For many with neuropsychiatric functional variations, daily life can feel chaotic and overwhelming. This is where housing support truly makes a difference by offering a stable, secure anchor. With someone to support, motivate, and help structure their routine, individuals with executive function challenges can achieve better quality of life and increased independence.

In summary, housing support is a crucial intervention for individuals facing various challenges in their daily lives. It goes beyond practical assistance, focusing on building relationships, fostering security, and strengthening a person’s ability to manage their own life. With the right support, many individuals can develop strategies to address their difficulties, leading to a more functional and meaningful existence.

It is largely about creating a safe and trusting relationship where the individual feels respected and not judged. For some, it may take time to trust a housing support worker, especially if they have had negative experiences with authorities or care services in the past. Patience and meeting each person at their own level are therefore essential.

Once a relationship is established, the support worker can begin actively assisting with daily life. This might involve creating routines, organizing the home, or developing strategies to manage tasks that feel overwhelming. For some, it means having someone present to remind and encourage them—for example, sitting in the same room while the client pays bills or tidies up. For others, it may involve more hands-on help, where the support worker guides the person step-by-step through planning and completing tasks.

It is also important to tailor support to the individual’s needs and daily condition. Some days, they might manage dishes or laundry independently, while on others, it may feel impossible. Flexibility and adapting support to the person’s current state are key.

Another aspect of housing support is motivating and inspiring participation in society. Many with neuropsychiatric diagnoses (e.g., ADHD, autism) may struggle to find or maintain employment or social connections. The support worker can act as a bridge by introducing them to community centers, leisure activities, or work-preparation programs.

At its core, housing support is about empowering independence. The goal is for the individual to eventually manage daily life on their own or with minimal assistance. For some, this may take time, while others might never become fully independent—but receiving the right support at the right time can make a profound difference in their quality of life.

This is why it’s crucial for housing support to continue evolving and adapting to societal needs. With increased knowledge about neuropsychiatric diagnoses (e.g., ADHD, autism) and their impact on daily life, support can become even more targeted and effective, helping more people live independently and meaningfully.

And it’s precisely that sense of control over one’s daily life that can make a significant difference for clients. Having someone there to support and motivate them without taking over. It’s not just about helping with cleaning, laundry, or administrative tasks—it’s also about building a stable, secure relationship where the client is actively involved in their own progress.

Johanna nods in agreement. “Yes, exactly. It’s easy to assume housing support is about doing things for someone, but it’s far more about empowering the individual to do as much as they can themselves. Sometimes it requires small steps, and sometimes progress happens almost unnoticed.”

Maria Byle, the neuropsychologist, adds: “What’s fascinating is the psychological aspect here. Many of those we support struggle with mental health challenges, and having a trusted person to guide them can be pivotal. The relationships formed are vital, but they must be balanced to avoid fostering dependency.”

The host turns to Åsa. “You’ve worked as a housing support worker for a long time. What do you see as the biggest challenge?”

Åsa leans back, thinking for a moment. “I think it’s finding the right balance between supporting and motivating. You want to help so badly, but it’s crucial for the client to feel capable. Sometimes, it’s just about being present, like we heard in the report. Just sitting in the room helps Sara get things done. Small steps make a big difference over time.”

“So it’s about gradually building independence?” asks the host.

Johanna nods. “Yes, exactly. And we also need to be attuned. Some days, clients have more energy; others, less. We adapt. The most important thing is that they feel safe and unjudged.”

The conversation continues, emphasizing continuity and routines. The support workers share how they’re often the only constant in a client’s life and how building trust can take time.

“But when it happens—when someone starts believing in themselves and managing tasks independently—that’s when we know we’ve made a difference,” Åsa concludes with a smile.

The host turns to Maria Byle. “From a psychological perspective, why do some struggle so much with daily tasks?”

Maria nods thoughtfully. “There are many reasons. For some, depression saps their energy and motivation, making even small tasks feel overwhelming. Others face anxiety or trauma. Neuropsychiatric diagnoses can also impair executive functions—the ability to plan, organize, and execute tasks. That’s why housing support matters: it breaks down barriers into manageable steps.”

Åsa adds: “Exactly. We tailor support to the individual. Sometimes it’s sitting beside them while they work through tasks. Other times, it’s breaking a big task into smaller pieces.”

Johanna chimes in: “We often see that when someone gets help with basics—like keeping their home tidy or paying bills on time—it creates a domino effect. Suddenly, other parts of life feel easier to manage.”

The host smiles. “It sounds like this work truly changes lives.”

Åsa laughs. “Yes, and that’s why we do what we do!”

The host: “That felt like a question that might be quite common, wouldn’t you say, Johanna?”
Johanna: “Yes, exactly. Well, but it’s just that. Do you want to do it now while I’m here? Otherwise, it might end up being like, ‘Yeah, I’ll do it later when you’re gone.’ And then, you have to gauge their energy levels and how they’re feeling that day. It’s also about ideas for how to organize things and structure routines—what do you bring to the table?”

Åsa: “What? Like what? Well, sure. For example, if someone has 15-20 plates, you might suggest, ‘Let’s store some of these in the basement so we only keep five out.’ That way, there’s less dishwashing piling up. If you use all 20 plates, they’ll stack up and feel overwhelming. Having fewer plates is one idea. We often brainstorm like this with colleagues and share tips.”

The host: “So it’s about building relationships, right?”
Åsa: “Exactly. For instance, if I’ve worked with someone for a while, I might say, ‘Last time we met, you said the same thing, and the pile of dishes is still here. Let’s tackle it now.’ Usually, the first time, we agree on a plan, but the next session might not go as smoothly. That’s part of the process.”

The host: “How many clients appreciate taking on small tasks themselves?”
Åsa: “Many do! You can assign small missions, like tidying up. And yes, reward systems work too. For example, ‘Let’s go out for coffee—my treat—because you did such a great job with the dishes.’”

Maria Byle, the neuropsychologist, interjects: “What’s happening in the brain when someone finally tackles the dishes? It triggers activation in the reward pathways. There’s a literal spark in the brain—those pleasure signals are the foundation of motivation for everyone. It’s beautiful how Åsa mentioned celebrating successes. People think gold stars are just for kids, but adults need recognition too.”

The host: “With ADHD, for example, even small wins matter?”
Maria: “Absolutely. ADHD is often linked to self-regulation dysfunction. Tasks take more energy. Imagine working all day, coming home exhausted, seeing chores piling up, and feeling like a failed parent—it’s a vicious cycle. That’s why support is critical. Reducing the load—like fewer plates—can prevent overwhelm.”

Johanna adds: “When basics like tidying or paying bills are managed, it creates a domino effect. Suddenly, other parts of life feel easier. That’s the power of small steps.”

Åsa smiles: “And when someone starts believing in themselves? That’s our reward.”

Host: “Mild neuropsychiatric diagnoses are increasing significantly, especially among young people. You mentioned that young adults often need this support. Today, it’s something parents might approach differently. How should we think about this? What do you say, Maria, about parents supporting their children?”

Maria: “Absolutely. I strongly advocate for early energy assessments. Even if parents notice ADHD or autism traits early, a formal diagnosis isn’t always necessary. Starting to work with energy management—most kids and teens relate to the ‘battery’ metaphor, like being drained or overcharged. It’s a simple way to kickstart these conversations. We could do much more at home, like reflecting on screen time or social media, which we know can be extra challenging for ADHD. Asking, ‘How do you feel after four hours on YouTube? How’s your energy?’ encourages self-reflection. These strategies are lifelong tools, especially for kids who’ll grow into adults with these challenges.”

Host: “And what about young adults today? Many still live at home, right?”
Maria: “Yes, some we work with still live with parents. It might start with small steps, like tidying their room, to prepare for eventually moving out.”

Host: “Are parents part of the problem here?”
Maria: “Not necessarily, but many parents are burned out. Often, they have multiple children, and the one with a diagnosis demands most of their energy. Other kids need attention too. But once a child turns 18 and qualifies for housing support, parents might wonder, ‘Could we have done less and just been present?’ There’s societal pressure for independence early—like expecting kids to handle homework alone by age 8 or 9. But for kids with extra challenges, parents might need to rethink that and stay physically present, even just sitting beside them.”

Host: “It sounds like an internal struggle for parents—balancing independence and support.”
Maria: “Exactly. Parents feel torn between fostering independence and realizing their child needs more help. Sometimes, they need to ease up and accept, ‘My child needs me closer.’ But society often prioritizes milestones over individual growth. We should think more about the lifecycle—development isn’t linear. Some flourish after high school or in community college, mastering skills no one thought possible. Progress looks different for everyone.”

Host: “So, it’s about embracing individuality?”
Maria: “Yes! Developmental stages don’t have deadlines. What matters is progress, not ticking boxes. Working with all ages, I see how some leap forward later. It’s a reminder: growth is personal, and that’s okay.”

Host: “Of course, many people without an official diagnosis still struggle with tasks like cleaning and other daily necessities. Do you have tips for how to tackle this at home or on your own?”

Guest: “It’s funny—it’s often easier to help others than ourselves. For some reason, organizing someone else’s closet feels simple! Maybe we should swap services—like, ‘I’ll help you declutter if you help me organize my bookshelf!’”

Maria Byle (psychologist): Laughs. “Sure, I’d let you in! I need plenty of help myself. But joking aside, it’s good to recognize how challenging these tasks can feel. When we struggle personally, it builds empathy for others facing similar hurdles.”

Host: “So self-awareness isn’t a bad thing?”
Maria: “Not at all. Let’s end on that note—thank you!”

---

Credits:

• Maria Byle, psychologist specializing in neuropsychology.
• Åsa Andersson, housing support worker and coordinator in Stockholm.
• Johanna Dahlin, housing support worker and coordinator in Stockholm.
• Sven Bölte, professor of child and adolescent psychiatric science at Karolinska Institutet (featured earlier).

Reporter: Simon Zanetti.

Announcement: “Join us next week for chamomile tea and Earl Grey in the studio, along with Five Truths About…—don’t miss it!”

Production: Stina Näslund for Kropp och Själ (Body and Mind).
Technical team: T.
Host: Ulrika Hjalmarsson Neideman.

Follow us on Facebook and Instagram. Contact us at [email protected].

Kropp och Själ is produced by Filt for Sveriges Radio. This podcast is part of P1. All SR podcasts are available on-demand via the Sveriges Radio Play app.